Allt som hände sedan hände efter...

Lin

Lin lyssnade förstrött på flyktingarnas berättelser. Man hade samlat dem i den stora hallen innanför den reparerade Drakfågelmuren. Bara en sån sak, vi har en stor hall nu förtiden! Och en mur...  Lin skakade lite på huvudet och mindes de första årens ständiga flykt och slit, då hade de varit glada över att få mötas under en tät granklungas skydd.

Lin hängde nonchalant mot väggen i utkanten av lyktskenet. Nytillkomna flyktingar blev ofta smått skrämda över att möta en livslevande alv. Och sanningen att säga var hon själv trots allt, ännu inte helt bekväm med främlingar – mänskliga främlingar.

Sofia frågade något och Björn nickade stöttande. Ylva  lade armen om en av flyktingarna – en ung kvinna. Lin lyssnade mer uppmärksamt; det var en gammal historia vid det här laget, en hon hört allt för ofta. Den unga kvinnan berättade snyftande om hur hon  tjänat hos herr Geirmund av Björnätten i Brantvik och om hur illa behandlad hon blivit där.  Först herr Geirmund själv och sedan junker Yngve, hans son, hade sett henne som sin träl och tvingat sig på henne regelbundet under flera års tid . Hennes släktingar hade gjort allt för att bryta hennes kontrakt och få henne därifrån, men förgäves - herr Geirmund hade lagen i Brantvik på sin sida.  Att junker Yngve tagit henne med sig i karavanen som blev överfallen hade visat sig vara hennes smala lycka.

”Men varför försökte du inte rymma? De bevakade ju inte dig, säger du…”

Lin stelnade till. Frågan var oskyldigt menad men ändå så anklagande. Den unga Drakfågeln som ställt den förstod inte. Den unga kvinnan började snyfta allt mer och leddes undan av Ylva.

* * *

I tankarna drogs Lin inåt och bakåt, illa berörd av flickans historia. Det är så svårt att förstå… att tanken på flykt kan vara helt omöjlig. Hon kände så väl igen hettan av skam som drog över flickans ansikte innan Ylva ledde bort henne. Förträngda minnen svävade objudna upp till ytan och det kändes som om hon skulle kräkas.

Hon hade faktiskt inte haft någon tanke  på att fly den första gången… hon hade bara känt på dörren och på något sätt vandrat ut i korridoren, utan att egentligen tänka på det.

De första dagarna med Tharangil i hans gemak hade varit lugna. De hade talat om andra saker och mest betraktat varandra, förundrade över det starka de båda kände. Hon hade blivit lugnad efter den första förskräckelsen.

Hur det nu kommit sig så hade hon hamnat i korridoren framför ett dubbelfönster. Dörren hade ju inte varit låst och ingen stod på vakt… hon mindes att utsikten inte hade varit något att hurra över. Där vid fönstret hade hon stått när han plötsligt kom tillbaka.  Och han hade inte varit ensam den här gången. Sju eller åtta beväpnade män och kvinnor hade följt honom på några stegs avstånd. Det var några människor och några orcher; inga alver.

Tharangil stannade upp framför henne medan hans följeslagare spred ut sig som i en solfjäder runt dem båda. Hans blick var rasande men kall. Hon öppnade munnen för att säga något…

"Tig," klippte han av och vände sig till den som verkade vara anföraren för den lilla truppen. “Ta in henne på mitt rum igen,” befallde han lågmält, “och lär henne en läxa. Se till att hon lär sig att det inte lönar sig att försöka fly igen.”

Lin kämpade emot allt vad hon orkade, men Tharangils hejdukar var för många och snart kunde hon bara försöka värja sig för slagen och sparkarna. Hela tiden stod Tharangil vid sidan om och såg på. Någon gång lyckades hon se upp och möta hans blick, men den var kall som is - kylan var mer skrämmande än misshandeln.

“Håll upp!” ropade han plötsligt. “Det räcker så. Lämna oss. Och stäng dörren.” När de blivit ensamma blev det värre. Tharangil själv var ute efter annat. Lin bets, sparkades och revs, men hon var för blåslagen och utmattad för att kunna värja sig ordentligt. Om något verkade det egga honom att hon gjorde motstånd. Som genom en dimma såg hon hur hans leende återvände.

