 |
| Laurelin |
 |
| Alcamarthiel |
Laurelin hade tagits emot vänligt i Laiquambo, men hon kände sig ensam och bortkommen. Helcaril hade inte synts till och än hade hon inte mött någon hon kände väl. Hellre än att vänta på någon kallelse sökte hon själv upp laboratoriet där Helcaril utförde det mesta av sitt arbete.
När Laurelin steg in i laboratoriet var Helcaril inte där, men en mörkhårig alvkvinna i mörkgröna kläder stod lutad över en arbetsbänk, av allt att döma strängt upptagen. Hon tittade inte upp när hon hörde dörren öppnas.
"Vänta, jag ska bara..." sa hon halvhögt. Hon antecknade något i en bok, torkade av händerna på en linneduk och vände sig sedan om.
"Nå, så du har äntlig-", började hon men tystnade sedan.
De båda alverna stod båda som frusna och stirrade på varandra tvärs över golvet. Laurelin öppnade munnen för att säga något, men fick inte ur sig annat än ett svagt väsande.
Det var den andra som först fick mål i mun, även om hennes röst inte var stort mer än en viskning.
"Lin?"
"Alcamarthiel," viskade Lin tillbaka. Hon fumlade sig närmare över golvet och tog ett fast tag om Alcamarthiels hand. "Det är du ... det är verkligen du."
Alcamarthiel la armarna om sin kusin och drog henne till sig i en björnkram. En lång stund stod hon där och bara höll om henne. Sedan släppte hon och höll Lin på armlängds avstånd.
"Vad gör du här? Vad har du gjort? Du är mager som en speta! Kom in, sitt, sitt."
Lin brast i gråt och skakade i hela kroppen. "Jag trodde du var borta..." snyftade hon.
"Borta? Vad menar du med det?" Alcamarthiel ledde sin kusin till en pall och tryckte varsamt ner henne.
|
"Alla hemifrån... åh, elo*), du vet inte? De är borta, Alcamarthiel... det finns ingenting kvar därhemma."
Alcamarthiel hade förstås alltid vetat om att det varit illa och blivit värre i Margholien sedan hon tog sin far med sig därifrån. Men hon hade inte hört något om vad som hänt hennes - och Laurelins - egen hemby. Det hade funnits så mycket annat att tänka på.
"Vad menar du?" sade hon lågmält.
Lin strök sig över ansiktet och blundade. Hon andades ut, reste sig mödosamt och fattade sin kusins händer.
"Det är en tid sedan nu, kära Alcamarthiel," sa hon, "men de Furstliga... de fann oss. Jag vet bara några få som överlevt... min mor, och far, alla är borta..."
Alcamarthiel famlade efter en stol och satte sig tungt.
"Menar du att...? Alla...? Hela byn?"
"Ja. Eller Naithlin lever. Trädsångaren, du vet."
Det var då den sista som Alcamarthiel skulle ha frågat efter. "Thiniel? Oleon?" frågade hon och försökte att inte låta otålig.
"Borta."
"Barnen? Lilla Eiliath?"
Laurelin såg bort och skakade på huvudet.
Alcamarthiel blinkade hastigt några gånger. Sedan reste hon sig upp, gick bort till den lilla eldstaden och såg in i lågorna. Båda var tysta en stund.
"Jag trodde du också var borta..." sa Laurelin till slut. "Morbror? Är han här?"
| *) Se novellen Furstens röst. |
"Far mår bra. Efter omständigheterna," sa Alcamarthiel, en aning stelt. "Han... han har förlorat synen. Mycket av sansen också, men en del har han fått tillbaka.*) Det finns hopp .Han kommer att bli glad över att se dig, Lin." Hon böjde på huvudet. "Eller, snarare, att höra din röst."
"Nej!" halvt viskade Laurelin när det hennes kusin sagt sjunkit in. "Hur kunde det gå till? Thanadril... de Furstliga?"
"Fursten själv, faktiskt." Alcamarthiel skakade på huvudet. "Han tycker inte om att prata om det."
"Det finns mycket som inte är värt att tala om numera," muttrade Laurelin halvt för sig själv. "Men vad gör du här?" återtog hon. "Har ni varit här länge? Du känner mäster Helcaril?"
För första gången kröktes Alcamarthiels läppar i ett snett leende. "Å, jo. Vi har arbetat tillsammans i flera år. Vi kom hit för närmare femton år sedan, far och jag. Jag tänkte skicka efter dig, men, tja. Åren gick." Hon ryckte på axlarna. "Du vet hur det är. Helcaril har hållit mig upptagen också."
Laurelins ögon började tåras på nytt och hon kunde inte hålla bitterheten borta ur rösten. "Mmm, ja," sa hon, "jag antar att det är lätt att gå helt upp i sitt när man sitter i säkerhet. Och inte anar att ens fränder lider i fångenskap..."
Alcamarthiel såg upp hastigt, med ögon som plötsligt blixtrade.
"Fångenskap? Vad menar du?" frågade hon skarpt. "Vem har vågat bära hand på dig?"
"Vem som burit hand på mig?" Laurelin skrattade till och log snett, men rösten hade inte blivit mjukare. "Vem har inte burit hand på mig? Kusin, det har varit hårda tider..."
Alcamarthiels ansikte slöt sig och blev hårt. Hennes hand greppade så hårt om bägaren att knogarna vitnade, men hon teg.
"Jag har gömt mig i snår," fortsatte Laurelin och började låta mer som sig själv nu, "stridit, dödat, lurats, spionerat och blivit sårad, torterad, fångad, hånad. och ... jag har slagit mig ihop med rundöron, kusin." Lin log igen, ett mer äkta leende den här gången även om det fortfarande var hårt och spydigt, och blinkade till och med retsamt vid det sista erkännandet. Alcamarthiels min sa tydligt vad hon tyckte om "rundöron", men för en gångs skull höll hon tand för tunga.
"Förlåt mina hårda ord," sa Laurelin efter en stunds tystnad och slog ned blicken. "Jag är så glad att se dig igen. Skakad men lycklig..."
Alcamarthiel nickade nästan omärkligt. Hon räckte över bägaren och tog för första gången en ordentlig titt på sin kusin. Hennes ögon fastnade på Lins midja.
"Och det där?" frågade hon. "Är det också någon som burit hand på dig, kusin?"
Lins leende mjuknade. "Nej... inte precis," sa hon och la en skyddande hand över magen.
Alcamarthiels blick vek inte. "Och barnets far? Har han kommit med dig?"
Lin tvekade. "Hmm... nej. Han är inte med i bilden längre." Hon mötte Alcamarthiels oavvända blick och såg bort. "Kan vi... kan vi tala om det en annan gång?"
Alcamarthiel gav med sig och bytte ämne. "Hur var det nu med Helcaril? Hur kom det sig att du kom hit med honom, och varför kallar du honom 'mäster'?"
"Mäster Gilraen är död... sedan 15 år," sa Lin, fortfarande med blicken bortvänd. "Jag har... ehm... inte ägnat mig åt mina studier på sistone... Helcaril har gått med på att hjälpa mig. Alla krafter som kan frambringas behövs om vi ska lyckas störta Fursten. Jag räcker inte till..."
"Nonsens!" utbrast Alcamarthiel. "Du vet att jag inte tål att du talar illa om dig själv. Men låt oss då tala om dina krafter och om forskningen vi arbetar med här. Se så. Sätt dig, så ska jag hälla upp vin."