 |
| Maga Solaris |
Solaris lutade sig tungt på staven när hon gick tillbaka mot stenen där hon lagt sina väskor medan de vilade. Kraftcirkeln hon upprättat omkring dem var ren och sann, men hon kände sig som en vagn med bara tre hjul. Det var nästan två månader sedan hon förlorat svärdet och sin familiaris. Äntligen hade hennes magiska verk återigen blivit fullgoda. I början hade hon inte ens kunnat göra en enkel åkallan utan att bli helt utmattad. Förlusten både av svärdet och hennes familiaris var ett hårt slag. När hon blundade såg hon fortfarande, som en hägring, sin egen kraftcirkel i lågor omkring henne och klumpen av sotig metall som alldeles nyss varit hennes arcuriska verktyg liggandes framför hennes slappa händer. Elden hade spridit sig i en smal linje rakt till den bur som nu bara innehöll några rykande smala skelettbitar. Hon visste inte hur länge hon legat där i cirkeln, oförmögen att röra sig, men till slut hade hon lyckats sträcka sig efter staven. Hon hade använt den till att peta bort bägaren, vattnet i den hade kokat bort i hettan som bränt in hennes kraftcirkel i golvet, och ringen ur cirkeln. Då äntligen hade lågorna sjunkit. Hon hade släpat sig, inte ens förmått krypa, ur cirkeln. Istället för svärdet hade hon fått använda staven till att bryta cirkeln och få den att implodera och ta det sista av lågorna tillbaka in i den emanation där de hörde hemma.
Det var Iasmina som hittat henne liggandes på golvet intill de förkolnade dubbla cirklarna. Men det var två månader sedan. Hon hade överlevt och nu hade hon äntligen sin fulla kraft, om än inte balans. Hon skulle skapa ett kraftfullare svärd och binda en mäktigare familiaris.
* * *
Solaris plockade fram en bok ur sin ränsel. Hon strök med ett handskbeklätt finger över titeln, Grimorium Ioanni Vidensis. Hon hade ursprungligen tagit med den i syfte att läsa om vilka sorters andar och varelser de skulle kunna stöta på i närheten av Gravberget, men nu kunde hon lika gärna fundera över vilken sorts spiritus familiaris hon skulle åkalla och binda till sig. Den här gången skulle inte Hon få ha någon inverkan på hennes val. Den förflugna tanken förlamade tillfälligt Solaris. Hon kände hur hennes andetag fastnade i strupen och hur hon än kämpade kunde hon inte få luft.
Det är bara en vanlig reaktion hos kroppen, försökte hon intala sig, du kan få luft, det är bara din kropp som tror att du inte kan det. Lugna dig. Hon kan inte nå dig här.
Jo, det kan hon visst, svarade hennes förrädiska tankar. Så länge bandet existerar kan hon nå dig. Så länge det existerar är du hennes.
Solaris sträckte sig efter jordkraften i en nästan instinktiv handling. Hon drog slingor av den och virade dem runt sig. Runt, runt tills den stod som ett osynligt skimmer, en rustning av kraft, omkring hennes astralkropp. Först då kunde hon andas igen. Ett nytt svärd… hon behövde ett nytt svärd och en ny idé. Hur skulle hon kunna bryta bandet? Hennes senaste katastrofala försök hade varit underbyggt av månader av forskning, till ingen nytta.
/474_harjo.jpg) |
| Hauriel / Harjo |
“Det finns två möjligheter... du kan uppsöka Fursten i Svartstenstornet. Blodsmagi skulle kunna bryta bandet. Eller så kan du genomgå invigningen igen, att ta dig ett nytt namn och genomgå alla faserna med ditt nya namn, fast utan någon mästare…”
Solaris rös till och kastade ett öga bort mot den mörka skepnad som satt bland de andra i hennes resesällskap. Den pratade just med Iasmina, som på sitt sedvanliga familjära sätt lagt sin ena hand på dess arm, men så tittade den upp, mötte Solaris blick och log.
Hauriel... eller Harjo Ormsson som den kallade sig här. Solaris log tillbaka. Hon skulle lösa sitt problem på något sätt, men de förslag Hauriel hade tilltalade henne inte. Att bli en av Furstens blodsmagiker låg inte för henne och att ge upp det namn hon tagit sig var inte något hon skulle göra lättvindigt och att dessutom återigen ta sig igenom lärlingaskap och adeptskap under ett nytt namn skulle ta år, speciellt att göra det utan en mästare. Det måste finnas något enklare sätt.
