Alver

Till längd och kroppsbyggnad liknar alver människor och varierar nästan lika mycket som dessa. Hår-, hud- och ögonfärg varierar också avsevärt, och stora skillnader kan förekomma även bland nära släktingar. Terra Cognitas manliga alver har skäggväxt, och speciellt äldre alver bär gärna skägg (dock alltid välansade).

Människor som möter alver förundras ofta över deras skönhet, men det är inte riktigt så enkelt att de alltid är vackra – alvernas ”skönhet” sitter inte helt i deras fysiska utseende och anletsdrag utan mer i deras utstrålning.  Alver har spetsiga öron, vissa har korta öronspetsar och andra har långa.

Den största kroppsliga skillnaden på alver och människor är alvernas långa livslängd. Alver i Terra Cognita är inte odödliga – däremot lever de mycket länge och åldras mycket långsamt. Alvbarn växer och åldras något långsammare än människor – de är färdigväxta vid ungefär 20 års ålder och räknas som vuxna vid 30. Efter att alven är färdigväxt fortsätter hen att åldras, men mycket långsamt – kanske med ett ”människoår” vart tionde år. Om de inte dör en våldsam död innan dess brukar alver kunna leva upp till 500-600 år. Alver blir sällan sjuka, även om det inträffar och dör i princip aldrig i sjuksäng. De dör inte heller av ålderdomssvaghet i vanlig mening, utan tenderar snarare att plötsligt ge upp andan – somliga verkar också försvinna mystiskt..

Den alviska civilisationen är mycket äldre än människornas och nådde långt inom vetenskap, konst, musik, arkitektur innan människorna hade börjat forma en kultur.

Alverna levde i urtiden på den väldiga ön, Belimath i den Stora Västra Oceanen. Där skapade de med tiden ett mäktigt och framstående rike, många tusen år innan människornas imperier på de östra kontinenterna grundlades. Belimaths alver var magiker vars motsvarighet aldrig skådats senare. Hela den väldiga ön sägs ha varit skapad och hållits flytande med hjälp av magisk kraft. Utifrån ön koloniserade alverna kuster åt öster och väster.

Alvernas starka härskardrift blev Belimaths fall, och för 3000-4000 år sedan medan alverna förslavade folken på de östra och västra kontinenterna så sjönk ön i havet. Det finns två teorier bland alverna om hur det gick till: den ena hävdar att ön sänktes av Skaparen eller hennes tjänare som straff för uralvernas förhävelser, den andra menar  att den rena urmagi som användes för att hålla ön flytande helt enkelt, och helt oväntat, tog slut. I och med detta förlorades mycket av alvernas kunskap, kultur och historia.

De alverna som befann sig på de östra kontinenterna avsvor sig härskardriften och bildade nya samhällen på fastlandet.

Ett betydande centrum var kungariket Oriani, som var beläget i nuvarande Margholien. Oriani gick under för omkring 900 år sedan, när Gholan (som alverna kallar Alvbane) lade under sig Margholien och krossade alvriket. Det enda synliga spåret av Oriani idag är en grupp märkliga alviska gravhögar i norra Margholien. Fursten kom, av ännu inte helt kända skäl, att inleda ett folkmord på alverna som under hans över tvåhundraåriga regering nära nog ledde till att arten utrotades i Thule. De överlevande trängdes undan till skogarna och bergen i väster och söder, i det kvarvarande Ilyrana.

Slutligen fann alvernas vise på råd och upptäckte ett sätt att värja sig mot Gholans magiska kraft, och med deras hjälp kunde människan Imrar besegra häxkonungen.

Alverna i Thule har aldrig riktigt hämtat sig efter furstens första angrepp.

Alverna i Thule lever i löst organiserade samhällen, antingen bofasta eller nomadiska. Det finns bara en handfull större alvsamhällen i Thule. Dessa större bosättningar är för det mesta nästan helt isolerade från omvärlden, förutom närliggande mindre alvsamhällen.  Även dessa ”större” samhällen omfattar heller inte fler än som mest ett par hundra invånare – alverna är ett mycket fåtaligt folkslag i Terra Cognita.

