Solaris och Gravberget

*) Benämning på den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten.

Drakfågeln* låg på golvet i stugan, smutsig och blodig, när de kom in. Soldaterna som fångat in henne stod hotfullt lutade över henne. Det var inget som angick Solaris direkt, och hon skulle just gå förbi, när en röst plötsligt sa:

Hon har en ring... hon är bunden till en alv genom en magisk ring.

Sofia Björnäng

Solaris brydde sig inte om var orden kom ifrån, för hon kunde känna sanningen i dem, kunde känna den lilla störningen i Jordkraften som hon först inte uppmärksammat men som nu var uppenbar. Hon visste att hon ville ha ringen som måste sitta på fångens finger. Den fick henne att tänka på Lainor. Ringen kunde knappast tillhöra honom, för hon hade inte sett något av den här Drakfågeln när hon fjärrskådat efter honom, men hon ville ändå ha ringen med ett brinnande begär.

“Överstelöjtnant,” sa hon, “den där kvinnan har en ring! En magisk ring. Den är min!”

Drakfågeln spärrade upp ögon fyllda av ångest.

“Nej,” kved hon, “nej, jag har ingen ring!“

Solaris log ett strålande leende. Nu ännu mer säker. Kvinnan hade en ring och hon tvivlade inte att den skulle komma fram i förhöret. Soldaterna visste vad de gjorde och om inte annat så gjorde Salamandrarna det. Kvinnan skulle prata. Så mindes hon plötsligt idéen som hon kommit på strax efter anfallet på Griftedal, då hon hört någon klaga på att Drakfåglarna var så svåra att finna. Hon skulle bygga en artefakt, en artefakt som kunde spåra dem. Men för det krävdes att hon hade en del av en drakfågel, någonting att använda som fokus. Hår, blod eller ben. Och att Drakfågeln tilläts att återvända till de andra i rövarbandet. Då skulle Solaris snart kunna finna hela nästet, för var det något hon var bra på så var det besvärjelser för fjärrskådning. De var lite av en specialitet.

Landgreve Valdemar Gadd	Överstelöjtnant Gerard de Foix

Just då klev landgreve Valdemar förbi.

“Ett ögonblick, herr Valdemar,” sa hon. “Jag har en idé!” Valdemar nickade och hon förklarade.

“Ta upp det med överstelöjtnanten.”

“Självklart!” sa Solaris strålande.

* * *

“Menar du att vi ska låta Drakfågeln flyga? Vet du hur mycket hon är värd?” Överstelöjtnant de Foix lät skeptisk.

“Nåja, det är upp till dig, överstelöjtnant, men jag skulle kunna finna resten av dem om vi släpper henne,” sa Solaris.

“Jag förstår,” sa de Foix utan att ändra en min och gick för att förhöra sin fånge.

***

Solaris beundrade den vackra ringen på sitt finger samtidigt som hon fingrade på den lilla flaskan som hängde i ett snöre runt hennes hals. Däri låg ett enda mörkt hårstrå.

Fångutväxlingen hade blivit en utmärkt lösning på dilemmat hur de skulle kunna släppa Drakfågeln utan att hon misstänkte något. Att Gáddjá hade varit klumpig nog att bli infångad av den där Sofias kumpaner hade visat sig synnerligen lyckosamt. Solaris undrade dock i sitt stilla sinne om det verkligen hade varit ett misstag. Trots att hon tyckte om adepten och respekterade hennes oerhörda kunskap så kunde hon inte hjälpa en gnagande känsla av tvivel. Var det verkligen bara otur som gjort att den andra magikern befunnit sig på så fel plats och dessutom låtit sig övermannas? Solaris ryckte på axlarna och vände åter uppmärksamheten mot ringen. Hon kunde känna skälvningen av jordkraft som låg runt den. Det var ett främmande uttryck, men likväl jordkraft. Någon annan fanns på andra sidan skälvningen. Någon som var mycket oroad. Hela ringen tycktes vibrera av känslan. Den som fanns där hade ansenlig kraft. Solaris skrattade högt för sig själv. Så intressant! Den här andra var helt klart en värdig motståndare. Hon bestämde sig för att fjärrskåda efter den, att följa tråden från ringen dit den hörde hemma.

Hon fick intryck av träd som flög förbi, flämtande andetag, bultande hjärtslag, en sky av blont hår som strömmade i en vind.

“Jag ser dig,” viskade Solaris.

En plötslig vrede slog mot henne och Solaris fnissade till. Vilket temperament!

Hon kunde känna hur den andra magikern stannade till och plötsligt såg hon inte något alls. Hon kunde dessutom känna hur någon trevade efter henne, kände med fingrar av gyllene kraft över hennes skyddsbarriär. Hon drog sig hastigt tillbaka, släppte länken och ringen i samma ögonblick. Den föll av hennes finger ned i den lilla kista hon försett med skyddande sigill och som redan innehöll resten av Drakfågelns hårstrån och några andra av Solaris speciella skatter.

