Mirestel i Ravnsmark

Mirestels historia:

• Mirestel och porten av Jennie Gahnström
• Drömmen i sjuktältet av Susanne Staaf och Theo Axner
• Slutet på en lång dag av Jennie Gahnström, Theo Axner och Susanne Staaf
• Återhämtning av Jennie Gahnström, Theo Axner, Susanne Staaf och Elenaria Gydemo Östbom
• Rivalerna i Laiquambo, del 1 av Theo Axner, Jennie Gahnström, Sara Lilja Visén och Nina Åhlmans
• Rivalerna i Laiquambo: del 2 av Theo Axner, Jennie Gahnström, Sara Lilja Visén och Nina Åhlmans
• Den blå elden i Ranheda av Theo Axner, Jennie 'Nennen' Gahnström och Nina Åhlmans
• Mirestel i Ravnsmark: del 1 av Jennie Gahnström
• Mirestel i Ravnsmark: del 2 av Jennie Gahnström

Alverna från Laiquambo:

• Kusinernas återförening av Nina Åhlmans, Sara Lilja Visén och Theo Axner
• Rivalerna i Laiquambo: del 1 av Theo Axner, Jennie Gahnström, Sara Lilja Visén och Nina Åhlmans
• Rivalerna i Laiquambo: del 2 av Theo Axner, Jennie Gahnström, Sara Lilja Visén och Nina Åhlmans
• Den blå elden i Ranheda av Theo Axner, Jennie 'Nennen' Gahnström och Nina Åhlmans
• Åter till Klippiga skogen av Theo Axner m fl
• Mirestel i Ravnsmark: del 1 av Jennie Gahnström
• Mirestel i Ravnsmark: del 2 av Jennie Gahnström

Innehåll

Dramatis personae

Mirestel

Mirestel blinkade mot ljuset som strilade in genom fönstret. Runt omkring henne, på utbredda fällar, snarkade människor. Hon blundade och försökte stänga den hårda verkligheten ute. Hon hade en känsla av att hon drömt något ljuvligt, om hon bara kunde minnas, eller ännu hellre somna om. Det var något med porten, mindes hon plötsligt och fick kämpa mot upprymdheten som hotade att helt sudda bort de fragmentariska minnena av drömmen. Hon tog ett djupt andetag och ignorerade stanken av människorna omkring henne. Hon lät sitt sinne sjunka ner i ett stadium strax mellan vakna och somna och där fanns drömmens virvlar fortfarande. Hon såg sig själv sitta framför porten. Hon hade ett ljus tänt och hon var försjunken i djup trans. Mirestel visste att detta inte var första gången hon satt där i drömmen. Det var mörkt och snö föll omkring henne. Det ljuvliga, underbara lurade precis runt hörnet. Mrestel visste att om bara något ögonblick skulle någonting fantastiskt ske! Ett plötsligt rop samtidigt som någon slog till hennes fötter, väckte henne på nytt och hon svor tyst för sig själv.

Förbannade rundöron!

Hon kastade undan filten och kunde inte låta bli att sparka till fridstöraren som låg på en fäll strax nedanför hennes egen bädd. Människan vred sig och gnydde i sömnen. Hon hade tydligen en mardröm, men sparken fick henne att rulla över på sidan. Då såg Mirestel vem det var, den där Drakfågeln Sofia och strax bredvid henne, så nära att deras händer nu nuddade varandra, låg Laurelin. Sofias hand grep tag i Laurelins och plötsligt, med en djup suck, blev hon lugn och stilla. Ansiktet slätades ut och hon sov med ens fridfullt. Mirestel fnös. Trots att synen borde fylla henne med avsmak, spreds ändå ett leende strax över hennes ansikte. All ilska rann av henne när hon vände sig om. Ja just det, de var äntligen tillbaka! Helcaril var tillbaka. Hon tittade bort mot den plats där hans bädd borde ligga, men den var givetvis redan prydligt ihoprullad. Han måste ha stigit upp tidigt.

* * *

Det låg en feststämning över den lilla gården. Hela dagen präglades av de glädjerop som skallade när någon plötsligt upptäckte en vän, bekant eller vapensyster som kanske till och med förmodats vara död, som nu dök upp, om inte hela så åtminstone vid liv. Likväl fanns hålrum där de saknade borde varit, luckor i meningar som inte fylldes av deras röster. Sorgen fanns som en märklig underström i allt som skedde, men över den låg glädjen som en yra. En festmåltid förbereddes inne i köket och de härliga dofterna spred sig över nejden. Skadeglädjen över att det var de Furstligas mat som lagades gav extra krydda. Till och med Mirestel smittades av den uppslupna stämningen. Eller så var det helt enkelt lättnaden över att Helcaril överlevt. Hon hade inte vetat att hon varit så orolig, innan hon sett hans välbekanta gestalt neråt vägen dagen innan. Då var det som om hela hennes väsen plötsligt kunnat slappna av, som om en tyngd lyfts från hennes axlar och nu hade hon svårt att släppa honom med blicken. Livet var så flyktigt. Så hastigt kunde en dörr stängas för alltid. Hon vände mentalt bort blicken från den inre syn som alltid lurade strax bortom hennes medvetna tankar.

