I: I sjuktältet
Ljudet av trampande stövlar kom närmare. Hennes tid var ute. Vankelmodet gjorde henne för ett ögonblick som förlamad. Vad skulle hon göra? Hon försökte kämpa ner paniken som höll på att fånga henne som i en malström av isande vatten. Hon kunde höra sina egna andetag, orimligt snabba, som en fågels hjärtslag. Ett plötsligt ljud avgjorde saken. Senare kändes det som om det måste varit ett träd som fallit, för så högt lät ljudet i hennes öron. Hon sveptes med av sin egen skräck och fötterna flög fram över marken, tills plötsligt marken i sig själv försvann. Luften rusade ur hennes lungor och hon förmådde inte ens skrika.
 |
Mirestel |
Hjärtat dunkade fortfarande hårt i bröstet när Mirestel slog upp ögonen. Hon drog djupt efter andan. Mardrömmen tycktes lura som ett osynligt väsen just utanför synfältet och hon rös till. Hon drog med handen över ansiktet som var fuktigt av kallsvett. I takt med att pulsen sakta lugnade sig, bleknade minnet av drömmen. Morgonljuset som trängde genom tältduken var varmt och milt. Mirestel blinkade och skruvade på sig. Nacken och axlarna kändes stela av att ha varit i samma position för länge. Hon övervägde att försöka vända sig på sidan men smärtan som sköt upp från hennes sårade bakdel så fort hon rörde benen var tillräckligt för att övertyga henne om att ligga kvar på mage. Hon kvävde en djup suck. Ännu en dag i sjukbädden. Att ligga still inne i ett tält var mördande tråkigt. Så länge som febern härjat i hennes kropp hade hon flutit in och ut mellan medvetslöshet och hallucinationer, men någon gång under förrgårdagen hade febern plötsligt gett med sig.
Steg utanför tältet fick Mirestel att rycka till. Hon vred på huvudet för att se vem det kunde vara.
”God morgon min vän!” Amrothin lät lite andfådd när hon svepte in genom flikarna som täckte tältöppningen. Hon hade nya bandage med sig och en korg med bröd, äpplen och några flaskor med mystiskt innehåll. Mirestel lade ner huvudet på sina korsade underarmar.
”God morgon”, muttrade hon.
Amrothin stökade bakom henne men Mirestel brydde sig inte om att titta mer.
”Jag ska lägga om dina bandage nu, det kanske blir lite kallt, sa alvhelerskan samtidigt som hon drog upp Mirestels filt över ryggen. Den svala morgonluften som plötsligt nådde Mirestels blottade ben fick henne att huttra till. Amrothins vana händer var varma där de snuddade mot hennes bara hud medan hon började lossa bandagen.
”Kan du höja lite på stussen tror du?”
Mirestel gjorde henne till viljes med en grimas av smärta när det töjde i såret.
”Bra! Nu börjar det likna något. Det här kan kännas lite.”
Någonting kallt droppade ner på Mirestels skinka och hon drog häftigt efter andan. Men vad det nu var fick det smärtan att domna och en pirrande värme spred sig sakta genom kroppen.
”Jag har tänkt på det du berättade igår”, sa Amrothin plötsligt. ”Du måste varit så rädd och du hade verkligen tur! Att bli störd i en ritual kan ju vara väldigt farligt. Jag tror det skulle vara bra om du ville prata om det.”
Mirestel blundade. Exakt vad var det nu hon hade sagt? Något om att hon försökt lägga en besvärjelse och blivit avbruten, var det inte så? Hon hade fortfarande varit svag och känt sig lite omtöcknad efter dagarna med feber när Amrothin bett henne berätta vad som hänt. Hon öppnade munnen, osäker på vad hon egentligen skulle säga, men blev avbruten innan hon ens dragit efter andan.
”På tal om det så har Aerlinn frågat efter dig.”
Mirestel stönade.
”Kan du inte säga att jag fortfarande har feber? ”
”Men det har du ju inte, förresten är det redan för…”
 |
Aerlinn |
Plötsligt drogs tältduken åt sidan och solskenet strömmade in igen för ett ögonblick, innan ljuset lika snabbt skymdes av en gestalt. Aerlinn hade på eget bevåg kommit in och såg på Mirestel med just den min av lika delar beskäftig oro och medlidande som Mirestel lärt sig avsky. Mirestel himlade med ögonen och kunde knappt kväva en suck.
