 |
 |
Liv |
Sofia |
Solen hade gått ner sedan länge och fältsjukhuset vid Långmila badade i det skumma gula ljuset från lyktor och eldfat. Utanför lyste de många lägereldarna upp mörkret. De små soldattälten stod tätt, uppslagna där man kunnat få plats. Här och var hördes sång och skratt där man firade den dyrköpta segern, men över större delen av lägret vilade en utmattad stillhet. Samtidigt fanns en känsla av hopp i luften. Man hade klarat sig hittills och fortsatte att kämpa, sida vid sida och med blandat blod.
Liv torkade svetten ur pannan, svepte en mantel om sig och sjönk ned på en bänk för att hämta andan en stund. Hon var fysiskt slut efter att ha kämpat i ett halvt dygn för att hålla människor och alver vid liv, och hon var känslomässigt slut efter ha levt i dagar med blod och död omkring sig. På bortre änden av samma bänk satt Sofia, anföraren för Drakfåglarna som var med häravdelningen, och vakade över en yngling med hårt bandagerad bröstkorg som låg och sov på en bädd på marken bredvid bänken. Liv visste inte vem pojken var, mer än att han tydligen hette Elis, men hon kände av stormen av motstridiga känslor - sorg, lättnad, saknad, ilska och skam - från Sofia. Sofias eget sår i axeln verkade inte besvära henne märkbart längre, men hon hade inte vikit från yngligens sida på flera timmar.
- Sofias historia: En kraft att räkna med
"Sofia," sade Liv stilla, "han är stabil nu. Han kommer att klara sig. Du kan gå och få lite vila, det har du om någon förtjänat. Har du ens ätit något?"
"En stund till bara," muttrade Sofia först utan att se upp, men så tycktes hon bli lite lättad över att distraheras från sina tankar och makade sig en aning närmare Liv.
"Hur har det gått annars?" sa hon, fortfarande med blicken på den slumrande Elis. "Har ni saker och ting under kontroll?"
"Jag tror det," sa Liv. "Det har ju börjat lugna sig nu som du ser och åtminstone det mest akuta är löst. Men vi har gått på knäna sista timmen så det är tur det. Amrothin vilar också nu så jag har befälet här. Hon tröttade ut sig när hon tog hand om Naryan förut... ja, du såg ju."
Liv slöt trött ögonen för ett ögonblick och genast kom bilden av det som hände några timmar tidigare fram. Alven Naryan som bärs in av sin kamrat, blödande ur ett fruktansvärt sår i bröstet. Det ser ut som någon, eller något, har tuggat på henne. Både Liv och Amrothin skyndar fram, men något hejdar Liv och Amrothin hinner före. I ögonvrån ser hon hur den äldre alven tar hand om Naryan medan hon själv arbetar frenetiskt för att förbinda kamratens blödande arm. När hon fått det under kontroll ser hon upp. Något har skiftat i luften, Naryan andas lugnare och hon blöder inte längre. Amrothin lutar sig mot britsen, askgrå i ansiktet. Liv ber två av hennes medhjälpare att hjälpa henne i säng. Amrothin ser ut som om hon tänker protestera, men inser det meningslösa i det och låter sig förpassas till sitt tält.
Sofia nickade. "Magi...?" Hon hade sett alvhelaren i arbete förut och någon sorts trolleri var det över henne.
Liv svarade med ett mellanting mellan en nick och en axelryckning. "Inte säker," sa hon. "Kanske." De blev tysta igen och i några ögonblick var allt mycket stilla i tältet. I tystnaden hördes sång från lägerelden närmast utanför.
Plötsligt blockerades skenet från elden utanför av att folk på nytt började trängas i tältöppningen. Liv och Sofia väcktes båda ur sina funderingar och såg upp på de nyanlända, som först avtecknade sig närmast som mörka silhouetter. Det var en alvkvinna i lång kappa, flankerad av och stödd på två människor - en satt, bred kvinna i brynja med ett bandage om huvudet och en lång drasut till yngling i tjock vapentröja med en toppig slokhatt i stället för hjälm. Den långe gick nästan dubbelvikt.