Dagen var fin men en kylig vind som tycktes bita sig igenom ytterkläder och hättor fick de höga granarna att vaja och människorna att huttra till. Än låg till och med hoppet om våren djupt begravt under is och snö.

Till slut sänkte sig den vinterbleka solen neråt väster. Den korta dagen gav efter och kvällens festligheter kunde ta vid. De sista eftersläntrarna kom och med sig bar de bud om att ännu fler vänner väntades under morgondagen.

Kvinnan Arna tog till orda och höll tal för sina Drakfåglar. Hon pratade om hjältemod, om de döda och de levande. Mirestel lyssnade bara med ett halvt öra. Det hela hade mycket lite med henne att göra, tyckte hon. Hon var nöjd med att sitta där, med Helcaril på sin vänstra sida och Laurelin mitt emot. Tyvärr hade två människor slagit sig ner vid deras bord. Den där Drakfågeln Sofia, som Mirestel tyckte instinktivt illa om, envisades som vanligt med att sitta som klistrad vid Laurelins sida. Bredvid henne satt en lite äldre människa som Mirestel varken brydde sig om eller visste vad hette.

Så snart Arna tystnat, efter en skål, tog sorlet ny fart omkring dem. Det skrattades och berättades historier. Ett grovt skämt drog igång ett vattenfall av skrattsalvor som spred sig genom rummet.

Sofia och Laurelin

"Kan inte du berätta den där roliga historien om alven och huset?" bad Sofia Laurelin. "Den var så rolig!"

"Ja, berätta," fyllde den andra människan i.

"Jag ska berätta, men kanske inte i sin fulla helhet, för det tar så lång tid," gav Laurelin med sig.

Mirestel lutade sig tillbaka med sin temugg. Hon hade givetvis hört historien förut, insåg hon snart när Laurelin började sin berättelse. Men det gjorde inte att hon tyckte mindre om den och Laurelin gestikulerade dessutom livfullt och talade med stor inlevelse.

"Det var för länge sedan en alv, en mycket vis och mäktig alv. Han hade en dröm om ett hus, ett hus där han aldrig skulle känna sig instängd för själva vinden, luften och regnet var dess väggar. Det stjärnströdda himlavalvet skulle bli dess tak och den väldoftande gräsbevuxna marken dess golv. Under flera år närde han denna dröm till dess han äntligen var redo. Den dagen gick han ut i skogen till en okänd plats långt från alla andra varelser. Genom många månvarv vävde han den mest komplexa väv av flödets trådar som någonsin skådats. Av vindens sång gjorde han väggar och av regnets toner gjorde han fönster. Flera våningar vävde han. Stjärnljuset drog han ner från himlen och spann till tak. Av markens väldoft byggde han golv. Han drömde med flödets hjälp fram det mest magnifika palats som någonsin funnits och när han äntligen var klar vände han sig om och… gick rakt in i dörren!”

Laurelin skrattade och Mirestel drog på munnen. Helcaril tillstod att historien var mycket lustig. Människorna stirrade på dem.

"Men varför såg han sig inte för?" utbrast den ena människan.

"Nej, men väggarna var ju osynliga. Hela huset var osynligt!" f örklarade Laurelin.

"Är det roliga att han var så klumpig?"

"Han var inte klumpig. Han är alltför uppslukad av sitt värv. Det är det som är det dråpliga men också det som är själva lärdomen i historien," protesterade Mirestel något förnärmad. "Det är en läxa till oss alla att inte bli så uppfyllda av själva skapandet att vi glömmer att se skapelsen!"

"Ja, för vad skulle en rolig historia vara utan en sensmoral!" skrattade Sofia.

Mirestels ögon smalnade. Hon hade en känsla av att den andra gjorde narr av henne.

Plötsligt reste den lite äldre kvinnan sig, slog i golvet med sin käpp och förkunnade att trots all fest och gamman fick de inte glömma att det fortfarande inte var helt säkert. Patruller skulle ut och alla skulle delta. Eftersom många rotar blivit kraftigt förminskade skulle de blanda och sätta ihop patrullerna från olika grupper. Ett schema hade satts upp på väggen.

"Men det kan väl inte gälla oss!" utbrast Mirestel och kände en kall kåre av ren skräck ila längs ryggraden.

"Det skulle jag nog förmoda att det gör," sa Helcaril.

"Det är klart, varför skulle du slippa undan?" fnös Sofia. "Har du något problem med att gå på patrull? Är du rädd kanske?"

Mirestel struntade i människans insinuationer och reste sig för att hämta patrullschemat. Det hon fick se gjorde henne ännu mer bestört.

"Titta! De har delat upp oss och satt oss att patrullera med människor!" flämtade hon.

Hon läste lite noggrannare och var tvungen att svälja ner en klump av panik när hon såg namnet som fanns uppskrivet bredvid Helcarils. Hanses Stina.

Hon hade i allmänhet svårt för att komma ihåg människors namn, men detta stod ut i hennes minne i klar, förödmjukande tydlighet. Mirestel bet ihop tänderna. Den människan, av alla talande varelser, skulle gå på patrull med Helcaril. Tänk om hon berättade vad som hänt i Högmark!*)

"Hanses Stina," väste hon mellan de sammanbitna tänderna.

