Pilarna visar inbrytningarna i Högmark.
| Utskriftsvänlig sida |
Den här mer detaljerade redogörelsen för sommaren och hösten 1146, då orcher och vättar från Nordanlanden härjade i Högmark men för en tid drevs tillbaka, skrevs som bakgrund inför lajvet Vid vägens ände.
Se också den parallella berättelsen om den allierade återerövringen av Järneskans.
Förloppet beskrivs i korta drag i Nyhetsbrev 15.
|
Pilarna visar inbrytningarna i Högmark. |
Redan före sommaren kom varnande bud från Margholien att stora skaror med orcher, vättar och troll från Nordanlanden var på marsch genom landet, tydligen under sina egna fanor. Vart de var på väg hade Drakfåglarna inte kunnat utröna, men de allierade höll det för troligt att dessa nya trupper skulle förstärka Voorlaugrs arme inför sommarens fälttåg. Sommaren var inte långt gången förrän de första vådkasarna brann i Högmark; en stor skara orcher trängde in i de nordligaste socknarna och härjade landet med eld och svärd. Snart anlände fler och fler av stammarna från Nordanlanden, och drottning Astrid tvingades avbryta sitt deltagande i Järneskans belägring för att försvara land och rike.
Snart stod det klart att det inte gick att skydda gränssocknarna, och under svåra förhållanden och hårda strider evakuerades nu allt folk och fä som man kunde rädda från de härjade trakterna. Med förtvivlat mod stred Högmarks folk för att rädda vad som kunde när nästa hårda slag drabbade landet. Furstliga styrkor gick återigen över gränsen och i ett blixtangrepp stormades Brandhäll. Från Strand och Rodås bergslag angrep andra det bördiga gränslandet öster om Ranheda. Den allierade hären runt Järneskans sände vad folk man kunde undvara men hotet från Voorlaugrs armé gjorde att man inte dristade sig att dela upp de samlade styrkorna allt för mycket. Gjorde man det var risken överhängande att de olika delarna skulle slås i grunden av överlägsna Furstliga styrkor.
I slutet av september verkade Högmark stå på ruinens brant. Stora delar av landet öster om Högälven hade gått förlorat och orcher, troll och vättar gjorde allt oftare räder mot landet runt Sindran. Endast bygderna kring Dös och Järnforsa undgick att drabbas av mord och brand. Drottning Astrid hade sett sig tvungen att låta de flesta av de uppbådade styrkorna återvända så att de kunde försvara eller evakurera sina egna hemtrakter. Försvaret av Ranheda krävde ytterligare trupper och det var endast uppbåden från Järnforsa och Dös som till största delen ännu var samlade kring hennes fana. Under hennes befäl stred också trupper från Arosia och Sunnanslätt som skickats till hjälp från armen som låg lägrad runt Järneskans. Tillsammans hade man med stort tapperhet under hårda strider räddat folket från de östra häraderna undan de Furstliga, men man var inte starka nog att möta generalmajor Järvs arme som gjorde sig beredd att klyva Högmark i två delar.
Oförmögen att möta den samlade Furstliga styrkan kunde drottningen endast åse hur fienden gick över Högälven och in i Röda Dalen. Kom ingen räddning snart skulle merparten av riket gå förlorat.
Då kom äntligen bud från söder: Järneskans hade fallit och ledda av hennes make, kung Angatyr av Arosia, nalkades stora förstärkningar. Alla som hörde nyheten prisade den Förste och Ende och med nytt mod förberedde man sig inför den kommande striden. Blott några dagar senare anlände kung Angantyr med huvuddeln av det allierade rytteriet och den förende styrkan satt igång en serie motangrepp mot de nu utspridda Furstliga och nordanländska trupperna.
De rasande allierade trupperna drev tillbaks de härjade orcherna från norr och de Furstliga var helst man mötte dem. Fienden var inte alls beredd att möta blomman av Arosias och Sunnanslätts ridderskap sida vid sida med Högmarks hårdföra bondekrigare, och de främsta skarorna retirerade brådstörtat mot nordväst längs Högälven tätt förföljda av de allierade.
Längre upp i landet, ett stycke öster om Röda Dalen, började nu stora skaror av orcherna från norr dra sig samman jämte flera bataljoner Furstlig auxilia, understödda av Furstligt kavalleri och några kompanier legionärer. Generalmajor Järv var på anmarsch med resten av IV Legionen via Brandhäll, och det såg ut som att de Furstliga snart skulle återta sitt övertag då de allierade fotgångarna, undantaget den minoritet som hade ridhästar, ännu inte hunnit fram från Järneskans. Skulle man nå ett avgörande mot orcherhorden behövde det ske snabbt.
