Kalmon Sirja på Tuonelas port

Kalmo - ordet betyder"kadaver" - är det traditionella talviska namnet på solitt kroppsliga vandöda.

Kvinnan vandrade förvirrat runt i skogen med ett bylte tätt tryckt intill sig. Ikring henne gick en massa varelser, en del såg mänskliga ut, andra hade tappat det mesta av sina mänskliga drag. Hon kände sig rädd och osäker. I hennes kropp fanns en längtan efter att äta kött och blod, hennes sinne sa ifrån den driften, men begäret fanns kvar.

Hur hade hon hamnat här? Minnesfragment kom drivande och glimtade till ibland. Hon hette Sirja, var det ja. Hon hade bott på ett litet torp, Kappstalainen, med sin make Matti. De hade haft det knapert, dågiga tegar, bara ett par getter i ladugården. Det mesta av penningar de fick in försvann till makens supande. De hade ivrigt väntat på en arvinge, mer än ett barn skulle de inte klara att försörja på den lilla bärgningen, hade Matti bestämt. När så barnet kom var det en flicka som Sirja kallade Isa. Matti var grymt besviken och en kväll när flaskan tagit slut och vettet likaså, tog han den lilla i fötterna och drämde henne i väggen så hon dog. Det hade svartnat för Sirjas ögon, hon hade ryckt till sig den blodiga lilla kroppen, svept in den och rusat ut. Hon hörde Mattis rop, men full som han var hann han inte ikapp. I sin förtvivlan spang hon rakt ut mot den bråddjupa tjärnen och slängde sig i från klippan. Hon kunde inte simma, kläderna tyngde ner henne och tacksamt lät hon sig omslutas av mörkret.

Länge drev de runt i ingenstans, tills en maning kallade upp henne igen. Barnet höll hon fast vid, trots att det egentligen inte omfattades av kallelsen. Isa skulle inte bli lämnad ensam därenere... Många döda samlades runt han som kallades Kouta, som skickade dem mot ett läger av något slag.

Sirja och en annan kvinna skickades in först mot vakterna.Hon grät och försökte få dem att hjälpa henne och barnet, men de var rädda och slog mot dem. När barnet träffades av ett svärdshugg anföll Sirja första bästa och bet en soldat. Men de var för många och hon kände huggen hagla över kroppen, böjde sig över barnet och försökte skydda det. Men det gjorde inte ont... och efter en stund kände hon att det gick att röra sig igen...

Hon låg i mitten av en cirkel och en man i fina kläder gick fram och talade med henne och frågade saker. Äntligen nångon som kanske kunde lyssna och hjälpa. Men de andra i gruppen anföll lägret med dunder och brak och i stridstumultet fanns ingen tid att lyssna.

Plötsligt märkte Sirja att hon var ensam inne i lägret. Hon gick och satte sig i ett tält, grät lite och hoppades att den snälle mannen skulle komma tillbaka och tala med henne. När det så kom in någon i tältet sprang hon fram direkt, men det var en plåtklädd man som babblade på ett obregripligt språk. Han dängde hårdhänt ner Sirja i backen och var inte intreserad av en kalmos bekymmer. Besviken gick hon ut igen och letade efter de andra kalmo, hon kände sig ensam och förtvivlade. Så mycket hopp hade grusats, när hon inte kunde tala med folket.

En man svingade ett svärd mot henne, de skrek något men hon hörde inte vad. Hugget träffade barnet och klöv det nästan i två. Med ett vitglödgat raseri tog Sirja närmsta svärd och kastade sig mot soldaterna, men slogs snabbt ner. När hon blev medveten igen låg hon i ett skogsbryn omgiven av de andra kalmo, som tagit henne med sig. Både hon och barnet verkade ha klarat de många huggen...

* * *

Kouta samlade dem och sade åt dem att gömma sig tills han kallade igen. Alla gick och letade upp något undangömt ställe att vänta på. Sirja gick längs en väg där en man ropade till åt henne.. men tankarna var inte klara alls och hon klarade bara av att få fram ett väsande ljud, som skrämde bort honom snabbt.

Kvällen efter samlades kalmo igen och gick denna gång upp mot byn. Däruppe hördes skratt och sång. Det stack till lite i Sirja när minnesbilder av hennes egna midsomrar väcktes upp. Hon skulle så gärna vilja att Isa fick uppleva glädjen i firandet. Kalmo omringade byn och tog sig fram mot bytorget. Folk satt ute i glad gemenskap, som snabbt förbyttes i skräck när de bleka och blodiga gestalterna tar sig in bland dem. Hövdingens hall fylldes med folk och framför stod män och kvinnor med vapen. Sirja var desperat efter att hitta någon att få kontakt med, någon som kunde lyssna, hjälpa Isa till liv och henne och alla de andra att få frid. Sprang runt hallen och såg en annan dörr, som hon tog tag i. Den var haspad, men den singlade iväg med ett klingande ljud. När Sirja stack in huvudet såg hon hur allas ansikten fylldes med skräck och vämjelse.