När det till slut var över smekte han henne ömt.

“Jag vet inte vad som kommit över mig,” viskade han. “Rana… hennes makt över sinnena är stor. Hon har tagit fram sidor hos mig som jag önskar inte funnes. Ibland undrar jag om hon eller någon annan förbannat mig…”

Han såg själv om Lins skador, ömt och försiktigt, och bäddade ned henne.

“Jag ber dig, Lin,” sa han. “Gör mig inte vred på nytt. Rana… jag kan inte ljuga för henne. Jag svarar för ditt liv med mitt. Om du inte hade rymt hade det här inte behövt hända.”

* * *

Sofia och Lin

Lin öppnade ögonen igen och var tillbaka här och nu. Hon såg som genom en trång tunnel framför sig, händerna skakade och hon kände sig yr och illamående. Hon satte sig ner på en av de väggfasta bänkarna och bara andades. Någon sa hennes namn och rörde vid hennes axel. Hon for upp, stridsberedd med knutna nävar.

“Lin! Lin, vad är det?” Sofia rynkade oroat på pannan och försökte omfamna henne. Lin stötte henne reflexmässigt ifrån sig.

”Rör mig inte!”  Hon hann se Sofias förskräckta ansiktsuttryck innan hon vände sig bort. ”Jag mår lite illa, säkert nåt jag ätit, jag … ska gå och vila… förlåt”.  Van vid hennes behov av ensamhet lät Sofia Lin gå, men såg länge efter henne.

* * *

Det började egentligen bli dags för vila nu. Den grupp rekryter Lin instruerade i bågskytte började bli slarviga; hon påpekade för tredje gången på kort stund för en liten senig man med isblå ögon att hållningen var fel. Hela gruppen stönade när hon beordrade en ny omgång. Hon var ovillig att släppa dem; hon ville helst pressa dem till det yttersta, för att de skulle förstå och känna igen känslan den dag de måste strida i sträck.

Den senige lille mannen envisades med att käbbla emot. Som med många nya Drakfåglar kom det inte naturligt för honom att lyda order. Lin vänder sig med en suck tillbaka, mötte hans blick och skulle precis till att förklara än en gång. Men de där isblå ögonen fångade hennes uppmärksamhet. De påminner om någon…

Lin vaknade till. Det var någon mer i rummet. Tharangil hade försvunnit i gryningen och hade inte kommit tillbaka än, så mycket visste hon. Vaksamt klev hon ur sängen.  Nykomlingen stod i motljus framför fönstret och det tog ytterligare några ögonblick innan hon kunde urskilja honom ordentligt.

Rödkåpan. Han som hon hoppats aldrig få se igen. Åderlåtaren.

Där stod han mitt i rummet i sin röda dräkt, med sina avskyvärda verktyg i händerna. Hans isblå ögon glittrade och han log snett mot henne.

“God morgon, min sköna. Vi möts igen.”

Lin slet åt sig Tharangils morgonrock,  svepte den om sig och rörde sig till andra sidan bordet som stod mitt i rummet för att ha det mellan sig och Rödkåpan. Han igen! Hon tänkte febrilt och försökte hitta en utväg, men den enda som fanns var fönstret.

“Du kan rutinen,” log Rödkåpan. “Sitt ner och sträck fram högerarmen. Eller tänker du göra motstånd?” Hans leende blev bredare och bredare; det såg ut som om han hoppades på just det.

“Håll dig undan!” sa Lin och slet åt sig eldgaffeln från eldstaden. Plötsligt slog det henne. “För din egen skull,” återtog hon. “Minns du inte att jag står under Ranas beskydd? Har du inte hört vad hon lovat den som bär hand på mig?”

Broder Sverker

Hotet hade inte avsedd effekt. Rödkåpan skrattade och ropade över axeln på någon. Lins hjärta sjönk när en högrest, mörkskäggig och brett leende Salamander kom in genom dörren och avancerade mot henne. Broder Sverker.