“Ansenlig kraft, minsann!” log hon. “Det här blir spännande!”

Hauriel

“Hauriel,” kallade hon, “finn den som söker efter ringen och ge henne en liten hälsning från mig!”

En skadeglad, illvillig glöd tändes i hennes familiaris ögon.

“Skall ske, mästare,” log Hauriel.

En kall mörk vind ilade söderut genom skogen. Den piskade ned små isbitar från träden den passerade och det tycktes som om illasinnade viskningar om förlust, sorg och evig fördömelse följde i dess spår.

Hauriel slutade inte le där han stod.

II. En abstrakt trolovning

Adept Gáddjá

Gáddjá flinade ytterst menande när Solaris vinkade till sig Valdemar.

Solaris struntade i sin kollega och viftade istället med brevet hon burit med sig i sin väska.

“Jag är ledsen för att jag inte svarat,” sa hon till Valdemar. “Jag har haft en del att stå i senaste tiden.”

Hon log ett varmt leende och tillade, “Men jag skulle ju aldrig vilja att du blev ‘djupt sårad’.”

Bakom sig hörde hon Gáddjás halvkvävda munterhet.

“Så tar du dig an det personligen, eller måste jag börja leta bland personer som jag mindre gärna korresponderar med?” frågade landgreven oberört.

“Nå, jag skulle ju kunna skicka in en ansökan om resurser, så att jag kan inspektera fyndet?“

“Ja, det skulle du kunna och jag kommer att med stort nöje kunna motivera avslaget med att jag har god insikt i Maga Solaris resurser redan.”

Solaris kunde inte annat än med ett skratt erkänna sig besegrad.

En frustning bakom Solaris rygg ryckte henne ur den intensiva diskussionen. Hon vände sig om och tittade på Gáddjá som höll på att förgås av munterhet.

“Vad?”

Gáddjás leende gick från öra till öra när hon utbrast

“Jag vet inte vad ni pratar om, men det låter nästan som en abstrakt trolovning.”

“En abstrakt förlovning,” sa Solaris med rynkade ögonbryn. “Vad menar du med det?”

“Men du vet väl att det pågår en vadslagning om Valdemars trolovning?”

“En vadslagning?”

“Ja, fyllde Valdemar i. “Och du är tydligen lågoddsaren.”

“Åh,” flinade Solaris, “vem vinner på det då? Vem har satsat på mig?”

“Det är ännu oklart, men jag ser ju gärna att mina vänner gör en god förtjänst.”

Solaris hade ett “Men då gör vi det”, på läpparna, för det var något så sprudlande vansinnigt att hon redan skrattade åt detta högst lyckade skämt på livets bekostnad. Men istället sa hon retsamt:

“Såå... vad finns det för fördelar med en abstrakt trolovning?”

“Transportbrigaden går dit jag går,” sa Valdemar med ett menande leende. “Eller var det några andra resurser Maga Solaris tänkt ansöka om?”

Plötsligt brände svärdet vid hennes sida till och Solaris svalde orden som var på väg över hennes läppar.

Varför vill du göra detta? frågade hon sig, plötsligt kall inombords. För det finns faktiskt en del av dig som vill det, det är inte bara ett skämt längre. Vilken rätt har du att binda någon till dig? Du har ett svärd vars krafter du inte känner, som mycket väl kan ända din tillvaro här och du har knutit Västanvinden, den svekfulla vägvisaren, till dig som familiaris. Och Hon håller dig fortfarande i sitt koppel. Och du är redan död.

Skakad tittade Solaris efter Valdemar som rest sig för att hämta mat.

“Nu är det du som är feg,” viskade Gáddjá i Solaris öra. Solaris vände sig om och tittade på den andra magikern.

“Ja, kunde hon bara viska. Nu är det jag som är feg.”

III. En tjänst

Prior Lidelle	Iasmina di Verenza

“Vi behöver finna Gruvfrun,” sa prior Lidelle drömmande. “Hon vet vad vi behöver veta.”

Solaris nickade. “Ja, men hur? Ingen har sett henne.”

Det hade börjat skymma och de två, Iasmina och Hauriel stod ute på gårdsplanen och såg ut över vägen och ängarna åt gruvan till. Bland en del annat folk som rörde sig ute på tunet såg Solaris pojkarna från gården och fru Sigrids två barn följa med en kvinna – var det en av gårdspigorna kanske? – över gårdsplanen och ned mot vägen så obesvärat de kunde. Hon fick en aning om att något inte stod rätt till där.

