Helarens hus - Sofia
 |
| Sofia Björnäng |
Sofia vaknade och fann till sin förvåning att hon låg i en säng. När hade hon gjort det senast? Hon tittade upp i taket som var av ljust trä med rikt utsirade bjälkar. Det såg inte ut som någon stuga i Ravnsmark. Hon kände doften av någon sorts örter och någonstans hördes ljudet av porlande vatten. Annars var det tyst.
“Var är jag?” sa hon högt för sig själv.
“Laiquambo,” sa en röst. “I helarens hus, närmare bestämt.”
Sofia ryckte till och försökte sätta sig upp för att se. Hon blev yr ett ögonblick och såg suddigt konturerna av någon med ljust hår och mörka kläder. Lin?
Hon blinkade och tittade igen. Det var inte Lin utan en annan alv som stod några steg bort. Hennes hår var lika ljust som Lins men kort eller uppsatt, och hon bar en väst eller vapenrock av läder över en grå dräkt. Hon lutade sig avslappnat mot en stolpe och såg svagt road ut. Hon såg också bekant ut men Sofia kunde inte placera henne.
“Mår du bättre nu?” sa alven. “Du har legat utslagen här i tre dagar nu och inte ens vänt dig i sängen. Amrothin trodde du borde vara av med febern nu åtminstone.”
Febern verkade mycket riktigt faktiskt ha gått över. Sofia var fortfarande yrvaken och hade svårt att tänka klart. Hon muttrade något halvt hörbart till svar.
| *) Kapten, befälhavare |
|
 |
| Mithiel |
“Mithiel?” sa hon svagt.
“Gott att se dig igen,” nickade Mithiel till svar med ett leende.
Plötsligt klarnade något mer i Sofias huvud och hon kom på vad hon egentligen skulle fråga efter. “Lin? Var är Laurelin?”
Det blev en paus. “Hon är inte här,” medgav Mithiel sedan. “Hon kom hit med dig, lämnade dig här och sen gav hon sig direkt av igen. Det var något med att hon ville se om ni var förföljda eller spårade.” Hon pekade på något bredvid sängen. “Hon lämnade ett brev till dig, där på nattduksbordet.”
”Hon har vad?! Gett sig av utan att säga någonting?! Igen!?” Sofia svor tyst, bet ihop tänderna i irritation och vrede. ”Var är det där brevet.”
Mithiel räckte henne det lilla brevet och Sofia slet upp det, inte utan att glömma bort sitt brutna nyckelben och väsa till av den hastiga smärtan som högg till. Hon läste det korta brevet, lät det demonstrativt falla ner på golvet och slöt ögonen. ”Jävla alver. Dryga, inbilska, helt förbannat jävla hopplösa. Fan också!”
Mithiel var inte helt på det klara ifall det var meningen att hon skulle urskilja orden som Sofia bittert muttrade för sig själv. Hon harklade sig, och lät ett roat småleende leka i ena mungipan.
“Vi har också en tämligen god hörsel.” Mithiels leende mattades av något. “I vilket fall. Lin hade säkert överlämnat brevet själv. Om hon kunnat.”
Sofia suckade uppgivet. “Man har alltid ett val.” Nu lät hon mer ledsen än arg. Efter ett ögonblick gjorde hon en uppenbar ansträngning att ta sig samman, öppnade ögonen och studerade Mithiel. “Jaha, jag antar att jag ska tacka för besöket och för att du lämnat det där åt mej från Lin. Vet du om hon förväntar sig att jag snällt ska ligga här och vänta eller ifall jag får gå upp?”
Mithiel slog ut med händerna.
“Om hon känner dig väl, vilket jag räknar med, förväntar hon sig nog att du ska göra allt för att komma härifrån. Vad du ‘får’ göra vågar jag inte spekulera i, men jag gissar att helarna vill att du ligger här tills det börjar växa mossa på dig. Det var intrycket jag fick då jag låg här.”
