Allt som hände sedan hände efter...

Det höga gräset slog mot benen och andetagen värkte i strupen. En snabb blick bakåt och runt omkring. De Furstliga knappade in på de flyende Drakfåglarna. I en rörelse vred hon sig om och släppte i väg en, två pilar som fann sina mål hos några av de närmaste förföljarna. Skogsbrynet närmade sig. I den retirerande hopen såg hon Erynmeril, Marillion och Arananth sida vid sida med en grupp gedanier, däribland Björn och hans rote från Bäcktorp.

Så idiotiskt! Om roteledarna hade den minsta vett i sina små, trånga människohjärnor och kunskap kring hur alviska bågskyttar och spejares talanger bäst utnyttjas skulle de alla fyra ha suttit i träden vid skogsbrynet nu och fullständigt nedgjort förföljarna. Eller så hade de fått smyga före de andra inkompetenta, mänskliga spejarna och hade snabbt kunnat konstatera att de var på väg in i en fälla. Idioti, det var vad det var! Jag måste diskutera det här med Arna -igen, tänkte Lin dystert.

Bäcktorps rote

Ett rop av många röster fick henne att kasta en blick bakåt igen. Hon var nästan framme vid skogsbrynet nu - väl där skulle de med lätthet kunna undfly de tungt rustade legionärerna. Sofia och en mindre grupp hade kommit efter de andra något och bakom dem närmade sig de Furstliga snabbt. I mitten av den svartklädda truppen såg Lin plötsligt fladdrande röda mantlar och mörka hjälmar och rustningar som skymtade fram under några av dem. Salamandrar.

Sofia Björnäng

Lin vände sig om och började springa mot Sofia. Hon hörde vagt Erynmeril ropa något efter henne. En, två, tre pilar for snabbt iväg och fällde legionärerna närmast Sofias grupp.

”Lin, din idiot! Vad gör du, andra hållet, spring! ” skrek Sofia när hon passerade henne.

De Furstliga var nästan 50 meter bort när hon stannade upp, överraskad av lugnet hon kände. I en bråkdels sekund hann hon reflektera över att det kom tillbaka så lätt... förundras över att just detta var det första hon kom att tänka på trots att det var så länge sedan, det som hon förträngt... njuta av känslan av kraft som flödade genom henne.

Hon drog kraften genom armbandet som hon för så länge sedan laddade en kall vinterdag på Formenos sluttningar. Viskande pockade hon på vattnet och vindens uppmärksamhet, och temperaturen sjönk plötsligt och en tjock dimma rullade in över ängen. Hon, Drakfåglarna och deras allierade skulle lätt kunna gömma sig i den och undfly de Furstliga långt innan Rödkåporna kunnat samla sig tillräckligt för att skingra den.

Ett ögonblick var Lin överväldigad av triumf - Jag klarade det! För sent insåg hon sitt misstag. Nej, riktningen är fel! Sammanbitet drog hon sitt svärd. De Furstliga var redan framme vid henne nu, dimman tornade upp sig bakom henne som en vit vägg och det var alltför sent att fly.

Striden blev kort, förtvivlad och intensiv, och till slut var det bara blodsmak, smärta och mörker som återstod.

Broder Sverker

Ett ljud skrapade genom mörkret, dörren öppnades och hon bländades när strimman av ljus plötslig vidgas och det trånga utrymmet dränktes i lyktsken. Hon släpades hårdhänt ut i korridoren utanför, slängdes in i ett annat rum och trycktes ner i en stol. Kisande mot det plötsliga ljuset anade hon röda konturer kring någon som hukade framför henne.

“Håll i henne och dra upp ärmen,” sa en mansröst. Osynliga händer grep tag i henne och gjorde som rösten sade. Den hukande mannen i rött reste sig. Lin hade fortfarande svårt att fokusera blicken och se honom ordentligt.