I nästa ögonblick kom de fram i ljuset, och Liv drog hörbart efter andan när hon såg sin nya patient. Det var Mirestel.
* * *
 |
Mirestel |
Liv var både oroad och lättad på samma gång. Mirestel hade följt med de andra alverna ut i striden, men hon hade varit bland de saknade - ingen av de alver Liv plåstrat om tidigare under kvällen hade sett henne sedan i början av striden. Någonstans i bakhuvudet hade tanken börjat mala att hennes gamla vän dödats eller tillfångatagits, med så mycket osagt och olöst, men hon hade inte tillåtit sig att släppa upp den till ytan utan tvingat sig att fokusera på arbetet för stunden. Men nu levde hon alltså. Men hur illa däran var hon?
* * *
Sofia kände också igen Mirestel, till utseendet om inte till namnet, från både dagens strid och några tidigare uppdrag. En av den stroppiga sortens alver - det var inte alla som var sådana, tack och lov - som alltid såg ut att tycka att det var en svår prövning att behöva vara i närheten av de dumma och osmakliga dödliga. Hon var visst någon sorts magiker och det hade varit meningen att hon skulle förvillat de Furstliga på magisk väg i början av striden, men det hade uppenbarligen gått om intet när allt blev kaos. Sofia hade också vagt antagit att hon stupat eller tillfångatagits, men hon hade fått mycket annat att tänka på sedan dess.
Då gladde det henne mer att se att den ena av soldaterna alven stödde sig på, med bandaget runt det rödbruna håret och de stora rostfläckarna på brynjan, var Hanses Stina, som hon bekantat sig med tidigare samma dag. Stina kände igen henne också och log brett. Det gjorde också Sofia märkligt glad att se att Stina åtminstone verkade må bra trots sitt sår - om något såg hon ganska road ut. Hennes yngre kamrat verkade mest uttröttad.
* * *
Mirestel halvt om halvt stapplade, halvt om halvt släpades in i tältet stödd på de båda soldaterna - högmarkare att döma av de gröna Ljuspilarna båda bar sydda på kläderna. Hon var blek och smutsig i ansiktet med håret i vilda tovor och hon jämrade sig lite för varje steg, men Liv kunde inte se några uppenbara sår.
Så fort Mirestel fick syn på Liv tycktes hon skaka sig ur sina egna tankar. "Amrothin!" ropade hon och skakade med en kraftansträngning av sig soldaterna som hon stött sig på. "Du måste hämta... Amrothin... ÅÅH!" Hon försökte ta ett steg framåt men snubblade till med ett skrik och tappade balansen. Hanses Stina fångade med van hand upp henne på nytt.
"Släpp mig, ditt klumpiga rundöra!" fräste Mirestel åt Stina, som bara svarade med ett bistert grin men gav Liv en sidoblick som tycktes säga "Ser du vad vi har fått dras med?"
Sofia, som dittills ägnat de nyanlända förströdd uppmärksamhet, noterade intresserat att hon kunde se med blotta ögat hur Liv tappade tålamodet och stelnade till. Efter dagar fyllda av blod och död orkade hon verkligen inte med mer dumheter nu.
I ett par raska kliv var hon framme vid Mirestel och sade, fortfarande lågmält men skarpt och bestämt, "Amrothin är inte här. Jag är här. Är du sårad så sluta tramsa och låt mig ta hand om dig."
Mirestel försökte anlägga en högdragen min men effekten hämmades av att hon samtidigt grimaserade av smärta. "Du?" flämtade hon. "Nej! Amrothin måste... kalla på henne..."
Liv försökte ta Mirestels hand för att leda henne till en väntande brits, men Mirestel ryckte undan fingrarna, snubblade baklänges och satte sig med en duns rakt ner på en hög med fällar. Trots att hon inte fallit långt och landat mjukt gav hon upp ett högt tjut, blev ännu blekare och försökte svagt vrida sig åt sidan. Soldaterna försökte inte ens dölja sin munterhet, men efter en hård blick från Liv anlade de neutrala, om än inte medkännande, miner.
"Ha' ni bruk hjälp me 'na?" erbjöd Stina sig.
