| Utskriftsvänlig sida |
Här följer en tidslinje över Drakfåglarnas historia år för år. Här och var finns länkar vidare till fördjupningstexter, nyhetsbrev, rapporter från tidigare lajv och noveller. Att studera dessa är helt frivilligt men kan vara givande om du vill veta mer om t ex episoder din roll varit med om.
Under våren 1135 börjar Fursten sin erövring av Margholien (från Svartstenstornet och utåt) med en inledningsvis liten men snabbt växande här av orcher, mänskliga legosoldater och så småningom margholiska vildfolk. Många av bönderna och några av stormännen samlar sig till motstånd. En improviserad bondehär samlas under ledning av Ormlög Abjörnsdotter Ring, den främsta av de hövdingar som vägrat ansluta sig till Fursten, och i oktober möter de Furstens styrkor i slaget vid Alanäs. Det blir en förkrossande seger för de Furstliga; resterna av huset Ring utplånas och de överlevande försvararna tar sin tillflykt till skogen. Byarna gör motstånd men då de inte är organiserade kan de inte stå emot Furstens lilla men väl organiserade krigsmakt. Margholien faller gradvis i Furstens händer. De som gjort motstånd dödas eller sätts i arbetsläger. Furstens folk lycks dock inte få tag på alla.
Medan Fursten konsoliderar sitt välde över Margholien drar den som sedan blivit känd som Drakfågel runt i de margholiska folklanden och enar grupper av överlevande från bondehären vid Alanäs, och andra som blivit hem- eller fredlösa. De blir till en effektiv motståndstyrka, som efter några inledande segrar vinner fler och fler anhängare. Det börjar verka möjligt att bryta tyrannens välde. Kulmen kommer vid det som bland motståndsrörelsen gått till historien som "Katastrofen vid Mid."
Ett rykte sprider sig bland motståndskämparna att Fursten befinner sig i den lilla byn Mid med bara en liten eskort och en svag lokal garnison. Misstankarna om att Fursten finns i byn stärks då Drakfåglarna vid sin ankomst finner att vägen till byn spärras av en ogenomtränglig dimbank. Hur de än försöker så kommer de bara ut ur dimman på samma ställe. Morgonen efter lättar dimman och man beslutar att våga ett anfall förstärkt med några medlemmar ur en vättestam, som inte heller har någon önskan att foga sig under Furstens styre. Detta är den största och mest komplicerade operation Drakfåglarna gett sig på. Planen är att anfalla byn från tre håll samtidigt och övermanna de i antal underlägsna Furstliga kämparna. Tyvärr visar sig planen vara för komplex för den i större operationer dåligt övade motståndsrörelsen – dessutom kommer attackerna med små men tillräckliga luckor istället för att anlända samtidigt. Följden blir att de Furstliga styrkorna kan slå tillbaka en attack i taget, vilket omintetgör motståndsrörelsens fördel i antal. Förlusterna blir tunga på båda sidor men till slut tvingas motståndskämparna retirera.
Detta var den sista ”storskaliga offensiva operation” motståndsrörelsen genomförde på många år. Detta av tre skäl.
Tidigare lajv: Mardrömstimmen
Vid den här tiden ser det mörkt ut. Furstendömets makt fortsätter växa och dessutom så lyckas Furstliga diplomater dupera grannländerna till att ingå det beryktade Strandsfördraget om samarbete och handel.
Motståndsrörelsen har vid det här laget både gått under jorden och tvingats ge upp hoppet om att besegra de Furstliga militärt. De börjar istället konsolidera sitt stöd bland bönderna, särskilt i vissa bygder, och göra deras liv drägligare genom att göra räder mot Furstliga transporter och dela ut bytet bland bondebefolkningen, rädda dömda brottslingar undan lagen, jaga upp och eliminera Furstliga kollaboratörer bland bönderna osv.
Sedan 1139 har Furstendömet Margholiens historia dominerats av kriget mot grannländerna. Krigets yttre förlopp beskrivs i artikeln Krigsförloppet i stort och i Nyhetsbreven.
