Klicka för större karta!
| Utskriftsvänlig sida |
Den här mer detaljerade redogörelsen för fälttåget i Österlandet hösten 1146 skrevs som bakgrund inför lajvet Vid vägens ände.
Förloppet beskrivs i korta drag i Nyhetsbrev 15.
|
Klicka för större karta! |
Utöver det Furstliga Talvala domineras Österlandet av två Ljustrogna heliga riddarordnar som under de senaste århundradena karvat ut varsin stat i de fordom hedniska territorierna. Det är S:t Ahriks orden eller Consortes Militae Luci, med gedanskt ursprung, i norr, och den större, rikare och mäktigare Ordo Militae Divinae Lux, natione Alemandi, som i Thule är mer känd under öknamnet Slagbjörnsorden. Fastän de båda ordnarna har gemensamma heliga uppdrag och formellt är bröder och systrar i kamp för Ljuset har förhållandet mellan dem länge varit spänt; de konkurrerar delvis om samma territorier, och det har också rått ideologiska motsättningar. Tidigare har Ahriksriddarna kritiserat Slagbjörnsriddarnas ofta brutala framfart och hävdat att de är mer upptagna med sin roll som värdsliga herrar än med att vinna själar för Ljuset. Förhållandet har inte blivit varmare av det faktum att Ahriksriddarna, med sina nära band till Gedanien och dess allierade, tidigt slöt sig till alliansen mot Fursten medan Ordo Alemandi förhållit sig neutral och fortsatt handla med honom.
Det hela tog ny fart då den välkänt krigiske Hedricht Brügler Feuerschild, tidigare landmästare i Ordensland Ost, efterträdde den försiktiga och konservativa Bennike von Siedhens som Ordo Alemandis högmästare. Hans fientlighet mot Ahriksriddarna är vida känd, och det förvånade ingen att det snart skulle bli bråk med honom vid rodret. Den direkta orsaken kom dock att väcka förvåning på många håll.
I vintras anklagade Feuerschild, med stöd av vittnesmål från avhoppare, Ahriksriddarna för kätteri, svartkonster och samröre med onda väsen. Han krävde att ordens ledare frivilligt skulle underkasta sig en inkvisitionsdomstol för att utröna anklagelserna. Ahriksriddarnas stormästare vägrade blankt så länge Feuerschild och hans orden hade något med det hela att göra. Feuerschild – som nog inte blev överraskad av genmälet – svarade med att det i så fall var hans plikt att med vapenmakt tvinga Ahriksriddarna att stå till svars. Det första öppna kriget mellan de heliga ordnarna – en skandal som lär få svallvågor långt söderut - var ett faktum.
Det hela trappades snart upp ytterligare då Fursten av Margholien lät förstå att han tänkte stödja Slagbjörnsriddarna i konflikten - hans östra gränsmarker mot Ahriksriddarnas land hade nu mer direkt än tidigare blivit en krigszon. Än har inte mycket mer än enstaka räder och spaningsturer fram och tillbaka över gränsmarkerna inträffat här, men stormmolnen hopas tunga och svarta på horisonten.
St Ahriks orden hade sänt bud till den Högste Uttolkaren i Arantis och begärt att få en skiljedom från högre ort, men det kan dröja ett tag innan något sådant blir av – den Heliga Staten är enligt uppgift distraherad av flera mer akuta konflikter nere vid Järnhavet. Mer omedelbart hade de också sänt bud till sina allierade i Thule - kungarna av Gedanien och Arosia och riksföreståndaren av Sunnanslätt – och begärt vad hjälp och understöd de kan ge.
Under våren och sommaren har det inte hänt så mycket, men båda sidor hade kunnat förbereda sig. Allt pekade på att OMDL och de Furstliga med gemensamma krafter tänkte försöka tvinga orden till underkastelse.
Här följer en snabb översikt över de olika grupperingarna i Österlandet och hur de stod i konflikten. Mer detaljer följer i de separata dokument som bifogas, de är överkurs men kan vara bra om ens roll ska ha mer koll på de större dragen. Se också artikeln Österlandet: en politisk översikt.
Allierade
Fiender
Neutrala
Alliansen hörsammade Ahriksriddarnas vädjan om undsättning och stöd; särskilt kung Imrar av Gedanien förklarade utan tvekan att S:t Ahriks sak var hans och hans folks. Kung Angantyr av Arosia förhöll sig något mer kluven till det hela; givetvis önskade han undsätta sina trogna allierade, men han fruktade för att alltför mycket försvaga fronten mot Fursten i Thule.
Det slutade med att en ganska ansenlig undsättningsarmé av frivilliga samlades; den största kontingenten var gedansk och anfördes av den unge friherre Alrik Ulriksson Natteld, som också fick det samlade befälet över hela undsättningsstyrkan.
Även en ansenlig, men mindre, sunnanslättsk kontingent under riddarna Bengt Gripenskiöld och Susanna Lejonram ingick i styrkan, som också förstärktes med legotrupper från Gotmar och Eormenland. Arosia bidrog med en del skepp och sjömän och framför allt den Kungliga Arosiska Skeppsfänikan under riddar Dag Röde, Alliansens mest välorganiserade sjöstridsförband. Slutligen anslöt en betydande del av de Fria Skepparna, de kapare baserade på Örike som slutit sig till Alliansen, till undsättningsflottan. Allt som allt räknade undsättningshären omkring 1 000 ryttare, strax under 4 000 fotsoldater och ett stort antal skepp.
Undsättningsstyrkan avseglade som nämnts i Nyhetsbrev 15 och nådde fram till Svaleborg i början av september. Där togs de emot av ordens marsk, Johannes Grip, och Svaleborgs mästare Dagmar Ulv.