“Så ja, min sköna,” sa han mjukt. “Ingen anledning att kämpa emot, och snart orkar du inte mer ändå. Vi har en enkel metod för att hantera förslagna magiker utan att behöva anstränga oss i onödan. Nu undrar du kanske hur det är möjligt? Du får helt enkelt chansen att bidra till vår forskning med en volym av ditt… dyrbara… alvblod.”  Han log snett. “Som en följd av det hela blir det också svårt eller omöjligt för dig att bruka magi eller göra större motstånd. Mycket praktiskt och smidigt, faktiskt. Det här kommer inte att göra ont, oroa dig inte.”

Någonting kallt tryckte mot hennes armveck och skar in. Hon tittade ner och såg blod välla fram ur åderlåtningsjärnet och ner i Rödkåpans kärl. Kärlet hade en måttsats på sidan av glaset och han följde nogsamt mängden blod som samlas däri. Det dröjde en stund och mattheten sprider sig genom kroppen innan han var nöjd och förband såret.

”Så, det gick ju snabbt och lätt, eller hur?” log mannen glatt. ”Nu tror jag broder Sverker här har några frågor till dig. Vi ses igen imorgon.”

* * *

Tiden flöt ihop i en ström av rädsla, hunger, panik och smärta. Daglig åderlåtning, obegripliga och brutala förhör, vad som sades och gjordes var till slut inte viktigt mer. Hon ville bara släppa taget, men kunde inte.

* * *

Utanför dörren hördes plötsligt trampet av många fötter och upprörda röster. Lin orkade inte bry sig. Nån annan stackars sate kanske...

Fotstegen och rösterna stannade utanför och det rasslade i dörren.  Lins ögon tårades i det plötsliga ljuset och hon anade flera gestalter i dörröppningen. Upprörda röster talade i mun på varandra. Lin förmådde inte ta in orden, orkade knappt höja huvudet. Men… var inte det där ett alviskt ord?

“Det finns inget oklart här, pe-channas.”* Rösten tycktes skälva av nätt och jämnt återhållen vrede. “Alla alvfångar skall föras till mig. Omedelbart. Jag kommer inte att glömma det här. Du kommer att önska att du bara varit i hennes ställe. Rhachon cornlhaw!”**

Lin såg mödosamt upp. En späd, blond alvkvinna stod vid sidan om dörren och stirrade på en betydligt längre Salamander; den senare bar ett märke på manteln som Lin vagt gissade betydde att hon var någon sorts officer. Alvkvinnans ögon blixtrade. Salamandern hade handen på svärdfästet och stirrade tillbaka på nykomlingen med lika delar hat och fruktan i blicken. Bakom henne stod fångvaktaren som mest såg skräckslagen ut.

Bredvid alvkvinnan stod en annan alv, en man, och bakom dem skymtade några andra gestalter. Lin noterade någonstans, nästan förstrött, att mannen var mycket stilig. Han såg nonchalant på den för ögonblicket tysta kampen mellan alvkvinnan och Salamandern. Det blev Salamandern som till slut vek undan med blicken, tog ett steg tillbaka och slog ut med armen som för att teckna “fritt fram”. Hennes ögon lyste fortfarande av hat. Mannen log roat. Han ser bekant ut… tänkte Lin. Påminner om Tharangil från Formenos, Saeryns son...

Han såg ner och mötte Lins blick, och det gick en stöt genom hela hennes varelse. Hennes blick fångades och hennes sinne drogs mot honom fullständigt, hon kunde knappt andas och kände på något sätt att han kände likadant. Ett mentalt klick genljöd inom henne och hon kände hans ande beröra sin egen. Ingenting annat existerade än han, den saknade biten av henne själv.

Caelwen

”Ah, så intressant.” Kvinnan såg ner på Lin och mannen som sjunkit ner på knä framför henne. ”Detta var länge sedan jag såg…" sa hon nästan för sig själv. "Det kan vara till hjälp förstås, men kanske inte nu.  Caelwen, hjälp Tharangil härifrån.”

