Järneskans och norra Arosia, sommaren 1146
| Utskriftsvänlig sida |
Den här mer detaljerade berättelsen om hur Järneskans till slut återerövrades av arosierna efter sju års Furstlig ockupation skrevs som bakgrund inför lajvet Vid vägens ände.
Se också den parallella berättelsen om fälttåget i Högmark.
Förloppet beskrivs i korta drag i Nyhetsbrev 15.
|
Järneskans och norra Arosia, sommaren 1146 |
Sommaren 1146 inledde kung Angantyr av Arosia, i spetsen för en huvudsakligen arosisk och sunnanslättsk armé, återigen en belägring av det starka slottet Järneskans i norra Arosia. Järneskans hade fallit i de Furstligas händer i början av kriget och under hela kriget låtit Fursten slå en kil mellan Arosia och Högmark, och borgen hade gäckat flera tidigare försök att återerövra den. Nu var kung Angantyr besluten att en gång för alla ta den.
Järneskans ligget på en åsrygg nära vägkorset där vägen från Aagran möter landsvägen som går norrut till Högmark.
Borgen är ganska ny och ovanligt nog nästan helt byggd i tegel, något som också gjort den känd som "det röda slottet". Den gamla borgen som låg på samma plats räknades förr jämte Aagrans bergslag och kringliggande bygder till folklandet Högmark, men efter utbrytningskriget 1080 då högmarkarna valde sin egen kung förblev den ett arosiskt fäste. Efter kriget lät Arosias härskare med hjälp av almandiska byggmästare resa den nya borgen.
Utanför borgen ligger två befästa fältläger, dels ett nära porten och dels ett större på en närliggande höjd som byggdes under den den Furstliga undsättningen av Järneskans 1142.
Notis: Järneskans' utformning är inspirerad av den verkliga medeltida borgen Treyden eller Turaida i Lettland. Den kan man läsa mer om bl a här och här.
 |
 |
||||
|
|
 |
 |
||||||
|
|
||||||
 |
 |
Fältåget inleddes med att arosiskt rytteri understött av häradshopar skar av vägen till Strand. Därefter ryckte man fram genom Vargveden med huvudstyrkan.
Efter en inledande framgång, där man lyckades storma fältlägret på höjden, gick belägringen synbart i stå. Dock visade det sig snart att belägringen utfördes med större skicklighet och tekniskt kunnande än förut. Den duglige greve Peder Orm och de dvärgar som gått i exil hade i noggrann detalj planerat belägringen, och snart började de allierades gravar och pålverk att sluta in Järneskans i ett sakta men säkert hårdnande grepp.
På grund av förlusterna då man förgäves försökt hålla det stora fältlägret gjorde den Furstliga garnisonen inga större försök att störa de allierades arbete. Kommendaten, en överste Raabe, förlitade sig i stället på Järneskans starka murar och torn och de stora förråden som gjorde att man utan problem kunde uthärda en lång belägring.
Dolda bakom pålverken började dock de allierade dock att angripa Järneskans underifrån. Under dvärgarnas kunniga ledning började man gräva djupa mingångar som dels sträckte sig mot Norretorn och muren som skyddade den yttre porten, dels en mingång mot det starka Västertorn som var murens viktigaste stödjepunkt. Med dessa två torn i allierade händer skulle borgen vara prisgiven.
Kriget under marken kom att bli häftigt. De Furstligas pionjärer upptäckte mingångarna som närmade sig de yttre försvarsverken och drev fram sina egna kontraminor. Närhelst två mingångar stötte samman uppstod hårda och dödliga strider i underjorden. Dock visade sig dvärgarna vara närmast oslagbara om de kunde agera i samlad styrka och de Furstliga tvingades upphöra med sina motangrepp, även om de rejält fördröjde det underjordiska anfallet genom att förstöra flera mingångar.
Det hårda berget innebar dock att minan mot Västertorn fick överges efter att man gjort mycket ringa framsteg med den. Istället påbörjades en ny mina på dvärgarnas inrådan, denna gång mot den södra delen av borgen. Här visade sig berget ha dolda sprickbildningar som gjorde att man stadigt om än långsamt kom närmare sitt mål.
De Furstliga angreppen på Högmark ledde till att allt större styrkor fick sändas norrut, särskilt rytteriet användes för sådan tjänst och det gjorde att man inte hade lika stora patruller ut som tidigare. Räder från margholiska vildmän och små ryttartrupper kom därför att störa de allierades underhållstjänst. Även om dessa vassa nålstick främst hade symbolisk verkan så innebar de att man inte längre kunde skicka trossfolket oskyddade att hämta ved och furage från trakten omkring. Även vagntågen krävde nu större eskort än tidigare.