”Nej, det går bra," sa Liv. "Stort tack för att ni tog henne, jag lovar att ta hand om henne så gå ni och vila och ät något. Och ta med er Sofia här och se till att hon får något i sig, är ni snälla.”
Sofia tittade ilsket upp. Men Elis då? Hon mötte för ett ögonblick Livs blick - den sade mycket tydligt "var snäll och krångla inte nu" - tittade en gång till på Elis som nu andades lugnt och jämnt, och gav upp. Hon strök den sovande ynglingen över håret en gång till och reste sig på ostadiga ben. Stina räckte henne en hand.
"Nu får ni ett nytt vrak att släpa på," muttrade hon åt Stina.
| "Ryck opp däg," skrattade Stina medan de lämnade tältet. "Du 'a ju räddö dajin.*) Ve ha' gött öm skålär me dräcka för däg å de dinö. Å du ser int' ut te a fått däg nära nog utå öl ällär mat." |
|
* * *
Mirestel lutade sig bakåt och kämpade mot illamåendet. Hon hade lyckats fördela vikten så att smärtan minskades något, men hon kunde inte ens förmå sig att vända sig på mage. Hon kunde inte ens själv avgöra vad som var värst, den brinnande förlägenheten över att visa sig så här, och då speciellt inför Liv, eller smärtan efter pilen.
”Snälla... Amrothin?” bad hon genom sammanbitna tänder.
”Var är du sårad?” avbröt Liv henne.
Mirestel muttrade något ohörbart.
”Förlåt? Vad sa du?” undrade Liv. ”Mirestel, jag är mycket, mycket trött. Var snäll och låt bli att slösa bådas vår tid och berätta nu var du har ont!”
Mirestel gav upp en suck som var till hälften en snyftning. ”Där bak!” fräste hon sedan.
Det kändes som om de sista dropparna av Livs tålamod hade runnit ur henne. Hon svor inom sig över den halsstarrighet och arrogans som verkade prägla alverna och som gjorde det så svårt att hjälpa dem. Vissa alver, lade hon i rättvisans namn till för sig själv innan hon utbrast:
”Jamen, se till att vända på dig då så jag får titta på det!”
* * *
"Vad hände egentligen sen vi skildes?" frågade Sofia Stina ute vid lägerelden. Stina var sällan nödbedd på att få berätta historier och satte glatt igång.
"Jo," berättade hon, "ve sôm vär kvär da fick sitta och ta igen öss ett tag te etter att dä had' draji däg bak te lägre. Sen sa dôm att ve had vunni, mer ell' minnre, å sö kam de å sull 'a patrullär ut å let' etter sårade dai skojin. Å öm e va så att e va' nåre utå di Furstli' kvär da. Å när ve had kôm dit var je ju båd kry å 'ad vilö, så je var gå te hamnö i en utå patrullon me 'an Lill-Gunnar här å nåre andre..." Hon gestikulerade åt sin kamrat. "Lill-Gunnar?" undrade Sofia med ett höjt ögonbryn och tittade upp på den jättelike soldaten. Hon nådde honom knappt till bröstet. |
|
|||
"Jo," log Stina. "Pöjtsin at 'an Stor-Gunnars." Stor-Gunnars pojke. Så klart, tänkte Sofia för sig själv. Nu såg hon också att Gunnar var ung, han kunde knappast vara äldre än tjugo år om inte yngre. Kanske inte äldre än Elis... Hon slog kvickt bort tanken och koncentrerade sig tacksamt på Stinas historia.
