Trummorna mullrade som avlägsen åska i julinatten och det flammande bålet uppe på höjden kastade ett flackande sken över den smala öppna dalgången - annars var det mörkt trots fullmånen, det var en molnig natt. Mörka silhuetter dansade runt elden och sång, skrän och höga rop blandade sig med trummorna till en pulserande kakafoni.
Alla de av Skymningsstammen, Skugghjärtas tillbedjare, som fanns vid garnisonen i Klippiga skogen var uppe på kullen nu och sjöng sin Furstes lov.
* * *
Två vaktposter, en svartklädd legionär och en Salamander i rött, betraktade spektaklet från bröstvärnen på det befästa Furstliga lägret en bit därifrån.
“De där vildarna, alltså,” sa legionären, en storvuxen kvinna med rågblont hår, till Salamandern. “Vad är det de firar så här dags?”
Salamandern, en spenslig man med kort skägg och skarpa drag, vände inte blicken från höjden.
“Det är ingen fest,” sa han korthugget. “Odört, deras shaman, besvärjer råandarna häromkring Källan och hon drar kraft från de andra. Det är viktiga uppgifter.”
“Ja, alltså, jag klagar inte,” sa legionären och ryckte på axlarna. “Ska jag ändå ha nattvakt så kan man ju lika gärna ha något att se på.” Hon flinade till och lät blicken vandra över några av de dansande krigarnas bara ryggar. “Några av dem duger ju att vila ögonen på...”
“Det är inte dem du ska hålla ögonen på,” avbröt Salamandern ilsket och spände nu faktiskt ögonen i henne. “Du och posten på norrsidan ska hålla utkik efter fiender. Att bevaka ceremonin är mitt uppdrag.”
“Pärlor för svin…” muttrade hon halvhögt. “Vänta. Vad händer nu?”
 |
| Odört av Skymningsstammen |
Trummorna dundrade i stegrande tempo. Plötsligt vände shamanen, en kort mörkhårig kvinna, ansiktet mot den molntäckta natthimlen och gav upp ett genomträngande skri. Två av krigarna kastade ett bylte på marken framför henne och hon drog en dolk ur bältet. Trummorna hamrade, snabbare och snabbare, medan Odört i en flytande rörelse tog tag i ena änden av byltet - ett huvud, hon tog tag i håret, syntes det nu - slet det uppåt och skar av halsen så att blodet sprutade över de två som burit fram offergåvan.
“Fan…” muttrade legionären med en grimas. Salamandern nickade för sig själv och log för första gången en aning.
* * *
Medan Skymningsstammens krigare och shaman höll sin bullersamma ceremoni i eldens sken var det desto tystare och mörkare bortom skenet, och de fyra alverna som tyst och försiktigt smög fram strax bortom skogsbrynet prisade sin tur; allt det här oväsendet mellan dem och utposten gjorde det betydligt lättare att ta sig fram osedda. Nu var det inte långt kvar till skogsdungen där Lin visste sedan sin första expedition till platsen att Källan som var deras mål fanns - själva porten, som nu låg innanför befästningens palissader, räknade de inte med att komma åt nu. Men de behövde fortfarande ta sig obehagligt nära höjden där vildfolket höll sin rit.
Lin kände svagt av hur osynliga krafter, eller kanske väsen, rörde sig i luften - de verkade dras mot, och röra sig runt, höjden där elden brann. Och välbekanta, vämjeliga ångor av blodsmagi. Hon tittade på Alcamarthiel som med en blick bekräftade att hon också kände av det. Så vågade hon sig på en blick upp mot höjden
Shamanen stod i eldskenet med håret indränkt av offrets blod - alverna hade inte sett själva offret - medan hon höll upp det utskurna hjärtat mot natthimlen och gav ifrån sig gälla, sjungande skrin. En följeslagare skar bitar av hjärtat med en lång kniv och delade ut till de som rörde sig förbi. Lin rös till och såg ner igen.
Ingen hade upptäckt dem. Nu var de förbi höjden. Och nu i skogen. De fann bäcken som ledde till Källan och skyndade bort medan bullret blev svagare bakom dem.
* * *
 |
 |
| Laurelin | Alcamarthiel |
“Ser du vad jag ser, kusin?” sa Alcamarthiel tyst.