Helcaril

Helcaril tittade undrande på henne.

"Känner du henne?" frågade han.

Mirestel ryckte till.

"Ja, man kan säga att vi är bekanta sedan tidigare," mumlade hon. "En otrevlig person," tillade hon. "Och nästan omöjlig att förstå. Hon pratar grovt och verkar inte vara riktigt klar i huvudet," fyllde hon snabbt i.

"Men Hanses Stina har ju gott rykte om sig, hon har slagits med Drakfåglarna länge," sa Laurelin undrande.

"Ja, jag tyckte då att hon verkade väldigt konstig och som sagt, hon pratar så grovt och konstigt att det är lätt att missförstå vad hon säger."

Mirestel kunde känna hur en svettdroppe rann ner mellan skuldrorna. Hon nappade åt sig patrullschemat och satte upp det på väggen igen. Först hade hon tänkt be att få byta till samma patrull som Helcaril, men om Hanses Stina skulle gå i den ville hon rakt inte göra det. Kanske skulle hon komma på något sätt att komma undan.

När hon kom tillbaka hade Sofia rest sig och gått iväg till ett annat bord.

"Du berättade aldrig färdigt," sa Helcaril när hon åter satt sig.

"Om porten?" försökte Mirestel.

"Nej, om den här Hanses Stina och hur ni lärt känna varandra."

"Åh, det är inte så viktigt. Vi möttes i Högmark och kom inte så bra överens," mumlade Mirestel. "Men om porten, jag är ledsen att jag inte kommit så långt. Jag har några idéer," sa Mirestel och tänkte på drömmen, "men har haft svårt att fokusera."

"Jag förstår, har det varit mycket folk där uppe vid porten?" frågade Helcaril.

"Nej, det är inte det. Jag… jag har haft svårt att koncentrera mig när du har varit borta…" Mirestel tog ett djupt andetag och tillade tyst, "…och i fara."

"Du vet att du inte behöver känna oro för mig."

"Det är inte något jag kan kontrollera…"

Laurelin avbröt samtalet genom att åter slänga sig ner på bänken på andra sidan bordet.

"Titta på dem!" sa hon. "Jag upphör aldrig att fascineras. De lever så korta liv, men har likväl förmågan att få så mycket gjort, att känna så mycket, att vara så fyllda av hopp och kraft! Ju mer jag är hos dem desto bättre tycker jag om dem!"

Hennes ögon följde Sofia som just gick runt och bjöd något ur en flaska. Mirestel snörpte på munnen.

"Även myror är starka och har förmågan att få mycket gjort," utbrast hon.

Arna Lagkvinna

Just som hon sa detta kom Arna och satte sig ner vid deras bord. Med sig hade hon en flaska med något gult innehåll.

"Du kan väl inte jämföra människorna med myror?" sa Laurelin lite harmset.

"Det är inte det jag menar," försökte Mirestel förklara, "men myror är flitiga. Kanske kan de också känna ett hopp som de inte kan beskriva för oss."

"Men människor är knappast som myror!"

"Men jag menar bara att om det fanns någon som ägnade hela sin tid åt myrorna, skulle denne kanske känna samma kärlek till dem som du känner för människorna. Jag förstår att det kan kännas förolämpande att bli jämförd med en myra," sa Mirestel och vände sig till Arna, "men det är inte min mening. Jag menar att det för alla som kommer nära nog ett ämne kan uppstå en slags kärlek."

"Jag kom bara för att jag ville bjuda er något att dricka," sa Arna diplomatiskt och höll fram flaskan.

"Nej tack," sa Laurelin. "Det har du försökt förr."

Helcaril smakade artigt men utan en min.

"Det var starkt," kommenterade han.

Arna bjöd Mirestel flaskan. Hon tittade på Helcaril.

"Var det värt det?" frågade hon.

"Det var inte speciellt gott."

"Då avstår jag nog, tack," sa Mirestel.

"Det är klart att du är för feg för att smaka!" hojtade Sofia som precis sällat sig till deras sällskap.

"Det rör sig inte om feghet," muttrade Mirestel och reste sig, med ens arg. "Det är inte fegt att låta bli att dricka av något som smakar illa. Jag går ut en stund!"

Mirestel stampade sin väg upp mot porten. När hon väl kom fram blandades ilskan hon kände med den vanliga frustrationen. Hon sträckte fram händerna mot platsen där hon visste att porten fanns, men hon kände såklart ingenting. Hon försökte nå förbi muren i sitt inre, men som vanligt låg kraften bortom henne. Hon ville skrika, men bet ihop. Så lång tid hade gått, men hon kunde ändå inte vänja sig vid att den var borta. Hon släppte ut en uppgiven suck.

Det kändes lätt och naturligt att falla på knä i snön. Månen lyste upp skogen omkring henne och fick träden att kasta långa, mörka skuggor. Hon plockade upp ett ljus ur sin ränsel. Det var lika bra att se om drömmen hon haft på morgonen kunde ge henne några svar. Hon ville så gärna åter bevisa för Helcaril vilken nytta hon kunde göra, trots att hon inte hade några krafter. Samtidigt låg känslan av det där underbara, ljuvliga också strax under ytan. Hon undrade så vad det kunde vara.