"Så va va' e je sa?" fortfor Stina. "Jo, sisåväl, ve 'ad givi' öss iväg uti skojin över nordväst åt, å sökt etter fôlk som 'add gängi vils ällär blitt liggons me skador. Hä va bärö öde da ve rörd' öss. Men så vart hä att ve hörd' nôn som skria sôm e gris just når hä had' böri mörkna. Så ve kynd' öss dit, med armbörst'n klarö. Å vips sôm hä var, så kôm ve te e glänta, å va får ve si da? Skrian verk' te kömö ifrå nön som 'add fastsin i buskon da i utkant'n utå gläntan, å två vättär vär just gå te dra 'n stackörn uti hä fria. Döm feck schå på öss når ve kam, men ve skjöt först." Stina knackade på armborstet hon bar vid sidan. |
|
"Nu feck ve schå på 'na söm had skriki," fortsatte hon, "ho skrek då mä. Ällär, ve såg inte så mycke utå 'na, fördi ho had' huvvu ner da i buskon. Bärö bena som sprattel å bakdeln opp i vädre. Mä e pil dai." "Hä va skrål'n int' hä lätteste å få na dafrå, fördi ho hörd' int nå utå öss som ho skrek. Så ho spark' 'an Lill-Gunnar redutt före ve kund' få 'na å begripa att ve had rädd' ho." Stina klappade Gunnar på armen och han muttrade något ohörbart. |
|
"Så, ve får löss 'na etter mycke ajdär, å hä visu säg att hä va e alv ve 'a fängi' tag i! Å int hä 'e vem sö helst utå döm, hä var ho da trollpackan sôm va så odält stor på säg når ve möt' ho. Du sull' a sett mina ho had," skrockade Stina. "Tja, jag såg henne ju i tältet sen," sa Sofia. "Men hur hade hon hamnat där? Hade hon flytt från striden?" "Säg hä," sa Stina med spelat allvarlig min. "Ho va' int' sö sugen te å talö öm hä. Å int fick ve mycke te tack hällär. Hä var int' mycke mer än att je had' tid te å bryt' å skafte te piln förrns ho va opp... |
|
Hä va e skråln te ajdär att få'na te å föli oss tebaks. Bärö te å få 'na te å rör' säg var ju int' nå söm gick raskt, å ho jämmär säg så en ville gråte ena stundn, å nästa vär hä ve söm va klumpfotin. Så 'an Lill-Gunnar, 'an fick nog utå ho te slut, å så kånkade 'han ho över axeln resten utå väjin. Å had' 'an int gjort dä had' ve full vare da än. Fast når ve kam te lägre ville hon int värö upp på axlon mer, så da feck ve ga sakta igen..." "Je hörd' at döm da alvon ha fänni ideär öm blods-skuldär," insköt en annan soldat från Stinas grupp. "Tror do ho 'a tänkt säg te å rädd' livä på all öss nu?" |
|
Stina skrattade högt. "Den dajin hä e je söm e på huvu ner i buskon me e vättöpil te bakdeln höppas je att hä e nön uttå er söm köm å rädd' mäg, hällär än ho da. Hä känns bättär..."
* * *
 |
"Du hade tur ändå, det är bara ett köttsår. Men pilspetsen sitter kvar och den måste förstås ut," sade Liv efter att till slut, under mycket jämrande och sprattlande från Mirestel, fått undersöka hennes punkterade bak. "Men du måste ligga stilla. Jag kan ge dig något sövande om du vill?"
"Skulle jag låta dig söva mig?" Mirestel tittade upp med en min av avsmak. "Aldrig i... åh! Ajj..." Hon avbröt sig och gnydde till av smärta på nytt.
"Då så," sa Liv, fortfarande lugnt men bestämt. "Drick det här." Hon räckte fram en liten bägare med en dryck som doftade sommar.
Mirestel lutade sig upp på armbågarna och tog misstänksamt emot den. "Du tänker väl inte söva mig?"
"Nej, jag har inte glömt att du sa nej för ett ögonblick sen," svarade Liv lite retligt. "Det kommer bara att hjälpa dig slappna av och döva smärtan för en stund. Jag fick den av Amrothin."
Mirestel gav upp och drack brygden. Den var lätt och klar på tungan. Sakta spred sig en varm tunghet genom hennes lemmar. Smärtan kändes med ens dov och avlägsen och hon sjönk ned på mage med huvudet vilande på armarna. Lätt frånvarande lyssnade Mirestel när Liv rengjorde de verktyg hon skulle använda.
Liv var mycket trött nu men hon skakade inte på handen när hon skred till verket. Kvickt och effektivt skar hon upp såret, kilade ut spetsen, tvättade rent och sydde ihop med ett halvdussin stygn.
