Helcarils laboratorium - Mirestel
| *) Alviska, ung. "Vildbetar". |
“Som sagt,” återtog Helcaril när Ioristhel skyndat iväg, “så väntar vi besök. En delegation från Nyckelns Väktare och några av Solstammarnas shamaner är på väg hit, de borde vara här vilken dag som helst. Tydligen har de funnit något som skulle kunna vara till hjälp både för vårt försvar och deras och de behöver vår hjälp. Budet sade inte mycket mer än så - utom att de också önskar vår hjälp att utföra en renande ritual.” Han vände sig mot Mirestel. “Är du bekant med Balch-ceraig?”*
 |
| Mirestel |
 |
| Helcaril |
“Vildsvinen här i skogen? Jag läste något om dem, men det var mycket länge sedan och jag har inte studerat dem direkt, men har de inte något med de Underjordiska att göra?”
Helcaril nickade.
“Bara detta gör att de är intressanta, speciellt utifrån vår nuvarande situation. Likväl är deras oerhörda magiska kraft det som för närvarande intresserar mig mest. Och för den ritual som Nyckelns väktare avser är de perfekta. Vi har dessutom tur, för en flock har siktats i närheten.”
De svala ögonen mötte Mirestels egna. Hon höjde på ögonbrynen i en tyst fråga.
“Borsten från vildsvinen bör enligt den här skriftrullen plockas vid själva Livsträdet,”, Helcaril lyfte en gammal pergamentsrulle från bordet framför dem, “så svinen behöver först drivas dit. Tyvärr hinner jag inte själv med detta, men har du några planer för eftermiddagen?”
Till slut sjönk det in vad Helcaril tänkte på, som en frusen sten till botten av en djup sjö.
“Menar du att jag ska ut och jaga vildsvin?” utbrast Mirestel innan hon hann hejda sig. Hon kämpade för att lägga band på paniken som hotade att tränga upp.
“Inte ensam, givetvis. Men någon med det magiska seendet måste finna och välja ut rätt exemplar, de med den starkaste utstrålning som går att hitta. Det är synd att inte Laurelin är tillbaka, men jag har bett Mithiel och några av jägarna följa med och sköta själva infångandet. De står till ditt förfogande. Alcamarthiel, du kanske också kan följa med och hjälpa till? Stötta på magisk väg om det skulle behövas. Kreaturen är som sagt farliga.”
Mirestel såg i ögonvrån hur Alcamarthiel tittat upp när hon hört sitt namn. Mirestel tyckte sig nästan kunna känna hur förtretad den andra var över att ha blivit satt på samma nivå som en hoper jägare. Ingenting kunde ha lugnat hennes nerver så snabbt som möjligheten att trycka ner rivalen.
“Ah, ja, om jag har dem till mitt förfogande…” Hon kunde inte låta bli att dra ut det sista ordet och att dölja det skadeglada leende som försökte dra hennes mungipor uppåt var helt omöjligt, men Helcaril såg som tur var ut att inte märka något. Alcamarthiel däremot såg till och med ännu stelare ut än vanligt när Mirestel vände sig mot henne med leendet spelande.
“Naturligtvis, Helcaril,” sa Alcamarthiel och nickade avmätt. “Ska vi ge oss av genast?”
* * *
 |
| Alcamarthiel |
Alcamarthiel såg fortfarande sur ut. “Det här är ett sådant slöseri,” muttrade hon halvt för sig själv. “Om inte…” Hon tystnade och såg ut att ha kommit på en ny tanke.
“Faktum är,” återtog hon, rakt ut i luften snarare än direkt vänd till Mirestel, “att jag inte kan se vad vi behöver jägarna till. Att leda ett par dumma kreatur hem på magisk väg är då ingen större konst, om man vet vad man gör.” Hon vände sig mot Mirestel och log. “Jag klarar mig i alla fall. Vad säger du, ska vi se vem som får hem det största? Eller du kanske föredrar att ta det säkra före det osäkra och ta jägarna med dig?”
Mirestel knep ihop munnen. Irritationen sjöd inom henne.
