Drottning Astrid |
av Högmark |
Riddar Birger |
Silverfors |
Riddar Akvin |
Örnklo |
Riddar Emund |
Kärve |
Riddar Rina |
Idasdotter |
Sofia |
Björnäng |
Dolothorion |
| Utskriftsvänlig sida |
För den tidigare upptakten, se Nyhetsbrev XVIII.
På det andra krigsrådet på Hjortsnäs i april 1149 hade de allierade enats om en plan för att utnyttja och förena sina resurser på bästa sätt. Mest omedelbart inbegrep planen att gå till snabb och förhoppningsvis överraskande motattack mot de Furstligas förtrupper i väster, som nu var utspridda i terräng och vars kommunikationer skulle försvåras ytterligare av det begynnande tövädret. Det skulle under den närmaste tiden göra dem sårbara - ett tidsfönster som måste utnyttjas snabbt och beslutsamt.
Den Furstliga västra häravdelningen under generalmajor Järv hade sitt huvudläger vid Högälven, inte långt ifrån Dös. Ett starkt detachement - ungefär halva häravdelningen, totalt något under 1 000 stridande - hade nyligen intagit alvbosättningen Holenthon och där upprättat en stark befäst utpost. Därifrån hade patruller och expeditioner sänts vidare, dels för att plundra kringliggande bosättningar och dels för att undersöka platser som Källan och porten i Klippiga Skogen.
Målet för den allierade motoffensiven var först och främst att tillfoga den Furstliga förtruppen så stora förluster som möjligt, och om möjligt tvinga den att avbryta sin offensiv västerut och ge upp sina intagna positioner i Tolvmilaskogen. Om möjligt ville man också neka de Furstliga tillgång till porten och Källan i Klippiga skogen.
Den expeditionsstyrka som sattes samman för motattacken utgjordes först och främst av de snabbrörligaste elementen i häravdelningen vid Hjortsnäs. Drottning Astrid förde själv befälet över expeditionsstyrkan, vars stridande kärna till en början utgjordes av:
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||
|
|
|
|
|
Även de utsända från Älgstammen sände enligt överenskommelserna som träffats bud efter fler av sina fränder för att hjälpa till som vägvisare, spanare och liknande. Man medförde också en liten tross om några hundra icke-stridande.
De allierades första drag gällde platsen för porten och Källan i Klippiga skogen, ungefär halvvägs mellan Hjortsnäs och det fallna Holenthon, där den märkliga sammanstötningen ägt rum några dagar tidigare. Det var oklart om porten fortfarande utgjorde någon fara - alvernas besvärjelse hade dolt den på nytt, men de överlevande Furstliga visste ju var den fanns och man borde om möjligt neka dem tillgång till den.
En snabb förtrupp om ett par hundra man, försedda med skidor och snöskor för att snabbare ta sig fram, sändes därför till Klippiga skogen för att söka inta platsen runt porten och Källan innan de Furstliga hann dit. En del av den alviska kontingenten anslöt sig också, liksom några av Nyckelns väktares utsända. Befälet över förtruppen gavs till den nyslagna riddar Rina Idasdotter och alvernas hövitsman Dolothorion.
När förtruppen efter en halv dags ilmarsch närmade sig platsen var skymningen inte långt borta, men innan dess hade de spejare som sänts i förväg upptäckt att de Furstliga gjort samma drag: ett par kompanier legionärer och auxilia hade redan slagit läger inte långt från porten. De Furstliga verkade inte ha upptäckt den annalkande allierade truppen och de allierade beslöt att försöka sig på en överraskningsattack på det ännu knappt befästa lägret från två håll.
 |
| Furstliga legionärer |
Innan den kunde fullbordas hade dock de Furstliga upptäckt den annalkande fienden (efteråt var det somliga av alverna som skyllde det på det oväsen människorna förde) och reagerade snabbt. Kärntruppen av legionärer ryckte fram ur lägret och bildade en sköldmur tvärsöver den smala öppna dalgången medan de lättare auxiliatrupperna - orcher, vättar och vildmän - ryckte fram i den snåriga skogen på sidorna. De Furstliga visade sig vara starkare än man först trott; de var talrikare än den allierade förtruppen, och till flera av de allierades fasa hade de dessutom med sig några jättelika troll. Den lättare allierade förtruppen kunde inte hålla stånd mot övermakten på öppen mark utan tvingades falla tillbaka i skydd av skogen och retirera, men deras talrika och skickliga båg- och armborstskyttar höll de Furstliga stångna länge nog för att reträtten skulle kunna ske ordnat.
Alverna bildade eftertrupp och täckte den fortsatta reträtten, men det höll på att sluta illa då en del av den Furstliga auxilian i skydd av skogen och det fallande mörkret lyckades ta sig nära nog för att med trollen som spjutspets göra en dödsföraktande rusningsattack. Trollen nedgjordes men flera av alverna sårades och ett par stupade. Bland de sårade var alvernas hövitsman Dolthorion, som var nära att krossas under ett döende troll men räddades genom ett snabbt ingripande av truppens sjukvårdare.
