 |
Liv |
Liv tittade upp, torkade trött svetten ur pannan och kvävde en suck när hon såg ännu en soldat bäras in i tältet - en arosier, såg hon på armbindeln med den röda Ljuspilen. Hans arm var bruten, det kunde hon se ända därifrån, och han var nätt och jämnt vid medvetande.
"Bruten arm, ser jag," sa hon. "Är det något mer allvarligt?"
"Annars var det mest köttsår, vad jag kunde se," svarade Sten, sjukvårdaren som följt den sårade in. "Det andra kan vi ordna sedan."
Hon tog ett djupt andetag och samlade för ett ögonblick styrka inom sig. Sen vände hon sig mot Sten och log lite. "Du vet vad jag behöver."
Han tittade på henne med respekt och lite oro över de mörka ringarna under hennes ögon. "Ja."
Han hämtade något att spjälka armen med och återvände sen till dem.
"Jag är rädd för att du får dra och jag hålla emot, du har starkare armar än jag.” Liv såg ursäktande ut och han nickade. Hon tog ett fast tag i soldatens underarm medan Sten greppade ovanför benbrottet. Liv höll hårt medan armen drogs ut på soldaten och de försökte jämka ihop de brutna benpiporna. Arosiern gnydde till och svimmade av när det small till och benen gled på rätt plats. Liv tog till sig en del av hans smärta för att lindra och gnydde till när stötvågen av smarta slog henne men släppte inte taget. När benen var på rätt plats sjönk Liv ett ögonblick ihop och andades långsamt för att låta smärtan ebba ut. När hon hämtat sig lite log hon svagt mot Sten för att han inte skulle oroa sig och lade därefter om den brutna armen.
* * *
Det allierade huvudlägret hade rests omkring den övergivna skogsbyn Långmila. Fältsjukhuset hade tilldelats en av stugorna, men för sådana här dagar var det för mörkt och trångt därinne och man fick sköta det mesta arbetet utomhus. Ett stort öppet tält hade slagits upp, med väggar av tyg som man kunde välja att ha upprullade eller nedsläppta. I prydliga rader på halmbäddar låg de sårade, ordnade efter deras skador och hur mycket hjälp de kunde tänkas behöva. Överallt brann det lyktor och det fanns eldar där det ständigt fanns kokande vatten för sårvård.
Det här hade varit den slitsammaste dagen i fältsjukhuset hittills under fälttåget. Den allierade truppen som kommit i strid hade blivit kringrända och nästan omringade, och bara med knapp nöd lyckats slå sig ut - nästan alla de överlevande var sårade, många av dem svårt. Man hade fått kalla in vad förstärkning man kunde av hjälpligt sjukvårdskunniga som fick agera biträden, snabbt undersöka de sårade och se vilkas skador som var mest akuta och behövde behandlas först.
Amrothin, den främsta av alvernas helare på plats och den som jämte Liv och några till organiserat fältsjukhuset, hade också kallat in flera av sitt folk till hjälp - trots att det den här gången inte var några alver bland de sårade, vilket förvånade en del av de människor som misstrodde alverna. Hon tycktes oberörd av allt kaos omkring henne, som lugnet i orkanens öga.
 |
Mirestel |
Liv såg med beundran och respekt på alvhelaren. Hon var alltid lugn och sansad, gjorde det som behövde göras utan att gnälla eller protestera. Inom henne kokade känslor, av omsorg över de skadade och välvilja över ledsna och rädda barn (för alla blir som barn när de är sårade). Det fanns något dem emellan, Amrothin och Liv, de liknade varandra men ändå inte. Något sade Liv att hon inte skulle knyta för starka band med alvkvinnan, för det kunde förstöra mer än det skulle ge. Och efter att ha sett sin gamla vän Mirestel med Amrothin förstod hon att Mirestel behövde få ha sin vän ifred.
Bland de alver som Amrothin kallat in som extra förstärkning ikväll fanns till Livs förvåning just Mirestel. De hade inte skilts åt på bästa fot vid Hjortsnäs, och när de först stött på varandra i lägret ett par dagar tidigare hade det inte gått mycket bättre. Liv såg på henne och minnena kom tillbaka.