“Såsom Helcaril förklarade det, när han gav mig uppdraget, så var det vildsvinens magiska egenskaper och inte deras storlek som betydde något,” fnös hon och försökte göra tonen så högdragen och föraktfull som möjligt.
Alcamarthiels leende stelnade bara ett ögonblick. “För all del,” sa hon mjukt. “Jag förstår om du inte… vill göra det till en tävling. Och det är klart att det kräver inte bara skicklighet i konsten utan också goda nerver. Det kanske är bäst du tar några med dig ändå. Bara för säkerhets skull...”
Mirestel tvekade bara ett ögonblick innan hon avfärdande höjde handen.
“Inte för min skull,” sa hon. “Jag hade bara tänkt ta med dem så att du inte skulle behöva riskera att smutsa ner dina händer.”
I samma ögonblick som orden lämnade hennes mun, önskade Mirestel dem osagda. Nåväl, nu var det gjort. Hon sträckte sig efter sin kraft för att försäkra sig sig om att den fortfarande fanns där och hon blev lättad när hon kände de skimrande trådarna. Hennes förmåga hade förbättrats avsevärt, men det hände fortfarande att kontakten med jordkraften plötsligt försvann när hon höll på med någon komplicerad besvärjelse. Men aldrig att hon skulle visa osäkerhet framför Alcamarthiel!
“Ska vi ses vid västra porten då?”
Trädgården - Alcamarthiel
 |
| Mithiel |
Hon rundade ett hörn och sprang nästan ihop med Mithiel, som just klev fram från bakom ett träd.
"Se dig för!" snäste hon. "Åh! Förlåt, kusin," tillade hon hastigt. "Jag såg inte att det var du."
Mithiel log vänligt. “Ingen fara, kusin. Jag menade inte att skrämma dig. Är du redo för uppdraget?" Hon klappade lätt på bågen hon bar över axeln. "Jag är."
Alcamarthiel suckade, och hennes mungipor drogs neråt. "Redo och redo. Ett sådant här enkelt uppdrag är väl inget som kräver några längre förberedelser. Men jag kan inte påstå att jag ser fram emot att vada fram genom snödrivorna bara för att Helcaril värdesätter min tid mindre än sin egen." Hon tittade förvirrat på Mithiels båge.
"Åh, har inte Mirestel pratat med dig än? Ni behöver inte följa
med. Det här borde jag kunna klara själv."
Hon log elakt. "Mirestel
och jag har en liten... utmaning på gång. Vi ska se vem som klarar sig
bäst mot de här vildsvinen. Det råder väl liten tvekan om vem som
kommer gå segrande ur den striden."
Mithiel rullade lite lätt med ögonen. "Ingen som helst tvekan, skulle jag vilja säga. Att du kommer klara det här själv. Och att du kommer vinna utmaningen. Tänk bara på vindriktningen idag, den kan..." Mithiel avbröt sig själv med en ursäktande grimas och gav Alcamarthiel ett snett leende. "Glöm det. Du vet vad du gör."
Alcamarthiel log tillbaka. "Jag lovar att hålla bättre reda på vinden idag. Tack för påminnelsen."
Hon såg sig omkring i trädgården.
"Förresten, har du sett Ioristhel någonstans? Jag behöver påminna henne om ett experiment som hon övervakar. Om hon glömmer..." Hon avslutade inte meningen.
"Senast jag såg Ioristhel var hon tillsammans med den där Drakfågeln. Sofia?" Mithiel fick ett fundersamt uttryck. "Vilket påminner mig om att Lin borde vara tillbaka snart. Förhoppningsvis kan väl Sofias närvaro muntra upp henne lite. Och kanske få Ioristhel att återgå till sina ordinarie sysslor. Vad är det för experiment om jag får fråga?"
Alcamarthiel viftade avfärdande med handen. "Åh, Ioristhel försöker få fram extra potenta stjärnbladsplantor genom att korspollinera dem med rödarv. Men vad menar du med att hon är med Sofia? De låter väl inte människan gå omkring hur som helst? Den är väl instängd?"