'Nej, det är inte så, förstår ni inte, det som fanns i kumlet måste tillbaka igen för att Kouta ska ge oss frid. Lyssna på oss!'

Men hon knuffades ut och hon hörde hur de surrade dörren med rep inifrån. Kalmo knuffades och drevs från alla håll av schamanerna.

Beväpnade krigare jagade dem åt alla håll, ibland uppåt byn, ibland ut från byn. Sirja såg tre flickor i ett fönster, barn som skulle kunna förstå och kanske vara med Isa. Hon hade ju inte fått träffa något annat barn någonsin. Men framför huset stod det onda män med vapen och lät henne inte träffa dem, när hon bad att få ut dem slår de henne med svärd så hon föll ikull.

Trumma och ljus närmade sig. Schamanerna sade åt henne att ge dem barnet så det skulle begravas. Men det var ju inte det hon ville, det skulle bli levande igen. Hon hörde kvällen innan att Furstens magiker kunde återuppliva de döda, det var det hon ville ha gjort. Hon vägrade släppa Isa och grät vilt.

En ring slogs kring Sirja, schamaner med trumma och ljus drev bort henne, men det fanns ingenstans att fly, krigarna stod tätt och ingen lucka fanns. Hon skyggade som en rädd hare, letade efter en flyktväg... Så sade någon, ”Ni kanske ska ge henne en lucka att springa genom om ni vill ha bort henne?”

Snabbt pilade hon vidare mot vägen. Där gick två kvinnor som först sträckte ut armarna emot henne, men när de såg ansiktet flydde de. Den snabbt framvällande glädjen över att bli välkomnad ersattes av nattsvart sorg.

På väg mot de andra kalmo kom en Ljuspräst i vägen, han sträckte fram ett ljus och ville driva iväg henne. Hon blåste snabbt ut det otäcka löjuset och prästen flydde.

Maskerade typer valsade ikring och verkade inte rädda alls, men de gick inte heller att prata med.

En ny anfallsvåg kom, några plåtrustade som slog hårt på dem och Sirja försvann i mörker ett tag.

De andra kalmo hade inte gett upp. När hon kom till sans igen gick gruppen tillbaka mot bytorget genom skogen. En skrattande man satt där, de hungrigaste slänger sig på honom. Men han skakade bara av sig dem som ingenting, sen var krigarna framme och slog ner alla inom räckhåll. Sirja kände hur hon lyftes upp och kastades genom en port, varför förstod hon inte.

Shamanen Verdan

Hon tog sig upp efter en stund, på skakiga ben och flydde in i skogens välkomnande mörker. Men där var det inte så fridfullt. Furstens schaman förföljde henne. Men när han började tala lugnade hon sig. Det här var ju det hon velat, någon som lyssnade. Han skyddade henne när andra kalmo-jagande kom och sakta började hon hitta ett förtroende för honom.

Hon berättar sin historia och sina önskningar, han sade att det finns sätt att hitta barnets ande och återföra det. Men hon måste betala ett pris, få bort de andra kalmo från byn och ta reda på vad Kouta ville. Hon visste redan att Atle var arg för att de gått in i kumlet och väckt honom, att något störts. Vad Kouta ville visste hon inte.

Nu skildes de åt och hon återvände till de sina. Sirja hade snabbt hittat på en historia om att Kouta sänt bud med henne att de skulle dra sig tillbaka för natten.Hon hoppades innerligen att de inte skulle avslöja hennes bluff, men alla gick sin väg och hon andades ut.

Hon frågade och lockade, snart hade många ledtrådar till schamanens frågor samlats. Alla kalmo gick inte att prata med; en hade fått strupen avskuren, någon talade ett språk som ingen förstod, många verkade ha gått in i ett mer djuriskt stadie med grymtningar och morr.

Nästa dag smet hon iväg mot det Furstliga lägret och väntade tills hon såg schamanen gå upp mot kullen han sagt att han brukade meditera på. Hon gömde sig i en klippskreva och berättade det hon visste, att det var en medaljong som saknades, att Ugglan visste ritualen som behövde utföras med den, att kalmo kommer att fortsätta anfalla tills så är gjort.

Han lovade henne och barnet skydd när kvällens anfall skulle ske, om hon smet ifrån och kommer upp till lägret. De skulle försöka kalla ner barnets ande senare, när de mer akuta problemen var lösta. Sirja började känna ett visst hopp och samtidigt en sorg. Vad skulle hända sen? Skulle hon fortsätta vandra som en vandöd väktare över sitt levande barn?