"Baw, avgaro Laurelin! Tolo na nin, vuin."*)

Tharangil hade kommit in i rummet. Han gick fram till Lin och sträckte ut en hand mot henne. Broder Sverker tog sig upp på fötter men stod avvaktande.

“Gör inte så här, Lin,” fortsatte han på Nordtunga. “Jag bad dem komma. Jag är ledsen, men det var enda sättet.” Han fortsatte med lägre röst på alviska, “Rana måste se att jag gör som hon vill, att jag har kontroll. Ditt flyktförsök igår ser inte bra ut. Älskade, försök att förstå, jag kan inte skydda dig på något annat sätt. Jag vill inte att de här smutsiga människorna ska röra vid dig, men det är bättre än att Rana ger upp om dig och kastar dig åt dem. Hon måste se att du är lydig och inte kommer att försöka fly igen. Jag önskar så att du inte hade gjort det du gjorde igår.”

Tharangil såg allvarlig ut och skakade på huvudet. ”Kom här nu, Lin, det är inte ett alternativ,” sa han tyst. “Kom nu… “ Hans utsträckta hand tog tag i hennes och befriar henne från eldgaffeln. Broder Sverker gick undan och Tharangil ledde Lin till en av de omkullvälta stolarna, rätade upp den och bjöd henne att sitta. Tårarna rann tyst nedför kinderna och hon gjorde ingen ansats att torka dem när Rödkåpan närmade sig.

“Broder Magnus, gör det du ska och gå sedan härifrån,” sa Tharangil i ett betydligt hårdare tonfall över Lins huvud medan han höll hennes hand.  “Laurelin kommer inte att orsaka bekymmer hädanefter. Och inga onödiga övningar. Ni får roa er med era egna fångar.” Broder Magnus nickade leende och drog fram sina verktyg igen.  Lin såg bort när blodet började rinna ner i hans skål och en trög matthet sänkte sig över henne.

”På återseende snart,” sa broder Magnus och hans isblå ögon skrattade åt henne innan han gick därifrån…

* * *

“Hallå, herse? Herse!”

Lin ryckte till över skärpan i rösten och stirrade på den senige rekryten med de isblå ögonen, vad han nu hette. I förvirringen kunde hon först inte koppla ihop nuet med de pockande minnena. Hon mådde illa igen och tryckte ner en impuls att dra sin dolk och sticka den i de där isblå ögonen.

”Ja, ja… bra gjort … ni kan gå.” Hon såg sig omkring och höjer rösten ”Ni kan alla utgå- nu!” Den senige mannen såg undrande på henne ett ögonblick, ryckte på axlarna och gick sedan iväg med sina kamrater. En bit bort stod Björn och Lin mötte hans förvånade blick och skakade på huvudet.

Middagen var inte alls i klass med Geiras på Unnsbacken, men den dög. Lin kastade i sig maten, för hon har anmält sig som frivillig till en patrull vars rotemästare ligger skadad - de skulle ut bortom muren. Efter maten mötte hon upp patrullen vid  muren och de begav sig ut, in i ingenmanslandet mellan Baggvallen och de närmaste Furstliga utposterna ett par mil bort.

Som väntat stötte de inte på något anmärkningsvärt. Snön låg ännu djup i skogen, i månskenet tog buskar och träd märkliga skepnader och Lin kom  på sig själv med att låta sina tankar vandra.

* * *

Det var inte enbart hemskt, tänkte hon och mindes tillbaka till nätter med månsken som detta, som lyste in genom fönstret där de legat hopslingrade i sängen. Omväxlande viskat ömma ord och samtalat om hur hemskt kriget var och hur de skulle kunna fly från de Furstliga och Rana. Han läste högt för henne, satt tyst bredvid och betraktade snöfallet genom fönstret, gav henne de finaste röda äpplen och höll om henne när hon drömde mardrömmar.  Andra nätter försökte han övertyga henne att i alla fall försöka se Ranas väg.