De försvagade belägringsstyrkorna gjorde det också möjligt för Furstliga undsättningtrupper att slå sig igenom de allierade linjerna i skydd av nattens mörker. Förvisso gick större delen av ett ryttarkompani förlorat när de red fel i mörkret och tvingades till strid mot mångdubbelt fler sunnanslättska bondesoldater som raskt gripit till vapen. Men närmare 100 välrustade Furstliga ryttare slog sig igenom och utgjorde en välkommen förstärkning till garnisonen, som försvagats av striderna under jorden.
Det svåra läget i Högmark fick till sist, mot slutet av september, de allierade befälhavarna att satsa på ett vågspel: även om mingången mot den södra delen inte ens hunnit en tredjedel av vägen bestämde man sig för att storma borgen. De mingångar som var färdiga skulle antändas och när väl fienden var upptagna med att försvara bräschen och förborgen skulle man sätta in ett anfall mot borgens murar med stegar.
Det sattes fyr i mingångarna vid Norretorn och förborgens mur och till de Furstligas fasa rasade en stor del av tornet samman och en bräsch slogs upp i muren.
De allierade stormkolonnerna mötte ett förtvivlat motstånd och det skulle snart visa sig att tornets fall inte endast var av godo. Tornresterna blockerade stora delar av den redan smala förborgen och man kunde därför endast angripa de furstliga på en mycket smal front. Det första anfallet drevs tillbaka. Greve Peder förde fram nya trupper och satte igång ett andra anfall som lyckades ta porten och resterna av tornet. Därefter körde anfallet fast då det visade nästa omöjligt att ta sig fram i den trånga förborgen pga den häftiga beskjutningen från torn och murar.
Anfallet mot murarna verkade aldrig komma någon vart och på ingen punkt kom de angripande inom 50 steg från muren. Från Västertorn möttes de allierade av ett slagregn av projektiler från armborst och ballistor som hejdade anfallet och fick angriparna att huka bakom stormsköldarna utan att röra sig framåt. Inte heller i söder vågade de allierade närma sig borgens starka murar av rädsla för de Furstliga skyttarna.
Då forsatt angrepp endast verkade leda till ökade förluster avbröt de allierade befälhavarna stormangreppet och drog tillbaks sina trupper till lägren. En styrka lämnades kvar att hålla de tagna delarna av förborgen. Hundratals allierade soldater hade stupat och sårats i angreppen.
Den Furstliga kommendanten, överste Raabe, beslöt sig för att inte stillatigande invänta det nya hotet mot borgen. Efter några dagars förberedelser satte hon in ett våldsamt nattligt motangrepp; en styrka anföll ut ur porten samtidigt som ryttare stormade ut ur utfallsporten på östersidan av borgen. Den allierade bevakningsstyrkan drabbades av panik och flydde för de Furstliga, och läger som upprättats nära ytterporten brändes. Därpå satte de Furstliga igång med att reparera skadorna och upprätta fältbefästningar med all tillgänglig arbetskraft. Man slet såväl dag som natt för att komma i ordning innan de allierade försökte storma på nytt.
Belägringen verkad nu vara tillbaks nästan där man började och de slitna allierade trupperna började drabbas av modstulenhet. Att Järneskans skulle falla inom några dagar var inget som som någon av de vanliga soldaterna på båda sidor kunde föreställa sig.
Men tidigt i gryningen smög en liten utvald styrka fram från de allierade linjerna och började att med stor möda tyst ta sig upp för den östra sidan av åsen. Man nådde omärkta muren och där stod utfallsporten öppen!
I största hemlighet hade den margholiska motståndsrörelsen, Drakfåglarna, lyckats infiltrera garnisonen under det föregående året och nu hade de sett sin chans att avgöra striden. De hade satt sig i förbindelse med de allierade och öppnat utfallsporten för den allierade styrkan. 120 av de allierades bästa krigare stormade nu in i borgen och de utmattade och överraskade Furstliga tvingades att yrvaket försvara sig. Så snart utfallsporten intagits rusade förstärkningarna fram så fort som bara gick. Frälseryttare och beridna följesknektar galopperade fram till utfallsporten och kastade sig av hästarna för att strida till fots inne i borgen. Uppför åsen skyndade bondesoldater och stadsknektar sida vid sida.
Efter några timmars strid gav sig de överlevande Furstliga trupperna på nåd och onåd. Överste Raabe hade stupat när hon följd av sin stab tappert hade anfallit ut ur kärntornet för att återta utfallsporten.