Plötsligt utmattad torkade Liv av de blodiga händerna. Hennes trötta hjärna snurrade och händerna var plötsligt inte längre helt stadiga. Att det skulle vara så mycket svårare att skära i en vän. Plötsligt fick hon tårar i ögonen, av ensamhet, av kampen och av trötthet.
Mirestel såg ur ögonvrån hur Liv torkade av sina blodiga händer och lade märke till att de nu, för första gången, skakade lite. Det kändes som om tankarna virvlade i hennes huvud och bilden av den utmattade Liv idag byttes plötsligt ut mot en bild som medens syntes så tydlig och ljus, hämtad ur hennes minne. En bild hon så länge förträngt. Mirestel såg förvånad att tårar rann nerför vännens kinder. Hon undrade förstrött vad det var som gjorde henne så sorgsen. Som i en dröm såg hon sin egen hand sträckas ut mot Livs, såsom hon så ofta gjort för så länge sedan. En våg av tacksamhet välde upp inom Mirestel, hennes egen smärta var borta. Liv hade räddat henne. Skadan skulle läkas!
Liv såg till sin häpnad hur Mirestel sträckte handen mot henne, och utan att tänka sig för tog hon tag i den som hon ofta gjort förr. För ett underbart, kort ögonblick var allt som förut.
Mirestel kände hur läpparna drogs till ett varmt leende. Livs ansikte hade alltid varit som solen, fyllt av värme och skönhet.
Liv besvarade hennes leende och lät hela sitt inre jag stråla i ljus och kärlek. För ett ögonblick hade de kontakt och Liv kunde se den gamla, kärleksfulla Mirestel igen.
Men plötsligt var det som om någonting brast, en fördämning, en spärr mellan dem som raserades och en störtflod av känslor och bilder forsade över Mirestel. Hon såg sig själv, kall och rasande. Mötte sin egen skam, sitt eget vitglödgade hat. Andra alvers och människors känslor flödade omkring henne och hon kände sig som ett löv mitt i en rasande ocean av kaos. Flämtande försökte hon släppa Livs hand, försökte dra sig undan. Den drömlika scenen i hennes inre hade trasats samman och nu kunde hon bara tänka på att fly.
Stormvågen av känslor från Mirestel - hat och förakt, skam och stolthet - slog emot och vällde över Liv. För ett ögonblick försökte hon kämpa emot och visa den bild hon själv hade av en vacker, omtänksam och strålande Mirestel. Men hon var för trött och svag nu.
En skärande, ilande smärta strålade plötsligt upp genom ryggen på Mirestel och ett skrik kom över hennes läppar. Liv kände smärtan genom hennes hand, och med ett ryck slet sig alven fri. Kontakten hade brutits lika plötsligt som den slutits.
Båda drog sig undan från varandra, och nu kände Liv mer än någonsin av hur fruktansvärt trött hon var. Nu måste hon få vila snart.
Plötsligt blev hon varse att de inte var ensamma längre. Hon tittade upp och såg Amrothin komma in i tältet. Alvhelaren såg fortfarande trött ut, men i betydligt bättre form än några timmar tidigare.
"Jag hörde att det förlorade fåret blivit hittat," sa hon och log. "Liv, du ser ut att vara färdig att stupa. Kan jag ta över här så du kan få vila lite?"
"Tack, gärna," svarade Liv med en lättad suck. Hon förklarade kvickt tillståndet, med sänkt röst, och gick sedan långsamt ut ur tältet. Bakom sig hörde hon vagt hur Amrothin frågade sin gamla vän hur hon mådde. Mirestel bara jämrade sig till svar.
* * *
Övertrött som hon var hade Liv fortfarande inte lyckats gå och lägga sig, men hade suttit och värmt sig en stund vid en av de eldar som fortfarande brann när Amrothin plötsligt dök upp och satte sig bredvid henne.
"Väl kämpat idag," sa alven med ett trött leende.
"Du med," sa Liv. "Hur... är det fatt med henne nu? Jag blev lite orolig över hur hon reagerade på den där brygden du gav mig. Hon blev väl inte sjuk av den?"