”Hauriel,” sa hon rakt ut i luften. ”Ta reda på vart de där barnen är på väg och vem som går med dem.”

Svaret kom strax som en viskning i vinden. ”De går mot gruvan. Den de följer… är inte mänsklig.”

Solaris och Lidelle tittade på varandra och satte sedan av efter klungan som försvann nedåt vägen. Men de blev plötsligt omsprungna av någon.

Riddar Gunnela Vråk

“Barnen! Hon har tagit mina syskonbarn!” Vrålet kom från riddar Gunnela Vråk, fru Sigrids svägerska, som rusade förbi dem. Solaris höjde på ögonbrynen. Men så tvärstannade riddaren, som om hon plötsligt glömt brådskan.

“Vart tog de vägen?” sa Solaris när hon kom ikapp.

“De gick mot gruvan, men så försvann de! “

“Men då går vi mot gruvan, kom med här. Ditåt är det!” sa hon och pekade åt det håll märket hon tidigare ristat i berget drog henne.

“Nej,” väste Hauriel och pekade i motsatt riktning, “ditåt är det!”

“Nej,” sa fru Gunnela bestämt och började gå åt ytterligare ett tredje håll. “Gruvan ligger åt det här hållet. Det borde väl jag veta!”

"Hon har förhäxat er allihop," sa Iasmina. "Ditåt är det!"

“Ahhh!” tjöt Hauriel plötsligt. “De har gjort samma sak emot oss. Vår egen besvärjelse men inverterad... de förvänder vår syn med luft... skyddar sig med jord och jag kan inget göra!”

När insikten väl kom till Solaris svor hon inombords. Fördömda oknytt! Det var så orättvist att det kunde finnas något i skapelsen som inte lyssnade till hennes magi. Hon avskydde det, avskydde att känna sig lurad och dum. Nåväl, hon skulle prata med prior Lidelle och sedan skulle de prata med Gruvfrun tillsammans!

* * *

De bortsprungna barnen hade kommit tillbaka inom kort, till stor glädje för deras oroliga släktingar. Något oknytt hade de inte haft med sig tillbaka och om det nu var Gruvfrun som tagit dem med sig undrade Solaris vart hon tagit vägen nu.

Junker Björn, fru Sigrids son, hade berättat något om att de hade hjälpt Gruvfrun på något sätt, lagt tillbaka några stenar och så skulle hon ha rasat in gruvgången. Ingen annan vuxen tog så stor notis om hans historia till att börja med, men Solaris la den på minnet. Om barnen verkligen har hjälpt Gruvfrun, tänkte hon, så borde hon rimligen vara skyldig dem en tjänst. Intressant. Om man kunde komma åt henne via dem…

Men hon avbröts av en sträng röst.

“När har du tänkt betala din skuld?”  

Smeden Kol

Solaris ryckte till och vände sig mot smeden Kol som stod bakom henne. Med ens stod det klart för henne att hon begått ett enormt misstag. Hon kom på fötter och synade honom. Ja, där var det, det ovärldsliga, det som låg bortom. Han var inte mänsklig… eller i alla fall inte enbart mänsklig. Naturligtvis, hur hade hon kunnat missa det? Hon tänkte snabbt.

“Min skuld?”

“Ja, jag lovade att smida för dig mot att jag fick en knytnävsstor klump av järnet.”

“Ja, det stämmer, men jag antog att du tog det på en gång? Gjorde du inte det?” sa Solaris oskyldigt.

“Nej, det järnet gick åt till svärdet och nu vill jag ha min betalning.”

Solaris såg sig omkring. Först då lade hon märke till att någon eller någonting hade brutit cirkeln och malmbitarna som legat på hyllan var inte kvar. De fördömda barnen förstås…! Det måste varit det han menade med “stenarna” som de burit tillbaka till gruvan. Meteoritjärnet! Hon harklade sig. Hon hade ingått ett avtal med den här varelsen. Att bryta sitt ord vore inte vist, inte heller att protestera sin skuld.

Smeden, vilken smed är det och vad är denna varelse kapabel till? undrade hon.

Solaris hade ingen önskan om att få sin egen skalle omvandlad till dryckeshorn i brådrasket.

“Jag erkänner min skuld, om även du erkänner att orsaken till att den inte är betald är ett missförstånd,” sa hon värdigt.

“Jag kan erkänna detta, vi hade inte förtydligat tidsramen för betalningen,” nickade Smeden. “Men jag vill likafullt ha mitt järn.”

“Jag skulle gärna betala nu,” sa Solaris och kunde känna ett leende spricka upp. “Men det verkar som om gruvan rasat igen.”

“Det är inte mitt problem. Du är skyldig mig en knytnävsstor klump av järnet.”

“Måste det vara järn från gruvan?” funderade Solaris.