Någon hjälpte mannen – Tharangil - därifrån. Lin kved över förlusten och var plötsligt tillbaka i sin egen kropp. Hon flämtade av smärtan som ett ögonblick varit bortglömd, men som nu plötsligt välde över henne igen.

”Så, så... jag ska ta hand om dig, Laurelin …jag ska hjälpa dig. Du ska se, jag ska hjälpa dig på många sätt.” Mjuka svala händer smekte över Lins kind och panna och drog in henne i en omfamning. ”De som gjort dig detta ska få betala, jag lovar dig.” Någon låste upp bojorna som fängslat hennes händer. Lin lutade sig snyftande in i kvinnans omfamning och klängde sig fast vid henne.

”Kom, kan du gå? Ingen fara, vi bär dig...” Världen tonar ut när Lin sveptes upp i starka armar.

Några av de andra alverna började tala när de rör sig genom korridoren. ”Rana, ska vi inte ….”  var det sista Lin hörde innan allt blev mörkt igen.

THARANGIL

Caelwen lämnade honom och Tharangil sjönk tungt ned i den stoppade stolen och begravde ansiktet i sina händer.

Vad är det som händer med mig? Hennes ansikte blixtrade förbi i hans inre. Vem är hon? Hennes ansikte var så bekant, som om de träffats förut, som om han kände henne väl. Men han kunde inte placera henne eller minnas när. Var hon med i någon av flyktinggrupperna vi ledde till Formenos när de margholiska bosättningarna föll?

Formenos… tanken på barndomshemmet gjorde ont. Han reste sig upp och gick fram till fönstret. Det var länge sedan han tänkt på Formenos, på sitt gamla liv. Han hade haft en lycklig barndom, en  uppmärksam far, en frånvarande men älskande mor, en syster att leka med. Som halvvuxen och vuxen hade han kanske lidit under oket att vara Saeryns son. Men hans väg hade varit krigarens även om hans mor inte varit Sereg*, boningens främsta krigsledare. Han hade fått bevisa gång på gång att han trädde sin egen väg - att han inte stod i sin mors skugga. Visst, han hade varit ung och våghalsig, han och hans gwaith** hade fått rykte om sig att vara vilda och risktagande. Med viss rätt, medgav han för sig själv med en grimas.

Men de hade gjort det ingen annan vågade där i början av kriget, tagit kampen till de Furstliga och räddat de som räddas kunde. Minnena fick honom att le. Så han saknade det ibland, spänningen, känslan av att göra det rätta, kamratskapen… Vanyo och de andra i truppen som valt att stanna. Bara Caelwen, Elcaril, och Ercassë hade valt att följa med honom i slutändan. Ilskan steg inom honom. De där idioterna i Formenos som splittrat hans gwaith! De hade tvingat honom till detta. De höll honom tillbaka när de borde ha låtit honom fortsätta,  det var bara Rana som någonsin sett hans sanna potential. Rana hade släppt honom fri. Fast det var som om ett monster vaknat inom honom… vissa dagar kände han inte igen sig själv. De han kämpade sida vid sida med skrämde honom och i sitt inre undrade han över hur han egentligen hamnat här och om det verkligen var här han hörde hemma. Han visste allt för väl vad för mörka tankar som rörde sig innanför de Furstligas ordnade - och inte alltid så ordnade - yttre.

Han hade varit helt ung när hans mor upptäckte hans förmåga. I hans värld var det helt normalt och han trodde alla kunde läsa andras ytliga tankar. Saeryn fick honom att lova att aldrig tala om eller låtsas om det, väl medveten om hur en sådan förmåga lätt skulle skrämma de omkring honom. En av de få kloka saker mor någonsin lärt mig, tänkte han roat.

Fångens ansikte svävade upp i hans tankar igen och han skakade irriterat på huvudet. Vem är hon?! Det var som om hon byggt ett bo i hans inre,  som om hon saknats honom men äntligen kommit till rätta.