Det är ett band som inte kan brytas, oavsett vad som händer mellan oss kommer jag inte ifrån att det är som om han är en del av mitt väsen, en del av min själ, tänkte Lin. Jag borde faktiskt försöka förstå vad det är för något, det tycks nästan magiskt i sin karaktär, enbart passion är det knappast. Hennes blick sökte sig av sig själv västerut, i den riktning hon vagt kunde ana honom. Det är kärlek på något konstigt sätt, tänkte hon och suckade. Men inte tillräckligt för att hindra honom från att ta hennes skor och tvinga henne att gå barfota. Inte tillräckligt för att inte misshandla och våldta henne eller påpeka att hennes vänner nog betraktade henne som en förrädare vid det här laget med tanke på hur mycket hon avslöjat i förhören.

* * *

Den sista spejaren rapporterade in och Lin tog sin rote och vände åter till Baggvallen. Det var sent på natten nu, men en del folk dröjde ännu kvar i stora salen och en brasa sprakade muntert i eldstaden. Lin kände inte för att gå till sängs än, det var allt för mycket motstridiga tankar och minnen som tumlade runt inom henne. Hon tog emot en mugg te och satte sig vid brasan. I det mjuka skenet såg hon den unga flyktingkvinnan vars berättelse berört henne så tidigare i veckan, hon satt vid ett av borden i djupt samtal med någon som hade ryggen mot Lin. Lin tänkte på frågan flickan fick, varför hon inte försökte fly. Det är svårt att förstå om man inte upplevt något liknande själv.

En gång till under de många månader hon var fången försökte hon fly. Lin rös vid minnet och ville inte tänka på det som skedde då… Minnet av hans röst i det skumt upplysta rummet han släpat henne till i håret blixtrade förbi oombett. “Hon fruktar trånga, mörka utrymmen…” Det var då hon förstod att han kunde läsa hennes minsta tanke.

Minnet av det där trånga, mörka utrymmet, mer ett hål än nåt annat, mässande och blod, blod överallt hotar att stiga upp till ytan och hon trycker snabbt ned det. Nej! Hon vägrade minnas det! Sen, efter, när han hade tagit henne tillbaka var det som om allt hennes motstånd dog och hon levde som i en dvala. Hon sköt med en ansträngning minnena åt sidan.

Tills de till slut hittade henne… tills Sofia och de andra kom efter henne. Lin slöt ögonen och mindes chocken och skammen som överväldigade henne, förlamade henne när de plötsligt stod där i rummet.

Rotemästare Björn var en av de som dröjt sig kvar i salen och fortfarande satt uppe när Lin och hennes patrull kom tillbaka. Han såg henne slå sig ned vid elden med en mugg te och försjunka i tankar som inte såg angenäma ut. Antagligen minnen. Det fick Björn att själv tänka tillbaka på den långa väg som fört honom och hans vänner hit.

* * *

För Björn var långt hemifrån. Hemma i Bäcktorp i Gedanien hade han sin gård, sin Alma och deras dotter Vera. Det var där hemma han först lärt känna vad Furstens välde innebar; de fem åren då bygden var ockuperad och dignade under hans ok. Bäcktorp var befriat sedan flera år nu. Men han visste att Gedanien inte skulle vara verkligt fritt, inte tryggt, förrän Fursten var störtad och borta.

Sofia och Björn

Han mindes hur han för några år sedan dragit i fält med grannar och fränder för att befria norra Gedanien (det var då han blev rotemästare), och där först blivit vän med några av de som bekämpade Fursten i hans eget land. Sofia… och så Lin. Men Lin hade försvunnit redan någon vecka senare, på den där olyckliga spaningsräden in i södra Margholien, kanske fånge men troligen stupad.

Sofia, och ett par andra av hennes kamrater som anslöt, hade förblivit med samma avdelning som han resten av fälttåget; hon höll god min men det märktes att hon tog förlusten av sin kamrat hårt. Björn hade också förlorat en av sina rotekamrater kort tidigare och de hade försökt stötta varandra i sorgen. Rätt vad det var hade de blivit nära vänner.