* * *
Hon var så trött för ett par dagar sedan, hon hade suttit med en ung kvinnas hand i sin och följde med henne in i döden. Kvinnans skador var för allvarliga, hon kunde inte räddas utan det enda Liv kunde göra var att hålla henne sällskap i början på hennes sista färd. Med en suck dog kvinnan och med hennes sista andetag skickade Liv med en bit av det ljus och värme som hon bär inom sig. Med tårar i ögonen lämnade hon sjukvårdstältet och hamnade rakt in i en ytterligare konflikt direkt utanför tältet.
Eskil, hennes kamrat från Nyckelns väktare, och en ung alv stod och stirrade ilsket på varandra. Det tog lite tid innan hon kände igen Dolothorions väpnare. Liv ställde sig emellan dem och tittar frågande på Eskil. "Den där", muttrade Eskil, "försökte hindra mig från att komma fram när jag kände att du behövde mig. Påstod att han skulle ha 'fått i uppdrag att skydda dig'..." Liv vände sig mot den unge alven och stirrade in i hans ögon ett ögonblick. De ryckte båda till, och alven knöt handen som för att söka behärska sin ilska. Hon vände sig mot Eskil och sa mjukt, "Han ljuger inte för dig, Eskil. Vare sig jag ville eller ej har visst Dolothorion, som han tjänar, gett honom ett sådant uppdrag. Klandra honom inte för hans lojalitet." Du hade gjort samma sak i hans ställe, tillade hon i tanken men behövde inte säga det högt. Hon vände sig mot alven, såg honom i ögonen på nytt och fortsatte, "Eskil är min bror och min följeslagare. Dit jag går, går han." Fortfarande mjukt och vänligt, men med en lågmäld skärpa i rösten, fortsatte hon, "Hälsa Dolothorion och tacka så mycket för hans omtanke. Men jag är inget barn som behöver passas utan att tillfrågas, och det är inte jag som behöver skyddas och tas om hand nu, med alla sårade och värnlösa vi har omkring oss. Och vill han övertyga mig om något annat så är han välkommen att komma och prata med mig om saken själv. Han vet var jag finns." De båda männen, för ett ögonblick lika varandra, stirrade ilsket på varandra några ögonblick till. Så slappnade Eskil av, rörde stillsamt vid Liv och gick sedan därifrån. Den unge alven vände på klacken och försvann åt andra hållet. Liv andades ut och kände plötsligt hur utmattad hon blivit av all spänning och stålsättning. Hon måste bara därifrån. Nu! Hon halvsprang runt tältet med tårar i ögonen, blodfläckar på kläderna och ett stort blåmärke på kinden efter att ha fått en smäll när hon förband ett sår. På andra sidan tältet sprang hon rakt in i någon. Mirestel. Hon visste inte ens att hennes gamla vän var här, och det såg inte ut som att Mirestel väntat sig att få se henne heller. Chocken gjorde att de bara stirrade på varandra. I Livs ögon var Mirestel så oerhört vacker och oerhört plågad. Mirestel stirrade på Liv. Hon såg en trasig och sliten människa, men fortfarande med ljuset som brinner starkt i henne. För ett ögonblick mjuknade alvens blick. Liv såg det, och utan att tänka sträckte hon fram en darrande hand. "Rör mig inte!" fräste Mirestel och slog undan handen, blängde ilsket och stormade därifrån. Uppgiven och utmattad sjönk Liv ihop där hon stod, lutad mot tältduken. |
* * *
Och nu stod plötsligt de två vid samma operationsbord och hjälptes åt med samma patient. Deras blickar möttes för ett ögonblick och båda tycktes tyst överens om att nu var inte läge för att låtsas om något gammalt, utan att ta hand om de sårade måste få prioritet. Liv kunde knappt heller känna av något från alven - det var som om hon rest en mur framför sina känslor och tankar. De arbetade under tystnad, utom korta instruktioner från Liv när det behövdes och som mest frammumlade bekräftelser från Mirestel.
 |
Det var en svår operation, ett flertal pilspetsar som borrat sig in i mannens bröstkorg och som måste grävas ut utan att skada lungorna eller andra viktiga organ. Flera gånger höll de på att förlora honom men lyckades varje gång stoppa blodsflödet, och det gick bra till slut. Operationen blev svår och drog ut på tiden, men det gick bra. Nu hade det börjat lugna sig och plötsligt kände båda hur utmattade de var. Amrothin kom fram till dem medan hon torkade av händerna på sitt nu rejält solkade och blodfläckiga förkläde.