Om Mithiel reagerade på hur Alcamarthiel talade om Sofia så visade hon det inte. Hon ryckte på axlarna. "Hon behöver väl veta vart avträdet är, om inte annat..."
Alcamarthiel fnös. "De där barbarerna behöver väl bara veta var närmaste träd finns för sådant. Men du har rätt i att Lin borde komma hem snart. Om hon nu inte hittat en till människa att vilja ta hand om." Hon skakade besviket på huvudet. "Jag trodde verkligen att hon skulle ha vuxit upp vid det här laget. Visserligen har hon alltid varit ett känsligt barn, men nu börjar det gå överstyr, tycker du inte?"
Mithiel nickade. "Ja, hon är känslig, inte bara ung. Jag tror hon kanske haft lite för mycket att tänka på på sistone. Lite tid med sina egna kan nog få henne på rätt köl igen."
“Du har nog rätt,” sa Alcamarthiel. “Nåja. Det är väl lika bra jag går och får det här ärendet överstökat. Om hon skulle dyka upp medan vi är borta så var snäll och håll ett öga på henne åt mig.” Hon drog på sig handskarna och skred elegant iväg mot västra porten.
* * *
Vid västra porten väntade Mirestel, klädd i en grön yllejacka. Även Alcamarthiel hade motvilligt klätt sig i varma ytterkläder.
“Är du redo att gå?” frågade Mirestel med en nonchalans som Alcamarthiel anade var spelad.
Med en svag nick och ett svalt leende, som fick Mirestel att rynka på ögonbrynen, sa hon:
“Närhelst du är det.”
Det blev en liten obekväm situation när båda försökte gå ut genom dörren samtidigt, men till slut viftade Alcamarthiel otåligt åt Mirestel att gå först.
Den friska luften som slog emot dem bar med sig de första spåren av vår, men Mirestel rös till när vinden smet in under kragen. Hon justerade den mjuka halsduken och drog snabbt på sig sina bruna skinnhandskar.
 |
| Laurelin |
Lin letade sig på vana fötter fram på de knappt synliga stigarna genom Cail, “stängslet” som omgav Laiquambo.
“Stängslet” var inte ett staket eller en mur i vanlig mening, för blotta ögat såg det bara ut som ovanligt tät och snårig skog. Men om man inte visste vägen eller hade en vägvisare var det nästintill omöjligt att hitta igenom. Den som bara vandrat vilse kunde törnesnåren, björnbärsbuskarna, de slingrande stigarna och de lågmälda illusionerna helt enkelt leda runt alvboningen utan att vandraren någonsin anade att den låg därinne. Och en inkräktare med onda avsikter kunde vallas in i dödliga fällor eller bakhåll.
Hon hade gått tillbaka i sina och Sofias spår nästan halvvägs till Ruwen - i två dagar - innan hon var tillräckligt förvissad om att ingen spårade dem och vände hemåt igen. Nu när hon var nästan hemma började hon känna av tröttheten efter tre veckor av nästan ständig vandring genom skog och berg. Och hon var inte helt lugnad, trots att hon inte funnit något och trots att patrullen hon mött strax innan intygade att allt var lugnt i Laiquambo. De onda aningarna ville inte lämna henne ifred. Nu ville hon först och främst förvissa sig om att allt var väl med Sofia.
Hon kom ut i det fria och skyndade mot helarens hus.
* * *
Amrothin, helaren, stod och blandade till en örtbrygd när Lin kom instörtande.
"Sidh, Lin," nickade hon, som vanligt lugn och oberörd. "Är allt väl?"
“Sidh,” svarade Lin andlöst. “Jag mår bra. Men var är Sofia, är inte hon här?”
“Hon är uppe och går nu,” svarade helaren med ett leende. “Hon har kvicknat till betydligt, men hon kommer förstås att behöva kryckan ett rätt bra tag. Jag tror Ioristhel visar henne runt nu. Vet inte riktigt var de är, men du borde hitta dem lätt - de rör sig inte så fort.”