Hon kisade lite med ögonen.
“Och jag kan tänka mig att Lin helst inte konfronteras med att dels hålla koll på Mirestel och oroar sig för att dina sår gått upp på en och samma dag. Men vad vet jag.”
“Mirestel?” Sofia gjorde en sur min. “Är hon här? Klart hon är, förresten, hänger efter Lin som vanligt. Och Lin behöver knappast oroa sig för min del, jag klarar mig bra själv, tack.”
Hon skruvade på sig, uppenbarligen var det obekvämt att ligga.
Mithiel verkade närmast road.
”Du har inte börjat få liggsår än, va?” sa alven. ”Vänta bara. Liggsår är världens gissel. Fick till och med ett par ärr efter mina.”
”Jag har inte liggsår!” fräste Sofia. ”Kommer inte att få
det heller. För jag tänker gå upp nu så du kan sluta flina.”
Hon
kastade sig upp ur sängen med ett djärvt språng och lyckades ta ett
och ett halvt steg innan hon kollapsade i en hög på golvet då knäet
gav efter. Hon bet ihop och kvävde ett skrik. Mithiel suckade djupt i
en blandning mellan empati och överseende.
”Jag vet precis,” nickade hon. ”Mina stygn gick upp sju gånger för att jag till slut var så desperat att jag försökte smita ut. Sedan blev det infekterat. Igen. Vill du ha te?"
“Förbannade jävla skit,” svor Sofia, mest för sig själv. ”Hjälp mig upp. Och ja, jag vill ha te. Det lär ju vara allt man får på det här pisstråkiga stället. Aj!"
“Ja, precis,” sa Mithiel med ett snett leende och hjälpte henne upp på sängen igen. ”Det enda man får.” Hon trollade fram en bägare te från ett bord någonstans och räckte över den.
Sofia insåg plötsligt hur törstig hon var. Hon tog en djup klunk - och hostade till. Det var inte bara te i bägaren. Hon gav Mithiel en lång blick.
”Du duger,” muttrade hon och smuttade lite försiktigare på det spetsade teet. ”Skit i mig. Jag blir bara tokig av att ligga här och ruttna. Du förstår.”
Mithiel log lite bredare och nickade. ”Jo. Jag förstår.”
Sofia drack lite till och först nu sjönk det in vad Mithiel sagt.
“Tolvmilaskogen? Jag vet att du blev skadad där, men var det så illa?”
Mithiel gjorde en grimas.
“Att beskriva det som ‘illa’ vore en underdrift. Vi blev ju helt avskurna. Jag har ingen aning om hur vi återfick kontakten med er övriga igen. När det hände låg jag i ett dike med en pil i vardera låret, och det är det sista jag minns.” Hon skakade på huvudet. “Jag såg ett dussin av mina vänner stupa den dagen. Ett dussin. Och då var det ändå inte särskilt bra sikt.” Ett lågt läte, något slags blandning mellan ett frustande och en fnysning, kom över alvens läppar. “Men Mirestel, hon lever och har hälsan.”
Sofia nickade för att visa att hon förstod, hon visste mycket väl
hur det kändes att förlora vänner. “Jag beklagar.”
Det fanns inte
så mycket mer att säga om det, hon visste att Mithiel förstod.
Istället tömde hon bägaren med te, och studerade noga Mithiels
reaktion på det hon sa härnäst.
“Min son Elis blev svårt skadad i det där angreppet, innan ni hittade tillbaka till oss. Det skulle nog inte ha hänt ifall ni hade varit där det var tänkt att ni skulle vara. Inte för att jag skyller på dig, alltså. Ingen gruppering är ju starkare än sin svagaste länk, eller hur är det man säger?”
En lätt darrning for genom Mithiels ögonvrå.
“Din son. Jag beklagar. “ Hon log plötsligt, ett leende som inte riktigt nådde ögonen. “Nej, en grupp är aldrig starkare än sin svagaste länk. Så vad säger det om oss här och nu? Vi som är fast här i Laiquambo?”
