| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2014, upplagt 2015-09
Bakgrundstext från Fristad.
Ravnsmark är ett av folklanden i norra Thule. Det är ganska vidsträckt men glesbefolkat, fattigt, skogigt och bergigt. Före Furstens tid lydde det nominellt under dvärgriket Steinheim (men var befolkat av mänskliga bönder), men dvärgarna brydde sig aldrig speciellt mycket om det och lät inbyggarna sköta sig själva. Fursten annekterade östra Ravnsmark i början av sin regering och infogade det som en provins i Furstendömet Margholien. De västligaste bygderna förblev utanför hans direkta kontroll, och redan tidigt började flyktingar från hans välde söka sig dit.
Efter Furstens stora nederlag vid den misslyckade belägringen av Geda 1142 utbröt ett stort uppror i Ravnsmark, stöttat av de Drakfåglar som redan då befann sig där. Det stöd man hoppats på från dvärgarna uteblev dock – kanske på grund av den alliansvänlige dvärgkungen Grunnirs död den vintern – och resningen slogs brutalt ned under den kommande vintern och våren. Ravnsmark förblev under några år en surmulet lydig landsände.
Folket i Ravnsmark hyste dock ingen kärlek till de Furstliga, och när Drakfåglarna några år senare, vintern 1148-49, var starka nog att resa upprorsfanan på nytt och befria folklandet fick de ivrig hjälp av de bofasta. De Furstliga garnisonerna drevs bort och det nyss befriade östra Ravnsmark förenades med det västra.
De allierade rikena beslöt att satsa på Drakfåglarnas enklav och bidra till att hålla den vid liv, bland annat genom att sända dit förstärkningar och förnödenheter. Nu har de allierade, via Drakfåglarna, ett väpnat fotfäste in mot hjärtat av Furstendömet. Än så länge har Fursten inte prioriterat att krossa enklaven, kanske för att han haft för fullt upp med sitt krig i Högmark och mot alverna.
Den inhemska befolkningen i Ravnsmark är koncentrerad i älvdalarna och består av bönder som drygar ut det magra jordbruket med jakt, fiske och boskapsskötsel. Ravnsmark är mycket rikt på vilt och fisk, vilket underlättat för försörjningen av de många soldater och andra nyanlända som förlagts där nu.
|
Ravnsmark är ett ödsligt högland, med höga fjäll som skjuter upp särskilt i väster men även längre österut. Landet sluttar sakta från väster till öster mot gränsen till Höghede men även där är det höglänt. Landet genomströmmas av en mängd vattendrag som bildar de övre loppen av Mörknan och Graneälven med tilflöden. Drygt 2/3 av landet är täckt av skog, men i väster finns stora vidder som inte är skogbärande.
Det finns inga städer i Ravnsmark. De orter som finns markerade på kartan är de större byarna. "Vägarna" på kartan är också bara stigar och farleder. Att föra fram en större trupp (säg 1 000 man eller mer) samlat låter sig i praktiken bara göras längs Mörknan och stigen som följer den. Små grupper kan dock ta sig fram på de andra stigarna. Att färdas från Lodalen i nordväst till Baggvallen i sydöst längs Mörknan tar 2-3 dagar till fots eller med roddbåt.
Ravnsmark är ett fattigt land. Det är bergigt och kallt och det är bara i floddalarna det finns odlingsbar mark, och man har ofta fått importera spannmål (från övriga Margholien särskilt under Furstens tid, men även från Hamerland). Boskapsskötsel, jakt och fiske har däremot ofta gett överskott; det är mycket gott om vilt och fisk. Man har även, förstås, ungefär hur mycket timmer som helst och har bl a sålt ved till Steinheim. Dvärgarna gör egentligen traditionellt anspråk på nordvästra Ravnsmark men under den Furstliga tiden godtog de i praktiken sakernas tillstånd i utbyte mot en inverterad skatt/tribut i form av sänkta priser på timmer. Den överenskommelsen har hittills fortsatt gälla i praktiken, men inget formellt har sagts om saken.
Försörjningen av de inkvarterade trupperna och flyktingarna har hittills mer eller mindre gått runt med bistånd från de allierade och man kommer att klara vintern utan hungersnöd, men det kommer inte att gå att hålla en så stor styrka förlagd här mer permanent om man inte kan utöka landets inkomster eller på annat sätt förbättra läget.
Drakfåglarna: Drakfåglarnas kärna utgörs av omkring 500-600 kompetenta stridande (varav inte alla alltid är i Ravnsmark). Med de flyktingar och ”civila” som också kan räknas till Drakfåglarna eller iaf deras skyddslingar, numera mest bosatta kring Lodalen och västra Ravnsmark, är det fråga om några tusen människor och ett litet antal alver och dvärgar. Bland dessa går ytterligare några hundra att sätta vapen i händerna på i nödfall.