"Det är ingen fara," lugnade henne Amrothin. "Det är sant att somliga alver kan vara överkänsliga och få feber som biverkning av den, särskilt de som är just... känsliga. Och särskilt i kombination med sår och nedkylning. Men som sagt, febern är inte farlig. Den brukar gå över på ett par dagar. Bäst att hon får vila ut den."
* * *
Några timmar tidigare...
Mirestel försökte återigen, för kanske hundrade gången, åla sig bakåt men utan att lyckas. Taggiga kvistar stacks in i hennes sidor och axlarna satt hopplöst fast.Hur lyckades jag komma hit? Om jag tog mig in så måste jag fördöme mig också kunna ta mig ut. Även om trädet glidit längre ner. Det måste gå!
Tårarna vällde upp i hennes ögon.
Våga inte gråta! Tårar har aldrig hjälpt någon, fräste hon åt sig själv samtidigt som hon försökte få grepp om grenen med händerna.
Långt borta hörde hon ett skrik som plötsligt höjde sig över stridslarmet. Hon stelnade till och det kändes som om hennes hjärta trycktes ihop i bröstet, hårdare än trädgrenarna som nu höll henne i ett skruvstäd. Hon slöt ögonen och lutade ansiktet mot den leriga marken för ett ögonblick.
Mitt fel! suckade hon. Deras blod är på dina händer. Hur kunde du låta detta ske?
-Fast det var inte bara mitt fel! Vad skulle jag säga? Det fanns ingen annan utväg.
-Du kunde åtminstone ha stannat och slagits.
-Hur då, med vad? Jag är urusel på att slåss. Det enda jag kunde ha gjort är stanna och dö själv.
-Då hade du kunnat träffa Ailindil.
-Jag skulle ha stannat… men jag har ju något att leva för nu. Om jag bara kunde komma loss!
Hon snyftade till när en stor tuss hår slets loss från huvudet.
Din feghet vet inga gränser.
Stridslarmet verkade för ett ögonblick komma närmare och hon försökte göra sig så liten som möjligt där hon låg inklämd mellan de tunga trädgrenarna.
Åh! Fördömda människor som försatte mig i den här sitsen! kved hon tyst för sig själv. Om de inte var sådana klåpare hade detta aldrig hänt! Varför i allt i hela världen skulle jag ta på mig att hjälpa dem? Bortkastat! Blod och mörker, om jag bara kommer ut härifrån så ska de betala. Svaga, klena varelser! Fördömt! Det var inte så här det skulle gå! De lurade mig, de usla insekterna! Lurade mig till detta helveteshål!
Utmattad hängde hon med magen över en blöt gren och axlarna fångade under en annan. Håret smetade i lång leriga tovor över kinderna och hon kunde inte komma vare sig framåt eller bakåt. Leran och vätan började sakta tränga igenom det tjocka ylletyget.
Jag kanske dör här, tänkte hon förtvivlat. Nåväl, då ska jag välkomna döden. Om det är det enda jag kan göra så ska jag dö tappert!
Nu hade det blivit ganska tyst och larmet hade flyttat sig bortåt, men plötsligt hördes oväsen i snåren helt nära och en vargs ylande skar igenom luften.
* * *
Mirestel flämtade till och slog upp ögonen. Vargtjutet verkade fortfarande eka mellan hennes trumhinnor. Tungan lådde mot gommen. Det kändes som om hela hennes rygg stod i lågor. Hon vred sig för att försöka undkomma obehaget.
”Vatten”, väste hon fram, ”snälla, ge mig vatten”.
En sval bägare fördes mot hennes mun och hon drack girigt. Hon sjönk tillbaka ner på fällarna. Amrothins ansikte uppenbarade sig plötsligt över hennes eget. Aldrig tidigare hade hon sett en mer välkommen syn. En tår av tacksamhet vällde upp ur ena ögat, men det kändes som om den kokade bort medan den rann längs kinden. Jag har feber, tänkte hon förvånat, varför det?
Just som hon sjönk tillbaka ner i feberyran igen tyckte hon sig höra vännens röst svara på den outtalade frågan.