Solaris såg att vinden fått sidorna i boken i hennes hand att bläddra från avsnittet om lägre elementarer som hon ämnat läsa, till emanationernas avatarer. Hon skrattade lite för sig själv och bläddrade framåt.
“Jaså, Hauriel…” mumlade hon. “Låt se då…”
Hon följde de snirkliga tecknen med ena fingret och läste i ljuset från sin stav.
30. Hauriel
Den trettionde av de Avatarer som sorterar under den Tredje Emanationen Tzapkhiel, är Hauriel, kallad Hauriel av den Svarta Boken, Hauriel av den Västra Vinden, den Brinnande Luftens princip och den Förrädiska Vägledaren. Den styr över den första dekanten västerut och på himlavalvet och över den den första aftontimmen på veckans sjätte dag. Hauriels färg är det blodröda och dess sten är hematit. Den befaller över 77 körer av luftens och eldens små osynliga.
I manifestation är Hauriel en vind, eller en svartglänsande hankatt, eller en orm med korpvingar, en jungfru i rustning av brons, ett svarthårigt gossebarn eller en yngling med en svart bok i sin ägo. Den kan därefter ta vilken form den önskar, men aldrig dölja sin glödande blick. Hauriel är bunden att inte uttala en lögn, eller förstöra något nedskrivet. Denna Avatar är förrädisk och flyktig innan den bundits av löften, och ingen Magus bör kalla den annat än i stor nöd.
 |
| Adept Gáddjá |
Det var adepten Gáddjá som stod och kikade över Solaris axel. Solaris kunde inte dölja ett flin utan pekade i boken.
Gáddjá höjde ögonbrynen och såg lite oförstående ut tills Solaris nickade mot resten av sällskapet och den mörka skepnaden.
Gáddjá spärrade upp ögonen. Solaris nickade. Gáddjá satte sig ned och tog boken för att läsa mer ingående.
“Hmm,” sade hon. “Det här påminner mig om en saga eller legend som min mästare berättade när vi pratade om andemakterna.”
* * *
Hariotii (berättade Gáddjá), minst av Orms första kull av ägg, vandrar genom skogarna efter unga shamaner, även efter gamla och visa. Hen har lärt Orms sånger och lyssnat i lönndom på alla sånger som sjungits under havet. Hen ömsar skinn som hen önskar och bär det ansikte hen vill, men kan aldrig dölja sina ögons natur. Hariotii följer en shaman länge och kommer sedan till hens hjälp i svårigheter, eller i stor girighet och maktlystnad. Hen som dräper en annan shaman för att ta den dödas styrka kallar Hariotii till sig. Hariotii besvarar alla frågor sanningsenligt, men för varje svar skall hen kunna kräva en droppe blod eller en droppe renaste honung av shamanen, om en fråga inte kan ställas som Hariotii saknar svar på. Om någon sluter sina ögon kan Hariotii inte röra vid hen, eller skada hen, men drivs inte bort.
* * *
Solaris lutade sig tillbaka och log.
“Ja, det ligger ofta något korn av sanning i sagor och legender. Men vad som är sant och inte är frågan…”
“Vad pratar ni om?”
Det var Iasmina som lämnat de andra och nu svepte fram till dem i all sin elegans.
Solaris makade på sig och klappade på fällen vid sin sida så Iasmina skulle kunna slå sig ned.
“Vi berättar sagor,” sa Solaris och log, “om en vind.”
“Jaså?” Iasmina höjde på ena ögonbrynet. “Jag hörde faktiskt en gång en bard berätta en saga… eller ja, det var alldeles nyligen. Om Västanvinden.”
Gáddjá tittade bort mot den varelse som kallade sig Harjo Ormsson och log stort.
“Berätta!”
* * *
 |
| Iasmina |
När solen stod som högst anlände västanvinden sent till vindarnas möte, och den bar med sig en doft som ingen av de övriga vindarna kände igen. Det var havets sälta, tång och ruttnande ting, och nordanvinden och östanvinden kretsade kring västanvinden i stora cirklar i nyfikenhet över vad som kunnat ge upphov till sådana dunster. "Berätta för oss, vårt syskon" sade de "vad för något som fått dig att komma så sent till vår dans. Vad för syner har du skådat?"