Irriterat stegade han runt i rummet. Han avskydde att känna sig bunden och än mer avskydde han att känna sig ovetande. Att det var en främling som fick honom att känna så här gjorde det hela etter värre, men han kunde inte få henne ur sina tankar eller få sitt hjärta att sluta banka extra fort.

Dörren öppnades och hans hiril - hans härskarinna - gled graciöst in i rummet. Hon betraktade hans vankande med ett höjt ögonbryn och slog sig sedan ned i fåtöljen han nyss lämnat. Han satte sig mittemot och såg på henne med illa dold otålighet. Hans blick sökte sig som av sig själv mot taket i den norra änden av rummet. Hon log.

“Orfëa,” sa hon menande.

“Vad?” Han såg förvirrad ut över det ålderdomliga ordet. “Andens känslor, andens beröring?”

“Ja, något sådant,” sa hon med ett litet skratt. “Jag glömmer bort hur lite ni vet om vårt ursprung. Men nåväl, det var gammalt redan då. Det är primitivt, och var ovanligt redan då jag var ung, nu är det väl nästan helt bortglömt. Jag antar att det i vår gryning var ett villkor för vår arts överlevnad och fortplantning, men att det glömts bort när vi blivit allt mer… ah... civiliserade…” Det sista ordet nästan spottades ut föraktfullt.

“Jag förstår, hiril vuin*. Men vad betyder det?"

Hon dröjde med svaret och såg in i elden som knastrar i eldstaden. Lågorna spelade i hennes ögon.

”Ibland kan två själar vara sammanbundna och inget kan hålla dem ifrån varandra. Det är som en själarnas passion. Det är inte kärlek, även om det ofta utvecklas till det, det är ett tvingande behov. Av att vara nära, att äga och dominera varandra.” Hon reste sig upp och gick mot dörren.

“Håll dig undan från Laurelin, Tharangil.” Hon såg på honom med avsmalnade ögon. ”Jag menar det, trotsa mig inte den här gången, på inga villkor får du gå till henne själv.” Hon öppnade dörren och tvekade på tröskeln, klev igenom dörren och talade över sin axel. ”Se till att det är inte är du som blir dominerad.”

Jag har bytt ett fängelse mot ett annat, tänkte Lin dystert och såg sig om i rummet. Visserligen var det en förbättring jämfört med den trånga cellen: ett tornrum med ett fönster, en bädd, ett litet bord och en stol. Dörren var förvisso olåst men hon fick inte gå ut utan sällskap och bevakades ständigt av en av Ranas följeslagare.

Rana.

Rana, Náuglugs ryttare

Rana den Vittra var en mörk legend bland alvfolket. En av deras kunnigaste och kraftfullaste magiker – och den första alv som gått över på Gholan Alvbanes sida, som förrått Silcarindril och tämjt draken Náuglug. Hon hade dräpts av människan Imrar som sedan också, enligt legenderna, besegrat Gholan. Men inget av det hade varat. Fursten – Gholan – hade återvänt och härskade på nytt över Margholien, och både Rana och draken hade väckts till nytt liv och fått nya kroppar.

Och nu hade de mötts öga mot öga, flera gånger. Det var svårt att fatta.

På ytan verkade det kanske inte vara något så märkligt med henne. En späd ljushårig alvkvinna, lågmäld, sval och behärskad. Men under ytan brann en kall eld som Lin fått en skymt av då de först sågs och som hon visste kunde flamma upp och förtära allt. Rana var sinnebilden för allt hon fruktat.

Och ändå… när hon besökte Lin i hennes tornkammare var det mest för att samtala.

När Rana var närvarande var det som om hennes ande lade sig över hela rummet och tyngde ned allt. Allting blev mindre och obetydligt. Hon var ljus och skugga, värme och kyla, så intensiv att allt annat tycktes avstanna. Det var knappt så att Lin kunde tänka eller andas, nästan paralyserad av skräck. Ändå var Rana alltid samlad och artig. Det skulle vara så lätt att ge efter, att få lugn och ro igen, att slippa tänka.