Mirestel visste inte hur länge hon suttit där. Ljuset brann fortfarande i den vindstilla natten när hon åter slog upp ögonen. Den djupa transen hade lämnat henne lugn och tillfreds i sitt inre. Inget ljuvligt eller underbart hade hänt, så vitt hon märkt. Hon sträckte på sig. Kroppen var kall och lite stel efter att ha suttit stilla så länge. För ett ögonblick tyckte hon sig nästan skymta något i ögonvrån när hon vände sig bort från porten, ett svagt skimmer, men när hon snodde runt syntes ingenting. Hon suckade och plockade ihop sina tillhörigheter innan hon gick ner till stugan.

Precis utanför mötte hon Laurelin som just kommit tillbaka från sin patrull.

"Mirestel, utförde du någon form av magi just nu?" frågade hon.

Mirestel skakade på huvudet och även om hon inombords kände en häftig låga av hopp så försökte hon hålla sig lugn och inte visa något.

"Nej, det gjorde jag inte, hur så?"

"Jag kände en rörelse i jordkraften. Det kändes inte som mäster, men du och jag har ju inte jobbat så mycket ihop, så jag tänkte det kanske var du för jag kände inte riktigt igen, ja du vet, signaturen."

"Mycket märkligt," sa Mirestel.

Det kan inte ha varit jag, eller kan det det? Kanske har det där underbara, ljuvliga något med… Nej, jag vågar inte hoppas… tänkte hon när hon sakta följde efter de andra in i stugan.

Den natten somnade Mirestel och sov djupt utan några drömmar.

”Kan du förstå hennes fascination nu?”

Helcarils låga röst fick Mirestel att inse att hon stirrat på Laurelin och människan Sofia som just nu satt och fingrade på varandra. Hon kunde knappt hålla tillbaka en rysning inför den våg av äckel som steg inom henne när hon såg på dem. Hon satte ner sitt halvätna frukostbröd och försökte samla sig och ge ett diplomatiskt svar. Helcaril verkade ju trots allt ha väldigt stor fördragsamhet med de rundörade kreaturen.

”Jag kan förstå att hon kan känna en fascination. Jag tror som jag sa igår att även en person som studerar myror tillräckligt länge kan finna dem ytterligt fängslande.”

”Jag tror kanske inte att man kan kalla det att Laurelin studerar människor.”

”Nej, kanske inte det. Jag har bara lite svårt att se att de är så fantastiska som hon tycker,” sa Mirestel försiktigt.

”Jag tror att det finns mycket som vi kan lära oss av dem,” sa Helcaril.

Mirestel sökte efter ett spår av en reprimand i hans tonfall. Det var så svårt att avgöra med honom.

”Som vad?” frågade hon till slut.

Hennes mästare var alltid full av lärdomar och verkade anse att lärandet i sig själv var sin egen möda värd. Mirestel hade lagt sig till med vanan att alltid försöka förstå fullt ut vad det var han ville att hon skulle lära sig. Det hade varit enklare med Ailindil, för han hade varit mycket tydligare med vad han ville att hon skulle göra.

”Som människornas magi. Är du bekant med den arcuriska läran?”

Mirestel sökte i sitt minne. Hon hade inte direkt lagt någon möda vid människornas konstiga läror, även om hon stött på området ett par gånger i sina studier och i samtal med andra magiker. Hon nickade lite obestämt.

”Trots sin begränsade förmåga, så kan människorna uppnå stor kraft med sina ritualer. Lika stor kraft som en alvisk magiker.”

”Det är väl inte möjligt att de kan uppmana lika stor kraft?” utbrast Mirestel som inte kunde hålla tyst inför ett så befängt påstående.

”Nåja, det beror givetvis på magikerns skolning och talang, liksom den alviske magiker med vilken vi jämför,” tillstod Helcaril eftertänksamt. ”De använder en strukturerad form av magi som faller sig ganska annorlunda jämfört med hur vi brukar kraften. Vad vi kan göra instinktivt behöver de tekniker, verktyg och mönster för att utföra. Lika fullt kan de genom detta åstadkomma mycket.”

”Menar du att vi kanske skulle kunna uppnå ännu större kraft genom att utnyttja deras verktyg?” frågade Mirestel, nu motvilligt fascinerad.

”Nej, inte nödvändigtvis. Jag har svårt att tro att deras sätt att bruka magin skulle passa oss. Men likväl kan det mycket väl finnas någon lärdom i deras sätt att bruka magin.”

Återigen, tänkte Mirestel något besviken, lärande för lärandets skull.

Laurelin hade rest sig och kom fram till dem.

”Kan jag få prata lite med dig, Mirestel,” sa hon.

”Självklart,” sa Mirestel och följde, efter en nick åt Helcaril, med den andra ut.

* * *

”Jag har tänkt,” sa Laurelin efter en liten stunds tvekan.”Jag är orolig för Alcamarthiel. ”

Åhå, tänkte Mirestel, det här kan bli intressant.

”Jag förstår,” sa hon deltagande. ”Är det något särskilt du tänker på?”