De flesta alvsamhällen är dock mindre och består antingen av vandrande grupper eller små ”byar” om kanske 10-50 individer. Sådana kan finnas lite varstans i Thules vildmarker.

Hur bosättningarna ser ut rent fysiskt varierar mycket efter omgivningen, men de byggs ofta för att smälta in i naturen och utan att skada träden runt omkring.

 

Försörjning

De flesta alvsamhällen är närmast att betrakta som en sorts kollektiv. Alla förväntas bidra till gruppens överlevnad och välfärd efter förmåga – man har ingen penningekonomi och även byteshandel med andra grupper är starkt begränsad. Å andra sidan behöver individens bidrag inte nödvändigtvis vara materiellt – konst och underhållning kan betraktas som lika värdefullt som hantverk. Den som av ett eller annat skäl inte kan bidra (invalider till exempel) försörjs av resten av gruppen.

 

Relationer mellan könen, familjer och barn

Alvernas samhälle är jämställt – det görs i de flesta sammanhang ingen skillnad på män och kvinnor. Inga yrken eller kall är särskilt förknippade med endera könet. De har inga formella äktenskapsseder, men långa – ofta livslånga – monogama parförhållanden är vanliga.

Nativiteten är mycket låg, speciellt i de mer isolerade bosättningarna. Vid de större gemensamma festligheter som olika bosättningar ibland ordnar brukar det därför ske ett visst utbyte av medlemmar. Eftersom barn är så sällsynta firas varje födsel som en stor händelse.

Alvbarnen uppfostras och undervisas av bosättningen gemensamt; de har förstås ett särskilt band till föräldrarna, men kärnfamiljen är inte en lika viktig enhet som hos människorna – hela bosättningen kan fungera som något av en ”storfamilj”. Även de äldre barnen förväntas hjälpa till att se efter de yngre.

 

Filosofi

Alverna är ett andligt bekymrat släkte. De söker harmoni med det gudomliga genom filosofi och mysticism, oftast på ett mycket personligt plan. De har därför ingen formell religionsutövning.

Alverna vördar Skaparen på ett distanserat, närmast deistiskt sätt. Hon ses som urmakaren som satt världen i rörelse och nu lämnat den att snurra vidare. De alver som studerat människornas kultur hittar många likheter mellan Skaparen och Ljusets läras (den dominerande mänskliga religionen) gud, den Förste, men har svårt att förlika sig med dennes många aktiva och ’mänskliga’ drag. För alverna är det eviga något definitivt och oföränderligt.

Styrelseskick och rättsväsen

Alvernas samhällen är mycket löst organiserade. Exakt hur det ser ut varierar från bosättning till bosättning, men de flesta är uppbyggda på en ”demokratisk” modell som en skyddsspärr mot den nedärvda driften att härska. Det vanliga är att varje vuxen har en röst. Varje större bosättning eller grupp av bosättningar har ett råd som styr i nödlägen – t ex krigssituationer – eller ger utslagsröst vid oenighet. Rådets medlemmar väljs genom röstning på grundval av visdom och erfarenhet – då ålder anses föra med sig visdom är det oftast de äldre alverna som väljs till råden. Oftast innehåller råden en varierad grupp specialister på olika områden. Över de lokala bosättningarnas råd uppstår på somliga håll ett överråd, dit de olika råden skickar företrädare och som beslutar om frågor som gäller hela alvfolket i ett större område. Dessa är i Thule normalt inga permanenta institutioner utan sammansätts vid behov. I äldre tider – och fortfarande på ett par ställen på kontinenten i söder – var det dessa sammanslutningar som bildade alvernas kungariken.

Råden fungerar också som domstolar när det behövs, vilket normalt inte är så ofta. Alvernas lagar är till största delen traditionell sedvanerätt; det som är förbjudet är allt som skadar gruppens och omgivningens harmoni – speciellt att ge efter för härskardriften och tvinga på andra sin vilja. Rättegångarna är öppna och så rättvisa som möjligt. För mindre brott utdöms ofta någon form av praktisk gottgörelse snarare än straff; svårare brott brukar leda till att förbrytaren förvisas från bosättningen (vilket naturligtvis är ett mycket hårt straff).