Ursprungligen från Utskick 2 inför Gravberget. Skriven av Henrik Hoffström.
Överstelöjtnant Gerard de Foix, en officer i Svartstenslegionen, och fru Blanka Sebastiansdotter Gadd, tingslagsdomare i Ettingssjö. (Foto: Theo Axner, 2017)
Furstendömet Margholien skiljer sig en hel del från Thules andra länder. För så lite som 17 år sedan var landet en avlägsen bygd vars södra och mellersta delar formellt låg under den gedanska kronan men som de gedanska monarkerna oftast inte brydde sig mycket om. I praktiken styrdes de olika folklanden av lösa allianser av stormän och hövdingar med lokal makt och fria bondemenigheter.
Det här ändrades dramatiskt då Fursten dök upp och under ett par års tid tog kontrollen över Margholien stödd på en kombination av våld och lämpor. Hans regim var till stor del stödd på legosoldater och lycksökare utifrån, men han etablerade också tidigt allianser med flera av de gamla hövdingarna och knöt snabbt orcherna och vättarna i norr samt Skymningsstammen till sig.
De hövdingar som svor Fursten trohet och gav honom sitt stöd fick behålla och ofta utöka sina egendomar och ställning; de som gjorde motstånd krossades brutalt. Det tog Fursten ungefär två år att definitivt etablera sitt välde; sedan dess har det gått snart ett och ett halvt decennium och det som en gång var nytt är nu vardag och det finns nu en generation som inte har några vuxna minnen av Margholien före Fursten.
Furstens styre är hårt och de som inte följer lagar och diktat hanteras brutalt. Många förut fria bönder – de som inte var tillräckligt rika, eller kom i onåd – har blivit livegna antingen under Fursten själv eller under Furstetrogna adliga jordägare. Men samtidigt råder också stabilitet och ordning. Har man bara rätt tillstånd kan man resa säkert på de vägar som numera knyter samma det tidigare väglösa landet. De härjande band av rövare, vildfolk och nattfolk som förr gjorde resor osäkra är numera borta – eller rättare sagt, de har blivit en del av Furstens statsapparat och lämnar de som står under hans beskydd ifred.
För alla utlänningar som anlänt är Furstendömet en chans att börja om eller påbörja en karriär som inte var möjlig någon annanstans. På ett sätt är Furstendömet en meritokrati; ingen frågar vem du är eller var du kommer ifrån utan frågorna handlar om vad du kan göra för Fursten och om du har rätt kombination av lojalitet, kompetens och rymligt samvete. För akademiker finns möjligheten att studera och forska i ämnen som inte är tillåtna på andra platser.
För den besuttna samhällsklassen har förändringarna i stort sätt gått på ett ut. De har förlorat mycket självständighet och fått mycket mer skyldigheter än de hade tidigare, men i gengäld har de mycket stabilare liv och den Furstliga byråkratin och krigsmakten har öppnat karriärvägar som tidigare inte fanns, vilket gett möjligheter till alla yngre söner och döttrar som inte haft mycket till arv att räkna med. Allt som krävs är lojalitet, duglighet och inte allt för ömmande samveten. Den kvarvarande margholiska adeln uppfyller sedan många år dessa krav – de som hade för stor frihetslängtan eller inte klarade att göra sin del i att upprätthålla Furstens brutala styre är sedan länge utrensade.
För en del vanligt folk har förändringarna till största del varit en förlust, pålagorna är ofta hårda och även om det inte längre finns något hot från rövarband och liknande så är straffen hårda och många har som sagt förlorat sin frihet och blivit livegna. För de som är kvar är den tillvaro de lever i det nya normala och ingen under 25-30 har mycket minnen av något annat. Även här gäller dock att de som hade svårast att anpassa sig sedan länge blivit utrensade eller flytt, antingen till andra länder eller för att leva som fredlösa. Den enda verkligt betydande grupperingen bland de sistnämnda de som slöt sig till motståndsrörelsen Drakfåglarna.
Synen på övriga folk och kulturer i Thule är blandad, nedan följer typiska attityder bland olika samhällsskikt.
Civilbefolkningen
Vid det här laget har man varit i krig i över ett decennium. Krigslyckan har varit blandad, stora framgångar har följts av motgångar och kriget verkar inte som det ska ta slut på länge. Samtidigt har den unga generationen egentligen aldrig upplevt något annat, den som nu är 30 hade precis blivit vuxen när kriget bröt ut och den som är 20 har inte många minnen av ett land som inte är i krig.
Bland civilbefolkningen finns en krigströtthet men man ser ingen realistisk möjlighet att kriget ska ta slut snart. Man är också mycket osäker på hur livet skulle bli om Fursten föll. Ministeriets propaganda har konsekvent hävdat att om de allierade segrade skulle Margholien förhärjas och folket förslavas under nya herrar – ett nederlag vore lika med undergång och förödelse. (I själva verket har de allierade och Drakfåglarna vanligtvis ansträngt sig för att undvika att strider eller räder på Furstlig mark drabbar civilbefolkningen hårt, men de undantag som förekommit – t ex då bebodda delar av Griftedal stacks i brand under Drakfågelräden nyligen – har tacksamt blåsts upp i propagandan.)
Trots alla ansträngningar så blir det ändå kännbara konsekvenser när en fiendestyrka drar fram, skador och dödsfall går inte att undvika och det blir dryga extra dagsverken med reparationer när striderna väl lagt sig. Misstänker man dessutom att det döljer sig kollaboratörer bland den lokala befolkningen kan man vänta sig hårda eftersökningar och repressalier från den Furstliga ordningsmakten. Av den här anledningen löper motståndskämpar och fientliga agenter alltid en risk att bli förråda.
Hierarkin
De flesta från enkla soldater till lärda magiker har Fursten att tacka för sin karriär och faller Fursten har de inget annat och dessutom kan de mycket väl riskera att bli omilt behandlade av segrarna. De flesta av de här är därför i grund och botten lojala mot Furstendömet även om en och annan högre upp kanske har en egen agenda vid sidan av.
Margholien är som synes en lite speciell miljö att lajva i eftersom en tydlig egenskap hos alla margholiska (icke fredlösa) roller är att de måste till minst klara av att framstå som Furstetrogna, alla andra agendor och lojaliteter måste hållas dolda. Det här innebär att man i alla fall på låg nivå offentligt måste klara av att uppvisa åtminstone en viss likgiltighet för andras lidande och på medelhög nivå och uppåt måste man klara att driva Furstens agenda utan någon hänsyn till hur det drabbar andra. En annan aspekt är att Margholien är att alla har sin plats i hierarkin, det medför att det inte finns något behov för status roller och gå runt och markera sin status mot folk på lägre nivå. Statuskonflikter ligger i stället medan folk på ungefär samma nivå som försöker ta sig uppåt i karriären.
Samtidigt är Margholien också ett samhälle i ständig konflikt, med ökande och skavande klyftor. Samhället har blivit påtagligt mer hierarkiskt och skiktat och maktapparatens möjlighet till förtryck mycket hårdare. Motstånd krossas gång på gång, men det står alltid upp på nytt.