”Ja… du vet, hon har varit väldigt högmodig på sista tiden. Eller mer högmodig än vanligt menar jag. Och jag har sett hur hon har varit mot dig… och ibland, eller rätt ofta har det känts som om hon tagit mer kraft från mig än jag kunnat ge.*) Som om hon bara utnyttjar mig.”

”Jag förstår!” Mirestel försökte anlägga en medlidsam min. ”Ja, du vet ju att vi inte har kommit så bra överens.”*)

”Nej, och det har varit rätt jobbigt att hela tiden hamna mellan er!”

”Jag förstår,” upprepade Mirestel. ”Du kan inte ha haft det enkelt!”

”Nej, och det känns hemskt, men Alcamarthiel har liksom inte varit sig själv.”

Eller så har du först nu lagt märke till hur hon verkligen är, tänkte Mirestel.

”Jag förstår verkligen att du känt dig kluven. Speciellt med tanke på ert frändeskap.”

”Vad är det som ligger bakom er fejd egentligen?” frågade Laurelin.

Hon är en idiot, tänkte Mirestel, men sa istället, ”Jag vet inte.Det hade varit så mycket bättre om vi bara kunnat samarbeta!”

”Hon kanske tror att du också är förälskad i mäster?”

”Vad?” utbrast Mirestel förvånat.

”Ja, eller, det kanske är så?”

”Nej,” svarade Mirestel, helt ställd av frågan.

Sedan sjönk Laurelins ord in och fyllde henne med en känsla av upprymdhet som gjorde det svårt att hålla tillbaka ett leende. Äntligen en hållhake!

”Så besvärligt för henne… men det skulle sannerligen kunna förklara mycket!”

”Mm, men jag tror kanske inte hon vet om det själv!”

Men det vet jag, nu! Bara han inte besvarar känslorna. Det skulle vara mycket problematiskt, tänkte Mirestel.

”Ska vi ta upp problemet med Alcamarthiel med mäster? Jag är verkligen orolig för att hon kanske kan råka illa ut.

Mirestel vägde blixtsnabbt för- och nackdelarna med förslaget. Men i slutändan ville hon inte att Helcaril skulle bekymra sig för Alcamarthiel. Dessutom vore det kanske lättare att få Laurelin på sin sida, om de kunde göra gemensam sak i detta.

”Jag tror inte det,” sa hon.”Tänk på hur det skulle kännas för Alcamarthiel om hon visste att vi diskuterade hennes problem med vår mästare. Det är bättre om vi försöker lösa det själva.”

Laurelin nickade eftertänksamt.

”Det är så svårt, jag känner mig så splittrad. Jag behövs här, samtidigt som jag skulle vilja lära mig så mycket mer!”

”Ja, men om du ägnade mer tid åt dina studier så skulle du kunna göra mer nytta!”påpekade Mirestel.

”Jag vet, men jag måste vara här också. När Margholien blir fritt måste vi finnas här. Människorna glömmer fort. Men om vi varit här hela tiden, så kommer det att vara naturligt att vi har en del av riket. Men om vi inte är här… då kommer människorna snart att glömma vår rätt. Därför måste jag finnas här. Jag har bara två alviska rotar, men det är ändå en närvaro, som kommer säkra oss en plats här. Sedan… sedan kan vi se…”

Ah, hon ser sig själv som en drottning över ett framtida återupprättat Oriani,tänkte Mirestel och log inombords. Det är lång väg kvar, men hon kan faktiskt lyckas! Och det är en dröm jag kan ställa mig bakom. Laurelin kan bli en användbar kontakt!

”Nu förstår jag dig!” sa hon högt. ”Du har helt rätt, du måste dela din tid! Jag tänker att…”

”Hej igen! Trevlu te råks på nytt at!”

Alvernas samtal avbröts av en människa som plötsligt klev in mellan dem och gick mot stugdörren. De långa flätorna dunsade mot den starka ryggen när hon glatt vinkade till Mirestel och Laurelin.

”Du!” väste Mirestel. Ofrivilligt tog hon ett steg framåt. Hon mindes återigen förödmjukelsen när hon råkat höra vid lägerelden att en viss människosoldat berättat ytterst roande historier om en alv som träffats av en pil på ett ofördelaktigt ställe.*)

”Hej, Hanses Stina!” utropade Laurelin med ett välkomnande leende.

Mirestel bet ihop käkarna om orden som helst ville komma ut. Istället trängde hon sig förbi människan, som stannat upp för att prata med några andra bekanta, in i stugan.

Hanses Stina

 * * *

”Jag pratade med Laurelin tidigare,” sa Mirestel till Helcaril när de satt framför den sprakande brasan. ”Hon känner sig väldigt kluven eftersom hon både behövs här och samtidigt behöver ägna sig åt sina studier.”

Helcaril nickade.

”Jag tänkte,” sa Mirestel, ”att vi kanske kan skapa en bättre struktur för hennes studier. Lite som du sa att vi kan lära oss av människornas magi. Vi verkar i människornas värld nu och även om vi skulle vilja låta det ta den tid det behöver så måste vi anpassa oss.”

”Ja, och kriget gör sitt för att tiden ska bli knapp,” sa Helcaril tyst.

”Precis! Jag tänkte att om du inte har något emot det, så kan jag ta fram en ny studieplan. Med lämpliga övningar och instruktioner tror jag att hon kan göra större framsteg även på egen hand när hon måste lämna oss och resa hit.”