Lin tackade och skyndade vidare. Det lät ju bra, men hon ville verkligen se Sofia själv nu.
* * *
På väg genom vinterträdgården stötte hon ihop med Mithiel, som var på gott humör och hälsade glatt.
“Gott att se dig igen, Lin,” sa hennes kusin när de hälsat. “Jag tror din människa saknar dig också.”
“Ja, jag letar just efter henne.” Lin började känna mer och mer hur trött hon var. “Har du sett till henne?”
“Inte sedan i morse,” sa Mithiel och ryckte på axlarna. “Men hon verkar repa sig fint. Sist jag såg var hon och såg sig om med Ioristhel. Ska vi gå och se om vi hittar dem?” Lin nickade stumt och de slog följe.
“Jag skulle egentligen ha varit ute och jagat vildsvin nu,” återtog Mithiel efter en stunds tystnad, “men Alca tyckte inte att de behövde någon hjälp.” De gick ytterligare några steg innan det sjönk in i Lins trötta huvud vad hon sagt.
“Vad? Alca… jaga vildsvin?” undrade Lin med ett höjt ögonblick. Det lät inte klokt. “Vad pratar du om?”
“Ja, de där magiska svinen som betar här västeröver,” sa Mithiel. “Det behövdes visst borst från dem till någon ritual och magiker för att hitta rätt exemplar. Helcaril skickade ut Alca och Mirestel för det. De skulle haft med mig och Merilin och några till för att fånga in och driva hem bestarna, men som sagt, Alca tyckte de kunde klara det själva, med sin magi antar jag. Jag tror de hade någon sorts vadslagning på gång eller något.”
Lin kvävde ett mellanting mellan en grymtning och ett stönande. Jag vänder ryggen åt dem tre dagar och… Hon skakade på huvudet. “De ska fånga vildsvin… ensamma?”
“Tydligen,” sa Mithiel obekymrat. “Om det bara var den klåparen Mirestel skulle jag kanske oroa mig men Alca har koll nog för dem båda.”
Lin var inte så övertygad om det. Det här lät som en katastrof som väntade på att hända. Mirestels krafter var inte att lita på (och det var det ju bara hon och Mirestel själv som visste) och hon var inte lika bergsäker som Mithiel på att Alcamarthiel var alla situationer vuxen. Hon hade sett sin kusin ta sig vatten över huvudet mer än en gång, även om det alltid slutat mer eller mindre lyckligt hittills. Men Mithiel hade ju inte sett vad hon sett.
“Jag tror nog vi ska se hur det går för dem, för säkerhets skull,” sa Lin och skyndade på stegen mot västra porten. “Kom med!”
Mithiel himlade lite med ögonen men följde efter.
Skogen väster om Laiquambo - Mirestel
Längst upp hade jordlagret börjat tina och marken var stundtals mjuk och lerig. Mirestel halkade till och kvävde en svordom när Alcamarthiel med värdighet klev förbi henne. Men just som hon kämpade sig bort från det leriga stället fick hon syn på något. Ett tydligt klövspår lite längre in bland träden.
“Här borta”, ropade hon halvhögt.
“Ska jag gå långsammare så du har lättare att hänga med?” frågade Alcamarthiel spydigt.
“Nej, men jag tänkte att jag istället ska gå åt rätt håll och ville bara höra om du hade lust att följa med. Men om du snarare är ute efter en skogspromenad än att hitta vildsvinen, så varsågod.”
Alcamarthiel himlade med ögonen, men kom ändå klivande. Mirestel pekade på klövspåret och den andra alvens ögon smalnade irriterat när hon också fick syn på det. Mirestel log kallt.
“Det kanske är bäst att du följer efter mig, du är ju trots allt bara med för att agera magiskt understöd”, sa hon och började gå rakt in i skogen.