“Jag tror det”, viskade Laurelin,
De tjocka moln som täckte månen gjorde mörkret i gläntan i det närmaste kompakt, men det var ändå inte med sina ögon som Laurelin behövde se. Hon sträckte fram sina händer mot Källan för att den vägen läsa av porten.
“Illusionsbesvärjelsen har brutits. Det finns inte ett spår av den kvar,” sa hon.
“Mer då?” frågade Alcamarthiel uppfordrande.
“Blodsmagin…” svarade Laurelin. När hon sa ordet var det som om hennes sinne inte kunde hjälpa att fokusera på de mörka trådarna som vävts in i kraften som omgärdade porten. Det var som om den unkna, kväljande lukten av död plötsligt fyllde hela hennes själ. Laurelin hostade till och fick kämpa mot illamåendet.
“Ah, jag ser att du känner den,” log Alcamarthiel svalt. “Men det verkar ändå inte som om den trängt hela vägen in. Om vi hade mer tid…”
“Se om du kan tränga bortom blodsmagin, kan du se om porten är aktiv?” fortsatte hon.
Laurelin slöt ögonen och tryckte ner kväljningarna. Hon sträckte sitt sinne mot porten. Blodsmagin låg som försåtliga, klibbiga spindeltrådar överallt. De verkade dras mot henne sinne, som om de sökte efter henne. Laurelin stålsatte sig och slank förbi de blinda, famlande strängarna av kraft. Hon kunde känna porten, ett stilla, mjukt hummande, likt de djupa, lugna andetagen hos en björn i sitt ide om vintern, levande men i djup dvala. Hon drog sig snabbt tillbaka.
“Den är stilla, de kan inte ha öppnat den!” flämtade hon och strök svetten ur pannan. Alcamarthiel nickade nöjt.
“Bra gjort, min vän…” började hon. Men molnen drog undan och det plötsliga månskenet fick gläntan att bada i ljus.. Laurelin svalde ett skrik när hon såg vad som dolt sig i de djupa, mörka skuggorna. De var inte ensamma. Två alver stod framför klippan. Hade de varit där hela tiden?
”Du…!” Laurelin stirrade på nykomlingarna med en blandning av ilska och fruktan i blicken.
”Jag,” log Rana.
 |
| Rana och Enwë |
Molnen svepte åter sina slöjor över skyn. Samtidigt gick det som en svag krusning genom luften, en vind som lika plötsligt dog ut. Ur ögonvrån kunde Laurelin se cirkeln av kraft som plötsligt omgärdade dem alla. Den var på plats så snabbt och lätt, nästan innan hon själv ens hunnit sträcka sig efter sina krafter. Trots situationen kunde hon inte låta bli att känna beundran för sin kusins skicklighet. All magi verkade så lätt när hon gjorde det. Själv hade hon redan båge och pil i hand, det hade skett automatiskt och utan att hon tänkt på det, men mot de här fienderna skulle det knappast förslå. Alcamarthiel själv stod helt lugn och rakryggad, när Rana gick de få stegen fram till deras lilla sällskap. För ett ögonblick bröt månen åter igenom det tjocka molntäcket och skickade en stråle som fick Ranas bleka hår att skimra som silver innan det blev mörkt på nytt.
| *) "Var hälsade. En stjärna skiner över vår mötesstund." Alvisk hälsningsfras. |
”Gi suilon,” hälsade Rana formellt med ett gåtfullt leende. ”Êl síla erin lû e-govaned vîn.”
Rana höjde handen, som till hälsning, men när hon såg Alcamarthiels sammanbitna min förstod Laurelin att hon snarare prövade cirkelns styrka.
Rana pressade handen framåt i luften. Den osynliga skölden skalv till och tycktes vibrera när hon prövade dess styrka. Alcamarthiel höll emot med sin egen hand höjd. Luften kändes spänd och torr som inför ett åskväder. Laurelin kunde höra sitt eget hjärtas hårda, hetsiga slag. Hon fruktade att Rana skulle bryta igenom.
Men kraftmätningen blev kortvarig. Efter bara några evighetslånga ögonblick sänkte Rana handen och tog ett steg tillbaka och spänningen sjönk ned till det avlägsna skimret som rått dessförinnan.
 |
| Lacharil |
”En god cirkel,” sa Rana och nickade. ”Skickligt uppförd, och av god styrka.”