”Det vore bra. Jag känner mig själv lite splittrad mellan den forskning som kräver så mycket av min tid och mitt åtagande som Laurelins läromästare.”

”Men låt mig göra detta då.Givetvis stämmer jag av läroplanen med dig innan så du har möjlighet att lägga till dina egna övningar!”bad Mirestel.

”Det låter som en bra idé,” sa Helcaril och orden fick Mirestel att glöda av stolthet. 

”Det känns tråkigt att inte Alcamarthiel kunde följa med hit,” sa Mirestel och iakttog förstulet Helcaril över sin tekopp.

”Jaså, tycker du det? Personligen tycker jag att det är skönt.”

Aha! tänkte Mirestel mycket uppmuntrad av svaret. ”Varför då?”frågade hon försiktigt.

”Ah, när vi är bland människor har hon en tendens att vara något förhastad.”

”Ja! Just det! Och det finns ju ingen ursäkt att inte vara artig,” sa Mirestel och kunde inte hejda ett skadeglatt leende.

”Precis. Människorna är våra allierade och de bör behandlas med respekt.”

Ha! Jag ska minsann visa Helcaril att jag är mycket bättre än Alcamarthiel på att umgås med människorna! tänkte Mirestel. Just då kom Hanses Stina förbi bänken de satt vid och Mirestel tvingade fram ett stelt leende och en nick. Som tur var öppnades dörren precis och någon ropade att Laurelin behövde hjälp, magisk hjälp. 

Helcaril skyndande ut. Mirestel svalde och det var först när människan Sofia kastade en hätsk blick åt hennes håll och muttrade något om att hon förstås inte behövde göra sig någon brådska, som Mirestel följde efter de andra som sprang upp bakom huset.

* * *

När hon kom fram kunde hon dock dra en lättnadens suck. Det var tydligt att det inte var någon form av magisk katastrof som var i görningen. En grupp tilltufsade människor stod i en hafsigt utritad cirkel. Trots förlusten av sina krafter såg Mirestel att det knappast borde vara något problem för Helcaril att bryta sig igenom den magiska barriär de där rundörade amatörerna upprättat. Frågan var bara varför han inte helt enkelt gjorde slut på deras futtiga försök till magi. Drakfåglarna i sin tur försökte uppenbarligen övertyga trashankarna om att de själva inte utgjorde något hot mot dem. Mirestel fnös för sig själv och satte sig ner på en sten för att titta på spektaklet. Till slut kom en annan människomagiker fram och upprättade någon egen form av skyddscirkel runt den andra. Mirestel gäspade. Så äntligen bröts de nytillkomnas koncentration, eller så kanske deras tveksamma tillgång till kraft ebbade ut, för de föll samman och kraftcirkeln med dem. Vid det laget slutade Mirestel titta på och reste sig och begav sig ner mot stugan igen. Kanske skulle middagsmålet vara serverat?

Några av de nyanlända	Sven Silver, trollkunnig Drakfågel

På vägen såg hon åter Hanses Stina, som stod alldeles ensam vid en stor sten.

Det är ju inte nödvändigtvis oartigt att upplysa henne om att hon inte bör sprida lögner om andra, eller hur? tänkte Mirestel.

”Du,” sa hon, ”du bör inte sprida rykten och historier omkring dig!”

”I spri full int nårö historie,” genmälde Stina oberört. ”Om di högo frågö så svarö I.”

”Jag hoppas bara du är väl medveten om den begränsning som dina mänskliga ögon har,” morrade Mirestel, ”så du bör inte uttala dig om sådant du tror du sett men inte förstår!”

”I vet full va i schå.”

En artig varning är ju inte heller fel, tänkte Mirestel, som inte fullt ut förstod människans grymtningar.

”Och tänk på att ta dig särskilt i akt när du pratar med alver, de kommer aldrig att ta en människas ord före en annan alvs!”

Mirestel väntade inte på människans svar den här gången. Det gick ju ändå knappt att tyda ut vad hon sa.

* * *

”Var det där som vi såg där uppe den sorts magi du tänkt dig att vi skulle lära oss något av?” kunde inte Mirestel låta bli att fråga när Helcaril en stund senare slog sig ned bredvid henne vid bordet.

”Förvisso inte,” svarade hennes mästare svalt. ”Det rörde sig om en grupp oskolade magiker och deras kunskap och kraft är mycket begränsad. Jag påpekade det inte för honom, men Svens kraftcirkel var sannolikt helt onödig.”

”Varför sa du inget, mäster? Då kunde han kanske lärt sig något?” frågade Mirestel intresserat.

”Om jag påtalat det vid tillfället skulle han sannolikt ha blivit stött över att jag sa att det han åstadkommit med viss möda var helt i onödan. I det fallet skulle hans irritation kunnat leda till att han helt missade möjligheten till lärdom.”

”Skulle du ha påpekat det om det varit en av oss, och inte en människa?”

Helcaril tänkte efter en stund. Hans min rörde som vanligt inget av vad som fanns i hans huvud.

