Morgonsolen värmer stugväggen. På bänken bredvid väggen har Lin, Sofia och Björn slagit sig ner i väntan på att resten av Sofias patrull ska bli färdig för avresa. I sista stund hade det visat sig att en av de nyas skor bara var trasor, så nu ska det snabbt hittas kängor åt henne som skulle hålla för hela den utökade patrullturen. Sofia har gjort det bekvämt för sig, med fötterna i Björns famn och ryggen lutad mot Lin som håller om henne. Kaffet är urdrucket och de pratar om det som hänt kvällen innan och funderar på framtiden. Livet är bra.
 |
 |
| Sofia, Björn och Lin | Mirestel |
Fast lite mindre bra nu, tänker Sofia när hon ser Mirestel komma ut ur stugan. Hon känner ilskan och irritationen stiga inom sig. Dryg och självgod som någon, det kan jag väl stå ut med. Alver, vad göra. Men att vara så förbannat feg och riskera andra människors liv...
Stunden i solen är tydligen över. Sofia sträcker på sig och tar sin kaffemugg.
"Jag tänkte fylla på kaffe, någon som vill ha?" Björn tackar ja och räcker Sofia sin mugg. Hon tar emot den och går bort mot dörren och Mirestel.
Alvsnärtan låtsas givetvis inte se henne, utan står bara och ser ut över gårdsplanen med en nedlåtande min som om hon vore en drottning som inspekterar sitt rike och finner det fattigt och smutsigt. Sofia nästan ryser till av irritation.
"Mirestel. Så bra att vi stöter ihop."
Det är knappt att Mirestel behagar vända sig om för att se på Sofia, och hon säger ingenting. Kanske Sofia ändå hade tvekat över att bli osams med Mirestel med Lin i närheten, men Mirestels högfärdiga min gör att eventuella hämningar smälter som snö i solsken.
"Jag har en sak som jag vill säga till dig innan jag ger dig av på uppdrag och lämnar dig här med Lin och Björn och de andra. Jag litar inte på dig. Du är en kruka. Jag kan stå ut med en fegis, det är inte alla som är skapta för att strida eller för att ta ansvar. Men du är inte bara feg i strid, du försöker dessutom skylla ifrån dig och låtsas att du är någonting som du inte är."
Sofias röst är låg men full av förakt. Hon tar ett steg närmare Mirestel, lite för nära för att det ska kännas vänligt.
|
"Jag känner till att du lämnade oss i sticket under den där striden i Högmark*), och med det fick du nästan Elis dödad. Om du skulle ha gjort ditt jobb, eller åtminstone sagt till att du inte vågar, så skulle han inte ha blivit skadad. Så jag säger till dig nu, att du ska lämna de mina i fred. Tassarna bort från Lin, förstår du det! Om jag ser dig försöka manipulera henne en gång till, så får du med mig att göra."
"Elis? Jag vet inte vad du talar om, men en krigare som blir skadad har väl ändå bara sin egen inkompetens att skylla?" säger Mirestel med en fnysning full av förakt.
"Om ni människor skött ert jobb så hade jag kunnat göra mitt. Det är ert fel att min ritual blev störd, så försök inte skylla era egna problem på mig! Vad Laurelin beträffar," fortsätter hon och möter med en nedlåtande min Sofias blick, "så är jag en av hennes läromästare. Att be mig hålla mig borta är det samma som att du försöker förstöra hennes studier och det visar bara på hur lite du vet om hennes verkliga behov. Det är precis som jag såg med träden," lägger hon till nästan som för sig själv. "Du hindrar henne från att nå sin fulla potential. Din rädsla och svartsjuka kommer att hålla henne tillbaka. Vad jag kan lära henne kan mycket väl en dag vara det som står mellan henne och döden. Tänk på det nästa gång du känner att du vill lägga dig i det som finns mellan mig och Laurelin."
För en sekund smalnar Sofias ögon av vrede, men hon lyckas snabbt samla sig och ser bara spydigt på Mirestel.
"Nej för all del, det var väl för mycket begärt att du skulle förstå vad mod och stridsmoral är. Att du är för inkompetent för att göra lite sketen dimma är väl en sak, men tänk att du är så feg att du inte kan stå för ditt misslyckande. Och min son var inte den enda som fick lida skada på grund av det. Hur känns det att inte kunna bidra till striden mot Fursten? Måste svida, skulle jag tro."
En tanke slår henne och Sofia ser plötsligt road ut.
"Men kära nån, du har verkligen inte förstått det här med Lin och mig, eller hur? Var hennes lärare, för all del! Lin får lära sig precis vad hon vill, av vem hon vill och när det passar henne. Det påverkar inte vad vi känner för varandra. Men med ditt behov av makt och ditt uppblåsta ego tål du inte att andra utvecklas medan du inte gör det, eller hur? Så istället försöker du så tvivel i henne om vem hon är och vad hon vill, så att hon blir osäker och otrygg. Det du inte fattar är att osäkerhet är farligt. Sådant har vi inte råd med här."