Sofia skrattade lite försiktigt. "Tja, om Mirestel är här så vet ni ju var ni har den svaga länken." Hon höjde utmanande på hakan mot Mithiel. “Du kanske inte uppskattar att jag talar illa om en av dina fränder? Jag är ledsen, men det kommer inte att ändra sig i första taget.”
Mithiel ryckte lättsamt på axlarna.
“Du kanske inte uppskattar att din syn på alver ändras när en av dem smugglar in starkt på sjukan, och inte bryr sig när du inte visar dig ha mycket till övers för en fegis som råkar vara alv. Jag är ledsen, men det kommer inte heller ändra sig i första taget.” Hon blinkade okynnigt mot Sofia.
Den här gången tillät sig Sofia att skratta på riktigt. “Min syn på alver har ju ändrats förr, och det lär väl hända igen. Och fegisar verkar det finnas lite här och där.” Hon räckte fram sin tekopp mot Mithiel. “Finns det mer? Och jag kanske tog i lite innan. Jag tycker inte illa om alver, så klart. Vore ju konstigt, med tanke på…. tja du vet kanske.”
“Du frågar om jag har ögon att se med? Jodå, än så länge.” Mithiel tog emot Sofias tekopp. Med en snabb smidig rörelse fyllde hon på den ur en av flaskorna hon bar vid sitt bälte och räckte den tillbaka till Sofia. Hon höjde flaskan till en skål.
“Vad dricker vi för? Inte att laga svaga länkar hoppas jag?”
Till sin förtret kände Sofia att hennes kinder hade hettat till, men hon ignorerade det och höjde sin temugg. “Starka kedjor. Och för de fria folkens samarbete så att vi kan besegra Fursten.”
Mithiel nickade och tog en rejäl klunk ur sin flaska.
"Det dricker jag för vilken dag som helst."
Helcarils laboratorium - Mirestel
 |
| Mirestel |
Några morgnar senare arbetade Mirestel och Alcamarthiel som vanligt vid varsin bänk i laboratoriet. På sistone hade de – och Helcaril - arbetat ganska mycket på varsitt håll och en del mer långsiktig forskning hade fått prioriteras ned till förmån för sådant som hade direkt nytta för att försvara Laiquambo och vägen dit. De Furstliga hade inte återupptagit sitt angrepp på Ilyrana igen sedan vintern, men de skulle nog komma igen och det gällde att utnyttja fristen till fullo.
Mirestel stod försjunken i sina egna tankar. Det hade varit mycket att tänka på sedan hon och Helcaril återvänt från sin resa till Ravnsmark i vintras.
Det största och hoppfullaste gällde hennes mörkaste hemlighet. Sedan hennes mästare Ailindil dog hade hon, av skäl som hon inte förstod, inte kunnat komma åt att bruka sina magiska krafter längre. Det hade hon lyckats hålla hemligt även om det lett till den ena olyckan och smäleken efter den andra. Men i Ravnsmark hade något hänt. Hon hade – först utan att riktigt inse det själv – gjort den dolda porten synlig och tillåtit en ande att ta synlig form. Hennes slumrande kraft hade börjat vakna igen.
Än så länge var den bara en sipprande rännil, men den fanns där. Så sent som i morse hade Mirestel skapat ett litet men perfekt bländverk som en del av morgonens experiment. Hade hon haft sina vanliga krafter hade det varit ren rutin, men nu var hon så stolt att hon kunde spricka. Men det fanns ingen hon kunde berätta det för som skulle förstå hur stort det var.
