Fälttåget i Tolvmilaskogen, april 1149
Andra veckan
För vad som hänt tidigare, se:
Utposten i Klippiga skogen
De Furstliga hade satt sig i besittning av marken kring den jordmagiska Källan och den mystiska alvporten i Klippiga skogen, och under den första veckan hade de snabbt rest fältbefästningar och upprättat en välförsvarad utpost. Detta var som vi sett ett tveeggat svärd; utposten var stark nog på defensiven för att det inte skulle vara trivialt för en mindre styrka att ta den med storm, och även en framgångsrik stormning skulle ge kännbara förluster. Å andra sidan var utposten en utsatt position som måste försvaras och, framför allt underhållas - och underhållsvägarna var dess svaga punkt. Som vi sett började de allierade under fälttågets första vecka att spana ut, störa och hota transportleden mellan Holenthon och utposten i Klippiga skogen samtidigt som man gradvis reste egna poster för att inringa och bevaka den.
Med bevakningsstyrkorna fanns alltid några av Nyckelns väktares utsända. En grupp Rödkåpor och troligen någon eller några Kollegiemagiker hade också siktats i det Furstliga lägret och det hölls för mycket troligt att de skulle försöka sig på något tricks med Källan, porten eller bådadera. |
|
Snaran dras åt
Under den andra veckan intensifierade de allierade med stigande tillförsikt sina räder och angrepp mot de Furstligas kommunikations- och försörjningsleder, en strategi som såg ut att bli framgångsrik då de Furstliga började få besvär med att få fram förnödenheter särskilt till den framskjutna utposten i Klippiga skogen. Det begynnande tövädret gjorde de redan oländiga stigarna snudd på hopplösa av allt slask och lera, och det allierade hotet tvingade de Furstliga att förstärka sina foror med allt större eskorter. Även stigarna mellan Holenthon och huvudlägret vid Dös började angripas.
Under veckan utkämpades flera skärmytslingar kring de här transporterna; somliga gick åt det ena hållet och somliga åt det andra. De Furstliga förlitade sig både på råstyrka, krigslister och i några fall magisk hjälp. På det hela taget hade de allierade fördel av terrängkännedom och initiativ, men de Furstliga bet vid flera tillfällen ifrån sig väl. De allierades utspridda gruppering i kombination med vädret gjorde det också svårt att flytta förstärkningar och underrättelser med kort varsel, så mycket av ansvaret hamnade på de lokala befälhavarna.
Striden vid Järvmyren
Den största och också hårdaste striden under veckan skedde på torsdagens eftermiddag och kväll. En stor Furstlig fora med en hyfsat men inte övermäktigt stark eskort var på väg till utposten i Klippiga skogen. Den allierade planen var att låta den komma ganska nära sitt mål innan man anföll den; mindre grupper och utposter längs dess väg hade nöjt sig med att observera den men stod redo att skära av dess reträtt eller varna för förstärkningar.
 |
| Högmarkiska partisaner anförda av Rina Idasdotter |
Allierade förband hade placerats ut i en kedja av mindre grupper i skogen vid Järvmyren, där högmarkarna hade förberett en bråtfälla och anfallet var planerat att börja när konvojen hejdats. Allt blev dock, som lätt händer, väsentligt mer kaotiskt än beräknat. Medan de Furstliga närmade sig steg en dimma och försämrade sikten - somliga menade efteråt att det var Furstliga svartkonster bakom dimman, men ingen vet - och samordningen och kommunikationen mellan de allierade förbanden blev snabbt svårare. Den Furstliga huvudstyrkan av legionärer som åtföljde fororna var lätt att lokalisera då de följde huvudstigen och dessutom marscherade till trummor och spel, men det visade sig snart att talrika grupper Furstlig auxilia - vättar, orcher och margholiska vildar - ryckte fram i skogen efter huvudtransporten. (Legionärernas trummor tjänade av allt att döma till att ge auxilian ett hum om var de var - att undgå upptäckt av fienden hade de inte ens försökt.)
