Adel i Furstendömet Margholien

Rättigheter och skyldigheter

Här följer en kortfattad översikt om hur adeln fungerar institutionellt i Furstendömet och hur det skiljer sig från i grannrikena.

Det är först i och med Furstens maktövertagande som det formellt instiftats ett adelsstånd, men det har sedan långt tidigare funnits en stormannaklass av bygdehövdingar och storbönder som haft mycket makt i kraft av sin ekonomiska och militära styrka. Den mer formellt kodifierade adelsklass som instiftas nu består av:

• De av de gamla jordägande margholiska stormannafamiljerna som samarbetat med Fursten, och därför fått behålla sina egendomar och sin lokala maktställning på hans nåder.
• En sorts tjänsteadel: högre tjänstemän tilldelas ofta adelstitlar. Dessa innebär inte automatiskt något landinnehav utan är ofta enbart heders- och statusbetygelser. Den här gruppen utgörs till stor del av utlänningar som kommit till Margholien för att arbeta i Furstens tjänst.

En margholisk storman svär trohet till Fursten

Adeln har följande rättigheter och skyldigheter som särskiljer dem från övriga fria medborgare:

• I teorin är de befriade från ordinarie skatter för den jord de äger, både sina egna huvudgårdar och gårdar som arrenderats ut till landbönder. Detta är i praktiken en sanning med modifikation dels pga sköldpenningen (se nedan), dels för att irreguljära extraskatter som ibland måste tas ut också kan drabba adeln.
• I stället för att betala vanlig skatt har adeln i teorin skyldighet att göra rusttjänst, dvs krigstjänst. I praktiken ser de militära förpliktelserna ut som följer:
• Stormännen och deras hirder förväntas normalt inte själva dra i fält utanför Margholien. I stället för att personligen fullgöra rusttjänsten betalar varje adelsfamilj, reglerat efter storleken på egendomarna, en så kallad sköldpenning (scutagium på Forntunga) som i praktiken är en skatt vikt för att underhålla och avlöna ett fast kavalleriförband. Detta förband, den s k Furstliga Adelsfanan, är ett reguljärt legionskavalleriregemente, men officerarna vid det är samtliga adliga – i många fall gammalmargholier.
• Jordägande adel har rätt – och i vissa fall skyldighet – att hålla egna väpnade hirder. Hur många väpnade följeslagare man får resa omkring med är dock skarpt begränsat i lagen. Krigsföljets syfte är att vidmakthålla stormannens (och Furstens) makt och myndighet lokalt.
• Jordägande adel har också ett militärt ansvar för lokalförsvar – de gamla bygdehövdingarna som har kvar sin ställning är skyldiga att leda och organisera ”hemvärnet” i sin bygd om den hotas av angripare. Här utgör förstås stormannen själv och hans hird kärnan, som förstärks av lokala uppbåd.
• Adeln har fått kraftigt ökad makt över sina landbor, dvs de bönder som arrenderar sina gårdar av dem. Dessa har i praktiken närmast blivit livegna; de är bundna till jorden och jordägaren har viss domsrätt över dem.

Förläningar

En handfull margholiska adelsmän har inte bara fått behålla sina egna ägor utan också tilldelats s k förläningar av Fursten. Det innebär att ett område i stället för att ligga under direkt Furstlig förvaltning överlåts åt stormannen ifråga att förvalta och sköta. Den typiska titeln för innehavare av en sådan förläning är frijarl.

De exakta villkoren för en sådan förläning fastställs från fall till fall och kan variera, men i typiska fall fungerar det så här:

• Förläningen har ingen Furstlig ståthållare utan förvaltas i stället av frijarlen och vid behov fogdar anställda av denne.
• Frijarlen får rätt att ta upp och disponera de skatter som annars skulle tillfalla Fursten, dvs från självägande skattebönder i förläningen. I praktiken är dessa inkomster ofta ganska måttliga då förläningar som delats ut till stor del täcker mark som läntagaren redan äger.
• Frijarlen har också själv ansvar för att upprätthålla lag och ordning i länet och har därför rätt och skyldighet att hålla en större hird än vanligt. Normalt innehåller inte en förläning några permanenta Furstliga garnisoner, men det kan förekomma att reguljära Furstliga hjälptrupper ibland tillfälligt tillförs en förläning och, likaledes tillfälligt, ställs under läntagarens formella befäl.
• Frijarlen, eller en utsedd ställföreträdare, har rätt att fungera som domare vid tingen.
• I utbyte mot sina privilegier ska länet fullgöra en viss tjänst som specifieras då trohetseden svärs. I typiska fall handlar det om att erlägga en rejäl sköldpenning, som oftast är en fast summa – således kan ett län gå med god vinst om innehavaren är skicklig på ekonomin. I vissa fall omvandlas hela eller delar av sköldpenningen för kortare eller längre tid till att fullgöra andra uppgifter. Till exempel har frijarl Malva Erenskiöld under det senaste året erlagt en del av sin sköldpenning i form av underhåll till Laboratorium Caeruleus.