När natten kom smet hon åter från gruppen. På väg in i lägret såg hon en stackars kvinna sitta bunden vid ett träd. Sirja försökte gå dit för att lösgöra henne, men kvinnan skrek på hjälp och vakterna kom rusande. De verkade först vilja hugga ner henne på stört, men den ängsliga framtoningen hon hade verkade lite dämpande och de gick med på att hämta schamanen. Hon var mycket lättad när han kom!

Under hans stav var hon skyddad från mordgalna krigare. De gick till en plats bredvid vaktposterna och en cirkel sattes upp runt henne. Hon provade lite, men det var som en hindrande barriär, hon kunde se ut, men inte röra sig utanför linjerna. En del verkade rädda, andra nyfikna, Ljusprästen gick fram och pratade lite med henne av ren nyfikenhet.

En hel del bybor ställde sig utanför barriären och krävde hennes omedelbara uppstyckande och brännande...

Shamanen Verdan	Kettu	Greve Vintersorg

När schamanen måste gå tog hans lärling över vakten. Sirja tittar avvaktande på henne, inte säker på om hon litade på att hon klarade av uppgiften. Men de började trevande tala med varandra i alla fall. Sirja sjunger lite för Isa och började stapplande berätta sin historia. Långsamt växte ett förtroende och frändeskap upp mellan de två kvinnorna. Hade de mötts under andra omständigheter hade de kunnat bli livslånga vänner. Kettu öppnade sig och berättade sin historia, vilket ingen annan hört förut. Sirjas hjärta blödde för henne. Så mycket hjärta och vänlighet, så illa behandlad av livet, inte konstigt att hon hamnat i det liv hon lever nu.

Sirja hade bett att få tala med den som kallades "greven". Han kom förbi och lyssnade på hennes bön att Isa skulle sörjas väl för i en snäll familj. Han lovade det, men när han gick viskade en av Domedagsgardisterna nåt i örat på honom och ett otrevligt skratt hördes. Med onda aningar frågade hon Kettu om man kunde lita på greven. Kettu drog sin kniv och avlade ett löfte om att personligen dräpa denne om han svek. Sirja kände sig lugnad, de talade en del till. Ett par i byn hade mist sin dotter, de kanske skulle kunna ta hand om henne. Kettu lovade att hålla ett öga på Isas fortsatta liv. Långsamt släppte ångesten och oron för Sirja. I Kettu hade hon hittat en frände och förtrogen och plötsligt kändes det som möjligt att släppa taget och gå vidare.

När hon hörde skrik från byn och förstod att kalmo kommit dit och porten snart skulle öppnas, lade hon ner Isa i mitten på cirkeln, sjöng en sista godnattsång med rösten skälvande av gråt. Sen reste hon på sig, ser på Kettu, som förstått vad som komma skulle och också grät.

”Det är tid för mig att släppa taget. Isa ska få leva det liv hon borde fått leva, utan den mörka skugga min närvaro skulle innebära. Jag lämnar henne i dina händer och går genom porten med de andra.”

Kettu frågade om det gör ont att dö, är det otäckt?

”Nej, döden är vänlig, men be att du aldrig behöver återvända till denna världen när du väl lämnat den. Den plågan är ingen förtjänt av...”

De kramades en lång stund och sedan sprang Sirja mot byn, förblindad av tårarna som bara fortsatte att strömma. En sista sak fanns att uträtta. De andra kalmo ville fortfarande ha blod. Kanske kunde hon hjälpa till och hindra mer oskyldig blodsspillan. Att få gå genom porten kändes som en välsignelse, men när hon kom ner var den inte öppen än.

Istället cirklade hon runt med de andra och försökte försonas med de bybor som hatade henne. Rädd att hennes dotter skulle straffas för moderns synder, bad hon dem att ta hand om Isa och vara snälla mot henne. Många sade att de ska begrava henne. Sirjar skrek förtvivlat att ”Isa ska leva, fattar ni inte det!”

Efter ett tag spreds ordet att hon var ofarlig och bara väntade på att få gå igenom och de slutade försöka slå henne.

När porten öppnades och de andra sprattlande och kämpande drogs ditåt, gick hon stilla efter. Det kändes gott att slippa dö ensam. Men strax innan porten bildades en sköldmur för att driva de motsträviga genom. Hon hamnade bakom den och slog desperat på dem i ryggen för att de ska släppa igenom henne innan öppningen stängdes. En sista blick uppåt backen, där Kettu stod vakt över hennes barn.

Sirjas sista ord var ”Isa, jag älskar dig.” Sedan omslöts hon av det barmhärtiga mörkret.