Striden som följde blev synnerligen kaotisk och snarare en serie strider än en sammanhållen. Legionärerna slöt sig samman till försvarsstrid kring fororna - de hade gott om armborstskyttar och hade rentav lyckats släpa sig med sig några lätta ballistor - medan auxilian gick till aggressivt anfall ute i terrängen och band upp de allierades flankstyrkor för att hindra dem att anfalla i samlad trupp. På båda sidor om huvudstigen bröts striden upp i en serie förvirrade skärmytslingar utspridda över stora områden.
Särskilt de allierades västra flank, som täcktes av en kontingent alver, Drakfåglarna och en del av högmarkarna, tycktes redan i början av striden stå inför kollaps. Alvernas magiker skulle ha förvillat de Furstliga med någon sorts illusion, men den magiska hjälpen misslyckades eller uteblev - ingen såg i alla fall till den - och alverna skars av från människorna och förlorade kontakten i skogen och dimman. Högmarkarnas hövitsman, riddar Dag Rödklo, föll svårt sårad redan i början av striden och hela flanken började brytas upp i spridda småstrider där de demoraliserade allierade började brytas upp, spridas ut och drivas bakåt.
 |
| Sofia Björnäng |
Situationen räddades av de margholiska Drakfåglarna, vars anförare Sofia Björnäng improviserat tog över befälet på västflanken. Hon lät börja blåsa den hornsignal som Drakfåglarna tidigare använt sig av. Ledda av ljudet kunde de utspridda allierade hitta dem och återsamla sig till en effektiv styrka. Snart hade man stora delar av västflanken samlad på nytt.
Å andra sidan hade signalerna också hörts av fienden, och även de Furstliga auxiliärerna samlade nu ihop sig och gick till attack mot de nu åter koncentrerade allierade. Alverna syntes ännu inte till. De fåtaliga Drakfåglarna gick i täten för den allierade motattacken och en ny blodig träffning tog vid.
Striden på västflanken hängde ännu i vågskålen då de förkomna alverna till slut dök upp samtidigt som fler eftersläntrande högmarkare anslöt. De redan vacklande Furstliga auxiliärerna bröts upp och drevs på flykten, och den segerrika allierade västflanken kunde nu avancera samlat mot den Furstliga huvudstyrkan som än så länge värjt sig effektivt mot de allierades anfall.
Inför det hotet tvingades den Furstliga huvudstyrkan överge sina foror och slå till brådstörtad reträtt norrut längs huvudstigen. De Furstligas östra flanktrupp var fortfarande skapligt intakt - på östflanken hade skärmytslingarna också varit utspridda och röriga, men inget avgörande hade nåtts - och kunde hjälpa till att täcka reträtten.
Enstaka smågrupper från båda sidor var fortfarande utspridda lite överallt i skogen och striden slutade gradvis med en avklingande serie små skärmytslingar tills mörkret föll.
De allierade hade på sätt och vis segrat då de nått sitt mål med att erövra de vällastade Furstliga fororna, men man hade tagit minst lika stora förluster som de Furstliga - låt vara att det var rätt få stupade men desto fler sårade och (tillfälligt) saknade. Den hårdaste striden hade skett på västflanken, och Drakfåglarna och de högmarkare som stridit vid deras sida hade särskilt många sårade och nedgjorda. Det blev en lång kvälls och natts arbete för fältsjukhuset i det allierade huvudlägret.
Mot slutet av veckan
Efter striden vid Järvmyren följde ett par lugna dagar då båda sidor mest återhämtade sig.
Men på söndagkvällen slog de spanare, som posterats för att bevaka utposten i Klippiga skogen, larm. Något var i görningen vid porten...
Fortsättning följer!
Som framgår berättas förloppet här översiktligt, men vi tar gärna emot hjälp med att skriva mer utbroderade berättelser om dessa och kommande händelser. Om du vill skriva något mer utvecklat, t ex om vad din roll är med om, så hör av dig till Theo. En del sådant är redan på gång.