På försommaren bryter kriget ut, vilket underlättar livet för motståndskämparna då en stor del av de Furstliga styrkorna lämnar Margholien för att delta i kriget. Dessutom dyker det nu upp nya möjliga allierade. Motståndsrörelsen ändrar nu mål. I stället för att hjälpa bönderna går de in för att försöka sabotera Furstendömets krigsansträngningar. Sabotera transporter, förgifta mat, samla in militär information etc.
Detta har bieffekten att minska Drakfåglarnas popularitet bland bönderna. Dessa lider ju lika mycket som förut av Furstendömets återkommande razzior efter motståndsrörelse-kollaboratörer, men har inte alls samma nytta av motståndsrörelsens räder som tidigare.
Försök att ta kontakt med personer i styrande ställning i de länder som ligger i krig med Fursten inleds, men blir till en början fruktlösa, då stora delar av Arosia och Gedanien faller under furstlig ockupation. Så i mitten av sommaren inträffar något nytt: för första gången lider de Furstliga ett nederlag och under hösten etableras viss kontakt med företrädare för de folk som slåss mot Fursten i söder.
Detta år tar Drakfåglarnas kamp mot Furstendömet ännu en ny vändning. Tack vare ökade kontakter med den Allians som nu existerar mot Furstens härjningar kan de nu på allvar börja ställa till förtret för Furstendömet. Operationerna koncentreras nu främst på spionage och räder mot särskilt viktiga mål. Efter att kontakt tagits med en gruppering som går under namnet Nyckelns Väktare nås också en insikt om hur beroende Furstendömet är av diverse övernaturliga resurser och att dessa faktiskt, även om det är farligt och tidsödande, kan saboteras. Samarbetet med de allierade är dock inte okontroversiellt, då många av Drakfåglarna misstror dem.
Drakfåglarna börjar knyta närmare kontakter med upprorsbenägna invånare i de ockuperade delarna av Gedanien och Arosia och bildar i flera fall lokala grupper. De allierade förser dem också med en del resurser, något som förstås är riskabelt då de måste smugglas in och gömmas. En del agenter från de allierade rikena opererar också på ockuperad mark under visst samarbete med Drakfåglarna.
Kronprinsessan Adriana av Gedanien lät vid den här tiden skriva till Drakfågel och föreslog motståndskämparna att öppet erkänna kung Imrar, hennes far, som sin och Margholiens rättmätige härskare.
Sent på hösten grips Drakfågel, motståndsrörelsens ledare, av prisjägare i Furstlig sold. Hon avrättas på Grapahus i januari följande år. Detta är på kort sikt en viktig propagandaseger för de Furstliga, men snart nog visar det sig att motståndsrörelsen inte effektivt halshuggits – Drakfåglarna fortsätter sin verksamhet under nya ledare.
Den Furstlige ståthållaren i Norrhamn lönnmördas i december. Mordet blir aldrig nöjaktigt utrett även om flera misstänkta konspiratörer grips och avrättas.
Någon månad efter den första Drakfågels död har motståndsrörelsen samlat sig nog för att kunna fatta beslutet om vem som ska efterträda Drakfågel som organisationens ledare. Efter diskussion enas man om att Arna Lagkvinna ska ta över ansvaret med Enar Svartskägg som närmaste man. I och med detta har man också beslutat att samarbeta mer med de allierade.
Furstens plötsliga nederlag vid belägringen av Geda sätter för en kort tid hans välde i gungning. Uppror bryter ut här och var, särskilt i de ockuperade ytterområdena, och där de inte kan slås ner får man dra tillbaka styrkorna och ge området förlorat. De få uppror som uppstår i det inre av Margholien slås däremot ner med stor noggrannhet och hårdhet. Det största av dessa uppror utbryter sent 1143 i Ravnsmark, vars bönder verkar ha räknat med stöd från det närbelägna Steinheim. Detta stöd uteblir dock – kanske på grund av den alliansvänlige dvärgkungen Grunnirs död den vintern – och resningen slås brutalt ned under den kommande vintern och våren. Drakfåglarna stöder upproret i Ravnsmark men är ännu inte starka nog att vända det till seger.
Drakfåglarna börjar skapa ett fäste i Talvala även om det går långsamt och de har få medlemmar.