Leendet försvinner och Sofia spänner ögonen i Mirestel.
"Så jag säger det en gång till så att även din ärthjärna förstår. Om hon far illa, bara för att du vill hävda din makt och försöka framstå i bättre dager, så kommer jag inte bara att sitta och titta på."
Hon ger Mirestel ett lätt hotfullt leende och börjar gå mot stugdörren, kommer på en sak och vänder sig om igen.
|
"Fast förresten, du har ju visst gjort ett bidrag till kampen! Historien om alven som försökte gömma sig i ett bråte och landade med rumpan i vädret och en pil i den har gett oss alla ett gott skratt. Och sånt är bra för moralen. Tack för det, lilla vän."*)
Det känns som om någon hällt en hink iskallt vatten över Mirestel och hon kan för ett ögonblick bara stå som fastfrusen och kippa efter andan. Maken till fräckhet! Utan att tänka sig för försöker hon sträcka sig efter sina krafter, men kan bara frustrerat knyta händerna när hon inte hittar mer än den allra svagaste spindelvävstunna tråd av flödet. Hon vänder sig om mot dörren och möter Sofias försmädliga flin. Över människans axel får hon syn på Laurelin som förbryllat tittar på henne. Mirestel kokar inombords men måste tvinga fram ett leende. Mellan sammanbitna tänder väser hon:
"Typiskt er människor att sprida lögner omkring er! Ni har inte förstånd nog att se sanningen! Det är knappast jag som kommer att dra ner henne utan du! Jag kommer att hjälpa henne att nå sin fulla potential. Du däremot kan inte göra något annat än att dö ifrån henne och lämna henne sårbar! Er relation kommer inte att skänka henne annat än vanprydande ärr!"
Sofia bleknar och ser för ett ögonblick bestört ut. Det var ju samma sak som både Firaq och Lacaril hade sagt, att hennes död skulle lämna Lin sårad och skadad. Inte så värst mycket kanske, för hon var ju trots allt bara en människa, men ändå. De sa att alver aldrig glömmer, och att de inte förtränger smärtan.
Det är ju inte det det här ska handla om. Det ska ju handla om glädje och att stötta varandra. Men nej då, så enkelt är det inte, inser hon. Lin är ingen kapplöpningshäst som ska tränas till sin fulla potential, hon får göra vad hon vill och ändra sig på vägen. Och nu, när de vet att deras kärlek inte handlar om ägandeskap, så är de bra för varandra.
"Som jag sa, Mirestel. Lär henne vad du kan. Om du nu kan någonting, för jag har då inte sett dig åstadkomma någonting överhuvudtaget. Vad är det med dig egentligen? Har du tappat tron? Hur länge kommer du att orka ens försöka strida mot Fursten, när du aldrig verkar uträtta någonting? Redo att ge upp!? Du har så höga tankar om dig själv. Men du är liten och klen. Tänker bara på dig själv. Du är svag, självupptagen, och så mån om din värdighet att du inte bryr dig om någonting alls."
Mirestel snörper föraktfullt på munnen och Sofia ser rött. Att Lin inte ska förstå att de är osams har hon fullständigt glömt bort.
"Om du gör någonting som skadar henne, om du ljuger för henne eller om du förstör hennes sinnesfrid, så spelar det ingen roll att hon kan ta hand om sig själv. För jag vaktar hennes rygg, och om du ens gör henne ledsen så får du med mej att göra. Ett förbannat pip till och jag slår dej på käften, nippertippa!"
Hon knyter nävarna och hoppas att Mirestel ska säga någonting och ge henne den ursäkt hon vill ha. Och tacka Ljuset, Mirestel öppnar munnen för att ge svar på tal. Men innan hon hinner svara...
"Nu får det vara nog!"
 |
| Syster Stena |
Varken Mirestel eller Sofia har i stridens hetta noterat att syster Stena står bredvid dem, och båda rycker till vid hennes skarpa tillsägelse.
"Skäms!" fortsätter Stena. "Vi ska föreställa allierade, och ni står här och skäller på varandra som knähundar!"
Både Mirestel och Sofia bleknar, Mirestel antagligen mest över att bli jämförd med en knähund
"Hon är respektlös." Mirestels röst är kontrollerad och kall.
"Du får den respekt du förtjänar," väser Sofia men tystas med ett skarpt "Schhh!" från moder Stena.
"Mirestel, jag beklagar att du inte har blivit behandlad med tillbörlig respekt hos Drakfåglarna." Moder Stenas röst är inte lika mjuk som hennes ord. "I dessa tider är det dock viktigt att vi håller ihop och visar en enad front mot den verkliga fienden. Det kan vara på sin plats att vi alla, och då menar jag alla, visar större ödmjukhet och förståelse för de bidrag till kampen som vi alla gör. "
Hon spänner ögonen i Sofia.