"Vila er en stund, ni två," sa hon med ett blekt leende. "Jag kan ta över så länge."Tacksamt lämnade båda operationsbordet och sjönk ned på en ledig bänk i hörnet, lutade mot tältväggen. Inom någon minut sov båda djupt.
 |
Rana |
* * *
Liv sov först djupt och drömlöst, men så kom drömmen. Hon tycktes befinna sig i ett skumt upplyst rum som kändes vagt bekant. Flera kvinnor och män stod och satt i rummet men alla tycktes som skuggor. Så tog en av dem ett steg fram i ljuset, och i samma ögonblick kände Liv igen både henne och rummet.
Det var Rana. Den första och främsta av de få alver som ställt sig på Furstens sida. Drakens ryttare. Och rummet, såg Liv nu, var det gamla ödetorpet i Klippiga skogen där alverna mött och talat med henne. Var det det samtalet som visade sig på nytt?
Rana tycktes vända sig mot henne - eller mot den vars ögon hon såg genom.
"Du måste sluta känna skuld," sa hon. "Dina skuldkänslor tjänar inget till. Det var inte ditt fel. Du gjorde allt du kunde. Du måste förlåta dig själv. Du måste vara sann mot dig själv!"
Så blev allt suddigt, men så var de ute i den snöiga skogen. Rana var på väg bort, men stannade och vände sig om och tycktes lyssna på en fråga som inte hördes i drömmen.
"Jag har känt dina drömmar," sade hon till svar på den stumma frågan. "Du ropar ut din sorg och jag är Rana den Vittra. Min kraft är inte obefintlig, vet du."
Så tycktes något skifta i luften. Rana tog ett steg framåt och log gåtfullt. "Jag har vakat över dig sedan vi möttes," fortsatte hon. "Och jag känner din sorg. Men du måste ta steget själv. Du måste släppa efter. Släpp det du klänger dig fast vid. Begrav din skam och skuld. Vänd ditt hat bort från dig själv, mot dem som förtjänar det. Gå vidare till mig, om det är vad du vill. Du är välkommen hem..."
Medan hon talade kändes det som om Liv gled åt sidan, bort från den som hon sett och hört igenom. Känslan av att hon tjuvlyssnade blev plötsligt mycket stark. Och plötsligt tycktes Rana märka något i drömmen. Hon vände sig mot den punkt där Livs "ögon" tycktes vara nu, sedan tillbaka dit hon först varit vänd. Hon lade ett hyssjande finger på läpparna, och så tycktes hon vända sig i Livs riktning på nytt, vickade förmanande med fingret och tog ett steg framåt. Allt blev iskallt och blåskimrande. Liv ville skrika, men hon hade ju ingen mun...
* * *
Liv vaknade kallsvettig med ett ryck och såg hur Mirestel just gjorde detsamma. Under sömnen hade de vridit sig mot varandra och båda såg rakt in i varandras ögon - för ett ögonblick. Men det räckte för att båda skulle veta att den andra sett och hört samma sak i drömmen. Mirestel vek nästan genast undan med blicken, for upp från bänken och skyndade ut ur tältet. Liv satt kvar på bänken, fortfarande yrvaken.
Just som de vaknade hade de murar Mirestel skyddat sitt sinne bakom varit svagare, och Liv hade hunnit få en skymt av ett myller av känslor - skam, förvirring och förbittring, men också i just det korta ögonblick de möttes en längtan efter deras gamla vänskap. Liv visste inte vad hon kunde göra för sin gamla vän, men det hon känt av nu var ändå en gnista av hopp.
Men det fick vänta. Det hade varit en dag fylld av smärta och död, och det fanns säkert fortfarande fler som behövde hjälp. Det var de som behövde hennes styrka nu.