Aerlinn föll ned på knä bredvid Mirestel. "Kära Mirestel," sade hon andlöst, "så skönt att du verkar vara på bättringsvägen nu. Jag hörde att din feber gått över. Men hur läker dina sår? ...Får jag titta efter?"
Mirestel försökte häftigt häva sig upp på armarna för att komma undan.
”Ligg still! Jag håller ju precis på med bandagen! ” Amrothin lät irriterad.
”Aerlinn, kom här och hjälp mig så blir vi klara snabbt. Jag har redan undersökt såren och är nästan färdig. ”
Mirestel gnisslade tänder men gav upp och låg kvar. Med två helare gick den återstående omplåstringen i alla fall raskt, även om det kändes som en mindre evighet.
”Dåså, jag måste skynda vidare,” sade Amrothin när de var klara. ”Aerlinn, kan du hjälpa Mirestel med frukosten?”
”Nej, det behövs inte! Jag kan…” Mirestel försökte vända sig och var nära att skrika till.
Amrothin lade en bestämd hand på hennes rygg och tryckte ner henne.
”Nej min vän, nu får du ligga still. Såret ser ut att läka väl, men om du är oförsiktig kommer stygnen att gå upp.”
Aerlinn drog fram en stol framför Mirestels huvudända. Hon hällde upp en bärnstensfärgad brygd i ett stop och skar en bit bröd som hon lade vid Mirestels hand.
Med medlidandet lysande ur ögonen lyfte hon stopet till Mirestels mun. Men Mirestel förekom henne och tog det.
”Jag kan dricka själv, tack så mycket.”
Hon hörde själv hur bitter hon lät. I vanliga fall hade hon mycket bättre kontroll. Hon drog djupt efter andan.
”Men jag är tacksam för att du vill hjälpa mig”, ljög hon och tog en djup klunk av drycken. Brödet smulade lite och Aerlinn borstade snabbt bort smulorna från britsen. Mirestel åt under tystnad i förhoppningen att Aerlinn skulle ge upp och gå sin väg. Men sådan tur hade hon inte. Istället pratade den andra alven på om lägret, hur de andra sårade klarat sig och så vidare i vad som tycktes vara en oändlighet. Men när Mirestel svalt det sista brödet rynkade Aerlinn lite på pannan och skiftade till en något strängare, om än fortfarande medlidsam, min av oro. "Mirestel," sa hon förrädiskt mjukt, "vi har varit oroliga. Ingen såg dig på flera timmar sedan början av striden. Berätta för mig, vad hände dig egentligen?"
En kall rysning for längs Mirestels ryggrad och hon blev genast på sin vakt. Tankarna rusade genom huvudet. Hon lyfte stopet och svalde det sista av drycken för att vinna tid. Problemet med lögner var att hålla reda på alla detaljer, etsa in dem i huvudet så att de blev verkliga till och med för en själv. Varje lögn innebar att offra en bit av sig själv, av sina egna minnen och begrava dem under lögnens tyngd tills de inte längre existerade. Mirestel blundade. Hon såg bilden framför sig.
Spanaren Huoriel vid hennes sida gestikulerade att hon skulle komma nära intill henne.
"Jag måste ta mig tillbaka till de andra! Du med dina magiska förmågor måste skapa en distraktion som gör att vi alla kan hinna undan." Rädslan kom rusande upp igen från maggropen, dit hon tillfälligt lyckats trycka ner den, och förde med sig en smak av galla.
"Distraktion," viskade hon och hörde till sin skam att rösten darrade. "Hur menar du?" Huoriel tittade med förvånad irritation på henne.
"Du kan ju skapa illusioner! Hitta på något! Och gör det nu!" Med ett språng var hon borta, innan Mirestel hann bestämma sig för om hon skulle säga att hon lika lite kunde skapa en illusion som flyga! Hon sträckte sig förgäves efter kraften, försökte med sin vilja slita fram sin förmåga ur det tomrum som härskade i hennes själ. Men kände ingenting.
Mirestel tvingade bilden att ändra sig. Det var som att bygga en illusion inuti sitt inre.