“Nej, det måste vara meteoritjärn, men inte från gruvan även om jag föredrar det då det är av överlägsen kvalité.”

“Nåväl,” sa Solaris till slut, “jag ska betala min skuld.”

Så småningom, tänkte hon för sig själv. Men Smeden lät sig inte luras.

“Vi kanske ska sätta en tidsgräns på detta, så inte liknande missförstånd uppstår på nytt?”

“Ah… ja, tyvärr ligger inte utgrävandet av gruvan helt i mina händer. Jag måste begära resurser från Ministeriet och sådant kan ta tid. Men inom fyrtio år ska jag ha betalat min skuld.”

Inom fyrtio år lär jag vara död, tänkte hon.

“Det är inte acceptabelt, speciellt med tanke på att betalningen var tänkt att ges omgående.”

“Nå,” sa Hauriel som intresserat följt meningsutbytet, “ingen tidsgräns sattes ju.”

Smeden vände sig mot Solaris’ spiritus familiaris. Det var som en osynlig vind drog kring rummet när deras ögon möttes i den första föraningen av en utmaning.

“Hon har själv sagt att hon tänkt att betalningen skulle tas genast.”

“Så, så,” lugnade Solaris. “Jag har erkänt min skuld. Men att betala den omgående är omöjligt. Jag skulle kunna sträcka mig till femton år. Om Gruvfrun motsätter sig arbetet i berget kan det ta mycket lång tid.”

“Orimligt. Ett år och en dag!”

Solaris försökte pruta till fem år, sedan tre, men smeden var obeveklig.

“Hmm,” sa Solaris, “vi kan nog inte komma framåt här. Detta är något jag omöjligen kan lova eftersom jag inte kan råda över det själv. Ministeriet kan ta god tid på sig. Vi behöver nog hitta något annat här…“

“En knytnävsstor klump av järnet, inom ett år och en dag…” upprepade smeden, “...eller så är du skyldig mig en tjänst.”

Något spratt till inom Solaris vid de orden, en brinnande nyfikenhet som fyllde hela hennes väsen med en strålande, rastlös energi.

“En tjänst… men med några tillägg,” sa hon snabbt. “Tjänsten får inte innebära…”

“Tjänsten får inte innebära att hon bryter några kontrakt,” fyllde Hauriel i med ett listigt leende.

“Precis,” sa Solaris och tänkte på att den klausulen skulle göra det möjligt att förhindra allt hon verkligen inte ville göra om hon bara ingick rätt avtal.

“Ja,” nickade Smeden, “under förutsättning att kontrakten inte ingås i syfte att kringgå tjänsten.”

Solaris svor inombords. Han är bra på det här. Hon tittade sig omkring och ögonen föll på Iasmina. Hon fylldes för ett ögonblick av en kall skräck och skyndade sig att tillägga ett krav på att tjänsten inte fick innebära att hennes vän kom till någon kroppslig eller själslig skada. Smeden gick med på det utan invändning, likaså Solaris’ nästa krav att tjänsten inte heller fick innebära hennes egen död i förtid eller ta mer än ett år och en dag att utföra. Hon funderade ett ögonblick till, sedan ryckte hon på axlarna.

“Tillräckligt bra, det är taget!” ropade hon och fattade Smedens utsträckta hand.

Att vara skyldig Smeden en tjänst gjorde med ens tillvaron mycket mer intressant.

IV. Järnets kropp

"Är du vänlig att som adept Gáddjás överordnade på platsen skriva under hennes respass?"

Solaris tog emot det papper som Valdemar räckte henne. Hon tvekade ett ögonblick, dels för att hon inte ville förlora Gáddjás kompetens och hade sett fram emot att jobba vidare med henne men också för att hon undrade om hon verkligen kunde garantera den andra magikerns lojalitet. Hon uppskattade nordanlänningen, men samtidigt hade hon sett sådant hos henne som gjorde henne osäker. Sedan ryckte hon på axlarna och skrev dit sitt namn.

“Gáddjá,” ropade hon, “Valdemar bad mig skriva på ditt respass, har du bestämt dig för att resa hem?”

“Ja,” svarade den andra och kom fram till dem, “lite ledighet… att komma bort lite…”

“Åh…” sa Solaris menande.

“Ja, ja, kalla det feghet om du vill.”

“Jag sa inte det, men nu när det är ute i luften så,” flinade Solaris.

“Jag längtar hem,” sa Gáddjá enkelt. “Jag vill fiska, jaga, träffa min familj.”

Solaris skakade på huvudet medan Valdemar räckte Gáddjá de påskrivna dokumenten.

“Blanketter… Så vilken blankett ska användas för att få gifta sig med Valdemar då?” inflikade Iasmina med höjda ögonbryn och satte sig ned vid deras bord.

