Klicka för större karta!
| Utskriftsvänlig sida |
Den här mer detaljerade redogörelsen för slaget vid Kurlahti skrevs som bakgrund inför lajvet Vid vägens ände.
Förloppet, och fälttåget i stort, beskrivs i korta drag i Nyhetsbrev 15.
Strax öster om Söderport fick de allierade så kontakt med den Furstliga östra fältarmén, som nåtts av nyheterna och vänt om västerut. Då båda härarna marscherat mot varandra i rask takt hade man kommit ganska nära innan man fick tydligt korn på varandra, och då det blev uppenbart att ingen tänkte vika gjorde sig båda lägren redo för strid i en dalgång mellan byarna Ikkala och Kurlahti vid stranden av en djup vik.
|
Klicka för större karta! |
Som framgår av kartan fanns en hög kulle med ena flanken täckt av stenig mark och en annan, skogklädd höjd på västra sidan av dalen, närmast det allierade lägret.
De allierade hövitsmännen gjorde upp två stridsplaner som båda kunde utgå från samma uppställning; fotfolket på höjden och ryttarna inledningsvis gömda bakom den, redo att möta ett utflankeringsförsök.
För den händelse att de Furstliga inte skulle vara villiga att gå till anfall utan i stället själva tog upp en defensiv position mellan de två skogspartierna fick man i stället slå om från försvar till anfall. I det läget fick man rycka fram tätt samlat, med ryttarskvadronernas sårbara hästar i skydd bakom fotfolket, och försöka mjuka upp de Furstligas linje med bågskyttarna tills ett ryttaranfall kunde lyckas.
Den offensiva planen förlitade sig dock inte enbart på ett frontalangrepp mot en minst lika stark fiende. Ahriksriddarnas beridna skvadroner, som började slaget gömda bakom kullen med det övriga kavalleriet, skulle i så fall rida runt den stora skogsdungen och överraskande falla de Furstliga i ryggen eller flanken. På samma sätt hade man gömt Skeppsfänikan, Ahriksriddarnas svionska kustbönders ledung och kaparna från Örike på sina skepp ett stycke längre bort i skärgården; de skulle när slaget börjat landstiga bakom de Furstliga och från sitt håll angripa dem i ryggen.
De Furstliga valde mycket riktigt att ställa sig på defensiven; de hade ju faktiskt inte bråttom att nå ett avgörande utan om de kunde förhala ett sådant skulle de så småningom få även Svartstenslegionen med sig. De ställde upp med sina legionärer i mitten, ett rejält batteri sten- och spjutslungare på högra flanken – synbarligen en svag punkt i linjen, men de allierade misstänkte (korrekt som det skulle visa sig) att det var en fälla och att förstärkningar fanns gömda i skogen – och Lindormskompaniet (ett ökänt legokompani från kontinenten, som varit i Furstens tjänst sedan Gedakampanjen) med sina många bågskyttar på vänstra.
Som beskrevs i Nyhetsbrev XV verkade det ett tag som om den djärva planen skulle kunna lyckas, men de Furstliga var för starka och väl förberedda. Den dubbla omfattningen misslyckades eftersom de olika grupperna inte kom fram samtidigt och de Furstliga beridna reserverna, som varnats för Ahriksriddarnas utflankering av sina spejare, kunde möta deras angrepp med full styrka medan huvudlinjen höll emot det frontala angreppet.
Striden mellan skogsdungarna blev hård och alltmer kaotisk; trots att det ett tag såg ut som angreppet skulle nå framgång, då Lindormskompaniets flank började trasas sönder, svängde striden definitivt över till de Furstligas fördel när de lätta talviska trupper de hållit gömda i båda skogspartierna föll de allierade i båda flankerna. Motattacker från de allierade ryttarna jagade snabbt tillbaka de lätta trupperna på södra flanken in i skogen, men man blev kringrända på norra flygeln och tvingades retirera för att inte omringas.
De sjöburna trupperna för sin del kom fram sent och ganska långt från stridslinjen, och de hann inte komma i närkamp förrän slaget i praktiken redan var avgjort. De spelade dock en mycket viktig roll i slagets slutskede för att distrahera de Furstliga och underlätta den allierade reträtten.
Reträtten blev brådstörtad, men tack vare att sjöstyrkorna och det som återstod av Ahriksriddarnas ryttarstyrka distraherade och oordnade de Furstliga förmådde de inte åstadkomma någon särskilt effektiv förföljelse och en stor del av de överlevande och trossen kunde räddas ombord på skeppen; man förlorade dock en hel del hästar och kreatur som det helt enkelt inte fanns tid att lasta ombord.
Förlusterna hade inte varit krossande men man var nu definitivt svagare än de Furstliga och att försöka slåss igen med dem här var inte att tänka på.
Ombord på huvudskeppet hölls ett nytt och dystert krigsråd. Ett gott försök hade gjorts att slå ut de Furstliga men det hade misslyckats, och det var knappast genomförbart att hålla det som återstod av den allierade styrkan kvar i Österlandet över vintern. Med tungt hjärta skildes de förbundna härarna åt och gedanierna och sunnanslättarna seglade hem till Thule medan Ahriksriddarna återvände till Keriland för att söka hålla sina ställningar där.
Keriland fick åtminstone en frist över vintern, visade det sig; i stället för att dra dit hade den Furstliga huvudstyrkan efter sin seger så småningom skeppat sig över till Virland för att förstärka Ordo Alemandi där och tillsammans med dem inlett en belägring av dubbelstaden Ahriksborg-Orlinn. Staden har goda förråd och kan säkert hålla ut över vintern, men Virlands öde tycks hänga i vågskålen inför nästa år.