Peplos
Det här är flera korta artiklar i en och beskriver hur dräktskicken ser ut bland de olika kulturerna i Talvala.
Först kommer en översikt över vad som är relativt genomgående för dräktskicket i hela landet, oavsett samhällsklass och kultur.
Material: Tyger som används är främst ylle (för ytterplagg) och linne (underplagg). Silke förekommer ibland i rikt folks dräkter. Päls förekommer som foder och kantningar.
Färger: Att färga tyger är ofta dyrt; således bär man i allmänhet färggladare kläder ju rikare man är. Även enkelt folks kläder kan gå i många olika färger, men har oftast dämpade nyanser eftersom kläderna bleks ur med tiden och man inte har råd att färga om dem ofta – för rikt folk blir just därför färgprakten en statussymbol. De som har råd bär starka färger: rött, blått, gult, grönt, svart, etc. Tvåfärgade kläder i mi-parti (ena halvan av plagget i en färg, andra i en annan) förekommer inte, men däremot är det mycket vanligt med kantband och bårder i kontrasterande färger eller mönster, och kilar i avvikande färg kan förekomma. Randiga och ibland rentav rutmönstrade tyger förekommer av och till.
Tillverkning och utsmyckning: Kläderna är på det hela taget enkelt utformade; skurna efter raka linjer. Typiskt för talvisk dräkt är däremot de ymniga dekorationerna: smyckade bårder och kantband; tunga och rikt utsirade broscher och spännen; halskedjor och -smycken, etc. Applikationer av olika slag är populära: brickvävda band är mycket vanliga; brodering förekommer också men är inte lika vanligt. Pälskantning och –fodring på ytterplagg förekommer ofta.
Underkläder: Närmast kroppen bär man en skjorta eller särk samt brokor, en sorts byxor som närmast påminner om boxershorts men kan nå ända ned på vaden. Både skjorta/särk och brokor brukar vara i ofärgat eller vitt linne. Särken är hellång med långa, smala ärmar; skjortan är också långärmad men bara höft- till knälång. Skjorta, särk och brokor betraktas som underkläder och syns sällan; nederfållen av en särk kan dock synas om man bär kortare överplagg utanpå den, liksom slutet av en lång ärm. Skjortor och särkar är oftast rakt och enkelt skurna, men kan vara mer avancerade. Halsöppningarna är antingen rymliga och ovala eller smala med en slits.
Skodon: De flesta bär mjuka, platta skor, gärna s k remkängor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk.
Hår och huvudbonad: Det är vanligare i Talvala än i Thule att även anständigt folk går barhuvade – särskilt bland de gammaltroende. Likväl är det förknippat med värdighet och status att pryda eller täcka huvudet på något sätt. Ljustrogna talvi bär oftare huvudbonad.
S k kvinno- och mansdräkt: I beskrivningen skiljer vi på mans- och kvinnodräkt. Observera dock att det som beskrivs som ”mansdräkt” – kortare tunikor och byxor - också kan bäras av de kvinnor som föredrar det, utan att det är något konstigt eller avvikande med det. Terminologin är alltså inte helt konsekvent och logisk. Deal with it. ;-)
Talvi-, suosti- och kerifolkens klädstil är främst inspirerad av finskt 1000-1200-tal, under vilken period många vikingatida och ännu ålderdomligare stildrag är framträdande.
Livplagg: Den talviska kvinnans särk är i vitt eller oblekt linne och oftast rak och enkel. Halslinningen kan vara vid och oval men är oftast rund och smal med en slits (som kan hållas ihop med en brosch), s k nyckelhålslinning. Ibland kan särken vara plisserad (veckad) som en pösskjorta genom s k rynkveckning (se länklistan för en beskrivning), men det är ovanligt och bärs bara vid festliga tillfällen utom av de rikaste.
Över särken bär hon en lång (oftast vristlång), långärmad kjortel i ylle eller linne, oftast färgad men ibland ofärgad. Den mest typiska modellen sitter rätt löst och ledigt, med långa kilar i sidorna och kortare fram och bak, men olika varianter förekommer. Kjorteln är för det mesta osmyckad; dekorationerna brukar koncentreras till ytterplaggen.
|
Peplos
|
Utanpå kjorteln bär man normalt ett överplagg. Det mest distinkta ytterplagget är peplosen, ett ålderdomligt plagg som består av ett eller två fyrkantiga tygstycken som sveps runt kroppen till en rörformad övertunika och fästs med ett par broscher vid axlarna. En variant med axelremmar, en s k hängselkjol av den sort som är vanlig i Gautrike och Nifelheim, förekommer också men är mindre vanlig. Slutligen kan det förekomma att man helt enkelt bär ytterligare en tunika som överplagg. Då är den oftast kortare (knä- till vadlång) och/eller har kortare ärmar än underkjorteln (eller rentav ärmlös – djupa ärmhål, s k helvetesfönster, förekommer dock inte) så att de kan kontrastera mot varandra.