Några tjog av de landsflyktiga dvärgarna från Steinheim har också slagit följe med Drakfåglarna sedan några år. Dessa har fått förstärkning under hösten (se nedan).
Allierade trupper: Under 1149 och särskilt hösten har Ravnsmark fått en kraftig förstärkning av allierade trupper, många av dem hem- och landsflyktiga högmarkare. Den allierade garnisonen i Ravnsmark vintern 1149-50 består av:
Ravnsmarks bönder: Ravnsmark är mycket glesbefolkat och har högst 5 000 invånare oräknat Drakfåglarna och de nya trupperna, varav några hundra skulle kunna bådas upp som landvärn vid försvarsstrid. Så länge Drakfåglarna håller Ravnsmark är den civila befolkningen i praktiken deras "undersåtar".
Ravnsmark har inga egentliga borgar. De Furstliga reste en träborg vid Ljotvellir, på en holme i Mörknan, där deras fogde residerade. Borgen som gick under namnet Kråkehus brändes till stora delar ned under Drakfåglarnas erövring av Ravnsmark.
Med dvärgarnas hjälp har Drakfåglarna rest en del befästningar som fr a utnyttjar terrängen. Det rör sig bl a om förstärkta fältbefästningar, bråtar och skansar och annat som spärrar av och kontrollerar flaskhalsar i terrängen. Även älvarna har fått ett par bommar på smala punkter. Syftet är att vägarna in i och genom Ravnsmark ska kunna försvaras på djupet även mot stor övermakt. Dvärgarna har även grävt ut en del tunnlar och hålor, både som tillflyktsorter och i anslutning till befästningar. Det här arbetet finns det dock mycket mer att göra med särskilt längre in i Ravnsmark.
De starkaste skansarna är den som rests på Kråkehus' ruiner och "Ravnsmarksmuren" vid Baggvallen, en mur som rests i ett trångt pass mellan två branta höjder.
Man har också börjat rusta upp fornborgar på olika höjder som tillflyktsorter och för att försvara passager.
Än så länge har Ravnsmarks smala lycka varit att Fursten varit för upptagen med sin södra front för att prioritera att krossa Drakfåglarnas enklav. Om de Furstliga gick in i Ravnsmark med full styrka skulle de ta stora förluster men frågan är hur länge man skulle kunna hålla stånd.
Vid det förra bondeupproret i Ravnsmark 1143 hade man inga ordentliga befästningar till skydd och den Furstliga straffexpeditionen kunde, trots en del bakhåll och störattacker, utan allvarligt motstånd tåga upp längs Mörknan och bränna både Ljotvellir och Mon. Nu står man betydligt bättre rustade.
Om de Furstliga försöker inta Ravnsmark med råstyrka blir de som sagt tvungna till en relativt förutsägbar anfallsväg. Det är dock troligt att de kommer att sända mindre grupper av auxilia längs andra skogsstigar också; flera sådana små spanings- och rädgrupper har påträffats under året. Hittills har alla drivits bort framgångsrikt utan större egna förluster.
De Furstliga små stötarna hittills har kommit österifrån, från Höghede och Ovanstig. Det är dock inte otänkbart att man kan riskera angrepp från Högmark framöver.
För närvarande har man fred med såväl Steinheim i nordväst som Hamerland (som lyder under Steinheim) i norr, men även de vägarna bevakas och patrulleras förstås.
Gränsar i öster. Fientligt (förstås), då Ravnsmark är i uppror.
Gränsar i väster. Allierade, goda men inte alltid friktionsfria relationer.
Gränsar i nordväst. Dvärgarna är splittrade sedan deras kung dog för flera år sedan och står neutrala i kriget, men det ryktas att Fursten söker få mer inflytande över dem vilket kan bli farligt. Neutral relation; de har av gammal hävd gjort anspråk på nordvästra Ravnsmark men har hittills varit nöjda med att handla till underpriser. Dvärgarna köper virke och ibland skinn av ravnsmarkarna.
Gränsar i norr. Bonderepublik som lyder under Steinheim men får sköta sig själva för det mesta. Mestadels goda relationer, många ravnsmarkare har släkt i Hamerland och tvärtom. Riskabelt om dvärgarna vänder sig mot Ravnsmark eller om de Furstliga helt fräckt skulle gå genom Hamerland.
Gränsar i söder, stora vildmarker mellan närmaste bygder. Kan bli ett hot om landet förblir under Furstlig kontroll.
Gränsar inte direkt till Ravnsmark; på andra sidan Nifelbergen vid västra kusten. Har handlat mycket med dvärgarna, vissa rykten säger också att jarlen är orolig över Furstens maktexpansion.