Så föll Vidmarkshus och fälttåget tog slut. Bondesoldaterna från Bäcktorp och alla de andra socknarna som dragit ut fick vända hem till sina gårdar. Men ödet ville annorlunda för Björns del. Herr Peder Silvertuna själv, riksmarsken, ville sända några betrodda män och kvinnor till Drakfåglarna för att fortsätta samarbetet och ge dem råd och stöd. Och hellre än gunstlingar med fina kontakter ville han ha erfarna soldater, som bevisligen samarbetade bra med motståndskämparna, till uppdraget. Björn var en av de som erbjöds uppdraget och han tackade ja.

Björn skakade på huvudet. Det fanns andra minnen som han inte ville tänka på.

Hursomhelst. Han och Sofia hade rest tillsammans till Drakfåglarnas gömställe i Lodalen, långt i nordväst. Sofia hade aldrig gett upp hoppet om att Lin trots allt levde och skulle bli hittad och räddad. Och mot slutet av den vintern - när så mycket annat hade hänt - hade man faktiskt fått upp ett spår…

* * *

Någonstans inte långt från Griftedal, i hjärtat av det Furstliga Margholien. Februari 1149. Två år sedan.

Rotemästare Järv Uttosson

De skyndade nervöst fram genom korridoren, vapnen beredda, spända som  bågsträngar. Vanyo höll uppsikt bakom dem medan Järv och Matts spanade framåt. De släpade bokhållaren de tvingat med sig mellan sig. Han jämrade sig tyst.

“Är du säker på att det är här? Om du lurar oss kommer du att önska dig död,” väste Sofia i hans öra.

”Ja, ja frun, vad jag vet, jag vet ju inte allt som sker, så ska Befälhavaren hålla en alvisk fånge, men frun, jag vet ju inte alls om …”

”Tig nu!” Sofia skakade om honom och han tystnade.

Björn kastade en blick på Elin, som mötte den. Sofia hade blivit mer och mer aggressiv ju närmare de kommit.

Järv och Matts gestikulerade en bit längre fram i korridoren och visade på en dörr som släppte ut ett svagt ljussken under dörrkanten. De sex smög fram till dörren och gjorde sig beredda. Elin kände på handtaget -  det var olåst - och öppnade dörren tyst.

Rummet innanför var stort, med en himmelssäng, ett skåp, ett bord med fyra stolar, en eldstad, en tjock matta med alviskt mönster. I fönsternischen satt en kvinna klädd i en flödande blå klänning hopkurad och såg ut. Det långa blonda håret var utsläppt  och hennes fötter som skymtade under fållen var bara.

Kvinnan vände långsamt på huvudet. Hon var blek som ett lärft och hade svarta skuggor under ögonen. När hon såg dem vidgades ögonen och hon öppnade munnen för att säga något men inget kom ut.

Hon var så olik den alv han träffat och stridit med i Gedanien för ett halvår sedan att det tog ett par långa ögonblick innan Björn kände igen henne. Lin?

Vid det laget hade Sofia redan trängt sig förbi och var halvvägs igenom rummet.

“Lin!” utropade hon. Lin satt blickstilla. Förvåning, skam, sorg och sedan rädsla rörde sig snabbt över hennes ansikte som sedan blev alviskt neutralt.

“Lin, jag kan inte hitta mina…” En man, också en alv, i dyrbara kläder steg in i rummet från en sidokammare med en bägare i vardera handen. Han avbröt sig, tvärstannade på stället och studerade scenen framför sig.

Björn sänkte armborstet och riktade det mot nykomlingens hjärta. De andra trängde sig in i rummet, släpande på den nu avsvimmade bokhållaren, och Elin stängde tyst dörren.

Sofia stirrade på Lin som ännu inte rört sig ur fläcken. Lin undvek hennes blick och såg i stället på mannen som just kommit in i rummet. Han nickade lätt och Lin reste sig upp. Sofia kastade sig om hennes hals och omslöt henne i en varm omfamning, Lin stod stelt men besvarade omfamningen med tårar stilla rinnande nedför kinderna.

”Kom, Lin, skynda dig, vi måste härifrån nu,” sa Järv som tagit upp position vid dörren.  ”Var är dina skor? Du kan inte gå sådär, det är svinkallt ute.” Den andre alven mötte Björns blick och gestikulerade med bägarna. Björn nickade kort och lät honom ställa ifrån sig dem på bordet. ”Med er tillåtelse,” sa alven och pekade på en kedja han bar om halsen.