Oavsett snitt dekoreras ytterplagget nästan alltid med kantband eller bårder, gärna brickvävda. Som alternativ kan man ha andra applikationer, gärna drakslingor och liknande mönster. I Talvala och Österlandet är det mycket populärt med s k spiralbårder av brons-, koppar- eller mässingstråd. Metalltråden lindas runt en ten till rörformiga pärlor som sedan sys fast på tyget i olika, oftast geometriska, mönster.
Päls- och skinnjackor kan också förekomma i kyligt väder (se Mansdräkt nedan) men är vanligast i kombination med ”manlig dräkt”, alltså kortare kjortlar och byxor.
Benkläder: Om det inte är mycket varmt bär man gärna knähöga, stickade eller vävda strumpor eller hosor som hålls uppe med benlindor.
Ytterplagg: Manteln är det vanliga ytterplagget. Det förekommer både halvcirkelmantlar av den typ som är vanlig i Thule och en fyrkantig modell som helt enkelt består av ett stort, tungt tygstycke som fästs vid ena eller båda axlarna med ett eller två spännen. Somliga föredrar att vika manteln dubbel och således bära den kort – den fullt utvecklade manteln kan dessutom dubbla som sovfilt. De som har råd fodrar eller kantar gärna sina mantlar med päls.
En kort mantel eller schal bärs ibland för att värma axlarna och överkroppen. Kappor som är öppna fram och hålls ihop med ett eller flera spännen förekommer också emellanåt.
Huvudbonad: Till skillnad från i större delen av Thule går inte gift och respektabelt folk nödvändigtvis med håret täckt; när det är varmt går både gifta och ogifta kvinnor ofta barhuvade, dock gärna med praktfulla håruppsättningar. Pannband, helst brickvävda men ibland i läder, är vanliga som huvudbonader. Annars är det vanligt att man sveper in håret i en enkel huvudduk (enklast i form av en vanlig schalett med två snibbar som knyts i nacken), och särskilt bland Ljustrogna kvinnor har det börjat bli vanligt att bära slöja (haklin däremot är mycket ovanligt). Olika mössor förekommer också.
På resa eller i kallt väder används luvor eller ibland kraghuvor – alltså ungefär som en struthätta men utan strut. Struthättor med tamp förekommer alltså inte (men man kan lätt fixa till en sådan genom att peta in tampen). Det är dock inte ett plagg som normalt bärs till vardags.
Tillbehör och prydnader: Peplos eller hängselkjol hålls uppe med ett par stora, ovala eller runda broscher eller ibland ringspännen. Halsband av pärlor, bärnsten och annat dyrbart är också mycket typiskt för dem som har råd med det. Pärlhalsbanden hängs gärna upp på spännena. Även mindre redskap, som nycklar, saxar och liknande, hängs gärna i trådar eller kedjor från spännbucklorna.
Som bälte används gärna en tyggördel, gärna brickvävd. Den kan bäras tillsammans med ett läderbälte vid behov.
Ett traditionellt attribut för bofasta kvinnor är förklädet, som ofta liksom ytterplaggen är rikt utsmyckat.
 |
En talvisk familj vid elden |
Livplagg: Närmast kroppen bärs som sagt skjortan i vitt eller oblekt linne, oftast rak och enkel. Över den bärs en långärmad kjortel eller tunika. Den är för det mesta knälång, ibland något kortare, och sitter ganska löst; den kan vara slitsad i sidorna från midjan men är oftare utställd med kilar i stället. Den dekoreras vanligen med kantband eller bårder av olika slag – t ex brickvävda band eller applicerade slingor – längs hals- och ärmlinningar, ibland också längs nederfållen. Hals- och ärmlinningar kan ibland också hållas ihop med spännen eller knappar; vanligare är dock att halslinningen är oval och vid nog att dra över huvudet.
Ofta, särskilt om det är kallt eller vid högtidliga tillfällen, bärs en knälång övertunika utanpå. Den kan se ut på samma sätt som underkjorteln men är ofta så beskaffad att underkjorteln också syns; övertunikan kan t ex ha kortare, vidare ärmar och kan ibland vara öppen från halsen och ett stycke nedåt, som längst till midjan. I så fall fästs öppningen vanligen med några spännen.
Ett alternativt ytterplagg, omtyckt bland rika Talvi, är kaftanen som är öppen framtill med två raka eller oftare snett, omlott liggande framstycken, ofta knäppt eller fäst med spännen från hals till midja. Kaftanen kan vara pälskantad, fodrad med silke eller dekorerad med broderier. Mindre välbärgade talvi bär ibland en enkel jacka eller väst, gärna i skinn, av liknande modell utanpå kjorteln.
Benkläder: På benen har man normalt långbyxor. Byxorna är enkla, raka och sitter ganska löst – de kombineras mycket ofta med benlindor, gärna snörda i eleganta korsmönster. Ibland bär man korta hosor av tyg (stickade eller vävda), päls eller skinn utanpå byxorna (knästrumpor, i praktiken) som hålls uppe med benlindorna.
Bland de som är rika nog att slösa med dyrbart tyg, främst hövdingar och lyckosamma krigare och handelsmän, är knälånga påsbyxor mycket populära.