De såg snart fler spår efter djuren och efter en stund kunde de också höra ett märkligt flåsande ljud. Mirestel mun kändes torr. Hon sträckte sig efter kraften, öppnade sina sinnen och skymtade ett pulserande, grönakigt moln av kraft bakom några buskar lite längre fram. Hon stannade och kastade ofrivilligt en blick bakåt mot Alcamarthiel. Denne i sin tur höjde ögonbrynen och log självsäkert. Hon spärrade upp ögonen i antydd utmaning. Mirestel vände sig snabbt om igen. Hon blundade ett ögonblick, när varje nerv i hennes kropp beordrade henne att fly, men hon skulle aldrig ge den andra magikern den tillfredsställelsen. Tre steg till och hon var framme vid buskaget. Hon kikade försiktigt fram mellan grenarna. Två enorma vildsvin bökade i jorden vid trädens rötter. De långa svarta stråna i dess päls stod på ända som smala taggar ut från de tjocka skuldrorna. En av dem tittade upp och i dess mörka små ögon fanns en märklig glöd. Långa, gulnade betar drog upp dess läppar i vad som såg ut som ett hånfullt flin. Mirestel svalde när hon såg hur den vinklade de ludna öronen åt hennes håll. Hon sträckte sig efter kraften, men insåg till sin förfäran att hon inte kunde nå den. Det kändes som om den var precis utom räckhåll. Då kände hon en liten knuff i ryggen och hon kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett litet ofrivilligt gläfsande läte.
“Vad håller du på med? Betvinga den nu!” väste Alcamarthiel bakom henne.
“Jag ska bara hitta en lite bättre vinkel”, andades Mirestel och tog ett hastigt steg bakåt. Tyvärr såg hon inte den gren som låg precis där utan snubblade och föll åt sidan, rakt in i busken bredvid. Grenarna böjde sig knakande under hennes tyngd och stjälpte sedan behändigt ner henne mitt framför det svin som fram till dess nyfiket betraktat aktiviteten i buskarna. Mirestel kastade sig panikslaget efter kraften och när hennes sinne slöt sig om trådarna slungade hon dem mot vildsvinet. Djuret gav ifrån sig en vredgad fnysning. Mirestel kom raskt på fötter. Hon unnade sig en blick åt Alcamarthiels håll. Den andra magikern hade nu ställt sig synligt inne i buskaget. Hon hade blicken fäst vid det andra djuret som stod helt still med ögonen slutna. Mirestel kunde se hur Alcamarthiels trådar av gyllene kraft låg som ett skimrande nät över det moln av grön magisk energi som omgav djuret. Hon kände ett ryck i sin egen kraft och när hon åter vände koncentrationen mot sitt eget djur upptäckte hon till sin förfäran hur hennes magi pulserade flämtande medan tjocka strålar av mörkgrönt kämpade mot den snara av magisk kraft som hon snärjt vildsvinet med. Små glödande ögon, fyllda av raseri mötte hennes egna och hon kunde känna hur strömmen av jordkraft som hon ledde in i snaran blev tunnare och tunnare. Hennes händer darrade och munnen var torr. Precis innan trådarna i hennes magi brast tog instinkten över och hon vände sig om och sprang. Bakom sig tyckte hon sig höra Alcamarthiels förvånade flämtning, men vad värre var, ljudet hade sällskap av dunkande klövar.
* * *
Alcamarthiel skakade på huvudet. Vad var det jag sa? sa hon till sig själv. Somliga har bara inte vad det krävs. En liten motgång i farans stund så… Mirestel borde verkligen inse sina begränsningar.
Likväl var det väl bäst att se till att det här upptåget inte gick för långt. Ett alvliv var ändå ett alvliv. Alcamarthiel höjde ena handen - att hålla pli på hennes egen tämjda best krävde långtifrån hennes fulla uppmärksamhet nu när dess vilja redan var övervunnen - och sträckte ut sin kraft efter den som jagade Mirestel. Den var redan rasande nu och det hade nog varit svårt att hejda den helt nu… men hon kunde i alla fall sakta in den nog för att den inte skulle vara ett dödligt hot. Bara lite av en sporre, så att säga.
Med sitt eget svin vid sin sida och leende för sig själv följde hon lugnt efter.