”Det är förstås osannolikt att händelsen skulle ha uppstått om det rört sig om en alvisk magiker. Hade det varit en av mina lärjungar hade jag förmodligen sagt att cirkeln var väl utförd, om den varit det, men bett dem reflektera över om den behövts eller inte. Hade det varit en av mina kollegor i Nyckelns väktare, så hade jag kanske tagit upp det även då. Men i det här fallet, när det rör sig om en magiker som jag inte känner så väl och det är svårt att förutsäga personens reaktion, så kan tystnad vara en säkrare väg framåt.”
Mirestel satt själv tyst en stund och funderade över saken, sedan nickade hon. Ett högt rop avbröt däremot hennes tankar och hon svor inombords. Att rundöronen skulle vara så fördömt högljudda hela tiden!

”Jag går ut en stund,” sa hon till Helcaril som bara nickade till svar.

Innan Mirestel förstod vart hennes fötter burit henne fann hon sig åter på väg mot porten. Det var som om något drog henne dit. Var det drömmen? Hon mindes ännu löftet av det fantastiska som väntade. Kanske hade det med hennes kraft att göra? Laurelin hade ju sagt att hon känt en rörelse i jordkraften under gårdagskvällen. Förutsättningarna stämde inte riktigt med drömmen. Det var dag och det snöade inte, men det var alltid svårt att tyda drömmar. Dessutom kanske det ljuvliga hängde på att hon upprepat transen flera gånger? Hon mindes väl den dröm som lett henne till att göra ett stora genombrott inom deras gemensamma forskning kring stenen. En tanke, lätt och flyktig som hoppet självt for genom hennes huvud att det kanske var Ailindil som försökte vägleda henne genom drömmarna.

Just då kom hon fram till platsen där porten fanns och insåg vad hon inte sett tidigare, när horden av människor varit där, att de där trashankarna till rundöron ritat upp sin cirkel just runt hennes port. Hon blev med ens rasande och tvekade bara ett halvt ögonblick innan hon klev fram till cirklarna. Hon spottade på marken och sparkade till snön så att cirklarna bröts. Med foten gjorde hon sitt bästa för att sudda ut vartenda spår av människornas klumpiga ritual. De hade besudlat platsen för en av alvernas portar, hennes port, med sina amatörmässiga konster.

Det tog en lång stund innan hon hade lugnat sig tillräckligt för att kunna falla i trans. Bitterheten försökte följa henne in i meditationen och hon fick kämpa för att släppa alla tankar. En illasinnad vind blåste upp och försökte släcka det ljus hon tänt, så hon byggde ett litet skydd om det. På det hela taget blev det inte som hon hoppats och hon var inte förvånad när det underbara inte infann sig. Istället fattade hennes improviserade lykta eld och hon svor så det osade värre än röken som ringlade sig upp mot skyn när hon skyndsamt fick släcka både lykta och ljus. Förbittrad beslutade hon att ta en promenad.

Medan hon gick lugnade hon sig och började fundera över det där med ljuset. Om ett skydd hamnar för nära en låga, eller om lågan är för het, så kommer skyddet att fatta eld. Utan skydd kommer lågan att blåsas ut. Frågan var hur ett skydd kan byggas upp igen och en låga att tändas på nytt, speciellt om inga kända tänddon fanns att tillgå. Mirestel suckade och undrade om hon skulle kunna diskutera frågan med Helcaril utan att han kom för nära sanningen. Hon bestämde sig för att försöka. Om hon lyckades formulera resonemanget på ett tillräckligt teoretiskt plan kanske det skulle gå vägen och då kanske hon trots allt kunde få hans råd utan att han anade hur det var fatt med henne själv?

Svallisen låg som en hård, förrädisk flod över stigen, men det bekom inte Mirestel. Under sin promenad hade hon plötsligt lagt märke till något där uppe på kullen, som fångat hennes intresse. När hon kom närmare insåg hon genast vad det var, ett tecken som Laurelin måste se.

* * *

”Vad är det du vill visa mig?” undrade de yngre alven nyfiket.

”Vänta, det är här uppe, bara lite till,” sa Mirestel och ledde henne förbi en gammal trädstam som för länge sedan fallit för någon vinterstorm.

”Där,” sa hon och pekade.”Ser du?”

”Ja, en gran?” sa Laurelin undrande.

”Titta närmare, ser du inte det andra trädet?”

”Jo, vad märkligt, två träd från en rot.”

”Nej, inte från samma rot, det är en björk och en gran som växer så tätt sammanslingrade att de ser ut som ett träd. Ser du hur granens grenar håller om björken? Ser du hur krokig och böjd björken är?”

”Ja,” sa Laurelin avvaktande, ”vad är det du vill säga?”

”Min första tanke när jag såg träden,” sa Mirestel, ”var att det hade varit bättre för dem om de växt var för sig, så de kunde ha fått utrymme att växa till sin fulla potential. Då hade båda träden varit raka och höga. Du ser björken, den är döende nu. Om våren kommer få dess löv att spira i år, så kommer det inte att vara så nästa år. Men även om den dör kommer den att fortsätta att påverka granen som inte kommer att kunna växa fritt på många år till.”

”Vad är det du vill säga?” upprepade Laurelin nu ännu mer korthugget.

