Maj - november 1149 |
Theo Axner |
Ola Johnsson |
Med hjälp, idéer och inspiration av
Henrik Hoffström |
Frida Pihl |
| Sara Lilja Visén |
| Daniel Staberg |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under sommaren och hösten 1149. För tidigare händelser, se:
De Furstligas första framstöt mot alvriket Ilyrana hade hejdats för tillfället, men de höll fortfarande hela Högmark utom enklaven vid Järnforsa.
Resten av våren och sommaren blev ganska lågintensiva i öppna stridigheter räknat; båda sidor avvaktade och förberedde sig. De allierade samlade sig enligt de planer som gjorts upp på krigsråden på Hjortsnäs till en stor expedition för att undsätta Högmark.
|
|
| Drottning Astrid av Högmark | |
Från den enklav kring Järnforsa som kontrollerades av drottning Astrids styrkor slogs flera räder ut mot de Furstliga utposterna i västra och mellersta Högmark, samtidigt som hennes partisaner opererade bakom fiendens linjer.
Under tiden gjorde de Furstliga sitt bästa för att konsolidera och stabilisera sin ockupation av Högmark. Deras administration i Brandhäll byggdes ut och fokus förblev på de inkomstbringande bergslagerna och gruvorna. Mycket av den dagliga driften kom att vila på de bergsmän och -kvinnor som mer eller mindre entusiastiskt samarbete. I likhet med hur de förfarit på andra håll sökte de Furstliga vinna samarbete från de som tjänade eller åtminstone inte förlorade på den nya ordningen. Utöver samarbetande bergsmän fick de mer udda stöd i Brandhäll i form av delar av stadens undre värld, främst en liga som i kaoset efter invasionen gjort goda affärer på att skaffa fram resurser åt dem. Ligan, ledd av en man känd som Dirk, har blivit en inofficiell men mäktig del av de Furstligas underrättelsetjänst i Högmark.
I Brandhäll började en industri växa fram, huvudsakligen driven av dvärgingenjörer från Nardrifa med inskeppade trälar - förstärkta av krigsfångar och även straffångar från Högmark - som arbetskraft. De nya faktorierna verkade främst inriktade på att bygga nya krigsmaskiner.
Drakfåglarna och vägen till RavnsmarkVid krigsrådet på Hjortsnäs i april hade Drakfåglarna, den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten, erkänts som en fullvärdig allierad mot Fursten och rentav, på papperet, som rättmätiga härskare över Margholien. De hade nu också en territoriell bas i det fattiga och oländiga folklandet Ravnsmark, norr om Högmark, som de erövrat föregående vinter. För att kunna hålla den behövdes dock ekonomiskt och militärt stöd från de allierade. På Drakfåglarnas initiativ, och diplomatiskt underlättat av det goda samarbetet mellan människor och alver under vårfälttåget, upprättade de allierade under senvåren och sommaren en transportled längs floderna i Ilyrana mellan Arosia och det befriade Ravnsmark. Från sensommaren började den användas för att skeppa förnödenheter och förstärkningar norrut. Högmark och Arosia lät sända upp några hundra soldater vardera, åtföljda av en del av exildvärgarna. Än så länge verkade Drakfåglarnas enklav i Ravnsmark ignoreras av Fursten, som kanske hade fullt upp med sin sydvästra front.
|
Alverna i Ilyrana utnyttjade för sin del sin frist till att förbereda och förstärka sitt försvar. Alverna hyste inga illusioner om att de Furstliga skulle ge upp försöken att invadera deras land för gott efter sin första motgång och när nästa stöt kom skulle man stå beredda. Det återbesatta Holenthon fick en garnison men blev nu en rent militär utpost utan civil bosättning.
I Laiquambo bedrev några av alvernas lärda och magiker under ledning av Helcaril fortsatt intensiv forskning under våren och sommaren, i samarbete med Nyckelns väktare. Mycket av studierna ägnades åt de nyare mysterier som uppträtt; dels den blå elden och de nya vandöda, dels de länge bortglömda alvportalerna varav en nyligen kortvarigt öppnats.
GedanienUnder tiden var det i stort sett lugnt i människorikena: man fokuserade sina ansträngningar på att samla sig inför höstfälttåget. Den kanske mest uppseendeväckande nyheten var att den nyligen återvända kronprinsessan Adriana av Gedanien, som genom åren avvisat många friare, inte långt efter vårfälttåget lät kungöra sin trolovning med riddar Akvin Akvinsson Örnklo. I juli nedkom också prinsessan med en son som fick namnet Peder efter sin framlidne far; barnet är formellt oäkta och hamnar inte i tronföljden.
|
Fälttåget för att undsätta det ockuperade Högmark var det tredje steget i de allierades krigsplan för året. De första två, att slå tillbaka den Furstliga framstöten i västra Högmark mot Ilyrana samt att upprätta en transportled via Ilyrana mellan Arosia och Ravnsmark, hade genomförts framgångsrikt.
De Furstliga hade fortfarande stora delar av den armé som erövrat Högmark, under general Voorlaugr, förlagd i landet, utspridda huvudsakligen i ett antal läger längs Högälven och kring Brandhäll. Västra Högmark var ganska lätt besatt, den västligaste större utposten är vid Dös och den Furstliga kontrollen över skogsbygderna i väster är ganska nominell. Järnforsa bergslag i sydväst var fortfarande under drottning Astrids kontroll.