Alcamarthiel smålog för sig själv ett ögonblick och återtog sedan sin kyligt högdragna min och la armarna i kors.
”Gi suilon, Rana,” återgäldade hon hälsningen, artigt men kyligt. Med skuggan av ett leende tillade hon, ”Vill du försöka igen?” Lin stirrade på henne.
”Inte nödvändigtvis,” svarade Rana utan att sluta le. ”Jag är inte här för att ta upp striden nu.”
”Vad vill du då?” utbrast Narendion. Rana kastade en blick på honom och vände sig sedan åter till Alcamarthiel.
”Åh, bara samtala lite,” sa hon. ”Det är inte nog ofta jag får tillfälle att språka med mina fränder på andra sidan kullen, så att säga.”
“Nej, undra på det…” sa Lin halvhögt och sammanbitet. Om Rana hörde henne låtsades hon inte om det.
“Nåväl,” sa Alcamarthiel, fortfarande med armarna korsade. “Jag tror inte att jag har något att säga dig som du inte redan vet, men om du har något att säga oss så tala.”
“Naturligtvis,” genmälde Rana lugnt, “tänker jag inte söka locka er att säga något jag inte vet. Det här är inget förhör. Enklast är kanske om jag börjar med att berätta vad jag redan vet, efter att ha lagt ihop två och två och läst i era ansikten… och svarar på en eller annan fråga ni ännu inte ställt högt. Så kan vi komma vidare till mer intressanta frågor utan att spilla mer tid.”
De andra såg stumt på henne. Lins ansikte speglade en virvelvind av känslor, där ilskan och rädslan fortfarande stred om överhanden. Narendion, ännu upprördare, var på väg att ta ett kliv framåt och bryta cirkeln, men Lacharil hejdade honom med en hand på axeln. Hennes eget ansikte var orörligt.
Alcamarthiel höjde på ett ögonbryn. “Fortsätt,” sa hon.
“Vi börjar med det enkla och uppenbara,” sa Rana. “Ni är här för portens skull. Ni ville se om mina allierade lyckats öppna den på nytt, och vad de gör med den. Och ni har redan funnit ut vad som finns att veta.”
|
“Inte riktigt allt,” sa Alcamarthiel med en sidoblick på Lin. “Jag förstod att efter att ni stötte samman här förra gången,* skyddade och dolde min kusin och hennes kollegor på nytt porten från icke-alviska ögon. Men snart hade de Furstliga hittat och gjort den synlig igen. Jag antar att de har dig att tacka för det?”
Rana skakade på huvudet. “Det klarade de klåfingriga blodsmagikerna själva. Era allierade hade ju dessutom varit slarviga och låtit ett par av dem komma levande undan, och de visste ju precis var porten fanns även om de inte kunde se den.” Hon smålog för sig själv igen. “Men om jag hade fått hjälpa till att skydda porten hade det med all säkerhet i alla fall sinkat dem längre. Skyddet höll inte för mycket.” Det blev för ett ögonblick tyst igen i gläntan. I tystnaden hördes trummorna utifrån dalen på nytt.
“Jag har en fråga!”
Det var den hetlevrade unge Narendion som bröt tystnaden. Han skakade av sig Lacharils hand och klev fram bredvid Alcamarthiel.
“Om vi… om vi nu ändå ska stå här och småprata,” fortsatte han, ilsken och nervös samtidigt och talade lite för fort. “Jag förstår inte varför du gör vad du gör? Du talar om vårt folk, men du har ju lämnat oss… och följer Fursten? Det förstår jag ännu mindre... om du ändå lämnat oss, varför inte gå hela vägen och härska själv? Du har ju en drake på din sida! Och ändå följer du vår värsta fiende…”
“Tig nu,” snäste Alcamarthiel. “Ditt pladder är inte värdigt. Tänk först och tala sedan.” Narendion kom av sig och teg.