"Det är rätt, Mirestel, min vän. Sömnen besegrar febern.”
* * *
Det knakade i trädet och vissnade, fjolårslöv singlade ner över henne. Mirestel slet som en besatt för att komma loss. Kraset av torra kvistar i gläntans utkant fick henne dock att stelna till.
Försiktigt försökte hon vända sig om för att se vad det var som hände. Hon närde ett fåfängt hopp om att skymningsskuggorna och hennes grönbruna kläder kanske skulle kamouflera henne. I ögonvrån, mellan några blad fick hon se en skräckinjagande syn.
Två magra, väderbitna vättar och en jättelik margholisk ulv störtade ut ur snårskogen i gläntan, som nu börjat lysas upp av en stigande fullmåne.
Ulven var sårad och gick inte att rida på längre - den haltade fram på tre ben - men vättarna hade bara mindre blessyrer.
"Var är de andra? Var är de andra?" tjattrade den ena med hes röst.
"Käften och låt mig tänka," morrade den andra, tydligen en kvinna av den ljusare rösten att döma - men det var inte lätt att säga. "Vi måste ta oss tillbaka utan att ränna på asen... Vänta. Vad är det där?"
Mirestel kände hur hon frös ända in i märgen. Hon sträckte sig desperat efter sin magi, men rädslan förvandlade hennes själ till is. Hon bad viskande, att någon, vem som helst skulle komma och rädda henne.
Ailindil, kved hon.
Men ingen kom. Ensamheten och vreden steg upp inom henne och jagade bort rädslan.
Fördömelse över allt, tänkte hon bittert.
Hon blundade och försökte återigen göra sig så liten som möjligt.
Vättar är enfaldiga kreatur, tänkte hon, kanske missar de mig trots allt?
Men just då gled en stor spindel, som förmodligen skakats loss av hennes tidigare försök att komma därifrån, ner över hennes kind och landade vid ena mungipan. Mirestel drog ofrivilligt efter andan. Den obeskrivliga fasa när spindelns ben plötsligt, kväljande, mötte hennes tunga och gom fick henne att hosta högt och vrida sig av vämjelse.
Det plötsliga oväsendet och rörelserna från snåren på andra sidan gläntan fick de redan nervösa vättarna att hoppa högt, och vargen ylade igen.
"Det är någon där!" skrek den ene, och innan hans kamrat hunnit svara eller hejda honom hade han lagt en pil på sin krumma båge, spänt och skjutit i en rörelse.
Det plötsliga sjungande ljudet av en bågsträng ljöd genom den plötsligt tysta gläntan bara ett ögonblick innan smärtan. Den vitglödgade plågan fick ett skrik som innehöll all förtvivlan, all ilska och ensamhet som bott i hennes hjärta så länge att bryta sig ut ur hennes mun. Mirestel vrålade, fångad i känslan av förtvivlan och den rena fysiska pinan som strålade upp genom hennes kropp. Det kändes som om skriket aldrig skulle ta slut, då hon plötsligt kände ett par händer om sina ben...
* * *
Mirestel vaknade och försökte resa sig upp på sidan. Händerna som höll hennes ben var fortfarande kvar, trots att mardrömmen som plågat henne om och om igen de senaste dagarna och nätterna, långsamt bleknade bort.
”Släpp mig, rundöra!” fräste hon till när hon såg att den som höll fast henne var människa. Med viss möda lyckades hon sparka av sig soldatens händer.
”Jag tror den här kan flyttas nu!” ropade kvinnan med illa dold munterhet.
”Flyttas? Varför då?” frågade Mirestel med kylig röst.
”Du stör de andra med ditt ständiga vrålande. Jag trodde inte alver hade mardrömmar. Fast att vara med om det du var måste vara en alvs värsta… ” började soldaten.
”Jag ’vrålar’ inte!” avbröt Mirestel henne. ”Och du vet inte vad jag varit med om!”
”Hjärtat, det vet nog alla vid det här laget!”
”Amrothin!” ropade Mirestel, så högt att flera av de sårade ryckte till. ”Jag behöver flytta till mitt eget tält! Omgående!”
Fortsättning: Återhämtning