* * *

”Lin, varför håller du fast så vid dem? Vad har de någonsin gjort för dig? Tror du de skulle vilja ha dig tillbaka efter allt du berättat här?

”I din nya värld, vad får människorna för plats?”

”De är oviktiga, de är giriga, okunniga, små klumpiga varelser utan några som helst talanger. De utnyttjar oss för sina syften, låter oss dö i deras ställe." Ranas röst  blev skarp, det var tydligt att hon inte tyckte om samtalsämnet.

”Mhm...” Det var så svårt att säga emot Rana, att tänka egna tankar när hela ens jag skalv av ansträngningen av att värja sig från hennes sinnestryck och samtidigt hålla skräcken i schack.

”Vi är ditt folk, ditt rätta folk,” fortsatte Rana, “befriade från alla vanföreställningar. Fria i ande och kropp, vill du inte vara det bästa du kan vara, vara den du egentligen är? Inte förtryckt och förkrympt? Det som de okunniga kallar härskardriften är inte ens riktat mot de dödliga och ändå fruktar de oss. De vill att vi ska fortsätta vara menlösa, förneka oss själva..."

* * *

Det som hänt sedan, hur den djärve och ärelystne Tharangil hade kommit på kant med sin mor och Formenos’ äldste och i förbittring lämnat bosättningen, hade hon dimmigare begrepp om. Hon hade hört de spridda ryktena om att han skulle ha slutit sig till Rana och till och med stridit för Fursten, men det hade varit just vilda rykten.

Tills hon mött honom i Ranas följe och allt vänts på huvudet. Han sa sällan något direkt till henne, men det var svårt att fokusera på något annat när han var med, när hela hennes själ skrek ut till honom. De såg varandra i ögonen och det var som om världen försvann. Hans småleende verkade nästan hånfullt ibland, men det var det enda som var verkligt då de vistades i samma rum. Rana betraktade det hela tålmodigt, men lät det inte fortgå längre stunder.

* * *

Dagarna gick, men Lin kunde inte bli förförd av de som så kallt anslutit sig till de Furstliga, och än mindre de bland dem som uttryckligen såg ned så på hennes vänner bland människorna. Tankarna på Sofia och Arna, på Björn och de andra hon stred med i Gedanien, på de nedbrända bosättningarna i hennes hembygd och hennes döda fick henne att fortsätta förneka Rana.

Besöken kom allt mindre tätt och skräcken för vad som skulle hända nu steg. Lin förstod att det fanns en gräns och att hon snart passerat den. Ska jag bluffa?

* * *

Rana och Tharangil kom sent en kväll. Rana bara stod där och tittade på hennes. Lin kurade ihop, plötsligt iskall.

Så suckade Rana, ”Jag förstår att jag inte har lyckats övertyga dig, Laurelin, och du kan inte lura mig att tro det. En förlust helt klart, för oss alla. Du är mycket starkare än du tror, du skulle ha blivit en sådan lysande naitelië... en av det Sanna Folket.” Hon skakade på huvudet och såg sorgsen ut. ”Så synd att förslösa dig på Rödkåporna.” Tharangil ryckte till och såg på Rana. Hon såg avvaktande tillbaka.

“Låt mig försöka!” sa Tharangil plötsligt. “Jag är säker på att jag skall lyckas. Ge henne till mig, hiril vuin, och jag skall vinna henne för din sak.”

Rana log kallt och skrattade till. ”Det tycks mig finnas också en annan anledning för din iver att hjälpa till, Tharangil, men för all del, försök. Hon är din. Jag lovar att inte hota med Rödkåporna igen.” Hon vände sig om och gick ut, dörren small igen bakom henne. Kvar stod Tharangil och tittade intensivt på Lin.

Hoppet dog när Lin mötte hans blick. Det som fanns däri skrämde och lockade på en gång och plötsligt visste hon bestämt att hennes öde var beseglat. Det finns bara ett sätt detta kan sluta på nu.