Efter denna skärmytsling gav de Furstliga snart upp förföljandet och de allierade kunde återsamlas vid en tidigare uppgjord plats på säkert avstånd. Det var bara att konstatera att de Furstliga för ögonblicket var herrar på täppan och den första striden var förlorad - lyckligtvis var förlusterna små då det ju knappt hunnit bli mycket till strid. Rina lät lämna en liten observationstrupp att spana på de Furstliga, och resten av förtruppen återtågade nästa morgon mot Hjortsnäs för att möta upp med huvudstyrkan.
Novell: Ett trolls fall av Susanne Staaf - ny! 2014-01-26
Under tiden hade resten av den allierade expeditionskåren satt sig i rörelse mot nordväst. Ett huvudläger upprättades kring den nu övergivna skogsbyn Långmila, där drottningen och hennes stab tog sitt högkvarter, medan en kedja av mindre läger och utposter började resas i mer framskjutna ställningar. Man hoppades hålla huvudstyrkan dold för de Furstliga till en början och så länge som möjligt hålla dem okunniga om hur stark fienden var.
Redan från början hade man förutsett möjliga problem med samarbetet mellan de olika kontingenterna, särskilt då mellan människor och alver; förutom den traditionella misstron mellan folken hade man inte stor vana av att samarbeta så tätt i fält. Därför lät drottningen också organisera en sorts rådgivande sambandsgrupp, bestående av människor med erfarenhet av alver och omvänt. Flera av de utsända från Nyckelns väktare, den gruppering inom alliansen som haft mest med alvfolket att göra, placerades i den här gruppen; flera av dem hade förstås också andra uppgifter som soldater, spejare eller helare. Sambandsgruppen var främst baserad vid huvudlägret vid Långmila, men man försökte ha utsända även vid de mindre posterna, åtminstone de där både människor och alver placerats.
 |
 |
| Liv Aresdotter | Solvarm |
Vid huvudlägret inrättades också ett litet fältsjukhus, även det bemannat av både människor och alver. Bland de som skötte fälthospitalet kan nämnas Liv Aresdotter från Örnevall (också en av Nyckelns väktare) och den alviska helaren Amrothin från Laiquambo.
Under den första veckan fick man också mer eller mindre oväntade förstärkningar från Västmarkerna: den grupp frivilliga från Älgstammen som hövdingen Solvarm låtit sända efter, och även en stor del av krigarna från Björnstammen, den enda av Solstammarna som tagit upp vapen för att strida på de allierades sida mot Fursten.
Efter att ha upprättat lägret och fått in rapporter från de första spaningarna höll de allierade ett nytt krigsråd. De Furstliga hade intagit området runt porten och Källan i Klippiga skogen, lämnat en garnison om kanske 100 man där och snabbt börjat gräva ned och befästa sig. Detta skapade å andra sidan ett problematiskt läge för dem: nu hade de ytterligare en framskjuten position att försvara och underhålla, och som dessutom kunde behöva förstärkas med ytterligare trupper för att inte alltför lätt återtas av fienden. De allierade hövitsmännen kunde snabbt konstatera att de försörjnings- och kommunikationslinjer som de Furstliga nu måste upprätthålla mellan sitt större läger vid Holenthon och utposten i Klippiga skogen - och i viss mån även mellan Holenthon och huvudlägret ute vid Högälven - var en sårbar länk som skulle ge goda tillfällen till räder och bakhåll.
 |
En fråga det rådde delade meningar om i ledningen gällde just hur man skulle göra med den Furstliga utposten i Klippiga skogen. Somliga, däribland ett par av Nyckelns väktare och några av alverna, menade att det var en stor risk att lämna porten i de Furstligas händer och att man så fort som möjligt borde inta utposten. Andra menade att tiden här var på de allierades sida åtminstone militärt sett; utposten var sårbar och så länge den stod var de Furstliga frestade att binda upp allt mer resurser i att försöka underhålla eller undsätta den. Diskussionen slutade i en kompromiss; man skulle inte attackera utposten med full styrka omedelbart men börja avskära den, och en grupp - inklusive några av Nyckelns väktare - skulle hålla den under noggrann och ständig observation, redo att ingripa om de Furstliga skulle försöka sig på något med porten.
De allierade började nu gripa sig an med att spana ut de Furstligas läger och stigarna mellan dem, och sakta började man inringa utposten i Klippiga skogen. En snabb överraskande räd kapade framgångsrikt en trossleverans från Holenthon till utposten; det var kanske ingen så avgörande händelse men det var fälttågets första entydiga seger och stärkte de allierades moral.
Samtidigt skickades flera patruller ut för att söka upp och rädda överlevande och flyktingar från de människo- och alvbosättningar i området som plundrats av de Furstliga. Även här hade man en del framgångar; flera överlevande hittades och kunde räddas och så småningom föras i säkerhet.
Nu återstod att se vad som skulle ske härnäst...
Novell: Drömmen i sjuktältet av Susanne Staaf och Theo Axner
Fortsättning följer!
Som framgår berättas förloppet här översiktligt, men vi tar gärna emot hjälp med att skriva mer utbroderade berättelser om dessa och kommande händelser. Om du vill skriva något mer utvecklat, t ex om vad din roll är med om, så hör av dig till Theo. En del sådant är redan på gång.