"Du kan ju skapa illusioner! Hitta på något! Och gör det nu!" Med ett språng var hon borta. Mirestel sträckte sig efter sin kraft, fångade den och inledde den invecklade ritual som var lika känd för henne som hennes eget namn. Orden flöt ur hennes mun när ett… när ett… när ett träd plötsligt föll precis bredvid henne och hon kastades till marken. Besvärjelsen dog ut på hennes läppar och kraften sögs ur henne i en nästan smärtsam ström. Det plötsliga ljudet av stövlar verkade dundra genom skogen. En ulvs ylande skar genom luften. Mirestel insåg att hon aldrig skulle ha tid att lägga en till besvärjelse.
Det var fly eller fångas. Med sina insikter i de allierades planer var det livsviktigt att hon inte lät sig fångas. Därför måste hon överge de arma själar som hon skulle ha skyddat… som det nu var omöjligt att skydda.
En hand lades plötsligt på hennes handled och Mirestel rycktes ur sina tankar
”Hur är det Mirestel, mår du bra?”
Mirestel tog ett djupt andetag och vände sig så hon kunde se Aerlinn i ögonen.
”Ja," nickade hon, "eller så bra som jag kan må. Jag är bara så ledsen över att jag misslyckades. Var det många som blev sårade? Jag blev avbruten mitt i besvärjelsen och sedan var de plötsligt över mig. Jag var tvungen att fly! Det fanns inget jag kunde göra!"
Hon försökte klämma fram en ångerfull tår, men där gick tydligen gränsen för hennes skådespelarförmåga, så hon fick nöja sig med att försöka se beklagande ut.
Aerlinn öppnade munnen för att börja säga något, men avbröt sig (för en gångs skull) och tycktes tänka efter. Hon såg inte helt övertygad ut. ”Jag förstår,” nickade hon sedan. ”Och det här hände redan i början? Vad hände sedan?”
"Eh, sedan? Ja, sedan…" Mirestel kände sig helt bragd ur fattningen. Hon hade trott att bekännelsen skulle räcka, men Aerlinn iakttog henne med en blick som tycktes försöka sig borra raka vägen in i hennes inre. "Jo, jag sprang," fortsatte hon snabbt. ”Och jag gömde mig och la en illusion över mig själv så jag inte skulle bli funnen.”
"Du gömde dig? Och sedan? Var det då du blev sårad?"
Mirestel kunde känna paniken komma smygande. Det här samtalet gick inte som hon hoppats. Aerlinn lät inte alls så medlidsam längre.
"Jag…"
* * *
Mirestel tyckte sig höra de margholiska ulvarnas flåsande efter sig där hon flydde genom skogen, men när hon vågade kasta en blick bakom sig såg hon ingen. Stridslarmet hade börjat låta mer avlägset, men de var fortfarande för nära. Alldeles för nära.
Skräcken hade gett hennes fötter vingar, men nu började hon bli andfådd och trött. För varje steg rev det i halsen och bröstet. Hon måste vila snart… men det var för nära, och här var skogen alltför öppen och gles, höga tallar med kala stammar. Om hon kunde hitta ett bra gömställe…
Där! På andra sidan gläntan hon just kommit ut i fanns höga stenblock, täta granar och ett par nedfallna träd. Men det såg ut som det fanns en håla därinne. Kanske kunde hon ta betäckning där...
Mirestel tvekade, men så hördes ett högt ylande i skogen, alldeles för nära. Snabbt kilade hon över till det lockande gömstället och började krypa in mellan de nedfallna trädens grenar.
Just som hon ålade sig ner med huvudet och axlarna under en lågt sittande gren kom hon åt något med knät, och en annan tung gren som suttit fastkilad någonstans svängde upp under hennes mage. Hon försökte pressa ned den igen men nu satt den som berget. Hon satt fast…
* * *
"...jag... jag började smyga tillbaka, fortfarande beslöjad, för att se vad jag kunde göra. Jag tog mig mot ljudet av stridslarmet och när jag närmade mig en strid som pågick började jag förbereda en ny besvärjelse. Och så..."
"Och så?" Aerlinn såg fortfarande frågande ut.
Mirestel hade inte tid att låta lögnerna vävas samman till en omsorgsfull, trovärdig gobeläng utan de bara föll en efter en från hennes läppar.