* * *
Det kändes som om andetagen slets ur Mirestels kropp i en plågsam hastighet. Det var både den oväntade språngmarschen och rädslan som kändes som om den skulle kväva henne. En grästuva hotade att fälla henne och hon snubblade till, fastnade nästan i en trädrot som verkade sträcka sig efter hennes fot. Dunsarna från svinets framfart lät med ens lite mer fjärran och Mirestel unnade sig en blick bakåt. Tur att jag är så snabb, hann hon tänka innan hon åter vände blicken framåt. Längre fram började skogen öppna sig.
Livsträdets lund - Sofia
 |
 |
| Sofia | Ioristhel |
“I det här fallet,” fortsatte Ioristhel och pekade på de två stillsamt bubblande vattenkällorna framför eken, “så är Källan också just i den här tvillingkällan. Jag har aldrig sett den frysa ens under den kallaste vinter.”
De gick lite närmare. Eken såg mycket riktigt ut som om den kunde ha stått där sedan tusentals år. Sofia hade sett större träd, men inget som såg så gammalt och vördnadsbjudande ut. Det vilade ett nästan överjordiskt lugn över gläntan, det var som om den stått orörd i all tid. På sitt sätt var gläntan, tvillingkällan och eken lika högtidliga som katedralen i Arosia stad.
Plötsligt bröts stillheten av ett våldsamt oväsen från skogsbrynet.
* * *
Där framme såg Mirestel plötsligt sin frälsning. Det stora livsträdet! Den vidunderliga gamla eken hade tjocka låga grenar och stammen var knotig med gott om handtag för en hastig reträtt upp i dess värnande grenar. Hon hade inte vetat att hennes vilda flykt fört henne så långt. Med förnyat hopp ökade Mirestel takten, men hon glömde se sig för och en förrädisk grop nådde framgång där både grästuvan och roten tidigare misslyckats. Mirestel föll tungt. Andan slogs ur hennes kropp och en ilande smärta sköt upp längs armen från vänsterhanden. För ett ögonblick låg Mirestel som bedövad. Men en ilsken grymtning strax bakom henne fick henne att fara upp igen. Hon höll om sin skadade hand med den andra och började springa igen. Varje steg förde henne närmare frälsningen. Snörvlande andetag och klövarnas dunsar var åter så nära att hon tyckte sig kunna känna vildsvinets heta andedräkt mot sin rygg. Med en snyftning sträckte hon sin hela hand mot en av Livsträdets väntande grenar. Där skogen tidigare tycktes ha varit emot henne var det nu snarare som om den gamla eken kom henne till mötes för hennes fingrar fick ett stadigt tag i den skrovliga barken och med ett tjut hävde hon sig upp, klängde vänsterarmen om en annan, smalare gren och drog upp fötterna. Men hon var inte riktigt snabb nog, för hon en brännande eld tycktes tändas längs hennes vad, där svinets jättelika bete skar genom byxorna just innan hon hann dra undan benet. Flämtande, med tårar rinnande längs kinderna hängde hon där, med knäna över en gren och huvudet neråt ett ögonblick innan hon med ett stön krängde sig upp så hon kunde sitta med ryggen mot stammen. Hon skulle för alltid minnas blicken i vildsvinets ögon när den stod där under henne, med raggen rest och ett illasinnat grin över de svarta läpparna.
* * *
Allt gick mycket fort för Sofia. Hon såg någon komma utrusande ur skogen, ögonblicket därpå förföljd av ett ilsket vildsvin som dundrade fram om än i maklig takt. Instinktivt tog hon ett steg framför Ioristhel och höjde det närmaste tillhygge hon hade till försvar. Olyckligtvis var det kryckan och bara ett snabbt grepp om ryggen på hennes kjortel från Ioristhel räddade henne från att tappa balansen och falla omkull. Benet högg till och hon stönade.
Vildsvinet märkte henne inte ens utan förföljde den flyende ända fram till trädet, där det stannade och surt grymtande blängde upp efter henne.
Först nu hann Sofia registrera att det var ingen mindre än Mirestel, som hon sedan tidigare hade ett gott öga till, som vildsvinet jagat upp i trädet. Sofia kvävde ett skratt.