“Ja, så måste det såklart gå till,” skrattade Gáddjá. “Självklart måste det finnas en blankett!”

Fru Blanka Gadd	Audvidr skald
Herr Magnus Gadd	Doktor Igel

“Ja, vägen till min brors hjärta går givetvis genom pappersarbete.” Fru Blanka, som kom förbi i just det ögonblicket, log spefullt mot dem.

Valdemar ryckte på axlarna åt de godmodiga skämten. Solaris himlade med ögonen, men skrattade sedan själv.

Gáddjá försvann plötsligt, men var snart tillbaka. Hon stack en liten lapp i Solaris hand. Solaris läste den och skrattade frustande till. Valdemar tittade undrande på henne, men just då reste sig skalden och äskade tystnad. Hon framförde ett skaldeverk till familjen Gadds ära. När applåderna tystnat tittade Valdemar menande på Solaris' lapp. Han drog lite i den, Solaris skrattade till igen och släppte den.

Det var med stor munterhet som landgreven läste den andra magikerns ord;

"FEGIS! //Gáddjá"

* * *

På skaldeverket följde Furstens skål och sedan fler skålar medan maten serverades. Inget hade sparats i herr Magnus’ försök att imponera på sina gäster. Maträtt efter maträtt bars fram och alla lät sig väl smaka. Valdemar gick för att göra sin familj sällskap. Solaris pratade lite med doktor Igel, Iasmina och Hauriel. De båda senare verkade dock ha något mycket intressant att diskutera och var mestadels försjunkna i ett viskande samtal.

Solaris tittade på smeden, som kallade sig Kol men som hon nu bara tänkte på som Smeden, som satt med skalden vid ett annat bord. Hon fick plötsligt en idé.

“Smed!” sa hon. “Jag har ett förslag. Om jag löser betalningen inom tre månader, så måste du kalla på mig när du vet vilken tjänst du skulle bett mig om.“

“Men,” sa Smeden förvirrat, “då har du ju redan betalat mig. Då kommer du ju inte att utföra tjänsten, eller?”

“Nej, sannolikt inte,” skrattade Solaris, “men jag vill veta vad det är du kommer att be mig om och om jag bara betalar så får jag ju aldrig veta det! Jag måste få veta!”

Smeden tittade på skalden som om han sökte stöd från henne.

“Vill jag det?” frågade han.

Solaris' ögon smalnade. Något var inte riktigt som det skulle här.

“Vinner du något på det? frågade skalden och gjorde en misstrogen min åt Solaris håll. “Hon kanske försöker slingra sig.“

“Nej,” protesterade Solaris lite stött. “Jag kommer garanterat att arbeta för att Smeden får betalningen snabbare med det här villkoret! Annars kan jag ju inte betala alls!”

“Jag går med på det,” suckade Smeden och Solaris log nöjt.

* * *

Någon öppnade dörren och en pust av kalluft fick ljusen på bordet att flämta till. Hauriel lutade sig plötsligt mot Solaris och viskade upphetsat i hennes öra:

“Gruvan har tystnat.”

“Tystnat?” frågade Solaris överraskat.

“Ja... det är som om närvaron, järnets röst... har tystnat. Ingenting!”

Solaris tittade upp på prior Lidelle, som spärrat upp ögonen som om hon hört vad Solaris familiaris sagt. Hon vände sig mot Smeden och Solaris följde hennes blick. En ond aning grep henne. Försiktigt samlade hon ihop sina verktyg.

Efterrätten serverades och Solaris reste sig. Hon bytte några hastiga ord med Valdemar, men höll hela tiden ett vakande öga på Smeden. Plötsligt mötte denne hennes blick, med ögon som brann av vilt raseri.

Hon drog hastigt efter andan.

"DU HAR NÅGOT SOM ÄR MITT," väste han, och Solaris insåg på ett ögonblick att hennes misstankar stämt. Nu önskade hon bara att hon agerat tidigare. Inte för att hon visste vad hon skulle gjort i så fall.

"DET ÄR MITT, OCH JAG VILL HA DET TILLBAKA!"

Solaris svalde.

"Ah," sa hon, "jag förstår… men svärdet innehåller en del av mig nu också," försökte hon.

"DET SKA JAG NOG KUNNA SKÄRA BORT," sa varelsen som talade genom Smedens mun.

Solaris fingrade på svärdet. Febrilt försökte hon komma på någon besvärjelse eller ritual som skulle kunna hjälpa henne. Hon ville inte ge varelsen svärdet. Dels för att det var hennes, men framförallt för att hon inte trodde att det var någon bra idé att ge den det den ville ha.

Plötsligt var Hauriel vid hennes sida.

“Du kan inte ta min mästares svärd. Du har inte din fulla kraft än, Smed,” väste den.

