Minnen i ett lintyg

Malin Andersson

En scen från efterdyningarna av de Furstligas strid mot de vandöda i Naari natten före midsommar 1143 (Tuonelas Port), berättad ur den talviska auxiliären Tojvas synvinkel.

Malin som Tojva på Tuonelas port

Hon lyfter tunikan, viker ut den. Blodet har fått den att stelna ihopskrynklad. Hon ser på revorna, känner på tyget.

”Linet skall sås av vitklädda unga kvinnor, med långt ljust hår”, säger farmor. ”Du och Jorly är de som får så linet i år. Ni är tillräckligt gamla nu, och några med ljusare hår har vi inte i familjen.” Bruna hala frön mellan fingrarna. Hon och Jorly går med höga kliv över fältet och slänger linfröna så tätt de kan. Långt ljust lin. Höga kliv.

Hon slår händerna för ansiktet. Vilket år var det? Sista året innan de gav sig av? Spelar ingen roll, de har fått så linet i många år. Hon skakar på huvudet och koncentrerar sig på uppgiften, skjuter minnena åt sidan. Ärmarna är helt förstörda. Hon ryser och rör vid de
halvläkta såren på överarmarna. Vandöda...

Ett skrik i natten, vakthornets ljud. ”Larm!” Sergeant Rohrs rop väcker dem ur sömnen. Hon far upp, griper yxan och ut ur tältet. Skorna är därinne någonstans, ingen tid att leta efter dem nu. Hon griper skölden och springer mot ljudet. Bakom sig hör hon Reiko befalla Jorly att få på sig skorna först. Vandöda som anfaller. Hugget som kommer ur mörkret utan att hon såg det. Smärtan. De äter på henne. Hon skriker men ingen kommer. De drar vidare. Hon hör andra röster, de egnas röster. Kommer de att ta med henne härifrån. De tror att hon är vandöd! Stålet biter djupt i andra armen. Hon skriker.

Vill inte minnas! Hon skakar bestämt på huvudet, och jagar minnena på flykten. Om man tvättar tunikan hade man kanske rädda nederdelen av ärmarna. Så mycket arbete som ligger bakom...

Ett månvarv efter att linet blommat så skulle det ryckas. Alla var med, ryckte och lämnade det på marken för att rötas. När det sen, efter all annan skörd var dags att bråka linet, skäkta och häckla kom Jorly igen. Farfar passade glöden och de sprang med den torra linhalmen till pappa och farbror. Fram och tillbaka sprang de. Mamma, faster och farmor skäktade och häcklade linet. I vinter hade farmor lovat att lära dem att spinna, om Jorly kunde få komma och bo hos dem en tid. Så, rycka, röta, bråka, skäkta, häckla, spinna, väva och sy. De hade lärt sig allt om hur man bereder lin tillsammans.

Hon biter ihop tänderna. Tvingar undan den sista minnesbilden. Så, tunikan behöver nya ärmar, och tvättas, men större delen är oskadd. Hon reser sig upp och tar med tunikan. Hon hade ändå tänkt att tvätta senare, men den här behöver nog ligga i blöt en stund, om den någonsin skall gå att få ren. Hon hittar ett handfat och fyller det med vatten. När hon lägger i tunikan ser hon små virvlar med rostrött lösa upp sig i vattnet.

De tar henne till mässtältet. Det är mörkt därinne, men hela tiden kommer det in folk med ljus. Jorly ligger på marken, blek som lärft. Ett stort sår löper över axeln och ned mot hjärtat. Blodet flyter svart från såret, livet drar bort med varje hjärtslag.

”Prata med henne, håll henne vid medvetande,” säger någon.

”Se till att få hit doktor Igel!” ropar en annan.

Hon faller på knä brevid Jorly, hade velat ta hennes hand, men armarna lyder inte. Hon får kontakt och börjar berätta om den gången det skulle ut och bada, och Asko undrade vad det var för fastspikad planka i botten på båten. Men Jorly faller undan, hon svarar inte! Doktor Igel kommer, men han ropar på Nestor. De drar bort henne från Jorly, magikern behöver plats att arbeta. Hon ser honom skaka på huvudet. Han drar upp filten över Jorlys ansikte. Det får inte vara sant! De skulle komma hem tillsammans, hon hade lovat farmor det! Framför sig ser hon farmors ansikte, den tidiga gryningen, precis när de skulle ge sig av.

”Lova mig att du för med dem hem igen till mig Tojva! Lova det!”

Hon hade lovat, det fanns inget alternativ. De skulle bara skriva på för fem år, sedan skulle de komma hem igen. Lasis och Viisas ansikten i eldskenet när hon rodde för att hämta Jorly kvällen innan.

”Lova att du får med vår dotter hem igen.”

”Jag lovar.”

Hon slår omkull handfatet, men märker det inte. Det blodblandade vattnet far ut över golvet, tunikan hamnar med ett blött plask vid hennes fötter. Hon hade lovat att Jorly skulle komma hem, att hon skulle få hem henne oskadd. Hon hade lovat. Tårarna rinner nedför kinderna i en ohejdad ström. Tankarna virvlar i huvudet, minnena blixtrar förbi.

Jorly och hon som sår lin, första gången de spinner, Nestor som täcker över ansiktet på Jorly, farmors ansikte i gryningsljus ”Lova mig!”, Jorly och hon som springer med linhalm till bråkning, Igels röst ”Nestor, vi håller på att förlora den här.”, Lasis ansikte när han vinkade adjö till sin dotter, Jorly, blek och kall på likbåren, Jorly som hjälper henne att dra på varpen, Jorly, blek på marken i mässtältet, Nestor som drar upp filten över henne, ”Vi har förlorat den här”, Jorly som skrattar och hoppar i sjön, Jorly död...

En smäll väcker henne ur minnesfloden. Arvo öppnar dörren. ”Tojva, det är vaktavlösning om ett kvarts glas.” Han hejdar sig. Hon sväljer gråten. Ingen får se henne så här, ingen!

”Jag kommer.” säger hon. ”Jag skall bara torka upp här, jag råkade välta handfatet.”

Innan han hinner säga något mer har hon skyndat sig iväg för att hämta en trasa. En sista minnesbild dröjer sig kvar bakom hennes ögon. Den dagen då hon blev vald av sitt totem.

Du är vald av kajan. Och vet att kajan aldrig bryter ett löfte...