“...Det här,” sa Ioristhel när hon fick mål i mun igen, “har jag inte heller sett hända förut…”
“Verkligen,” skrockade Sofia. “Tror aldrig jag sett någon klättra så fort i långa kjolar.”
Det prasslade lite mer i skogsbrynet och Alcamarthiel skred ut i gläntan, åtföljd av ett lika stort men snällt traskande vildsvin. Nästan samtidigt kom Laurelin ut ur skogen från ett annat håll, andfådd och med pilbågen i högsta hugg. Mithiel kom efter, också med bågen redo.
“Sofia!” ropade Lin, lade en pil på bågen och siktade på svinet vid trädet som stod bara några meter från hennes fästmö.
“Lin! Vänta,” sade Alcamarthiel, lugnt men med höjd röst för att höras. “Det är ingen fara. Jag har det.” Hon gled fram ytterligare ett par steg mot svinet vid trädet, riktade sin hand mot det och spände blicken i det. “Seså. Plats.” Med ytterligare några grymtningar satte sig svinet på hasorna.
“Det var ju det jag sa,” sa Mithiel lugnt. “Alca vet vad hon gör. Hej förresten, Sofia.”
Lin sänkte bågen men hon var inte helt lugnad. “Alca?” sa hon. “Var är Mirestel? Är inte hon med dig?”
Alcamarthiel smålog och pekade på trädet där Mirestel fortfarande satt uppflugen med miserabel uppsyn.
Lin tittade förvirrat upp på Mirestel, sedan på Sofia och sedan på Alcamarthiel igen. Ett ögonblick var det åter väldigt tyst. Hon skalv till och tog sig för pannan.
“Kusin,” utbrast hon till Alcamarthiel, “vad… hur… tänkte du nu? Gå ut ensamma och riskera liv och lem helt i onödan bara för… för att... Måste jag passa er hela tiden?”
“Gott att se dig igen också, kära kusin,” klippte Alcamarthiel av, fortfarande leende och med mjuk röst men en omisskänlig skärpa i både rösten och blicken. “Det räcker så. Om vi ska diskutera metoder kan vi kanske ta det hemma och inte så här i… blandat sällskap. Men du kan nog behöva vila.”
Lin kom av sig, teg ett ögonblick och insåg att hon inte orkade ta den konflikten här och nu. I stället snodde hon runt mot Sofia.
”Och du! Vad gör du här!? Har du helt tappat förståndet? Du ska inte ens vara uppe än!”
Sofia log mot Lin och haltade vingligt åt hennes håll.
”Jag mår fint,” sa hon. “Man blir bara klen av att ligga till sängs.”
Lin lät sig inte blidkas så lätt. Rädslan hade fått ett för hårt grepp om henne för att snabbt kunna släppas.
”Och vad trodde du att du skulle göra med en krycka mot ett uppretat vildsvin? Det är inte ens dumdristigt - det är bara dumt!”
Sofias ögon smalnade lite varnande, men när hon stannade framför Lin så var handen som hon lade mot hennes kind ändå mjuk och kärleksfull.
”Du får väl se till att du inte ränner omkring hela tiden och lämnar mig ensam för att göra dumheter.”
Lin ville protestera att hon minsann hade varit borta för att skydda alla, inklusive Sofia, men insåg att Sofia bara ville provocera och släppte det.
”Jag blev rädd,” sa hon bara.
”Var inte det, min tid är inte kommen än.” Sofia la pannan mot Lins i deras vanliga hälsning. Det var bara de två i gläntan, de och den urgamla eken vars blad viskade i vinden.
* * *
Under tiden hade Mithiel och Ioristhel hjälpt stackars Mirestel ned ur trädet, medan Alcamarthiel nöjt såg på flankerad av sina vildsvin. Mirestel jämrade sig lite när hon tog mark och Lin ryckte till och såg sökande på henne ett ögonblick, men beslöt sedan att det fick vänta och gick med Sofia ett litet stycke bakom de andra när det lilla sällskapet började sitt återtåg med de infångade vildsvinen stolt i spetsen.