Smedens ögon lämnade Solaris och föll istället på Hauriel.

“Du är inte Smeden,” flämtade Västanvinden i plötslig insikt och fladdrade än hit, än dit tills den tvingades ned på golvet av varelsens kraft.

“Du är den fallna stjärnan! Demon! Be för era själar, människor,” tjöt Hauriel.

“Det finns en del av mig i svärdet också,” sa prior Lidelle som lugnt rest sig för att möta varelsen.

"DÅ TAR JAG DEN OCKSÅ," väste den.

Gårdskarlen Lukas	Fader Albrecht

Men just som den vände sig mot Solaris igen och skulle sträcka sig efter svärdet, kom det någon - en av gårdskarlarna, trodde hon - störtande bakifrån, tog livtag på Smeden - eller hans kropp - och släpade med honom ut genom den öppna dörren.

Med ett tjut ilade Västanvinden efter, tätt följd av Gáddjá och Lidelle. Solaris ryckte åt sig sin väska och sin stav. Vad de än kunde göra så måste det gå att hejda den. Men hur?

Människor myllrade omkring. Gårdskarlen brottades med varelsen i Smedens kropp och i fyrfatets sken såg det nästan ut som att drängen höll på att förvandlas, bli mer djurlik. Men den besatte var för stark och han kastades undan, ut i mörkret någonstans. Gáddjá mässade och de båda Salamandrarna hade kastat sig in i striden. Dödsvisslans gälla skri ljöd och skyddsbesvärjelsen i ringen svarade omedelbart. Folket runt omkring stämde upp i de toner som naturligt knöt in dem i ritualen. Solaris förstärkte cirkeln av jord och luft, men samtidigt kunde hon se att det de gjorde inte hade någon verkan.

“Bed! Den Förste och Endes ljus.”

Fader Albrecht, prästbrodern från Ordo Alemandi som var en av gästerna, störtade fram mot Smedens kropp.

“Vi tror på dig,
Första och Enda, Fader, Moder och Vän,
Förbarma Dig,
och bevara oss för allt ont.
I det eviga Ljusets namn.”

Fler stämde in i bönerna.

“Svärdet, Solaris, svärdet!”

“Ja, svärdet! Dräp den med dess eget järn!”

Solaris drog svärdet, men tvekade ändå. Hon gick fram emot Smeden som låg på marken nedtryckt i pentagrammet.

“Nej!” ropade skalden förtvivlat. “Döda honom inte!”

Solaris tittade från skalden till Smeden.

“Nej, han får inte dräpas. Jag står i hans skuld!” flämtade hon och sköt ned svärdet i skidan igen.

Hade hon på allvar trott att det skulle hjälpa att karva ut Smedens hjärta, om det ens fanns ett hjärta i den kroppen, så skulle hon gjort det, men hon trodde att svärdet snarare skulle sväljas och bli ett med varelsen och att den kanske även skulle sluka hennes själ på kuppen.

Samtidigt kände Solaris hur tiden höll på att rinna ut. Varelsen på marken som hade Smedens kropp i besittning skrattade ett högt och vilt skratt. Den skakade av sig människorna som försökte hålla den nere och reste sig. Solaris backade. Hon kände sig maktlös. Stjärnorna ovanför deras huvuden glimmade kalla och avlägsna och Solaris kunde känna döden nalkas.

Då plötsligt hördes ett rop, som ett jordskred fick det marken att skälva omkring dem. Solaris vände sig om och såg en märklig syn. Hon stod som förtrollad. Framför hennes ögon klev en kvinna… eller det såg ut som en kvinna, kanske en av kvinnorna från gården. Men det var något annat. I hennes släptåg gick barnen - pojkarna från gården och fru Sigrids två barn - men det var som om de var förenade med varelsen, som om de på något sätt i det ögonblicket var ett.

Orden ekade i Solaris’ hjärta, som om de färdades genom själva marken och rakt in i hennes själ, trots att de inte var riktade till henne. Hon kunde känna hur svärdet vid hennes sida vibrerade i genklang.

“Jag var rädd förut,” sa väsendet som såg ut som en kvinna, “men barnen har gett mig styrka och hjälpt mig besegra min rädsla. Du har ingen plats i den här världen utom i hjärtat av mitt berg, och dit skall du tillbaka.”

Solaris stod som förstenad när hon såg Gruvfrun, för det kunde inte vara någon annan, lyfta Smedens kropp - fast det var plötsligt inte kroppen utan den varelse som fanns i den, en röd-svart glänsande, slingrande massa - och slunga den mot berget.

Nu vände sig Gruvfrun mot Solaris,

“Solaris, ge mig svärdet! Allt järn måste återbördas till gruvan!”