Utom Lin då, men hon var ju inte här. Först hade hon rusat iväg för att hennes människa Sofia tydligen var i fara och varit borta i ett par veckor, sedan för ett par dagar sedan hade hon kommit tillbaka med Sofia – feberyrande och medvetslös, det tillstånd den människan gjorde sig bäst i enligt Mirestels mening – men efter att ha lämnat henne hos helaren hade hon genast gett sig av igen för att förvissa sig om att ingen spårat dem. Det var lite förargligt att Mirestel inte kunde berätta för henne om sin framgång, men på det hela taget var det skönt att Lin var borta. Hon hade genomskådat Mirestels hemlighet i Ravnsmark, och fast Mirestel fått henne att lova att inte avslöja henne litade hon inte helt på att det skulle hålla i längden. Dessutom var Lin på henne om att hon själv borde avslöja sig, innan någon mer kom till skada…
 |
 |
| Rana | Helcaril |
Å andra sidan hade Rana inte talat till henne sedan episoden i Ravsnmark och det var två månader sedan nu. Mirestel förstod inte varför och det bekymrade henne. Hon sneglade bort mot Alcamarthiel som arbetade vid en annan bänk, som vanligt perfekt elegant och samlad och med varje hårstrå på plats. Det kan väl inte vara så att hon talar med henne istället nu…? Nej. Rana hade bett Mirestel hälsa till sin rival. Alltså hade de inte kontakt själva. Men bara tanken smakade bittert av svartsjuka, och det hjälpte inte att Lin också fått för sig att Rana hade inflytande på hennes kusin och att hon höll på att förändras. Efter händelserna i Ravnsmark hade Helcaril till och med pratat om att han ville skicka både Mirestel och Alcamarthiel till människan Liv för att undersöka om de stod under någon sorts påverkan. Det hade han tack och lov inte sagt något om sedan de kom tillbaka och Mirestel hoppades innerligt att han glömt det. Det sista hon ville var att ha Liv snokande i sitt inre igen.
“Jag har just fått bud från Nyckelns väktare,” sa Helcaril. “Deras utsända är på väg nu och borde vara här vilken dag som helst. Vi behöver förbereda lite för det, i synnerhet ritualen som…”
Han blev avbruten av att dörren for upp och Ioristhel, Alcamarthiels yngre syster, kom instörtande med famnen full av böcker och dokument. Hon såg ännu yrvaknare ut än vanligt, med håret på ända och kläderna i oordning, och tappade flera ark på vägen genom rummet.
“Nu har jag det!” utropade hon andlöst. “Det är med svärdet som med Rúnando och människan…”
“Vilket svärd?” sa Mirestel, lite förtretad över avbrottet.
“Svärdet!” sa Ioristhel. “Astar. Det som de hittade bortom porten och som präglade sig på den där människan. Vi trodde ju att det var unikt, men jag hittade en annan version av legenden om när Oriani och människorna slöt förbund, och det verkar som vi läst den vanliga fel, Rúnando var inte namnet på en alv utan på ett svärd, som Astar, och…”
Ioristhel gjorde uppehåll för att hämta andan och blev så sakteliga medveten om att hon inte riktigt hade allas fulla uppmärksamhet. Hennes syster hade stått och tittat sig omkring, som om hon spanade efter något i knähöjd, en stund.
Alcamarthiel utnyttjade pausen och höjde ett nätt finger. “Rätta mig nu om jag har fel, syster,” sa hon, “men... skulle inte du passa Ellaïre? Var har du gjort av henne?”
Ioristhel kom av sig helt.
“... Ellaïre?”
Gången till vinterträdgården - Ellaïre
Ellaïre hade vandrat iväg för sig själv igen. Hon hade på känn att hon skulle upptäcka något nytt idag, och det gjorde hon också när hon kom ner i vinterträdgården. Där, på en bänk mittemot fontänen, satt någon hon aldrig sett förut. Hon gick närmare för att undersöka.
