 |
| Mirestel |
Det var knappt att Mirestel förmådde gå in i stugan igen. Det kändes som om hela hennes liv låg i spillror. Hur hade detta kunnat hända? Vad skulle hon göra? Om Laurelin kom på henne med att ljuga om att hon kunde utföra sådant hon inte kunde, så skulle hon knappast låta henne slippa undan. Men hur skulle hon kunna komma undan utan att ta på sig att utföra någon magi?
Fördömt också! svor hon inombords. Hon lutade huvudet tungt i händerna. Det var bara att inse, förr eller senare måste hon ge sig av. Och allt som gått så bra fram till nu! Hon suckade djupt.
”Hur är det, står något på?”
Mirestel spratt till och såg Laurelin och Helcaril titta på henne med undrande blickar. Hon reste sig genast och försökte ordna anletsdragen i en tillräckligt lättsam min.
”Nej då, inget alls!”
Det är bara mitt liv som rämnat omkring mig, tänkte hon bittert.
Mirestel funderade hela eftermiddagen på någon lämplig utväg och tillslut fann hon den. Kanske inte det mest trovärdiga eller optimala, men åtminstone något som kunde ge henne en ursäkt till att inte utföra magi och som kanske till och med skulle kunna lösa hennes problem.
Jag ska lära mig människomagi! tänkte hon. Då, om någon ber mig att göra någon besvärjelse så kan jag säga att, det går tyvärr inte för jag måste skola om mitt sinne… och vem vet, det kanske fungerar. För om människor kan lära sig det så kan det ju inte vara så svårt! Det kommer att ge mig tid nog att fundera ut något. Kanske kommer jag att hitta något botemedel.
Hon log ett bistert leende.
Kanske kommer ett mirakel att ske…
Hennes tankar gick till drömmen som hon haft, kanske… kanske… men hon vågade inte hoppas. Fast ändå, Laurelin hade ju känt någon form av skälvning i jordkraften när Mirestel mediterat vid porten under gårdagskvällen. En port hade stulit hennes kraft från henne, kanske en annan port skulle ge den tillbaka?
Tre möjligheter, tänkte hon. Antingen får jag min kraft åter, eller så kan jag lära mig bruka människomagi, eller… eller så måste jag ge mig av. Men i vilket fall har jag lite tid på mig.
| *) Se Mirestel i Ravnsmark: del 1. |
Någorlunda nöjd med att ha funnit en utväg som inte innebar att hon omgående var tvungen att lämna sin plats som Helcarils lärljunge, satte hon sig ner vid bordet. Men hon hade inte hunnit ta mer ett par tuggor av middagsmålet innan något av det som Laurelin sagt* plötsligt slog henne.
”…men när Hanses-Stina berättade att du skulle ha skapat en dimridå där i Högmark men att det inte blev någon dimma, och jag hade ju förstått att du hade flytt… Då äntligen lade jag ihop två och två.”
Det var som om Laurelins röst ekade i hennes huvud.
”…när Hanses-Stina berättade…”
Hanses-Stina! Det är hennes fel! Hennes fel att mitt liv är förstört!
Mirestel sökte med blicken genom rummet tills den fann människan, nästan längst bort vid det andra bordet. Där var hon. Det fördömda avskräde till människa som vågat förstöra hennes liv. Men det skulle hon få ångra. Mirestel måste få tillbaka sina krafter och då… men nej, avbröt hon sig. Nu fick hon inte handla överilat utan planera detta mycket noga. Hon skulle behöva något från Hanses-Stina, något som kunde hjälpa henne att skicka förbannelsen över henne. Blod hade varit bra, men svårt, naglar likaså. Men ett hårstrå skulle vara överkomligt.
Det var som om Hanses-Stina plötsligt kände den brännande blicken som försökte borra sig in i henne från andra sidan rummet för hon vände sig om och mötte Mirestels ögon. Det var knappt Mirestel kunde hålla tillbaka en morrning.
Vänta bara… tänkte hon.
 |
 |
| Syster Stena | Hanses Stina |
”Vi förlåter varandra!...”