Högmark lider brist på starka befästningar vilket tvingade de Furstliga att binda upp ganska många trupper som ockupationsmakt.
De allierades mål med fälttåget var att:
Planen såg i stora drag ut som följer:
 |
 |
| Kung Angantyr av Arosia | |
Den allierade huvudstyrkan under kung Angantyrs övergripande befäl bestod av ca 8 400 stridande, varav ca 1 900 ryttare. Den bestod huvudsakligen av tre ungefär jämstora kontingenter från Arosia, Gedanien och Sunnanslätt samt kronprinsessan Adrianas eormiska frivilliga.
Den västra häravdelningen under drottning Astrid räknade ca 3 000 stridande, varav bara ett par hundra ryttare, och utgjordes huvudsakligen av högmarkare med förstärkning av mindre trupper alver, exildvärgar, vildfolk och arosiskt frälserytteri.
De Furstliga troddes ha totalt drygt 8 000 stridande i Högmark, fördelade på två eller tre kårer som i sin tur under sommaren spritt ut sig mer, av allt att döma av underhållsskäl. Drygt halva armén bestod av mänskliga legionärer; återstoden var huvudsakligen orcher och vättar men också en del margholiska vildar, dvärgar av Kalins folk och några troll. De nattfolksstammar som vandrat ned från Nordanlanden och var löst anslutna till de Furstliga kunde kanske uppgå till ett par tusen krigare ovanpå det, men av tveksam pålitlighet.
De Furstliga led som sagt brist på fasta befästningar, utöver de dvärgbyggda vakttornen längs gränsen, slottet Tvenne Blad vid Ranheda och det befästa klostret i Röda Dalen, men hade rest ett antal befästa läger som stödjepunkter.
I början gick allt enligt planerna för de allierade. Västra häravdelningen nådde stora inledande framgångar och flera av de Furstligas utposter i västra Högmark isolerades och intogs eller övergavs. De Furstliga trupperna i västra och mellersta Högmark började dra sig samman längs Högälven mot Röda Dalen, men deras förstärkningar försenades av Brandhällsgruppens sabotage.
Genom en djärv ilmarsch lyckades drottning Astrids styrka nå fram till de Furstliga i Röda dalen innan de hunnit dra ihop en tillräckligt stark styrka eller bereda sig ordentligt på strid. En drabbning följde med en mindre seger för de allierade; de Furstliga retirerade längs älven åt sydöst. Astrid lämnade en mindre styrka för att innesluta det befästa klostret som också kontrollerade den största bron och förföljde de Furstliga med resten av styrkan.
Under tiden hade den allierade huvudstyrkan marscherat mot Ranheda, något sinkade av fördröjningsstridande förtrupper och försök till bakhåll och skuggade av lätta Furstliga trupper på andra sidan Högälven. När de nådde fram till Ranheda fann de till sin förvåning staden övergiven och till stor del evakuerad av de Furstliga. Staden intogs utan motstånd, men det visade sig nästa natt att de Furstliga gillrat en fälla; på natten sattes stora delar av staden i brand, tydligen med hjälp av någon sorts maskin och kanske också magi. Att släcka bränderna och ordna sig på nytt tog omkring en dag.
 |
|||
Höstfälttågets första fas
|
De Furstliga trupper som hållit sydöstra Högmark hade i stället marscherat västerut och förenat sig med dem som retirerat undan Astrids häravdelning i närheten av Bitsberg. Tillsammans var de betydligt starkare än högmarkarna, som nu sin tur tvingades retirera brådstörtat och överge en del av trossen. Astrids styrka föll tillbaka ett stycke längs skogsvägen mot Järnforsa och tog sig sedan upp längs åarna genom skogarna för att komma runt de Furstliga och kunna förena sig med huvudstyrkan.
 |
 |
||||
|
|
Båda sidors styrkor ordnade sig på nytt. De Furstliga i södra Högmark var klart underlägsna den samlade allierade hären i styrka och deras förstärkningar från Brandhäll och Margholien hade sinkats. Under fördröjningsstrider och förföljda av de allierade retirerade de tillbaka mot Röda dalen.
De Furstliga fick nu undsättning av järndraken Náuglug och hans ryttare Rana, som anlände från norr. Draken var inte stark nog att rå på en hel armé men sinkade de allierade genom återkommande terrorattacker.
Nu var de Furstliga förstärkningstrupperna från norr på väg och läget började se svårare ut för de allierade. Med en avledande krigslist lyckades Nyckelns väktare locka bort draken från Röda dalen och den deltog inte i de kommande striderna, men det hela hade köpt de Furstliga nog tid för att få sina förstärkningar över Högälven.
Den 3 oktober möttes de båda härarna till slut i en öppen drabbning vid Röda dalen. Striden blev hård och utdragen, men till slut vann de Furstliga överhanden då ett förvånansvärt kraftfullt angrepp från auxilian lyckades riva upp de allierades vänsterflank. De allierade tog svåra förluster - den gedanske riksmarsken sårades vilket bidrog till vänsterflankens kollaps - och tvingades av fältet.
 |
Höstfälttågets senare fas
|
De slagna allierade tvingades falla tillbaka till Järnforsa och Arosia via Ranheda. En garnison lämnades i det brända Ranheda men det var tveksamt om den skulle kunna hållas i längden.
Fortsättning följer!
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till arrangörerna på thulekampanjen [at] gmail.com.