”Hur kunde ni hitta mig?” frågade Lin lågt, rakt ut i luften. Sofia öppnade munnen men Elin förekom henne. “Det är en lång historia...”

“Och den kan vänta. Vi måste röra på oss nu!” Järv trampade otåligt vid dörren. “Vi kan lösa allt det där sen, när vi kommit härifrån. Och vad gör vi med honom?” Han nickade i den andre alvens riktning.

“Han måste följa med!” nästan ropade Lin innan någon hunnit svara. “Tharangil, visst följer du med?” bönade hon med ögonen fästade vid hans. Han såg ut att tveka, men såg på henne och nickade sedan långsamt.

”Vem är han, Lin?” frågade Sofia. Lin rätade på sig, nästan trotsigt.

”Han är Tharangil och han ska följa med oss, annars tar jag inte ett steg härifrån!”

Namnet sa inte Björn någonting. Det blev tyst ett ögonblick. Den som bröt tystnaden var till allas förvåning den hittills tyste Vanyo.

“Jodå, han ska med,” sa han lågt med smalnande ögon. “Jag känner honom. Hans fränder i Formenos lär vilja tala med honom.”

Sofia nickade snabbt. “Då så.”

Alven som kallades Tharangil besvarade hövligt nicken och plockade fram en väska, en kappa till sig själv och ett svärd ur skåpet. Lin tog det försiktigt ifrån honom innan någon hann reagera. Han sa inget, men log sitt gåtfulla alvleende och höjde lite på ett ögonbryn. Lin sjönk samman men pressade  ihop läpparna till ett streck och räckte sedan svärdet till Sofia.  Medan Tharangil snabbt ryckte åt sig en del småsaker band Matts och Elin den fortfarande avsvimmade bokhållaren och la honom i sängen. ”Ingen kommer hitta honom förrän vid lunchtid imorgon,” sa Lin bestämt.

Att ta sig ut gick utan några större svårigheter. Det största hindret visade sig vara Lin själv; hon verkade mycket svag och behövde stöd för att gå.

“Är du skadad?” undrade Sofia oroligt.

“Nej, det är ingen fara,” sa Lin svagt. “Det kommer att bli bättre… ge mig ett par dagar bara, oroa dig inte...”

* * *

LIN

Elin Hante

Tankarna virvlade omkring i hennes dimmiga huvud utan att någonsin stanna upp för att hämta andan. Men hur kunde de finna mig efter all den här tiden? Om de inte visste… Vad ska hända nu? Hur hittade de mig? Vad ska de göra med Tharangil? Björn… vad gör han här? Om de inte visste… Hur kunde de hitta mig?

“Hur… hur kunde ni finna mig?” frågade hon till slut igen.

“Vi trodde länge att du och de andra saknade efter Ängssyr var döda,” svarade Elin, som gick bredvid henne, långsamt och tittade konstigt på henne. Också de andra sneglade åt hennes håll nu. “Men för några veckor sedan var det några infiltratörer som försökte använda ett av dina lösen, och då förstod vi att någon av er kanske levde och började söka. Sedan, lite senare, gav de sig på den gömda fristaden i Norra Ryd, och då…”

Flera av de andra tycktes slappna av lite över hennes reaktion, men hon hade fortfarande uppmärksamheten på sig när Elin fortsatte berätta.  ”De som var där lyckades ta ett par fångar och de berättade att det fanns en Drakfågel eller en alvisk fånge av viss betydelse här. De var inte särskilt precisa i sina  beskrivningar men vi la ihop ett och två och här är vi nu.”

Lin svarade inte.  Hon svalde hårt, sänkte huvudet och fortsatte långsamt framåt medan tårarna fortsatte rinna. Det enda hon kände nu var värmen från Tharangils hand.

* * *

Ingrid Sivsdotter

En bit bort längs stigen, i ett tätt snår, möttes de av ett par andra Drakfåglar - Ingrid och Hans från Järvs rote, noterade Lin avlägset - som väntade med deras utrustning. Gruppen plockade snabbt upp sin packning. Björn rotade lite extra i sin packning. Lin undrade återigen vagt hur det kom sig att han var här med hennes kamrater igen, men hon orkade inte ställa några fler frågor nu.