"För det är lite kortsiktigt, nästan korkat att göra sig ovän med sina allierade, eller hur?!?"
Sofia är fortfarande arg. "Vissa allierade behöver uppfostras!"
Mirestel snörper på munnen. "Knappast av en som dig i så fall, Sofia."
Moder Stena himlar med ögonen
"Ni beter er som två femåringar. Sluta omedelbart!" Hon ser uppmanande på Sofia. Väntar.
Sofia suckar uppgivet och ger efter.
"Mirestel, jag beklagar att vi kom på kant och hoppas att vi kan komma bättre överens framöver."
Hon ler ett vänt, uppenbart falskt leende som är droppen som får Mirestels bägare att rinna över.
"Jag behöver inte lyssna på det här! Du är bara en människa, och inget du säger har någon betydelse."
Mirestel vänder på klacken och med kjolen svängande marscherar hon mot stugtrappan. Stena säger ingenting. Efter ett tag börjar Sofia skruva på sig besvärat.
"Det var hon som började...!" muttrar hon till sist. Stena uppskattar inte försöket till skämt.
"Nej Sofia, skoja inte bort det här nu. Precis som alla andra är Lin beroende av de som är i hennes närhet, som hon arbetar med. Du får inte skapa osämja mellan henne och Mirestel, nu när de ska resa till Laiquambo."
"Vad? Ska de resa nu redan? När?"
"I kväll. Det är Helcaril som bestämmer."
Sofia ser bestört ut.
"Förlåt, moder. Allt liksom bara.... slank ur mig. Det är Mirestels fel att Elis nästan dog, och jag kan bara inte förlåta det."
Stena suckar och lägger en hand på Sofias axel.
"Jag förstår. Men du har ingen anledning att känna dig hotad. Gå och säg farväl, patrullen är snart redo för avfärd."
* * *
 |
| Sofia och Laurelin |
En stund senare samlas patrullen på gården och gör sig färdiga. Sofia och Laurelin står en liten bit vid sidan om, håller varandras händer och tar avsked.
"Du är inte arg?" frågar Lin. Hon ser lite orolig ut. "Jag visste inte att vi skulle resa så här omgående."
Sofia är lugn, ler mot Lin och trycker hennes hand.
"Nej, det är ingen fara, jag är inte ledsen för att du ska resa. Eller snarare, jag kommer ju att sakna dig. Jag saknar dig redan nu, fast du inte ens har hunnit gå än! Men jag är mer glad än ledsen. Och ju mer jag tänker på vårt.. vad ska jag säga... avtal? Vårt löfte? Vad det än är, ju mer jag tänker på vad vi sa, desto gladare blir jag."
Sofia hejdar sig och letar efter ord.
"Den där förbannade bondgården och Dyre och hans behov av att äga mig kvävde mig, förstår du? Jag var ju levande begravd i det där äktenskapet! Under alla dessa år har jag förkastat både Dyre och omvärldens alla krav på mig, men jag förstod aldrig hur hårt jag höll mej själv till dom. Förväntningarna fanns ändå hela tiden där, och jag misslyckades alltid med att leva upp till dem.
Men nu är jag fri, och jag älskar det. Det pirrar i kroppen av frihet! Jag lärde mig i höstas att jag klarar mig själv. Att jag räcker till. Både du och jag överlever utan den andra, så allt vi ger till varandra och allt vi tar emot, sker av fri vilja. Du har mitt stöd och min omtanke, och jag har din. Men utan krav, utan förbud. Visst är det härligt! Vad som än händer kommer jag att vara dig evigt tacksam för att du öppnade mina ögon."
Hon släpper Lins händer, tar sin packning och slänger upp den på ryggen.
"Så iväg med dig. Lär, och lyssna inte för mycket på Mirestel för det är någonting som är väldigt fel med henne. Våga inte råka illa ut! Lova!"
Lin ser förvirrad ut, som om allt händer lite för fort för henne.
"Visst, jag lovar. Jag ska inte råka illa ut."
"Och du låter inte Mirestel lura i dig konstigheter?"
Lin bara fnyser åt tanken och Sofia vet att inget mer hon kan säga skulle ändra på saker och ting.
"Och ringen. Jag kommer att kunna känna dig även på större avstånd, eller hur? För annars skulle jag dö av saknad!"
Lin nickar bekräftande och ler åt Sofias överdramatiska ord. Sofia skrattar, hennes ögon lyser av äventyrslusta. Hon är redan på väg.
Sofia ger Lin en lång kram, mumlar något om ”älskar” i hennes öra, gör sig loss, vinkar mot Björn och de andra och börjar gå mot skogen med snabba, glada steg.