"...Men jag... det var då jag blev sårad. En förlupen pil från striden träffade mig i.... hm... träffade mig, och jag föll framstupa i snåren." Mirestel behövde i alla fall inte låtsas se miserabel ut.
Till sin lättnad såg hon att Aerlinns drag mjuknade något.
”Så, så, jag är säker på att du gjorde vad du kunde.”
Mirestel nickade tacksamt.
”Jag önskar bara att jag kunde gjort mer!” kunde hon inte låta bli att klämma fram.
Aerlinn nickade sakta och eftertänksamt. "Det var ju en olycklig slump att du blev träffad fast du var beslöjad och dold... men på det hela taget har du ju verkligen haft tur."
Mirestel stirrade på henne och försökte låta bli att blänga mordiskt. Tur??
"Jag menar," fortsatte Aerlinn, "du hade ju kunnat bli dödad. Eller mycket värre sårad. Så det var ju tur att pilen inte träffade värre..." Mirestel gnisslade tänder. Tack för påminnelsen, tänkte hon.
"...för att inte tala om vilken tur det var att de där människorna hörde dig och kunde rädda dig," sa diplomaten glatt. Mirestel ryckte till. Människorna! Den långe hårdhänte drasuten och kvinnan som skrattat åt henne. Hon hade inte tänkt på att Aerlinn förstås talat med dem också. Vad hade de sagt till henne?
"Jag har tackat dem å dina vägnar," sade Aerlinn och såg förnumstig ut. Mirestel blundade och önskade att det här eländiga samtalet skulle ta slut någon gång. Ledan i det ensamma mörka tältet skulle vara en lättnad.
Och nu blev hon till slut bönhörd. Aerlinn reste sig och samlade ihop sina saker.
"Se till att få vila och återhämta dig nu, Mirestel," sade hon förmanande. "Vi talas vid igen när du mår bättre."
II: Nattligt möte
 |
 |
Liv |
Narendion |
Med en trött suck rullade Liv ihop de sista bandagen. Det hade varit ännu en i raden av långa kvällar men ordningen var återställd i fältsjukhuset nu. Hon gick ett sista varv, rättade till filten över en soldat och strök en spejare över kinden så att hon somnade om i lugn och ro. Hon såg fram emot att få sova. Sällan hade en bädd i ett tält känts så lockande.
Ett ljud hördes vid tältingången. Liv tittade upp och såg in i alvkrigaren Narendions obevekliga ögon.
”Caun Dolthorion önskar tala med dig,” sa alven. ”Kan du möta honom nu?”
”Jag kommer,” sa Liv och nickade fast hon kände hur benen skakade av trötthet när hon följde honom ut ur tältet. Hon visste vad det här samtalet skulle handla om och hon hade inte sett fram emot det. Men det gick väl inte att skjuta på längre.
* * *
I Dolthorions tält fick hon en kort respit - alvernas kapten hade blivit uppehållen och var försenad – och erbjöds en sittplats och en mugg varmt te. Hon kröp trött ihop i stolen, blundade ett ögonblick, andades lyckligt in doften av sommar och lät värmen omsluta sig.
 |
Dolthorion |
När hon öppnade ögonen igen satt Dolthorion och diplomaten Aerlinn plötsligt framför henne. De såg allvarligt på henne och båda, även den annars ständigt pratsamma Aerlinn, satt tysta och orörliga. Liv blev för ett ögonblick extra medveten om hur trött och glåmig hon måste se ut, men hon mötte deras blickar öppet och utan att vika undan.
”Välkommen, Liv,” sa Dolthorion till slut, hövlig och värdig som alltid men kyligare än vanligt. ”Tack för att du kom trots att natten är sen. Jag tror du anar vad vi vill tala om.”
Liv nickade. Även om hon inte skulle ha gissat det kunde hon känna det på dem nu. ”Ja, det här kan inte fortsätta längre,” svarade hon allvarligt. ”Det handlar om Mirestel.”
De båda alverna tittade på varandra ett ögonblick och vände sig sedan mot Liv igen. Dolthorion nickade sakta. Aerlinn lutade sig fram.