Björn fick fram vad han sökt efter och räckte Lin en långbåge. Med en grimas tvingades hon konstatera att hon varken orkade stränga eller spänna den.

“Jag har faktiskt kvar din gamla båge,” sa Björn med en antydan till ett leende. “Vi hittade den efteråt vid Ängssyr. Den var bränd och bruten tyvärr.”

Bågen som varit hennes brors blixtrade förbi i hennes minne.

”Det var inget särskilt med den bågen,” svarade Lin och ryckte på axlarna.

* * *

De lyckades undkomma både förföljare och patruller, om än inte det dåliga februarivädret, på vägen vidare. Lin blev starkare och började orka tala mer med de andra.

Hon lyssnade mer än hon talade och förstod mer och mer att det hänt mycket medan hon var borta, och att många av nyheterna faktiskt var goda. Björn berättade om att kung Imrar låtit sända både honom och flera andra till Drakfåglarnas hjälp, men den stora nyheten var att hela Ravnsmark hade befriats. Nu var hela folklandet och inte bara det avlägsna Lodalen, som länge varit Drakfåglarnas fristad, i motståndskämparnas händer. De hade utnyttjat tillfället väl: Fursten hade barskrapat sina garnisoner i norr för att hålla stora arméer i Gedanien och Högmark och Ljotvellir hade fallit för ett snabbt överraskningsanfall. Dvärgarna hade hjälpt till att resa nya befästningar och Ravnsmark skulle snart stå starkare än någonsin. För första gången hade Drakfåglarnas fana öppet rests över deras eget territorium. Lin visste att hon borde glädjas över nyheterna, men allt kändes avlägset som solen bortom en mur av mörka moln.

Om Tharangil var bekymrad över sin situation så lät han inte förråda det med en min. Han var följsam och samarbetsvillig, och han verkade nästan road av det hela. På sitt lite alviskt arroganta sätt var han hövlig och nog så trevligt sällskap för sina tillfångatagare, men oftast nöjde han sig med att observera dem med sitt sardoniska leende.  Han höll sig nära Lin hela tiden och  sov bredvid henne på nätterna. Det var han som höll om henne när hon drömde mardrömmar de första nätterna, viskande på alviska som han brukat göra.

* * *

En natt, när Lin nyss vaknat ur ännu en mardröm, hörde hon hur några av de andra pratade om henne.

“De verkar vara väldigt goda vänner, eller hur?” Det lät som Matts’ röst.

“Hon var hans fånge.” Sofias röst. Kort och sammanbiten.

“Jag vet inte, jag,” fortsatte Matts långsamt. “Det såg väldigt vardagligt och hemtrevligt ut där vi klev in. Och de delade bädd då som nu. Jag undrar var vi har henne egentligen..."

”Men det förstår du väl, Matts, att en fånge vänjer sig vid både det ena och det andra. Man gör vad som krävs för att överleva. Om han har krävt den här sortens närhet av henne, så är det bara så det är och betyder ingenting mer.” Sofias ord verkade övertygade, men Lin kände Sofia så väl att hon hörde osäkerheten och rädslan i hennes röst. Och det smärtade henne att Sofia skulle behöva känna så.

”Så vad mer har hon gjort för att överleva? Och varför tycker hon så mycket om honom?”

”Vi vet ingenting om vad hon känner för honom!” fräste Sofia. ”Eller vad han har tvingat henne att känna! Det vi vet är att hon inte är någon förrädare.” Matts muttrade något ohörbart.

”Vad!?” provocerade Sofia. ”Har du något mer att säga?”

”Jag sa att man inte kan veta med alver! Det går ju inte att veta var deras lojalitet ligger och Lin har ju visat att hon...”

“Ge dig nu,” avbröt Sofia ilsket. “Du har väl ögon i skallen? Du ser väl hur hon mår över vad som hänt, och vad de tvingat henne till. Jag vet inte vad de gjort med henne, men de ska få betalt för det.” Det var tyst en liten stund. Men så började Matts igen.