Solaris skakade på huvudet.

“Försöker du trotsa mig, maga, här vid roten av mitt eget berg?”

Solaris’ hand började röra sig som av sig själv. Den drog darrande svärdet ur skidan, trots att Solaris kämpade emot.

“Men även en bit av mig finns i svärdet,” klagade hon och hennes ord ekade från prior Lidelle.

“Jag beklagar, verkligen, men de delarna kommer också att få att vila hos mig i bergets hjärta. Ni måste ge mig dessa delar av er själva.”

Solaris tittade på Gruvfrun, hon tittade på barnen. Inom sig såg hon ett annat barn och omkring henne slog doften av rosor upp. Tårar steg i hennes ögon. Hon nickade och slappnade med ens av.

“Jag har alltid varit tudelad,” sa hon. “Jag offrar den delen av egen fri vilja.”

Handen darrade inte längre när hon räckte Gruvfrun svärdet och såg henne vända för att gå, följd av barnen. Det syntes henne att ytterligare ett barn nu sällat sig till de andras skara. En liten smal gestalt av ljus gick vid gruvfruns sida. Hon vände troskyldiga ögon mot Solaris och höjde en hand till hälsning. Solaris kunde inte svälja tårarna.

Det är bäst så, intalade hon sig själv. Det finns en plats för det barnet där, djupt inne i berget, där ingen kan skada det mer. 

* * *

Med stapplande steg gick Solaris in i stugan, fortfarande med kinderna våta av tårar. På bordet väntade den övergivna efterrätten och Solaris satte sig tungt ned. Hon lyfte, som bedövad, sin sked och tog en tugga av den vita, gräddiga kuben och med ens var hela hennes väsen åter omgivet av doften av rosor. Smaken fyllde hennes mun, och hon mindes. Solsken, stora röda blommor och barnet. Barnet som nu skulle vila i berget. Tårar föll i en strid ström längs hennes kinder.

Jag sörjer nu, sa hon sig, en sista gång sörjer jag barnet, men sedan räcker det. Till slut var rosenmjölken uppäten och Solaris reste sig sakta.

Så är det fullbordat, tänkte hon. 

V. Blanketter...

Med ett skratt satte sig Gáddjá plötsligt ned bredvid Solaris.

“Här,” sa hon och gav Solaris ett papper.

“Vad är detta?” undrade Solaris och funderade på om det var ytterligare prov på Gáddjás skämtlynne. Det var det på sätt och vis, men det var inte den andra magikerns handstil utan någon annans. En handstil Solaris mycket väl kände igen.

“Läs så får du se.”

Solaris höll upp papperet så ljuset från stearinljusens brinnande lågor föll på det.

“Jag har satsat på dig,” log den andra magikern.

“Åh, har du satsat mycket pengar?” flinade Solaris.

“Lite lagom sådär.”

Solaris kände leendet breddas. Hon fingrade på kontraktet. Hon var djupt frestad. Skidan vid hennes höft var tom, inget svärd fanns längre där. Hon var bunden till Västanvinden och stod i skuld till Smeden. En skuld hon inte visste om hon kan betala och inte vad det slutgiltiga priset skulle komma att bli. Hon lät inte tankarna snudda vid det förbjudna området utan fokuserade hela sin koncentration på vilket strålande skämt det vore att fylla i kontraktet och lämna det till Valdemar. Det var den enda orsaken till att fortsätta med detta, hur oerhört lustig hela situationen var. Det var så det måste vara.

Solaris ögonbryn drogs ihop,

“‘På grund av’...” läste hon. “Det här är ett litet utrymme. Det måste ju vara för att det ska refereras till bilagor och underlag, inte fyllas i här.”

Gáddjá och Iasmina brast ut i skratt.

“ Ja, allt annat vore respektlöst, självfallet måste detta motiveras på ett korrekt sätt! Herr Valdemar, hur lång tid har jag på mig att bearbeta detta?”

“Sist jag bad Maga Solaris att göra något sade jag ‘tre månader innan jag blir djupt sårad och vänder mig till reservlistan.’ Hon svarade på det inom två, så jag säger att två månader måste vara praxis oss emellan nu.”
Solaris log och nickade.

“Dåså… “

* * *

Om hon fokuserade kunde Solaris fortfarande känna den del hon lämnat i berget hos Gruvfrun. I morgon kanske hon skulle skära av den länken och helt lämna den delen av sig själv där i trygghet i urberget där ingen längre kunde nå det rena, goda barnet och besudla det. Hon suckade lite, men inte i kväll, hennes magiska förmåga var helt uttömd, hon hade gjort för mycket på en dag. Tårarna hade torkat, hon hade sörjt färdigt. Svärdet var borta, ett kort ögonblick kände Solaris ett styng av bitterhet.