Mirestel ryckte förvirrat till. Hon insåg att medan hon varit helt försjunken i sina planer för Hanses-Stinas öde så hade den där mänskliga kaplanen rest sig och var mitt inne i ett eldigt tal till de församlad. Hon svamlade på om Drakfåglarna och allt vad det innebar att tillhöra detta sällskap. Att göra fel, att bli straffad… det kunde Mirestel sympatisera med. De som gjorde fel borde straffas. Sedan kom hon in på förlåtelse.
Förlåtelse, tänkte Mirestel, ja, förlåtelse är en utmärkt ursäkt att närma sig den där hatade människan. Håll dina fiender nära så att de inte inser att de är dina fiender… tänkte hon och reste sig upp.
* * *
Hanses Stina ryckte till när Mirestel plötsligt damp ner bredvid henne. Hon såg märkbart förvånad ut, men log mot alven som fick kämpa för att vrida upp mungiporna i vad som i bästa fall kunde kallas en inte ovänlig grimas.
Mirestel harklade sig,
”Inspirerande tal…” sa hon, något krampaktigt.
Människans förvånade min övergick raskt till stadiet förbryllad.
”Ja, det där med att förlåta,” kämpade Mirestel på, samtidigt som hennes ögon hela tiden drogs till människans långa, dinglande flätor. Det kliade i fingrarna, men hon lade band på sig.
”Att vi måste förlåta varandra… och så, jag tänkte att det är viktigt…”
Mirestel önskade att hon trots allt lagt lite mer tid på att fundera ut exakt vad hon skulle säga till människosoldaten. Men det var för sent nu.
”Så jag förlåter dig!” hasplade hon ur sig samtidigt som hon lutade sig fram och lade armarna om människan. Hon stack med flit in händerna under flätorna och försökte se till att ringen på vänsterhanden trasslade in sig i lockarna. Tyvärr vann Hanses Stinas överdrivet vänskapliga natur över chocken alldeles för snart och Mirestel fick en riktig björnkram tillbaka.
I vet han du menô = jag vet vad du menar. Övers anm. |
”Inte fö att i vet han du menô, men hä e klart att du e förlåtn!"*
Mirestel fick kämpa med paniken när hon så plötsligt tryckts tätt intill en människobarm. Hårstrået var glömt och det enda hon ville var att så snabbt som möjligt komma undan de starka armarna som höll henne som i ett skruvstäd. Hon vred och skruvade på sig för att människan skulle släppa henne. När hon äntligen kom lös däremot så svor hon över sig själv. Inte ett ynka hårstrå hade hon fått med sig. Plågan hade varit helt i onödan. Dessutom mötte hon Laurelins chockerade blick tvärs över bordet.
Har hon suttit där hela tiden? Klumpigt, klumpigt! Fördömt också, hoppas hon inte misstänker vad jag försökte göra! tänkte Mirestel samtidigt som hon försökte samla sig.
”Jag eh, fastnade lite i ditt hår, hoppas det inte gjorde ont!” sa hon snabbt till Hanses Stina, men kunde inte låta bli en förstulen blick mot Laurelins håll. Den yngre alven iakttog dem misstänksamt.
|
”Å, hä e då ingana, men kômpis säg alltid att mätt hår e som skädzistrån.”*
”Förlåt, vad sa du? Skäggstrån?”
| Tsôckt= tjockt |
” Ja, att hä e tsôckt ô trassäl in säg i allt. Ho använd hä ti si säckpipa.”
”Vad är en säckpipa?”
”Jo du vet ett sådant där blåsinstrument med pipor och en säck, och så blåser man upp säcken.”
Mirestel tyckte sig vagt kunna minnas ett skränigt, monstruöst instrument som tjöt som en stucken gris och som hon ibland sett människorna släpa runt på.
”Jaha,” sa hon, nu motvilligt fängslad. ”Men var kommer ditt hår in?”
|
”Jo du förstår, att i pipon finns ett litet mônstötzi som liksôm vibrer, och da pi sätt spelmänna ett skägdzistrå.”
”Varför i stjärnornas namn då?”
| An liss kläppin= den lilla kläppen |
”Så int an liss kläppin da pi ska rammôl ner.”
Mirestel försökte skaka av sig sin motvilliga fascination, men Hanses Stina fortsatte.
”Ôch män kômpis, Fôsslass Maja, ho säg att mätt hår e sôm ett skädzistrå sô ho tar hä iställä.”