“Jag säger bara vad vi alla tänker,” muttrade han mörkt. “Kom inte och påstå att ni inte tänkt samma sak. Hon har förrått oss. Hon förrådde Norra Ryd och hon bodde med överlöparen där som hon ligger och kurar med nu, varken inlåst eller bevakad. Hon sover med fienden…”

Matts avbröt sig plötsligt. Det lät som de råkat i slagsmål och snart hördes både hans, Sofias och andras röster skrika och svära. Tharangil vaknade också nu och sjöng lågmält en alvisk sång i Lins öra. Den dränkte ut oväsendet och hon somnade på nytt.

Lin hörde inget mer om den frågan under färden. Matts hade ett blått öga nästa morgon; det såg ut som Sofia vunnit diskussionen eller åtminstone slagsmålet.

* * *

Arna Lagkvinna och Ylva

Det var en märklig känsla när de till slut närmade sig Ljotvellir och helt öppet, i fullt dagsljus, kunde vandra fram längs vägen till tingsplatsen och inom synhåll från Kråkehus, den hatade Furstliga fogdeborgen. Eller det som var kvar av den - Kråkehus hade bränts ned och man hade bara börjat bygga den nya fästningen.

Vid tingsplatsen mötte de en bekant syn på obekant mark. Arna lagkvinna själv och gamla Ylva stod på backen och gav instruktioner till en utgående patrull. En annan grupp som just kommit in från ett annat håll hängde kvar och betraktade nyfiket de nyanlända. Ett jubel steg upp när alla såg vilka det var som återvände.

“Välkomna tillbaka!” sa Arna med ett stort leende. “Bli inte för bekväma bara, jag kommer snart att bli tvungen att skicka ut er igen är jag rädd. Stora saker är i görningen. Men först ska vi överlägga.” Överkaptenens röst var lugn, men det hade kommit ett nytt hopp och självförtroende i den. Hon vände sig mot Lin, fortfarande leende.

“Lin…” Innan hon hunnit säga mer gled Lin ner på båda knäna med huvudet böjt framför henne, i den alviska gesten för underkastelse.

”Arna, jag vet vad gjort och vad det har kostat Drakfåglarna. Vad det kan kosta i framtiden…” Hon tystnade och skakar på huvudet. ”Tro mig, jag försökte verkligen så länge jag bara kunde… Jag accepterar vilket straff du än vill utdöma.”

Arna stirrade häpet ner på alven, och tittade sen upp på Sofia och de andra som såg lika förskräckta ut.  Hon samlade sig synligt och harklade sig.

”Men Lin,” sa hon, “känner du inte oss, mig, bättre än så efter all den här tiden? Jag är bara glad att du är tillbaka, du har fattats oss. Vad du sagt eller gjort i fångenskap kan vi prata om senare och planera för hur vi ska hantera, nu vill jag bara välkomna dig hem.” Hon böjde sig ner och drog upp den andra kvinnan på fötter igen och släppte inte hennes hand. När alven lugnat sig något fick Arna syn på Tharangil som stod nästan bortglömd, utom av Vanyo som som vanligt bevakade honom. ”Och vem är det här?”

Lin såg upp och kastade en blick åt hans håll. Hon mötte Vanyos blick under ett långt ögonblick och såg stormen som rasade under den behärskade ytan.

Plötsligt beslutsam rätade hon på sig. Vinden blåste till och hennes mantel och klänning stramade om hennes plötsligt uppenbart gravida kropp där hon stod trotsigt och stirrade stint på Tharangil.

”Arna, du måste omedelbart skicka bud till Formenos. Det här är sereg* Saeryns son, Tharangil Avfällingen. En gång en av Formenos främsta krigsledare men han valde att förråda staden och anslöt sig till Rana och de Furstliga. Han har hållit mig fången i flera månader.”

* * *

Baggvallen, Ravnsmark. Mars 1151. Nu.

Lin suckade och drack upp sitt te… tillbaka i stora salen på Baggvallen igen. Ja, så var det och allt som hänt sedan är det som hände efter…

Hon ställde ifrån sig muggen och gick mot rummet hon delade med Sofia och Björn.