Ranas följeslagare sa fortfarande inget men himlade lite med ögonen under Narendions utbrott. Själv rörde hon inte en min. “Jag borde se till att få det här nedskrivet,” sa hon halvt för sig själv innan hon fortsatte med något högre röst.
|
“Som jag förklarat för Laurelin här en och två gånger förut,*” sa hon med en nick åt Lin som stirrade hatfyllt tillbaka, “går det här långt tillbaka. Jag kom till insikt om att sättet alverna levde på då… och lever på nu… är vad som sakta förgör oss. Och min make Silcarindril - jo, se det var han - var nöjd med att låta det fortsätta. Ständigt sa han och hans likasinnade åt alla omkring sig att inte förhäva sig, utan att förneka sig själva, sin egen sanna natur. Och jag fick nog.
“Just nu vandrar jag och Fursten samma väg. Mina skäl är min ensak och ingen annan behöver gå den vägen. Men alvernas ras, att bara se vårt folk förnöjt orsaka sin egen undergång? Att dö för människorna utan att någonsin vara oss själva… Knappast.”
Lin hade mycket riktigt hört detta förut, både under sin fångenskap och när hon mött Rana igen i Klippiga skogen. Hon kastade en blick på Alcamarthiel och fann att hennes kusin lyssnade tankfullt.
“Vårt folk har byggt hela sin filosofi på att vi ska förneka oss själva,” fortsatte Rana. “Det vägrar jag acceptera. Varför skulle vi göra det? Det som kallas för herufelmë, ‘härskardriften’, är inget att förneka eller undertrycka. Det är vad vi är menade för.”
“Jag trodde att vårt folk skulle ha skärpt sig medan jag var… borta… men jag blev besviken på nytt.” Rana log fortfarande, men ögonen gnistrade till av ilska ett ögonblick. “Vare sig de tjänar människorna eller ej, borde de sluta förnöjt vandra mot sin egen undergång med blida leenden och fullkomlig ignorans.”
“Tjänar människorna?” invände Alcamarthiel. “De tjänar våra syften. Och din tyste följeslagare där? Tjänar han dig?”
|
Alven som dittills stått tyst bugade lätt. “Enwë är mitt namn,” sa han med ett svårtytt leende, “och mitt hantverk var getherdens. Jag går sida vid sida med Rana. Fursten är intet för mig, men till Rana har jag cuilucië.* Mitt liv är hennes.”
Rana log, nästan moderligt.
| *) Tidigare lajv: Draksådd |
|
“Ai, elo!”* utbrast Lin. “Jag undrade just hur det kunde komma sig att den mannen, som jag såg falla dödligt sårad, står levande bland oss här. Guldur,** Rana…”
“Guldur,” ekade Lacharil, som hittills tigit.
“Guldur? Knappast,” sa Rana oberört. “Det jag gjorde ligger inom alla alver. Det handlade bara om att inte låta hans själ slippa undan och gå vilse, hålla den kvar där den hörde hemma, och övertala kroppen att den inte var trasig längre.” Hon log snett. “Det är en skillnad. Tro mig, jag vet.”
 |
||
|
Lin började fortsätta protestera, men Rana ignorerade henne nu och vände sig till Alcamarthiel, som lyssnat tyst och uppmärksamt.
“Så ännu vandrar Enwë vid min sida,” återtog Rana, “och var är förrädaren Eirik nu? Håller alla alver honom vid sin barm också, eller är det bara människorna? De som skrattar åt oss, kräver vår hjälp och ingenting ger i gengäld?”
Alcamarthiel knyckte på nacken. “Jag bryr mig inte ett vitten om var den människan håller hus,” genmälde hon, “och om hans miserabelt korta liv blir ytterligare lite kortare rör det mig inte i ryggen. Men du ska inte tro att du kan hota dig till information. Alla alver är inte så lättövertalade,” tillade hon med ett föraktfullt leende.
Rana skrattade till lite, men inte elakt eller hånfullt. “Nej, för all del,” sa hon. “Jag bryr mig inte direkt om var Eirik finns. Men eftersom han har en historia av att sticka knivar i ryggen på alver borde det väl vara i alla alvers intresse att veta var han är. Andra dödliga kunde ju få för sig att göra samma sak…”
“Endast en dåre vänder väl ryggen åt en människa?” sa Alcamarthiel.
Rana blinkade bara åt henne med ett förstående leende. Just så.