Mirestel linkade fram stödd på Ioristhel och önskade sig långt bort. Alcamarthiel var desto belåtnare med hur äventyret avlöpt och hon försummade inte att strö salt i såren.
“Jag hoppas du låter det här bli dig en läxa,” sa hon till Mirestel med ett tonfall som om hon tillrättavisade en tålamodsprövande elev. “Nu var det ju ingen fara, men tänk om du hade haft någon halvfärdig lärjunge med dig? Och lämnat hen i sticket i farans stund?” Mirestel gnisslade tänder men svarade inte.
“Dessutom,” fortsatte Alcamarthiel, “är det en annan sak som börjar bekymra mig. Dina narraktiga upptåg är verkligen inte värdiga. Det här börjar faktiskt riskera att reflektera illa även på oss andra. Det passar sig illa att en av alvfolket, och en magiker till råga på allt, ska ge till och med enfaldiga dödliga något att skratta åt…”
Sofia höjde på ögonbrynet och gav Mithiel en sidoblick. Alvkrigaren sneglade på sin kusin som gick framför dem och sedan tillbaka på Sofia, och ryckte sedan på axlarna. “Hon menar ju inte dig, förstås,” muttrade hon med låg röst.
 |
 |
| Kari | Liv och Eskil |
När de kom tillbaka till bosättningen var det mer liv och rörelse
än när de gett sig av. I den öppna parken som fungerade som en sorts
välkomsthall, fast utomhus, hade en stor klunga folk samlats. Tydligen
hade något hänt.
Helcaril lösgjorde sig ur klungan och kom dem till
mötes.
“Jag ser att det gick bra,” sa han gillande med en blick på de två svinen. “Bind dem så länge, vi får vänta lite med ritualen. Kom sedan med och hälsa på våra gäster som anlänt nu.”
“Vilka gäster?” frågade Sofia. “Fler alver?”
Helcaril tycktes först nu se att hon var där. “Hm? Nej. Nyckelns väktares utsända och Solstammarnas. Vi har nya upptäckter att diskutera.”
Nu kunde de se föremålen för all uppmärksamhet, och det var mycket riktigt en grupp människor - inklusive ett par av vildfolket, klädda i skinn och pälsar, som Sofia inte kände igen - och en dvärg eller två. Men till sin glada överraskning såg hon också flera bekanta ansikten, som hon saknat, bland gästerna: den hetlevrade krigarmagikern Kari, spejaren Eskil och empaten Liv. Liv fick syn på henne också och vinkade.
Sofia kastade en blick på de andra i jaktsällskapet och noterade att både Mirestel och Alcamarthiel stirrade på Liv, båda med miner som om de bitit i en surkart.
Välkomstlunden - Mirestel
Mirestels hjärta bultade och hon hade för ögonblicket helt glömt sin blessyr. De tog hit henne ändå. De glömde inte. Hur skulle det här gå? Skulle hon kunna dölja sin hemlighet för Livs snokande inre öga?
Hon vågade sig på en snabb sidoblick på Alcamarthiel och fann en liten aning tröst i att rivalen verkade lika förtjust över att se människan som hon själv var.
Med en kraftansträngning anlade Mirestel en så oberörd min hon kunde och såg efter om det fanns några andra hon kände igen bland de nyanlända. Människor var så svåra att se skillnad på ibland. Mannen med skägget var väl den där, vad-han-nu-hette, Egil? ...Esvild? - just det, Eskil, som envisades med att hänga över Liv som ett dåligt äpple. Han var visst den som funnit ett alvsvärd bortom den där porten också, den storväxta kvinnan bredvid honom hade varit där i hans sällskap året före, och…
En annan man som stått halvdold bakom de andra klev fram, fällde ned sin huva och blottade ett par spetsiga öron. Mirestels min av likgiltighet övergav henne och hon flämtade till när hon kände igen honom.
Lainor.
Åh nej, tänkte hon. Bara det som fattades. Inte han också.