 |
||
|
Kroppen värkte. Försiktigt försökte hon sträcka ut sig i det lilla utrymme som fanns. Paniken växte i bröstet. Lugn, Lanyalir, lugn, du har klarat dig så här långt. Hur länge hon varit där visste hon inte längre; allt hade glidit ihop i ett töcken av smärta och ångest och tid. Men länge var det nu.
Ett djupt andetag och hjärtats bankande slutade eka i öronen. Gropen var knappt hög nog att stå i och bara lite bredare än hennes kropp. Genom springorna i taket strömmade sporadiskt ljus ned, som av facklor som snabbt fördes förbi.
Utanför hördes röster som skrek och vapenskrammel ekade ner.
"Men varför slöar ni här då? Till palissaden, era idioter!" röt plötsligt någon alldeles utanför. Lin kröp ihop och snyftade till när hon hörde den alltför välbekanta rösten. Ljudet av fötter som sprang bortåt och svordomar som klingade ut när mannen i röd mantel rörde sig bort.
Lin andades djupt. Vad är det som händer? Plötsligt slängdes luckan som bildade gropens tak upp och hon bländades av det plötsliga ljuset från en fackla. Hon kisade uppåt och anade en... nej, två figurer som avtecknade sig mot ljuset.
"Det var mig en skraltig stackare," sa en djup mansröst. "Kom, vi går vidare. Det är inte en av de våra."
"Men vi kan ju inte lämna henne här?!" utbrast en kvinnoröst. "Ser du inte vad de gjort med henne? Furstens fiender måste ju vara våra vänner, vi måste rädda henne härifrån!"
"Det är ju bara en alv," spottade mansrösten fram. "Vi har annat att ta hand om och vi måste ta oss härifrån snabbt nu, vi har det vi kom hit efter!"
"Nej, jag vägrar lämna henne här! Tänk om det var en av oss och alverna som kunde hjälpa till? Jag tänker ta med henne!" En hand sträcktes plötsligt ner i gropen. "Hjälp till, ta min hand, vi måste här ifrån nu!" Desperat greppade Lin den nedsträckta handen, men hon orkade inte riktigt dra sig upp.
 |
||
|
Mansrösten där uppe suckade. "Du gör som du vill, Sofia, det verkar du alltid göra... kom nu." Rösten rörde sig bort medan den talade. Kvinnan som tydligen hette Sofia drog upp Lin ur gropen och halvt om halvt släpade, halvt om halvt ledde henne bort.
Lin var vagt medveten om att hon plötsligt omgavs av en liten grupp människor som tyst och snabbt rörde sig i mörkret mot en liten dörr i palissaden. Bortåt, mot den stora porten i palissaden, var det klart upplyst av facklor och eldar och det rasade tydligen en strid kring porten.
De rörde sig snabbt genom dörren, över ett fält och in i skogsbrynet. Gruppen rörde sig längre in i skogen och Lin och Sofia föll efter.
"Kan du gå fortare?" undrade Sofia lågmält. Lin bet ihop och nickade sammanbitet.
"Ja.. ja, jag måste, vill inte sinka er... tack... tack." Det gick en stund, men de kom allt mer på efterkälken.
Bakom dem hördes en hornstöt och i tystnaden som följde knastrandet av kvistar under fötter. De hade blivit upptäckta.
Gruppen började springa. En senig, mörkskäggig man kom fram till Sofia och Lin och tog svärande Lin under den andra armen. "Jag sa ju att det var en dålig ide att ta med henne!" grymtade han. Tillsammans tog de sig in i skydd av träden. Lin observerade som i en dröm att det hängde parasiterande murgröna från stammarna. Bakom dem ökade ljudet av rörelse i buskagen. De Furstliga kom allt närmare.
 |
||
|
"Men för bövelen, Sofia, det här går inte! Släpp och spring!" I en rörelse svepte den skäggige upp Lin, slängde henne över axeln och började springa. Över hans axel såg Lin de första soldaternas svarta sköldar komma fram mellan träden. Hon samlade sig och sträckte ut sin hand mot murgrönan men tappade greppet. Fysisk kontakt, jag måste... Hon sträckte ut handen på nytt och lyckades snudda vid en murgröneslana i farten.
"Bladvän," viskade hon, "Trädfamnare, du som sträcker dig mot ljuset ur skuggan. Jag kallar dig Slingrare, Omslutare, Kvävare. Hjälp mig, Vävsångare, nu..." Med en bild och en knuff från sitt sinne fick hon murgrönan att sträcka ut sig och slingra sig om de annalkande soldaterna. Det sista hon hörde innan allt blev svart var rop och skrik och en svordom från mannen som bar henne.
* * *
Hon vaknade igen, rädd för att känna efter, att öppna ögonen. Rädd att åter finna sig själv i gropen, att få veta att flykten var en dröm. Men det kändes annorlunda... och hon var varm.
Nu hörde hon sprakandet av en brasa och mumlande röster. Ett samtal svävade upp och en mansröst bröt igenom.
"Men Arna, menar du att ni bara kunde promenera in? Var dörren inte låst?"
 |
||
|
"Ja," svarade en kvinnoröst Lin inte hört förut, "jag trodde Sofia skämtade med mig när hon sa att jag skulle känna på dörren, men jag gjorde det ändå. Döm om min förvåning när den faktiskt var öppen!" Skratt klingade ut i natten.
"Vi kunde gå rakt in och bara plocka på oss vapnen." Sofias röst ringde i Lins öron och hon kände sig plötsligt trygg.
"Din avledning fungerade faktiskt, Nidun," sa mannen som burit henne. Tonfallet var fortfarande buttert men - motvilligt? - gillande.
"Haha, jag sa ju det! Du måste ha mer tilltro, Svartgegg," sa en tredje kvinnoröst, retsam och småflirtig.
Svartgegg, vilket konstigt namn... människor är verkligen underliga... Lins tankar svävade förbi utan att riktigt fästa.
"Du var som en drake, med dina eldpilar," sa den första mansrösten glatt.
"Haha, och igår var jag en liten fågel," skrattade Nidun som verkade lättroad. "Hur ska du ha det, Järv?"
"Asch, du är en Drakfågel så klart!" konstaterade glatt kvinnan som kallats Arna. Lin slöt ögonen igen och gled undan. Hon kände sig märkligt nog... trygg.