”Jag har besökt Mirestel i sjuktältet,” sa diplomaten mjukt. ”Det är helt tydligt att hon döljer något. Hennes berättelse går inte ihop. Kanske försökte hon bara förklara bort att hon helt enkelt flydde från striden. Men jag tror det är något mer som ligger bakom. Hon har burit sig märkligt åt redan tidigare. Något hemsöker henne, och jag anar att det kan påverka fler…”
Liv tittade bort. Hela kroppen visade olust och tvekan innan hon tog ett djupt andetag och mötte alvernas blickar på nytt.
”Rana,” sa hon enkelt.
De båda alverna stelnade till och väntade. Det hade blivit mycket tyst.
”Rana,” återtog Liv, ”försöker locka till sig Mirestel genom att lova henne det hon helst vill ha.”
”Åhå?” Dolthorion höjde ena ögonbrynet.
”Frihet från all skuld, ångest och oro. Ni förstår…” Liv lutade sig fram. ”…det verkar som att Rana kan kontakta henne genom drömmar.” Hon berättade kort om hur hon lyckats ”tjuvlyssna” på en sådan dröm innan Rana upptäckte henne. Stämningen i tältet tätnade när de båda alverna insåg vikten av vad hon sagt.
”Kan hon kontakta andra på samma sätt?” insköt Aerlinn.
”Jag vet inte,” sa Liv. ”Det var av en ren händelse jag råkade bli indragen i det här.”
”Det är illa nog,” sa Dolthorion bistert. ”Om Rana har sådana kanaler kan hon kanske spionera på oss via Mirestels drömmar också. Hon kan utgöra en fara för oss alla om hon stannar här.”
”Hon kan vara i fara själv också,” insköt Liv. ”Hon är inte direkt populär bland människorna just nu. Ryktet har spritt sig om att hon övergav sin post under striden och försatte alla i fara.”
Alla tre teg. De båda alverna tittade på varandra.
”Skicka hem henne?” sa Dolthorion frågande.
”Jag tror det är bäst så,” sa Liv långsamt. ”Om hon får återvända till Laiquambo kan hon få stöd och hjälp i säkerhet, och fortsätta sin forskning med Helcaril. Den är också viktig och där kan hon göra nytta.” Till skillnad från här i fält där hon är en ny katastrof som väntar på att hända, behövde hon inte säga högt.
Liv rätade på sig igen med en ansträngning. Hon hade inte mer att säga och hon var mycket trött nu. Dolthorion tog vinken och nickade.
”Tack, Liv,” sa han med sin djupa och lite släpiga röst, ”för att du kom och talade med oss. Du har gett oss en del att tänka på.”
Alla tre reste sig och Dolthorion lade en hand på Livs axel. Hon sjönk ihop för ett ögonblick men rätade sedan på sig med nyfunnen styrka. Hon log varmt och strålande mot alverna innan hon med en kort bugning lämnade tältet för att äntligen få sova.
Alverna tittade på varandra.
”Intressant,” sa Aerlinn. Dolthorion nickade.
”Verkligen. Vi får hålla ögonen på dem.”
III: Drömmen
Mirestel drömde om Rana igen.
Det här var ingen feberdröm som de senaste nätternas och dagarnas, och inte heller ett återupplevt minne som drömmen i sjuktältet. Mest liknade det en syn. Hon talade själv i drömmen men mindes efteråt knappt något av vad hon själv sagt, men Ranas ord i drömmen brände sig fast i minnet.
 |
Rana |
”Jag förstår vad du menar.” Rösten bar inga spår av medlidsamhet eller inställsamhet, den uttalades helt enkelt i samtalston. Rana höll fundersamt ett pekfinger mot sin haka, sittandes i en elegant trästol. ”Du sitter inte i en lätt situation. Men det är bara du som kan välja vad du skall göra – allt det här med att än den ena, än den andra, säger till dig vad du skall göra... det kan i slutändan bara vara riktlinjer. I slutändan är valet ditt. Vill du sluta förneka delar av dig själv? Gör det! Vill du fortsätta lida i tysthet? Gör det. I båda fall finns konsekvenser och efterföljder. Mitt val var inte lätt, oh nej. Jag förväntar mig inte att ditt skall vara det heller... men som du redan vet, väcker det ilska i mig när det folk vi båda tillhör förnekar sig själva, den beslutsamhet vi alla bär på, och vad än värre är, påtvingar andra samma sätt!”