“Oroa dig inte, mästare. Vi kommer att skapa ett nytt svärd, ett annat svärd!” viskade Hauriel i hennes öra. Hon tittade bort mot sin familiaris där den satt nära Iasmina. “Ett bättre svärd!”

Solaris nickade.

“Ja, ett bättre svärd.” Hennes ögon föll på smeden och ett leende bredde ut sig över hennes läppar.

“Jag kanske förlorade ett svärd men jag vann en mycket intressant skuld!” skrattade hon för sig själv. Så reste hon sig upp och gick mot Smeden och skalden där de satt vid sitt bord.

“Vill du verkligen fortfarande vill ha betalt i järn från gruvan. Du kanske vill omförhandla nu?” log hon, oerhört road av sin egen fråga. För Smeden torde inte vilja komma nära väsendet i gruvan igen i förstone trodde hon.

“Har du något bättre att erbjuda?” frågade Smeden lugnt.

“Tyvärr inte.”

“Nå, meteoritjärn men det måste inte vara från gruvan. En näve full inom ett år och en dag. Annars är du skyldig mig en tjänst.”

“Ja, ja,” suckade Solaris, men kunde inte hålla tillbaka leendet.

Jag måste lösa detta inom tre månader, annars kan jag inte betala i järn utan måste utföra tjänsten den ber mig om. Jag skulle aldrig kunna leva om jag inte får veta vad det är för tjänst, sa hon för sig själv.

“Om vi söker i de astrologiska skrivelserna kan vi finna vilka stjärnor som fallit och var,” sa Hauriel när Solaris satt sig igen. “Och det kan tänkas finnas lite meteoritjärn hos Kollegiet. Vi skall lösa detta, mästare!”

“Måste det levereras i handen till smeden eller räcker det med att han får reda på var det är? Tänk om meteoritjärnet finns i Gedanien eller någon annanstans där det är svårt att komma åt?” funderade Iasmina.

“Smed, hur ska järnet levereras? Det räcker inte att jag tar reda på var det finns järn?” ropade Solaris över rummet.

“Nej, jag förväntar mig att det levereras i min hand,” sa Smeden strängt.

Solaris brast ut i ett gapskratt. “Ja, för annars kan jag redan nu berätta var det finns en massa järn, i en gruva på synnerligen praktiskt avstånd, alldeles i närheten faktiskt.”

Solaris skrattade så tårarna nästan började rinna ur ögonen på henne, men till slut samlade hon sig.

“Ja, du Hauriel kan gå igenom de astrologiska skrivelserna, inte sant?” log hon. “Jag har två månader på mig att lämna in kontraktet till Valdemar. Det ger mig en månad att finna meteoritjärnet för att betala skulden. Men det borde gå eller hur,” flinade hon åt de andra magikerna.

* * *

Herr Nidmund Gadd

Det hade skett en del snabba kast i utredningarna kring gruvan. Den var nu ställd under Furstens förfogande och arme Nidmund Gadd, herr Magnus’ arvtagare, skulle försöka bringa reda i vad som kunde göras med den. Solaris skulle med varm hand lämna över problemet med Gruvfrun och vad det nu var som fanns i järnet. Ibland var det helt enkelt bäst att skicka frågan vidare uppåt. Hon packade ned de sista av sina böcker. Hon hade redan börjat fundera på vad hon ska bifoga i trolovningskontraktet, hennes meritlista och samtliga artiklar hon skrivit kanske. För att visa hennes värde. Kanske beräkningar på hur mycket Ministeriet skulle att tjäna på att hon och Valdemar färdas tillsammans? Kanske någon form av uträkning av kapaciteten de kunde uppnå om de slog sina hjärnor ihop. Hur helheten blir mer än summan av delarna… Hon flinade för sig själv.

Det skulle bli hennes bäst underbyggda projekt någonsin och när kontraktet var skrivet så skulle hon inte längre låta någon kontakt med Ministeriet gå via landgreve Valdemar Gadd. Det var offret hon skulle göra för att garantera hans trygghet. Men hon hade tillräckligt mycket korrespondens skriven av hans hand, hans tankar var bundna i bläcket, så mycket av hans jag fanns där att hon var tämligen säker på att alltid kunna skåda efter honom och försäkra sig om hans välgång. Så länge hennes kropp och det som nu fanns kvar av den hon en gång varit fanns i den här världen så kunde hon vaka över honom. Hon lade omsorgsfullt ned brevet hon burit med sig rörande alvgravarna i sin kista med skatter. Hon visste att tankarna var farligt nära nu, men den enda orsaken att skicka in ett trolovningskontrakt var ju att det var ett gott skämt på hennes egen bekostnad. Hon skulle bara se till att kontraktet löpte ut två år och en dag från nu.