Drakfåglarna ligger under de här åren relativt lågt, saboterar Furstens krigsansträngningar där de kan men undviker att ta risker. Man börjar nu i större utsträckning organisera hjälp åt flyktingar från Furstendömet att söka en fristad i västra Ravnsmark eller Hamerland. Även avsides och isolerade byar inom själva Margholien ställs under Drakfåglarnas beskydd som små dolda enklaver.
Då de varit fredlösa i Margholien har Drakfåglarna under kriget etablerat säkra baser utanför landet istället, framför allt i och omkring Lodalen i västra Ravnsmark nära gränsen mot Steinheim och Formenos (faktum är att Lodalen och delar av omgivningarna formellt lyder under Steinheim, bygderna är dock såpass fattiga att dvärgarna knappast brytt sig om dem hittills). Alverna i Formenos har gett de margholiska alverna fristad vid behov och även, under visst muttrande, gått med på att låta mänskliga flyktingar slå sig ned i skogskanterna mellan Lodalen och Formenos.
Man gör också, med vissa framgångar, fler försök att infiltrera den Furstliga hierarkin på olika nivåer. Tidigast hade man nått störst framgångar i Strand där både Drakfåglarna och allierade spioner infiltrerat stadens administration, men många av dessa avslöjas i samband med Förste Ministerns visitationsresa 1145. Nästa försök görs med större försiktighet.
Hösten 1147 håller de Furstliga ett symposium på Högmyren i Västsaxadal i västra Arilda dit magiska dignitärer från hela Furstendömet är inbjudna för att diskutera, planera och experimentera med magi. Drakfåglarna gör ett försök att infiltrera symposiet som inte helt går som planerat, men med hjälp från Nyckelns Väktare lyckas de till viss del sabotera mötet samt framför allt fly därifrån med ögonvittnesmål till de allierade om bland annat vad som senare kommit att kallas den Blå Elden.
Drakfåglarna samarbetar med Gedanien om att befria de delar av norra Gedanien som Fursten ännu ockuperar. Drakfåglarnas roll i befrielsen är först och främst spionage och sabotage bakom fiendens linjer i samarbete med lokala motståndskämpar. Befrielsen är framgångsrik och Gedanien upprättar ett fortsatt militärt samarbete om än i liten skala.
Läs mer:
Under vintern 1148 - 1149 intar Drakfåglarna det svagt försvarade östra Ravnsmark med hjälp av exildvärgar från Steinheim. De reser befästningar, delvis underjordiska, och kontrollerar viktiga pass och genomfarter i terrängen så att området kan försvaras åtminstone en tid. Ravnsmark är visserligen bergigt och oländigt men ligger också rätt nära Furstendömets hjärta – till fots längs Mörknan är det bara ett par dagsmarscher mellan Ljotvellir och Furstens huvudstad Griftedal. Befrielsen av Ravnsmark är Drakfåglarnas största militära seger hittills.
Drakfåglarna har också lyckats tillfångata en alv vid namn Tharangil, en avfälling från Formenos som är nära knuten till en av Furstens farligaste allierade, alven Rana.
Drakfåglarna följer erövringen av Ravnsmark med ett politiskt genombrott: vid det allierade krigsrådet på Hjortsnäs i Högmark våren 1149, dit de sänt språkrör och en väpnad kontingent till förstärkning, går de allierade regenterna med på att erkänna dem som rättmätiga härskare över Margholien och som fullvärdiga allierade, medan Fursten är att betrakta som en orättfärdig usurpator. De allierade lovar också stöd i väpnade förstärkningar och resurser för att hålla enklaven i Ravnsmark vid liv och som ett hot mot Furstens norra flank.
Drakfåglarnas utsända kontingent deltar i vårfälttåget i västra Högmark, som framgångsrikt hejdar de Furstligas första framstöt mot alvriket Ilyrana.
På Drakfåglarnas inrådan och efter viss diplomati upprättas en transportled mellan västra Arosia och Ravnsmark via älvarna i Ilyrana, som tagits i bruk under året. Arosia och Högmark har förstärkt Ravnsmark med en del trupper. Drakfåglarna deltar å sin sida i det - i slutändan misslyckade - fälttåget för att befria Högmark. Trots detta bakslag har man det sista året nått större framgångar än vad som för inte så länge sedan troddes möjligt.