Den politiska situationen i Gedanien, LjÅ 1150
Theo Axner, 2015
Kriget och politiken
Se avsnittet Berättelsen hitintills för mer om krigsutvecklingen.
Sedan belägringen av Geda hävdes hösten 1142 - för åtta år sedan - har man sakta och metodiskt återerövrat de områden som ockuperats av de Furstliga. Med undantag för Tornholm längst i nordost föll de sista Furstliga fästena, Vidmarkshus med omnejd i norra Gedanien, hösten 1148. Det är de trakterna lajvet utspelas i.
Entusiasmen var stor för befrielsekriget och under 1149 deltog Gedanien med en ganska stor styrka i det stora allierade fälttåget för att undsätta det ockuperade Högmark. Detta fälttåg slutade dock i ett nederlag med rätt betydande förluster. Under 1150 har varken Gedanien eller de andra allierade varit i skick för några så stora och samlade militära insatser, men mindre styrkor har hållits mobiliserade och deltagit i räder och störattacker mot de Furstliga i Högmark och för att bevaka nordgränsen mot det margholiska Nedomskog. Mindre hjälptruppstyrkor har också skickats till stöd för alvriket Ilyrana i väster som tycks vara målet för Furstens ansträngningar nu.
Rådsregeringen
För två år sedan drabbades kung Imrar av ett slaganfall och han har varit sängliggande och oförmögen att regera stora delar av de gångna åren. I vanliga fall hade kanske kronprinsessan Adriana utsetts till regent i hans ställe, men vid tillfället befann hon sig utomlands (se nedan). I stället har riket sedan dess regerats av riksrådet, även sedan prinsessan återvänt och tagit plats i rådet.
Medan marsken, friherre Peder Silvertuna, lett kriget har drotsen, friherre Arald Eldstierna, och kanslern haft mycket att göra med det fredliga inrikesstyret.
De två yngre kungabarnen, tvillingarna prinsessa Ilda och prins Imrar, är 22 år nu. De är inte fullvärdiga riksråd (det är däremot kronprinsessan), men har ofta närvarat vid rådets arbete.
Kronprinsessans återkomst
Kronprinsessan Adriana tillbringade som sagt några år utomlands, först för att försöka få den Högste Uttolkaren i Arantis att utlysa en Ljushärnad mot Fursten (det nådde ingen framgång, i alla fall inte än så länge) och därefter för att söka nya och gamla allierade på andra håll, t ex i Eormenland. Det sistnämnda hade en viss framgång; när hon återvände vårvintern 1149 hade hon med sig några hundra eormiska frivilliga, riddare såväl som fotsoldater. Dessa har förblivit i gedansk tjänst än så länge.
Det väckte också uppmärksamhet att den ogifta prinsessan var havande när hon kom tillbaka. Den officiella förklaringen lyder att hon trolovat sig med en eormisk storman som sedan dött. Oäkta barn är som sagt inte så ovanligt bland frälset och det hela väckte inte någon alltför stor uppståndelse.
Då var det nog fler som höjde på ögonbrynet över att prinsessan, som under åren avvisat många friare, kort efter sin återkomst trolovade sig med riddar Akvin Örnklo, son och arvinge till friherren och riksrådet med samma namn. De gifte sig på försommaren 1150. |
Drotsens makt
Drotsen friherre Arald Eldstierna har under de senaste åren blivit fruktad i Gedanien; han har med en närmast fanatisk iver låtit jaga efter spioner, förrädare och kollaboratörer och hans hårda domar är kända. Det ryktas att han sedan flera år hållit sig med egna, hemliga underrättelsetjänster och byggt upp en närmast parallell maktstruktur. Ryktena har tagit särskild fart under det senaste året. Kung Imrar och herr Arald är barndomsvänner och drotsen åtnjöt ett stort – kanske alltför stort? – förtroende från kungen.
Drotsens maktbas vilar på tre ben:
- Hans formella status som riksdrots, dvs rikets högste rättsvårdare och domare och en tung post i riksrådet.
- Hans underrättelsetjänst och nätverk av spioner och informatörer.
- Sedan hösten-vintern 1148 har hans förläning och ägor i norra Gedanien återerövrats och han är nu åter slottsherre på Vidmarkshus och kontrollerar slottslänet (en betydande del av norra Gedanien) och dess inkomster.
Det är välkänt att kronprinsessan starkt ogillar drotsens metoder och skulle vilja se hans makt begränsad. Konflikten mellan dem har dock ännu inte blivit öppen.