Vinterträdgården - Sofia
Sofia hade till slut fått ett par kryckor och helarnas godkännande att få röra sig omkring bara hon tog det försiktigt. Tur var det för hon hade blivit galen om hon behövt ligga därinne längre. Men hon klarade fortfarande inte några längre sträckor, så hennes upptäcktsfärd i alvbosättningen hade än så länge inte nått längre än hit när hon tvingades inse att benen skulle ge upp när som helst. Till all lycka fanns här en bänk att sjunka ned på och vänta på att benen skulle sluta darra så att hon kunde ta sig “hem” igen.
Hon befann sig i ett märkvärdigt och egentligen slående vackert rum: en sorts inomhusträdgård med växter i många färger, men det kändes mer som att vara utomhus för två av väggarna bestod till stor del av fönster - täckta av glas eller genomskinlig kristall - som släppte in solljuset. Enda stället Sofia sett något liknande på var i Formenos. Men hon var inte riktigt på humör för att uppskatta det. Hon hade svårt att tänka på något annat än det bittra faktum att Lin var ute i det fria och utförde något viktigt och hon satt halvt orörlig här.
* * *
”Hej!”
Den ljusa barnstämman väckte Sofia ur hennes tankar. Framför henne stod ett alvbarn, en flicka på kanske tre år skulle hon tro. Hon var späd, med ljust halvlångt hår i en tilltufsad fläta och stora mörka ögon, och hennes blick var ifrågasättande men nyfiken.
”Hej själv. Vem är du?”
”Jag är Ellaïre. Vem är du?”
Sofia kände hur hon bleknade. Åldern var mer eller mindre rätt (Hade gissat på tre år snarare än två, men vem vet hur fort alvbarn växer upp?), Ellaïre var ett ovanligt namn och dessutom såg hon, nu när hon tittade noga, att barnet påminde om Lin. Vad skulle hon säga? Hon skulle vilja resa sig, tacka för sig och gå men benen var inte redo än. Och dessutom skulle det se konstigt ut och hon ville inte såra flickan.
”Jag är Sofia.”
Barnet sa ingenting på ett tag utan studerade bara Sofia med en rak och självsäker blick som påminde om Lin. Hon pekade på Sofias kryckor.
”Har du ont?”
Sofia tvekade, men kom fram till att det här inte var en relation som hon tänkte börja med en lögn.
”Ja, det gör väldigt ont. Jag kan inte gå utan kryckorna. Ännu.”
Ellaïre nickade förstående och pekade sedan på Sofias öron.
”Gör det där ont?”
Först förstod inte Sofia vad hon menade, men när insikten kom att det var hennes avsaknad av spetsiga öron som Ellaïre pratar om kunde hon inte hålla tillbaka en lätt irriterad suck.
”Nej, det är så mina öron är. De gör inte mer ont än dina.”
”Jag är nyfiken för att jag har så stora öron, säger Jori.” Ellaïre nickade lillgammalt, och Sofia hade svårt att hålla igen skrattet.
”Kan tro det. Vem är Jori?”
Ellaïre svarade inte på frågan utan stannade vid örontemat.
”Varför har du konstiga öron?”
”Jag är människa. Våra öron ser ut såhär.”
Barnet tänkte ett ögonblick. Hennes ögon smalnade misstänksamt.
”Är du människa?” frågar hon till slut.
”Jepp. Det är jag. Människa helt och hållet.”
Sofia kunde också se misstänksam ut när hon ville, men Ellaïre nickade till slut accepterande.
”Mamma känner människor.” Ellaïre drog i sin fläta. ”Hon känner en människa som heter Sia.”
”Jaså, gör hon?”
Vad skulle hon göra nu? Lins dotter stod framför henne, och Sofia hade inte den minsta aning om vad hon skulle säga. Hennes hjärta slog hårt och händerna darrade lite. Barnet påminde så mycket om Lin att Sofia blev helt trött av längtan.
”Får jag röra?” Ellaïre pekade på Sofias öron, och när hon fick en nick som tillåtelse tog hon två små steg närmare, ställde sig på tå och sträckte fram handen för att röra vid Sofias öra. Hennes hand var liten, varm och lite kladdig, och Sofia kände för ett kort men förfärande ögonblick att det sved till i hennes ögon. Hon kunde inte minnas den sista gången Astrid rörde vid henne, men kanske det var så här?