Nordanlandsorcherna och deras Furstliga allierade hade å sin sida skakats av den oväntade motattacken och var osäkra på fiendens styrka. Oenigheten och misstron bland hövdingarna växte snabbt, men man enades om att ta upp en försvarbar ställning hellre än att försöka ta sig över Högälven med fienden nära inpå. En lämplig plats hittades nära byn Sjöanäs något väster om landsvägen mot Röda Dalen; här fanns såväl god terräng som dricksvatten och en reträttväg i värsta fall, och mellanliggande skogsdungar skymde positionen för fienden. Orchernas huvudstyrkor började, fortfarande i viss oordning och under inbördes gruff, mödosamt gruppera sig på åsen ovanför vägen till Sjöanäs, medan den Furstliga auxilian började förbereda en stark och i bästa fall dold ställning i den kuperade terrängen nedanför åsen längs en häck som gick längs landsvägen. Man hade bara påbörjat sina förberedelser när ett par älgar plötsligt rusade igenom leden och de höga ropen och tumultet avslöjade för de allierade spejarna var den Furstliga ställningen befann sig.
Spejarna rapporterade till drottning Astrid och kung Angantyr och deras krigsråd att fienden var på väg att befästa sig, men ännu var illa ordnade. Knappt hade man börjat dryfta saken förrän drottning Astrid utbrast: ”Vi har sporrar, låt oss använda dem!” och beordrade sin fana fram mot fienden. Med en blandning av skratt och leverop följde kung Angantyr, resten av frälset och det beridna fotfolket henne hack i häl.
Ryttarangreppet utflankerade den Furstliga auxilian från båda sidor med förödande kraft - få av dem hann skjuta mer än ett skott med sina armborst innan leden bröts sönder och samman. Ryttare och flyende svepte sedan uppför åsen och in bland orchernas led, där panik och oreda fullständigt kastade orcherna över ända. Förföljda av de rasande ryttarna och Högmarks fotgångare, som nu börjat komma ikapp, flydde man mot Röda Dalen och vadet över Högälven.
Där mötte man generalmajor Järvs förtrupp, som ilmarscherat och anlänt snabbare än väntat. Med stor ansträngning lyckades Järv hejda flykten och börja ordna ett försvar av vadstället, men det sägs att mer än 2000 orcher höggs ner vid Sjöanäs.
 |
|||||||
|
Under dagarna som följde anlände de kvarvarande allierade trupperna som ilmarscherat från Järneskans. Trots att det Furstliga försvaret såg starkt ut beslöt sig de allierade krigsrådet att gå till anfall, då spejare visste att berätta att Järv hade ytterst få reserver och inte skulle vara i stånd att uthärda en längre strid med den starka allierade armen om man bara slog sig igenom den första Furstliga försvarslinjen.
Innan man kunde angripa över vadet med full kraft behövde man dock erövra den sista Furstliga ställningen på älvens västra sida. Mjölnarens kvarn och gård låg intil vadet och hölls av ett kompani orchauxilia ur Järnnävestammen. För att raskt storma gården beordrade Kung Angantyr fram sin egen gårdshird förstärkt med Florian Greifs arosiska-almandiska värvade fänika. Själv fattade han posto nära gården med frälsehirden för att åse stormningen.
Strax efter att striden börjat red kung Angantyr fram något för att bättre se de Furstliga ställningarna på andra sidan vadet. Plötsligt slog hans högra arm i vädret och ur kroppen stack en svartfjärdrad pil ut.
Det arosiska frälset slöt hastig en mur av kroppar och sköldar runt sin fallne kung och man fruktade att han fått sitt banesår. Skyndsamt fördes Angantyr bakåt för att få vård och i förvirringen kom hela det allierade angreppet av sig. Man drog sig bakåt och förberedde sig för försvar medan fältskärer och läkekunniga kämpade för att rädda konungens liv.
Det visade sig att såret inte var livshotande, men det gjorde den stridbare konungen oförmögen att strida och trots hans högljudda protester vägrade drottning Astrid att låta honom sitta upp till häst igen för att fortsätta anfallet.
Under natten som följde hördes mycket väsen och larm från den Furstliga sidan av älven och när dagen grydde vajade Voorlaugrs korpbanér sida vid sida med Järvs och IV legionens.
Det blev inget slag vid vadstället; de allierade befäste sig starkt och de Furstliga bedömde av allt att döma positionen för stark för att gå till motattack. Efter ett längre dödläge lämnade båda sidor kvar befästa ställningar längs älven och drog tillbaka sina huvudstyrkor. De Furstliga nöjde sig med att befästa det land de tagit öster om älven, medan arosier och högmarkare koncentrerade sig på att driva bort de grupper av fiender som fanns kvar i väster. Landet norr och öster om Högälven var ännu i Furstliga händer.
Man fick också snart ett välkommet andrum då en gedansk här med kung Imrar själv i spetsen drog upp och hotade de Furstliga besittningarna i Gedanien; de hade fått förstärkningar från de återvändande från fälttåget i Österlandet, som annars tydligen varit föga framgångsrikt. De Furstliga tvingades återigen avdela en större styrka för att möta det hotande angreppet; även detta slutade dock bara med fler manövreringar och inga sammanstötningar.