Rana ryckte lätt på axlarna, lyfte mjukt ett elegant glas med vatten till sina läppar och bjöd Mirestel att göra detsamma.
”Jag säger som jag sagt innan: Det handlar inte om att du måste överge allt du är och varit, att du måste ansluta dig till mig. Jag kommer inte att anpassa mitt sätt för att passa dig, och jag förväntar mig inte” - här spände Rana blicken i Mirestel - ”att du skall anpassa dig för att passa mig heller. Så som du så starkt visat att andra förväntar sig av dig. Jag föreslår en frihet du tvingats blunda för, en frihet andra vill förneka dig, som de vill förneka för alla oss av alvers släkte. Hah, man kan försöka förklara för rundöronen, men om de ens lyssnar, så tycker de bättre om oss som kopior av dem själva, bara mer långlivade.”
Ranas ansikte mjuknade igen.
”Jag föreslår den, men kommer inte att tvinga dig. Bara... i dig finns så mycket! Styrka, mod, vilja! Självkänsla, framåtanda! Den skuld du känner är det inte bara du som ålagt dig, den har andra lagt på dig för att det är lättare att få individer att göra som man vill, om de fruktar en, och känner skuld.”
Hon skrattade till och blinkade konspiratoriskt.
”Så se till att du inte känner skuld för att jag manar dig till att frigöra dig, men du känner osäkerhet och tvekar!”
Genom de drömda fönstren fläktade en sval bris. Rummet, som tidigare bara var två bekväma stolar, syntes nu vara lagom stort för eftermiddagste i fyra vänners lag, men där var bara Rana och Mirestel. Efter att de småpratat lite såg Rana ut och nickade för sig själv.
”Nå, du behöver få vila och sova också, och inte bara prata med mig! ...men det är sannerligen en trevlig respit från allt annat, att kunna föra civiliserad konversation med dig. Och på en så lugn och bra plats som här, i drömmar, dessutom. Jag skulle tycka om ifall det kunde ske i den fysiska världen, men...”
Rana såg litet sorgsen ut.
”Att tvingas se sitt eget folk fortsätta med sin självdestruktiva väg, att ingenting ändrats på så många hundra år... jag är besviken, men jag är också arg. Det har du märkt! Och jag tycks inte bli mindre arg, trots att jag nu mött så många individer som lever i självförnekelse och skam, i sorg och... så vidare. Jag kan helt enkelt fortfarande inte acceptera att det är så vi alver skall leva och därmed dö ut. Att dö för människornas ensak, hah! För att vi på något vis måste förneka oss själv, för deras skull – vems annars? - skall vårt släkte förtvina... Att vara tyst och lydig och lugn, bara vara rådgivare, aldrig ta egna val och initiativ... jag förstår din frustration och ilska, jag vet knappt om jag talar om dig, mig eller någon annan alv! Alla samtidigt, tror jag.”
Hon reste sig upp och bugade lätt. Leende, alltid lika artig.
”Jag beklagar att du måst leva som du har. Jag hoppas att hur du än väljer, du faktiskt tar ett beslut. Självrannsakan är gott, men inte intill självspäkelsens gräns! Skall skam eller skuld ha en del i ens liv, skall det vara för att ge tillfälle till reflektion, till lärdom, inte för att tynga ned. Och skall du känna ilska, så vänd den inte mot dig själv. Ilska kan vara skapande, kreativt – vänd den till beslutsamhet, till styrka! Försöker du kväva den kommer den bara äta upp dig inifrån. Mirestel, du har kunskap och klokskap, den enda orsaken till att du binder och kväver dig själv är att andra lärt dig göra det, och att det är det enda sätt du vetat. Du kan välja att fortsätta med det... och du kan välja att slå dig fri och bli din egen. Vad du än väljer, fortsätter jag gärna att finnas här, som lyssnande, eller talande – om du vill.
Du är inte värd någons avsky eller hån, du är värd deras respekt, och du är värd din egen respekt. Skammens och skuldens tid är förbi, inte sant? Du har själv sagt det, själv känt det. Du har accepterat att du kan göra fel, och att du kan göra rätt. Det är andra som inte vill erkänna att du kan göra rätt också.”
