Den svarta nyckeln utspelades på gården Högmyren, den västligaste av frijarl Malva Geirsdotter Erenskiölds huvudgårdar. Den är en del av den lilla margholiska förläning som kallas frijarladömet Västsaxa och beskrivs här nedan.
Saxadalen är ett rikt, bördigt och tättbefolkat jordbruksområde omgiven av djupa skogar. Hela dalgången och de omkringliggande skogsmarkerna utgör formellt Kalnäsdistriktet – före Furstens tid var det Kalnäs tingslag – men västra delen av distriktet har förlänats fru Malva Geirsdotter Erenskiöld, som håller det med titeln frijarl. Som frijarl ansvarar hon direkt inför Ministeriet i stället för den Furstlige ståthållaren på Kalnäs.
 |
 |
||
|
Frijarladömet
Före Furstens tid dominerades Saxadalsbygden av de två stormansätterna Erenskiöld och Linde i väster och självägande bönder i de östra socknarna runt Kalnäs. När Fursten först framträdde år 1135 slöt sig Geir Tostesson Erenskiöld snabbt till honom, medan Dagmar Stensdotter Linde gjorde gemensam sak med de fria bönderna i östsocknarna och försökte göra motstånd. Det hade ingen framgång, och medan Kalnäsbygden lades under hård räfst och all jord konfiskerades av den segerrike Fursten fick Geir Erenskiöld behålla inte bara sina egna ägor utan även mycket av Lindes (som han redan passat på att kapa åt sig i oredan), och därtill med den nya titel som frijarl. Under de närmaste åren fortsatte han att stärka sin och ättens rikedom och kontroll över sitt område, och Fursten och hans ministrar var nöjda nog för att vid Geirs död 1140 överlåta titeln och förläningen på hans dotter och arvtagare Malva. Förutom vid Saxa bruk finns det inga andra fasta Furstliga garnisoner i frijarladömet, utan det är frijarlens ansvar att till vardags upprätthålla den inre ordningen och vidmakthålla sin och Furstens myndighet. Därför har hon rätt att hålla en egen väpnad hird. Det har dock hänt att större och mindre Furstliga truppstyrkor tillfälligt förlagts i frijarladömet på grund av dess strategiska läge mot norra Högmark. Under 1146 passerade också en del av de orch- och vätteflockar som på Furstens inbjudan dragit ned från Nordanlanden för att förhärja Högmark genom frijarladömet på väg söderut.
Gamle herr Geir var ökänt hårdför, maktlysten och ofta grym. Fru Malva, som efterträtt honom, tycks vara en något mjukare natur, men hon har varit noga med att upprätthålla sin och Furstens makt och myndighet och upproriska eller brottsliga element har ingen nåd att vänta.
Detta är något som blivit aktuellt periodvis, för de djupa skogarna i västra Saxadalen har länge ryktats vara ett tillhåll för Drakfåglarna, den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten. Även innan Furstens tid fanns flera rövarband som utnyttjade skogarna i trakten som gömställen. Frijarlen och hennes hird har gjort vad de kunnat för att röka ut rebellerna, och den senaste tiden har det varit ganska tyst från dem.
Bygden
Frijarladömet omfattar de tre vidsträckta socknarna Saxa, Tolfthed och Långsta. Frijarlens familj har några egna huvudgårdar, varav Högmyren är den som ligger längst västerut; i övrigt befolkas byarna, torpen och skogsgårdarna av deras landbönder som numera i praktiken är livegna.
Saxan, som löper genom den centrala bygden, är en orolig älv och ökänd för att ofta svämma över. De senaste åren har man dock sluppit sådana olyckor och åren har varit ganska goda. En ganska väl underhållen väg löper längs älven; från bygdens västra delar löper två skogsvägar ned mot Högmark genom de vida gränsskogarna. De flesta byarna ligger längs älvdalen och landsvägen, men det finns också rätt gott om småbyar och ensamgårdar i skogsmarkerna.
Saxa bruk, Laboratorium Cerulaeus och Högmyren
Långt i väster, ganska avsides beläget ett stycke upp längs älven, ligger det dystra Saxa bruk, som tidigare först och främst varit ett järnbruk men också haft karaktären av fång- och arbetsläger; många krigsfångar, dömda förbrytare och trälar har satts där för att arbeta. Bruket har drivits i central Furstlig regi men på mark som arrenderas av frijarlen.
Saxa bruk har också alltid inrymt ett litet magiskt och vetenskapligt laboratorium – detta kan kanske ha att göra med att marken där bruket anlades sedan gammalt ansetts vara förtrollad och betyda otur att vistas på – som dock tills nyligen inte hade någon omfattande verksamhet. Detta har dock ändrats dramatiskt det sista året; sedan i vintras har det nya fältinstitut som kallas Laboratorium Cerulaeus inhysts på bruket och åtskilliga Furstliga magiker och lärda har kommit dit för att bedriva forskning. Under 1147 har dessutom en stark militär garnison – åtskilliga kompanier legionärer, orcher och annan auxilia - förlagts vid bruket.
Högmyren, den västligaste av Erenskiölds sätesgårdar, ligger omkring en halvmil söder om bruket och omkring 1 ½ mil väster om familjens främsta stamgård Gadda. När planerna på att arrangera ett symposium för att presentera de nya fynden som gjorts vid laboratoriet började göras upp var det naturligt att förlägga det till den närmast belägna gård som var stor och ståndsmässig nog. Högmyren befinner sig omkring tre dagsresor från Griftedal och Svartstenstornet, fem dagsresor från Strand och sex-sju från Norrhamn (landvägen).
Andra intressanta platser
Strax utanför frijarladömets gränser, på en skogklädd höjd nära vägen söderut mot Brandhäll, ligger skogsbyn Mid som för elva år sedan var platsen för Drakfåglarnas största samlade anfall.
Fortsätter man längs vägen söderut kommer man så småningom till Dvärgtornet, en av de gränsbefästningar som först uppfördes av dvärgar från Steinheim till skydd för Högmark men nu sedan flera år är i Furstliga händer. Tornet övervakar också det rika järnbruket Vikmyra.