Västanvinden ylade när den kretsade kring mötesplatsen,som om den varit drucken eller sjuk. Lång tid förflöt innan den svarade. "Syskon mina," sade den "på de stora havsvidderna som fortsätter till världens slut, där inget land finns att skåda, där fann vi en plats som inte finns. Där himlen står tom och fri från horisont till horisont, där havet är djupare än någon annanstans, där reste sig nu en klippa ur djupet, täckt av gyttja och sjögräs och ruttnande ting."
Nordanvinden steg högt upp och dök genom västanvinden, och drack djupt ur dess dofter och minnen. "Där havet är tomt, syskon," svarade den "just där fann du klippan, och en grottöppning i dess sida, där som havet varit som djupast."
Västanvinden gjorde sig liten och rörde sig i virvel inom de övrigas cirkel. "En öppning in i klippan, ja, med vatten från havets botten. Vi dök under vattnet och ut i luften på dess andra sida. I det svarta mörkret såg vi deras grav, och vi läste deras skrivtecken inristade i dess väggar."
Östanvinden vände, och blåste med ett starkt vinande runt västanvinden, men i motsatt riktning. "Visa oss den här platsen, syskon. Men vi skall inte färdas genom vattnet, utan genom luften. Visa oss sanningen bakom doften du bringar."
Västanvinden mojnade av allt mer och bildade vågor i bäcken på mötesplatsen. "Vi kan inte visa er, syskon" svarade den sorgset "för klippan sjönk åter ned till de djupa mörkren under havet. Vi läckte ut i ett stim av luftbubblor, och inget återstår av platsen som finns utom tomt och öppet hav. Men vi förstod var vi varit, och vad som funnits där."
Nordanvinden frågade västanvinden ivrigt: "Vad såg du då, syskon? Vad fanns på havet en gång?" Vid detta mojnade sydanvinden allt mer, men sade inget, utan lyssnade bara uppmärksamt. Västanvinden svarade: "En gång var vi där, när det Gamla Folket försökte bryta upp en port som förseglats. Ett sigill som förslutit världsalltet, så att inget skall läcka ut, och inget skall tränga sig in. Vi lärde det Gamla Folket maktorden, och tonerna som slås på stavar av ädelsten från Bergets Hjärta, och vägarna att vandra i cirklar utåt. Vi ledde dem till det stora verket, och vi skrek över havets brusande vågor när klippan brast och sjönk i havet."
Östanvinden avtog nu också, och lade sig intill de övriga, i krets med västanvinden och motställd sydanvinden och nordanvinden, och frågade försiktigt, med något av oro i sin stämma: "Varför gjorde du så, vårt syskon? I all tid har vi blåst över världen, men inte burit annat än viskningar och försiktig maning, annat än när de Vise sänt oss med bud eller gåvor. Var du bunden där av det Gamla Folket?" Sydanvinden lyssnade allt mer intresserat.
Västanvinden dröjde länge innan den svarade, och var nu nästan helt stilla. "Vi såg när porten öppnades blott en smula, innan himlen rasade och klippan rämnade. Vi mindes något om en tid innan tiden, innan sol och måne, innan höst och vår. En gång hade vi ett Namn, ett sant och oföränderligt namn, som aldrig kunde glömmas bort. Bakom porten finns det alltjämt kvar. Vi sökte få det Gamla Folket att öppna porten, så att vi skulle kunna fly ut genom den. Inte för att komma bort, utan för att komma..."
Sydanvinden röt till med oväntad styrka och kastade de andra vindarna kring sig i en storm som spred sig över det som skulle bli Sunnanslätt. "Glöm allt detta, syskon! Inget gott kommer ur det förflutna, liksom inget gott kommer ur framtiden! Var endast nuet, lägg av er era dofter och minnen, och se varje ny dalgång för första gången. Inget annat än sorg och smärta kommer ur att stanna upp på en plats, eller en tid, och enbart den yttersta vånda kommer ur att öppna de portar som stängts."
Västanvinden följde sydanvindens lopp, men svarade inte. En tid ylade den endast av förvirring och maktlös ilska, men så bröt den av från cirkeln och gav sig iväg åt sydost för att aldrig komma åter till vindarnas möte. De andra vindarna sörjde dess avsked under en tid, men glömde snabbt, och så småningom föddes en ny västanvind, utan något melankoliskt sökande. Men den förlorade västanvinden blåser alltjämt kring i världen, i jakt på sitt glömda namn och porten till en plats som ingen längre minns.
* * *
Över deras huvuden svepte en vindil genom trädgrenarna och fick ett torrt fjolårslöv att lossna med ett svagt prassel som inte hördes av några av de mänskliga varelserna på den snöklädda marken.