* * *
Medan de talade skruvade Lin på sig och kastade för hundrade gången en blick bakåt ut mot den mörka skogen och den månbelysta dalen som skymtade bortom träden. Trummorna hade tystnat nu, kanske var riten över. Förutom den allt annat än angenäma känslan att än en gång vara nära Rana var hon inte alls säker på att det här inte var en fälla. Och hon tyckte inte alls om känslan av samförstånd hon började läsa i Ranas och Alcamarthiels blickar. Hon mötte Lacharils blick som också var orolig och sorgsen.
Kanske märkte Rana att de började bli nervösa. Plötsligt slog hon ut med händerna.
“Tiden flyger när man har roligt,” sa hon, “och det är som sagt inte i mitt intresse att ta upp striden nu. Ni har funnit det ni kom hit för. Jag föreslår att våra två sällskap nu går åt varsitt håll, vi går till vårt och ni den väg ni kom… och våra respektive allierade behöver inte veta något om att vi träffats.”
Lin, Lacharil och Narendion tittade på varandra. Menade Rana vad hon sa, eller var det en list? Vad var hon ute efter? De såg på Alcamarthiel också, men hon hade inte sett sig om utan fortsatt se Rana i ögonen.
“Överenskommet,” sa Alcamarthiel utan att ens med blicken rådfråga sina kamrater. “Men ni går först. Skölden värnar mitt sällskap så länge jag ser er båda.”
|
“Försiktighet är visdom,” nickade Rana gillande. Både hon och Enwë bugade lätt och graciöst. “Ollo vae,”* hälsade hon. “Na lû e-govaned vîn.”**
|
“N’i lû tôl,”* svarade Alcamarthiel.
Rana och Enwe vände om och gled iväg längs stigen utan att se sig om. Snart hade de försvunnit mellan de mörka träden.
Ytterligare några ögonblicks andlös väntan, och sedan upplöste Alcamarthiel äntligen skyddscirkeln. Spänningen i luften försvann och det var som att luften plötsligt blev klarare.
“Då så,” sa hon. “Nu skyndar vi oss tillbaka.”
* * *
De stötte inte på några allvarliga svårigheter med att ta sig västerut och de kunde göra halt och vila i den undangömda glänta där de hade sitt läger. De vågade inte tända någon eld, men sommarnatten var ljum och det hade redan börjat ljusna.
De tre andra var skakade efter upplevelsen, men Alcamarthiel var stolt och belåten. Uppdraget hade genomförts framgångsrikt, utan förluster eller skador. Och hon hade konfronterat ingen mindre än Rana - och hennes krafter hade varit nog för att skydda hennes kamrater och tvinga Rana att parlera i stället. Allt som allt en synnerligen lyckad natt.
Lin var inte lika förtjust. I hennes ögon hade Ranas sätt mer påmint om katten som lekte med sitt byte och sedan beslutat spara det till en annan dag. Och hon var orolig över vad leken kunde innebära. De hade inte lockats i något bakhåll, men hade Rana kanske försökt göra mer med hennes kusin än bara talat med henne?
“Kusin,” sa hon tyst till Alcamarthiel när de var en bit från de andra, “jag blev orolig när Rana såg dig så djupt i ögonen. Jag vet att du inte är svag, men… jag har varit nära Rana själv och jag vet hur svår hon är att stå emot. Hennes krafter kan vara överväldigande. Är du säker på att hon inte angrep ditt sinne när ni talades vid?”
Alcamarthiel såg förnärmad ut ett ögonblick men tycktes sedan komma ihåg sig och log storasysterligt. “Lin,” sa hon nästan ömt. “Du är alltid redo och vaksam och det är gott. Men nu glömmer du en sak. Att angripa eller fördunkla sinnet, och att skydda sig mot sådant… det är den del av konsten jag studerat längst. Jag tror säkert att Rana också kan vara förfaren i den… men om hon skulle försökt bryta sig in i mitt sinne kan jag lova dig att jag skulle ha märkt det. Sådant kan man inte dölja för den som har det inre ögat öppnat. Eller kände du själv av att hon gjorde något magiskt?” tillade hon.
Nej, det fick Lin medge att hon inte gjort. Men hon var inte helt lugnad. Det finns fler sätt att angripa sinnet på än med magi, tänkte hon dystert.