Ytterplagg: Mantlar är det vanligaste; se "kvinnodräkt" ovan. Beväpnade män och kvinnor bär normalt
manteln med bara ett spänne på höger axel (om man är högerhänt), för att
obehindrat kunna dra svärdet om det behövs.
Huvudbonad: Många går barhuvade. Pannband i läder eller tyg (då helst brickvävda band) är populära, och små runda eller toppiga mössor är mycket populära. Kraghuvor (struthätta utan strut – se Kvinnodräkt ovan) bärs ibland men är främst ett resplagg och bärs sällan inomhus.
Tillbehör och prydnader: Bälten är oftast smala och i läder med kraftiga metallspännen. Den som har råd bär gärna praktfulla broscher eller ringspännen på mantlar eller överkjortlar.
Halskedjor och –smycken är populära, gärna små amuletter och medaljonger, ibland i kombination med pärlor eller bärnstenar. Stenar med magiska eller gudomliga symboler är vanliga. Armlänkar eller kraftiga armringar är också omtyckt.
Fler teckningar och foton - talvisk dräkt
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
||
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
De svioner som är bofasta i Talvala, antingen de är ättlingar till nybyggare från tidigare sekler eller nyinflyttade margholiska torpare, klär sig enligt tidigmedeltida mode, ungefär 1100-1200-tal.
Livplagg: Över den långa särken i vitt eller oblekt linne bär den svionska kvinnan normalt en lång kjortel i ylle. Den är hellång (eller någon gång vadlång) och sitter för det mesta löst och ledigt, med hel- eller trekvartslånga ärmar. Den hålls ihop med ett bälte. Över kjorteln bärs oftast en ytterkjortel, som ofta helt enkelt är ytterligare en kjortel av samma snitt. Ytterkjorteln kan ibland vara ärmlös och i så fall slitsad i sidan ned till midjehöjd.
Benkläder: Om det inte är mycket varmt bär man gärna knähöga, stickade eller vävda strumpor eller hosor som hålls uppe med benlindor.
Ytterplagg: Manteln är det vanliga ytterplagget. Svionernas mantlar är nästan alltid halvcirkelformade.
Huvudbonad: Gifta och respektabla svioner har normalt håret täckt. Huvudbonad kan vara så enkelt som en duk svept om huvudet; slöjor, dok och ibland haklin bärs också, liksom ibland kraghuvor (struthätta utan strut).
Tillbehör och prydnader: Svionerna brukar inte bära lika extravagant utsmyckade dräkter som talvi, men bårder och kantband på kläderna är omtyckt och många bär gärna vackra spännen och broscher, inte sällan av talvisk modell.
Livplagg: Över skjortan i linne bär svionen en långärmad kjortel. Den sitter löst och är för det mesta knälång; äldre eller mer välbärgade män kan bära en längre kjortel.
En eller fler extra kjortlar bärs ofta som ytterkläder vid behov. En övertunika kan ibland ha halv- eller trekvartslånga ärmar (i så fall är ärmarna ofta en aning utvidgade).
Benkläder: På benen har man normalt långbyxor eller hosor. Byxorna är enkla, raka och sitter ganska löst – de kombineras ibland med benlindor, gärna snörda i eleganta korsmönster.
Ytterplagg: Mantlar är det vanligaste; se "kvinnodräkt" ovan. Beväpnade män och kvinnor bär normalt manteln med bara ett spänne på höger axel (om man är högerhänt), för att obehindrat kunna dra svärdet om det behövs.
Huvudbonad: Gifta och respektabla svioner brukar som sagt ha håret täckt. Coifen, en liten tyghätta som skyddar håret, är inte lika vanlig som i Thule men förekommer ganska ofta, ibland i kombination med annan huvudbonad. Kraghuvor - struthättor minus struten - är också vanliga, och andra varianter av huvudbonader - enkla släta, runda mössor, slokhattar och lätt toppiga mössor - förekommer också.
Teckningar och foton - svioner
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
|
 |
|
Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander, Ancient Finnish Costumes (Helsinki, 1984)
Översikt över vikingatida och tidigmedeltida finska dräktfynd och moderna rekonstruktioner. Innehåller en del mönsterskisser varav en del återges på sidan Suomalainen muinaispuku. Den främsta förebilden till det talviska dräktskicket. Rekommenderas!
Else Marie Gutarp, Hurusom man sig klädde: en bok om medeltida dräkt (Visby, 1995)
Innehåller en handfull enkla mönster på bl a skjorta, knälång kjortel med korta kilar, hellång kjortel mm.
Hans Käll, Levande rollspel - handbok (Stockholm, 1998)
Innehåller några historiska mönster till engelska dräkter från 1000-1200-talen. Den första mönstergruppen ("1066") passar bra för gautiska kläder.
Jeffrey L. Singman & Will McLeod, Daily life in Chaucer’s England (Westport, 1995)
Historiska mönster till brokor, hosor, skjorta/särk, kjortel samt bältesväska.
Länkarna kommer, om inget annat sägs, från The Kingdom of Atlantias Clothing and Costume Links.