Rana log litet igen, i avsked. Hon såg på Mirestel med värme och kamratskap i blicken. En varm känsla av gemenskap tycktes flöda igenom hela rummet och för första gången på länge kände sig Mirestel förstådd och hemma.
”Sov och vila gott. Tills nästa gång.”
IV: Uppbrottet
Mirestel vaknade och fann sig åter ligga ensam på mage i det halvmörka tältet. Värmen och känslan av gemenskap från drömmen rann bort, men ilskan brann vidare med en kall låga.
Hon blev argare och argare där hon låg. På de fördömda människorna, vars dumhet och svaghet lurat in henne i det här eländiga äventyret. På Helcaril som inte bett henne följa med till Laiquambo. På Liv med sina olyckssyner som spionerade på hennes drömmar. På Aerlinn som snokade och la näsan i blöt överallt. På Dolthorion och Huoriel som kastat ut henne i faran utan hjälp. På den evigt förbannade vätten som skjutit henne i baken. På rundöronen som släpat hem henne, kvinnan som flinat åt henne i mjugg och mannen som burit henne som en säck rovor. På Amrothin som inte fanns där när hon behövde henne utan lämnade henne åt människor. På Ailindil som dött och lämnat henne ensam. På alla som inte uppskattade henne.
Ilskan verkade ge krafter. Sakta och smärtsamt lyckades Mirestel ta sig upp på alla fyra och sedan på knä. Det gick långsamt, tungt och gjorde ont – varje häftigare rörelse kändes som ett nytt stick av pilen som sårat henne – men varje gång smärtan högg i blev hon argare och ju argare desto starkare tycktes hon bli. Hon fortsatte att om och om igen älta sina lidna oförrätter och förödmjukelser medan hon långsamt arbetade sig upp på fötter.
Mirestel hörde röster strax utanför tältet, två människor som samtalade men för lågt för att hon skulle kunna urskilja vad de sa. Hon tog ett stapplande steg, smärtan högg till som en kniv och hon jämrade sig högt. Den ena rösten utanför sa något som båda skrattade hjärtligt åt.
Det är mig de skrattar åt, tänkte Mirestel bittert och gnisslande tänder. Är det tacken för att jag frivilligt erbjudit min hjälp och riskerat mitt skinn? Nu får det vara nog.
Mirestel hade fattat ett beslut.
* * *
Aerlinn stannade förbi fältsjukhuset för att rådfråga Amrothin och Liv om hur snart Mirestel kunde förväntas vara på benen och i stånd att resa hem till Laiquambo.
”Hon har legat i fem nätter och fyra dagar nu,” konstaterade Amrothin, ”och febern har ju gått över. Om det verkligen brådskar borde hon egentligen kunna gå nu om hon får stöd, men väntar vi ett par dagar till borde såret vara så pass färdigläkt att jag kan ta ut stygnen. Annars är det en liten risk att de går upp igen.”
Aerlinn nickade. ”Då väntar vi till i övermorgon och så ser vi till att hon får några med sig som hjälp. Men jag går och meddelar henne nu, så får hon börja förbereda sig.”
Hon fortsatte till Mirestels tält, knackade på stolpen och öppnade det mörka tältet när ingen svarade.
”Mirestel,” började hon, ”nu har vi talat om saken. Vi har kommit fram till att det bästa för dig är att du får återvända till Laiquambo och när du känner dig starkare…” Hon avbröt sig.
Tältet var tomt.
* * *
Stödd på en lång stav och med en bärram, packning och filtrullar på ryggen linkade Mirestel sakta västerut på de dolda stigarna genom Tolvmilaskogen mot Laiquambo. I vanliga fall skulle det ha varit tre dagars färd, men hon tog sig långsamt och mycket obekvämt fram – det skulle nog ta närmare en vecka att komma fram. Varje steg gjorde ont, men ilskan och stoltheten drev på henne. Hon skulle tillbaka till Laiquambo, hon skulle kasta sig in i forskningen på nytt och hon skulle visa både sig själv och de andra vad hon kunde. Det var här det skulle vända.
Och på resans tredje dag verkade det som någonting började vända, då Mirestel gjorde en märklig upptäckt.