| Utskriftsvänlig sida |
Här följer en mer utbroderad skildring av de Furstliga attackerna mot Ravnsmark under hösten och vintern 1150.
Texten skrevs som bakgrund till lajvet Okuvade: en sång för de fallna (februari 2016).
|
|
| Klicka för större karta! |
Drakfåglarna hade för närvarande, tack vare de allierade förstärkningarna, gott om trupper i förhållande till sitt territorium. I Ravnsmark fanns som mest ca 1 800 stridande, varav Drakfåglarna själva utgjorde en tredjedel, högmarkare en dryg tredjedel och övriga allierade (främst arosier) en knapp tredjedel.
Det tillät dem att ha en stark beredskap och ett försvar på djupet. Försvaret bestod främst i:
Små grupper av spanare och lätta trupper kan ta sig förbi befästningarna och passera genom skogen, men inte större styrkor eller trupper som medför tung utrustning som krigsmaskiner.
Det viktigaste att komma ihåg är att Ravnsmark nästan helt består av skog, berg och fr a skogklädda bergssluttningar. Det finns öppna vidder på fjällsluttningarna över trädgränsen i nordväst,men för att komma dit behöver man ta sig igenom djup skog. Skogen är mestadels tät nog att bara små grupper kan ta sig fram annat än på de markerade huvudstigarna. Det gör att eventuella större angrepp måste följa någon av ett par relativt förutsägbara vägar.
Fram till och med sommaren 1150 kunde det tyckas för en ytlig betraktare som att Fursten helt ignorerade det upproriska Ravnsmark. Inga nämnvärda räder eller angrepp slogs ut. Det berodde delvis på att de Furstligas uppmärksamhet var fäst på annat håll - dels söderut i Högmark och Ilyrana, dels under sommaren på det allierade anfallet från havet - dels på att de höll sig på defensiven och gjorde sig beredda. De Furstliga gränsutposterna - befästa läger med rejäla vakttorn eller mindre borgar - längs gränserna mellan Ranvsmark och det Furstliga Margholien var väl bemannade och deras garnisoner patrullerade vägarna. Det gjorde i sin tur att de spanare och rädgrupper från Ravnsmark som rörde sig in i de Furstliga territorierna var tvungna att undvika vägarna.
Under slutet av augusti och september började de Furstliga gradvis stärka sina garnisoner vid Ravnsmarks gränser och patrullera mer aggressivt. Snart började också mindre grupper - lätta auxiliatrupper i huvudsak; vättar, orcher och margholiska vildmän - göra infall genom skogarna och spana och ibland slå ut rädanfall och plundra eller bränna ensliga gårdar och byar. Det såg ut som förberedelser för ett större anfall och man gjorde sig redo, men efter några veckor av sådana störangrepp började det lugna ned sig igen och inget stort angrepp materialiserades. Ännu.
Ett av skälen till att det lugnade sig, insåg man senare, var att Gedanien hotat göra en ny stor attack till sjöss mot Margholiens kust. Någon sådan kom aldrig - kanske var det en fint från början, kanske kom det ena eller andra i vägen - men de Furstliga försatte dyrbar tid med att stå redo för anfall till sjöss. (Detta utnyttjade också de allierade för att nere i Högmark manövrera de Furstliga till att för tillfället avbryta sin offensiv mot alverna.) Vid den tid då Arna lagkvinna och ett litet följe begav sig ned till Arosia, via "Drakfågelvägen" i Ilyrana, för att delta i det allierade regentmötet var saker och ting nära nog lugna.
Men snart var det längre gånget på hösten och sjön var för osäker att segla med krigsfartyg på. Snart började också den Furstliga närvaron vid gränsen byggas upp igen, störattackerna och räderna började på nytt och tilltog i omfattning, och i november upptäckte man det man fruktat: fienden höll på att samla sig till ett anfall i större skala.
I början av december kom det. Två Furstliga styrkor, totalt kanske ett par tusen stridande, ryckte fram mot Ravnsmark österifrån - den större huvudstyrkan gick längs Mörknan mot Baggvallen och den dvärgbyggda "Ravnsmarksmuren" som spärrar av ett trångt pass längs vägen, medan en mindre styrka tog omvägen mot Orrdalen i nordost och det barrikaderade bergspasset där. Båda följdes av lättrörligare auxiliatrupper som stod redo att i svärmar ta sig igenom de klippiga skogarna vid sidorna om vägarna, medan kärntruppen bestod av tungt beväpnade legionärer förstärkta med fältartilleri.
Anfallet mot Orrdalen kunde lyckligtvis slås tillbaka utan så stor svårighet. Passet var väl försvarat - Drakfåglarnas och deras allierades goda numerär tillät dem att försvara alla kritiska punkter och ändå hålla reserver - och de Furstligas första fulla stormanlopp slogs tillbaka med så tunga förluster att de inte gjorde några fler utan föll tillbaka.