Ett ljus av hopp tändes i Mirestels hjärta. Ett stulet instrument skulle knappast kunna gå att spåra tillbaka till henne. Laurelin skulle aldrig kunna misstänka vad hon höll på med!
Kanske satt den där andra människan just nu bara en bit bort och blåste i de där anskrämliga piporna som innehöll Hanses Stinas hår!
”Och var är den där Maja nu? Jag skulle eh, vilja få höra lite av de där skäggpiporna.”
”Nej, ho e himma i Högmark, ho e ingona kriger int!”
| *) Se Återhämtning. |
En rysning gled över Mirestels kropp när hon för sin inre syn såg den plågsamma vandringen som hon, svårt skadad, fått genomlida senast hon varit i Högmark.*
 |
| Sofia |
Kanske kan jag skära av henne flätorna i smyg när hon sover istället… tänkte Mirestel. Hon kastade åter en blick på Laurelin, men den andra alven hade nu fått sällskap av människan Sofia som uppenbarligen sa något mycket fängslande för hon hade vänt sig bort och tittade inte längre åt Mirestels håll.
Inombords svärande över den förlorade chansen, reste sig Mirestel. Hon stod inte ut en sekund till i människans närvaro. Hårstrå eller ej. Hon tittade ut och insåg förfärad att det snart var dags för patrull. Att hon skulle sättas på att patrullera tillsammans med människor! Det kändes som om den lilla stugans väggar trycktes samman omkring henne. De högljudda röster som sorlade blev till en kakafoni. Som hon avskydde dem! Rundörade, grova och skränande som vilda djur! Hennes ögon mötte för en sekund åter Hanses Stinas och hon fick bita ihop tänderna och svälja ner den våg av hat som steg i strupen. Hon måste ut härifrån!
* * *
Den kalla nattluften var som en lisa för hennes sinne. Tystnaden och mörkret slöt sig om henne och omfamnade henne. Plötsligt kände hon det, det var något bekant. Kanske var det en doft hon kände igen, eller snöflingorna som föll tunga från de grå molnen som dolde månen högt där uppe, eller bara en känsla? Det påminde henne om något… jo, drömmen! Och porten! Något bra skulle hända vid porten om hon bara kunde komma dit.
Ailindil, tänkte hon. Hon visste att det var ett fåfängt hopp, men hon kunde inte låta bli att tänka att det kanske var han som skickat drömmarna. Kanske väntade han på henne bortom porten. Kanske längtade han efter henne såsom hennes hjärta fortfarande värkte efter honom? Kanske hade han kunnat sända drömmen till henne för att porten inte var riktigt stängd? Kanske skulle han ge henne hennes krafter tillbaka?
Ett högljutt skratt inifrån stugan fick Mirestel att spritta till.
Förbannade människor och fördömda Hanses Stina! svor hon. Jag måste skynda mig, tänk om de kommer för att hämta mig till patrullen. Om jag bara hade mina krafter så skulle jag visa dem allesamman!
Utan en blick bakåt sprang Mirestel över den våta snön, upp mot skogen och kullen där porten väntade. Hennes hjärta sjöng av vrede och hat.
Om jag bara får mina krafter tillbaka så ska Hanses Stina få smaka på min hämnd!
Runt den osynliga porten stod skogen tät och mörk. Som vanligt försökte Mirestel sträcka ut sitt sinne, att bryta igenom de magiska slöjor som dolde porten, men hon såg ingenting. Vanmakt blandades med ilskan i hennes hjärta.
Finns du där inne, Ailindil? tänkte hon och sträckte händerna mot den plats där hon visste att porten var. Hjälp mig!
Mirestel fumlade med det lilla ljus hon fått med sig. Hon föll på knä i snön. Tog ett djupt andetag och lät sakta sitt medvetande sippra ner genom kroppen. Ilskan försökte för ett ögonblick hålla hennes sinne fånge, men med rutinmässig vana lösgjorde hon sig snart från känslan och kände den flyta bort, bli avlägsen, som om den tillhörde någon annan. Hon fokuserade på porten, på att öppna sig för den. Hon sjönk allt djupare och djupare in i transen.
Och så hörde hon rösten.