“Ellaïre! Där var du.”
 |
| Mithiel, Alcamarthiel och Ioristhel |
“Ellaïre,” sa nykomlingen förmanande till barnet, “vad har vi sagt om att peta på främmande föremål? Se alltid till att både fingrar och objekt är rena först så ingendera kontaminerar den andra…”
“Det gör ingenting,” avbröt Sofia. “Föremålet misstycker inte. Hon frågade om lov innan dessutom.”
“Hm.” Alven verkade först nu lägga märke till henne men vände sig till Ellaïre på nytt med en ansats till uppfordrande blick. “Får jag se på händerna?”
“Jag är ren!” sa Ellaire och spretade med fingrarna. Sofia var snabb med att backa upp henne.
“Jo verkligen, renaste barnet jag sett på länge.”
Alven veknade och strök Ellaïre lätt över håret med ett leende.
”Men då så. Har du sett att Baradien och Himion leker vid fontänen där borta? Hon pekade mot en fontän ett litet stycke bort. Vill du leka med dem?”
”Ja!” ropade Ellaïre glatt, och med ett ”hejdå” kastat över axeln sprang hon iväg mot de andra barnen.
Alven och Sofia studerade varandra under tystnad ett ögonblick.
”Är det du som är Sofia? frågade alven till slut.
Sofia fnös. Alltid lika roligt att vara i underläge, tänkte hon, och kände efter ifall benen skulle bära henne. Det skulle de, bestämde hon, och reste sig försiktigt. Hon vinglade till lite innan hon hittade balansen, och knä och axel protesterade vilt, men hon satt åtminstone inte kvar och tittade upp mot en alv. Eller, det gjorde hon i och för sig fortfarande, men inte lika mycket.
”Ja, det är jag som är Sofia,” sa hon sammanbitet. “Jag tror visst inte att vi har träffats?”
“Hm... nej,” sa alven och nickade vagt. “Mitt namn är Ioristhel. Laurelin är min kusin.”
Hur många kusiner har hon? ...men vänta nu, tänkte Sofia distraherat. Det här namnet har jag ju hört. Så kom hon på det.
“Jaha, är det du det ? Lin nämnde dig i sitt brev. Tyckte att jag borde söka upp och lära känna dig.”
“Skrev hon det?” Ioristhel såg en aning häpen ut.
“Hon talade väl om dig,” nickade Sofia och kände hur hon själv började slappna av i takt med att Ioristhel verkade bli mer på sin vakt. “Klok och bra, och framför allt kunnig om allt möjligt här. Sa hon. Och Lin brukar ha gott omdöme om folk.” För det mesta.
Ioristhel sken upp ett ögonblick och slog sedan ned blicken och började nervöst fingra på traven med pergament hon bar under ena armen. “Jaha… oj… det…” Sofia skrockade inombords. Här har vi visst en som inte är så van vid att få komplimanger. Det blev tyst i några långa ögonblick.
“Ehm… jag… vill du att jag ska visa dig runt?” sa Ioristhel sedan.
“Tackar som frågar, varför inte,” sa Sofia uppmuntrande. Det var faktiskt inte alls någon dum idé. Hon behövde omväxling för att inte förgås av leda. Dessutom hade hon ju sitt uppdrag från Arna att lära känna alverna bättre, och det här var väl en så god början som någon.
“Men vi får ta det lite försiktigt,” tillade hon. “Det går inte så fort för mig nu.”
Ioristhel nickade och tillsammans vandrade de sakta iväg genom vinterträdgården.
“Det känns som jag missat en massa,” sa Sofia medan de gick. “Vad händer här nu närmast?”
“Eh...” funderade Ioristhel, “jo, Helcaril sa något om att det skulle komma fler människor hit…”