Vid Baggvallen och Ravnsmarksmuren gick det hela mer metodiskt till. De Furstliga hade med sig en rejäl samling krigsmaskiner - från vanliga ballistor och katapulter till långt mer märkliga skapelser som sägs ha byggts av Kalins dvärgar - och de inledde vad som närmast liknade en regelrätt belägring vid Baggvallen. Muren bombarderades i skydd av egna skyndsamt resta fältbefästningar - de Furstliga kunde lyckligtvis inte gräva mycket tack vare tjälen i jorden - medan de lätta trupperna försökte ta sig runt och möttes i skogen av sina allierade motsvarigheter.
Efter någon veckas skärmytslingar, bombardemang och motstötar - ett dödsföraktande utfall av de allierades få ryttare lyckades bl a förstöra flera av de Furstliga krigsmaskinerna - gick de Furstliga till generalstorm. Striderna, som förutom vid själva "muren" och Mörknan sträckte sig en bra bit upp i de skogklädda bergen norrut, blev mycket hårda men till slut fick Drakfåglarna och deras allierade överhanden, de Furstliga tog svåra förluster (deras befälhavare, överste Adler, stupade också vilket bidrog) och de överlevande tvingades slå till reträtt och falla tillbaka mot Griftedal.
Även Drakfåglarna och deras allierade hade tagit förluster i striderna och man var hårt åtgångna, även om glädjen över segern var stor. Men den blev inte beständig: strax före Väktarnatt upptäckte man att ännu en Furstlig styrka var i antågande - och den här kom söderifrån, längs skogsvägen från Högmark, mot färjeläget över Mörknan vid Ljotvellir.
Kanske hade planen varit att alla styrkorna skulle kommit samtidigt och den södra hade försenats allvarligt - ingen vet. Medan man stärkte upp försvaret och fältbefästningarna skickades så många lätta trupper man kunde avvara för att störa och sinka den annalkande fienden så länge som möjligt - framför allt måste man till varje pris hindra dem från att få kontakt med det som återstod av den Furstliga styrka man redan slagit och uppmuntra dem att ge sig in i leken på nytt. Vid det här laget hade Arna lagkvinna också återvänt, åtföljd av bland andra alven Helcaril från Laiquambo.
Även den här styrkan var förstärkt med den ena märkligare krigsmaskinen än den andra, och den hade starkare magiskt understöd än den första haft. När de Furstliga gjort halt i skogen söder om Mörknan kunde Drakfåglarnas spanare snart iaktta vad de helst hoppats slippa se: de blå eldarna, som brukade följas av de vandrande döda, brann i den mörka skogen.
När striderna vid Mörknans övergång började nästa dag syntes det åtminstone inga uppenbart vandrande döda i de Furstligas led, men annat som var nog så oroväckande. Vid sidan om människor, orcher, vättar, några väldiga troll och en del dvärgar som skötte krigsmaskinerna åtföljdes fienden av en handfull märkliga kreatur som närmast tycktes vara jättar skapade ur döda träd. De rörde sig sakta men obevekligt, rev ned de hinder som kom i deras väg och förenade sig till en sorts bro över det smalaste stället.
Striden vid Mörknans övergång vid Ljotvellir blev hård och desperat, och den här gången tvingades Drakfåglarna och deras allierade ge vika - de Furstliga lyckades korsa på flera ställen, inte minst med sina maskiners och trädkreaturens hjälp, och kringränna dem. Nu stod fienden inne i Ravnsmark.
Drakfåglarnas huvudstyrka vid Ljotvellir retirerade västerut längs Mörknan medan Baggvallens garnison grävde ned sig i sina verk - dvärgarna hade lyckligtvis rest en skyddsvall västerut också för just sådana här eventualiteter - och många mindre grupper spred sig i skogen längs vägen och lade sig i bakhåll. De segerrika Furstliga ignorerade djärvt - kanske övermodigt - Baggvallen och efter att ha bränt Ljotvellir fortsatte de längs Mörknan efter Drakfåglarnas huvudstyrka.
Drakfåglarna hade reserver kvar att mobilisera och vid det här laget hade också förstärkningar från alverna i Formenos anlänt. Mellan Högsätern och Mon lyckades man till slut fånga de Furstliga vid en bråte på skogsvägen och omringa dem. Striden blev blodig och de Furstliga lyckades med nöd och näppe slå sig ut och falla tillbaka - åtminstone hälften av dem dödades eller sårades, och de fick överge det mesta av trossen.
De retirerande Furstliga tillfogades ytterligare förluster under återtåget innan de lyckades slå sig ut. De segerrika Drakfåglarna och deras allierade väntade andlöst på ett nytt anfall, men nu verkade det vara över för den här gången.
Segern var vunnen och de första allvarliga Furstliga angreppen på Ravnsmark hade grundligt besegrats, men det hade inte varit några lättköpta segrar. Åtskilliga Drakfåglar och allierade hade stupat eller sårats i striderna och Ljotvellir var nedbränt till grunden.