Marskens död
Rikets marsk, friherre Peder Silvertuna, som varit kungens högste befälhavare under hela kriget, stupade under året under en räd i Högmark. Hans begravning förrättades av ärkematriark Cordelia i Templet i Geda kort före riksrådets resa norrut. En ny marsk kommer att behöva utnämnas och ta plats i riksrådet; det finns några fullt tänkbara kandidater men ingen självskriven.
Månhella slott
Ett annat uppmärksammat dödsfall nyligen är den minderårige greve Lindorm Silfverspenne, som till namnet höll Månhella slott och län i västra Gedanien, och som saknar omedelbara arvingar.
Grevskapen har instiftats under det senaste seklet och syftade ursprungligen att ge viktiga slott i gränsmarker till pålitliga anhängare till kungamakten för att kontra friherrarnas makt. Nu står Månhella slott vakant och det kan finnas ett par kandidater med indirekta anspråk på länet.
Staden Månhella och dess slott är också en plats med andlig och magisk betydelse. Det sägs finnas en stark jordkraftkälla under klippan slottet står på, rikets skyddshelgon S:t Ahrik ligger begravd i klostret i staden och under den Furstliga ockupationen upprättade fienden ett nekromantiskt laboratorium här som förstördes först för fem år sedan.
De landsflyktiga Ahriksriddarna
S:t Ahriks riddare, en kyrklig riddarorden med gedanskt ursprung som varit nära allierade, har styrt över betydande landområden i Österlandet länge men har de senaste åren varit i fejd med den större, mäktigare Ordo Alemandi som under sin nye aggressive högmästare allierat sig med Fursten. Ahriksriddarna har förlorat stora delar av sina territorier och är tillbakaträngda till Svaleborg i Keriland; många av riddarna och även en del av ordens kassa har dock evakuerats till Gedanien.
Ahriksriddarna är bland de bäst tränade och organiserade krigarna de allierade kan uppbåda, men de är fåtaliga och ska de förbli en effektiv styrka behöver de försörjning och en bas. Orden var en gång närmare knuten till Gedanien än den varit de senaste seklerna och det kan finnas de som vill återknyta de närmare banden.
Tornholm och Nedomskog
Den sista gedanska borg som ännu är i Furstliga händer är Tornholm längst i nordost, inte långt från den numera margholiska hamnköpingen Bykle i Nedomskog. I Tornholms slottslän ingick både en del av nordöstra Gedanien och östra delen av Nedomskog som överläts till Fursten i och med Strandsfördraget; mellan det och krigets utbrott höll alltså greven på Tornholm län både av kung Imrar och Fursten av Margholien.
Anspråken på Margholien
Sedan flera århundraden hade de margholiska folklanden på papperet erkänt Gedakungen och senare Gedaniens kung som sin överherre, och de räknades som en löst ansluten del av riket. Gedakungarna bar traditionellt titeln "Jarl av Margholien" och de margholiska landen underhöll deras följen med gästning när de besökte dem - tre stora kungsgårdar inrättades för det ändamålet - men skötte i övrigt sig själva. Efter att arvriket i Gedanien införts på 1000-talet blev det traditionellt tronföljaren - kronprinsen eller -prinsessan - som bar den fiktiva titeln som jarl av Margholien.
I och med att Gedanien vid Strandsfördraget 1137 erkände Furstendömet Margholien som självständigt kunde anspråket tyckas satt ur spel, men då kriget började fick det på nytt symbolisk betydelse.
Vid krigsrådet på Hjortsnäs i Högmark våren 1149 tog kronprinsessan Adriana det radikala steget att avsäga sig sin titel som jarl av Margholien och erkänna Drakfåglarna - den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten, som vid den tiden för första gången erövrat margholiskt territorium - som Margholiens rättmätiga härskare. Detta följdes snabbt av Arosia, Högmark och Sunnanslätt och gav Drakfåglarna en ny och mer jämlik status bland de allierade. Erkännandet var naturligtvis symboliskt men även ett sådant kan vara viktigt.
Utspelet var dock inte okontroversiellt i Gedanien. Flera har hävdat att prinsessan inte hade bemyndigande till en sådan eftergift och att det lagligt sett snarare vore att se som en abdikation från titeln, vilket teoretiskt skulle innebära att den passerade till nästa arvinge, hennes yngre syster Ilda. Det har inte gått till öppen konflikt i frågan ännu då frågan dels är något akademisk så länge Fursten sitter ostörtad som herre över Margholien, dels då även kritikerna inser att alliansen med och erkännandet av Drakfåglarna är politiskt nödvändigt i nuläget. Men det hela är långtifrån färdigt och löst.