”Jo, det var min första tanke, som sagt, men min andra tanke…” Mirestel gjorde en konstpaus. Hon var ganska nöjd med sin andra tanke och ville ge den andra alven tid att till fullo uppskatta hennes idérikedom.

”Min andra tanke är att de ändå kan vara till gagn för varandra. När stormen kommer så kommer de att ha stöd i varandra. Tillsammans står de starkare än de hade gjort var för sig. Kanske kommer de andra träden att falla för de bitande vindarna medan dessa två tillsammans kan motstå dem…”

Laurelin verkade inte riktigt fullt lika imponerad som Mirestel hoppats, men hon sa ändå;

”Jag ser vad du ser och jag förstår vad du säger.”

Mirestel nickade. Allra helst hade hon velat hoppa över det andra stycken, att bara visa Laurelin hur dålig hennes vurm för människan Sofia var för henne själv. För att inte tala om hur dålig den var för Mirestel, men det argumentet skulle nog inte falla i så god jord. Just nu var det bättre att hålla god min. Laurelins välvilja var mer värd än Mirestels motvilja mot människan. Hon skulle få lägga upp en mycket snillrik plan för att skilja de båda åt.

”Men,” sa Laurelin plötsligt, ”jag ser även dig.”

”Vad menar du?” frågade Mirestel förbryllat.

”Mirestel, vad har hänt med dig? Din magi… du kan inte bruka din magi längre, eller hur?”

En kall våg av illamående sköljde genom Mirstel. Hur kunde detta ha skett? Laurelin hade genomskådat henne. Vad skulle hon göra nu? 

”Jag förstod det inte först, med stenen, du bad mig att utföra demonstrationen och talade bara om för mig hur jag skulle göra.* Och jag som var så smickrad… Jag som trodde att jag fått ett sådant förtroende… och sedan när Alcamarthiel drog kraft från oss, då togs all kraft från mig.** Det var därför! För att du inte hade någon?!! Jag förstod inte då, men när Hanses-Stina berättade att du skulle ha skapat en dimridå där i Högmark men att det inte blev någon dimma,*** och jag hade ju förstått att du hade flytt… Då äntligen lade jag ihop två och två. Hur kunde du, Mirestel? Förstår du inte att det du gör är farligt! Både för dig och andra, för mig!”

Mirestel flackade med blicken. Vad kunde hon säga för att klara upp detta? Hon kvävde den skälvning av dåligt samvete som drog igenom henne när hon tänkte på att Laurelin farit illa på grund av henne. Nu var det inte tid för att vara känslosam utan för att tänka snabbt. Vad skulle hon ta sig till? Om Alcamarthiel eller Helcaril fick reda på att hon inte hade någon magi. Då var det slutet. Hon skulle aldrig kunna se dem i ögonen mer.

”Har du sagt något till…?”

”Nej, inte till någon, inte ännu. Men magi kan inte bara försvinna! Du måste låta oss hjälpa dig! Hade det något med din mästare att göra?Han är borta, inte sant?”frågade Laurelin.

Det kändes som om hjärtat stannade i kroppen. Hur kan hon vara så insiktsfull? Mirestel svalde krampaktigt.

”Jag kan inte berätta nu, jag ber dig, jag måste få samla mig,” bad hon tyst.

Var det en glimt av medlidande hon såg i Laurelins ögon? Kanske fanns det en möjlighet, åtminstone till att köpa sig tid. Om hon bara kunde väcka Laurelins medkänsla. Det tog emot, men hon såg ingen annan lösning. Hon måste sätta allt sitt hopp till den yngre alvens barmhärtighet och känsla för rättvisa. Hon stålsatte sig innan hon utan åthävor kastade sig ner på knä framför den andras fötter.

”Jag bönfaller dig Laurelin, bevara min hemlighet,” kved hon. ”Säg inget till de andra! Jag skulle inte kunna leva med det om de visste!”

Den kalla snön smälte snabbt under hennes knän, men Mirestel brydde sig inte om det.

”Res dig upp, snälla Mirestel!”bad Laurelin.

”Jag ber dig, lova att du inte säger något till de andra.”

”Men du borde låta oss hjälpa dig. Låta mig hjälpa dig!” sa den andra alven frustrerat.

”Du kan hjälpa mig, men säg inget till de andra, snälla.”

”Men res dig upp, du kan inte sitta där i snön!”

”Lova!”

”Låt gå, jag lovar, men då måste du lova att ingen annan får komma till skada, ingen! Inte jag, ingen får komma till skada och du måste lova att sluta ljuga om att du kan göra saker som du inte kan. Låt mig hjälpa dig istället!”

Mirestel bet sig i läppen. Detta skulle verkligen ställa till problem, men vad hade hon för val?

”Jag lovar,” sa hon tyst.

”Du måste också lova att berätta för mäster någon gång. Du kan inte tiga om detta för evigt!”

Nej, tänkte Mirestel, inte för evigt, men tillräckligt länge…

”Jag ska berätta, men du måste låta mig berätta det då.”

Laurelin nickade.

”Då ska jag hjälpa dig, men jag vet inte hur mycket jag kan göra. Jag är ju inte den visaste eller mäktigaste av oss. Du borde prata med mäster…”

Hon såg Mirestels blick och tystnade.

”Nåja, jag ska göra vad jag kan…”