|
|
 |
 |
 |
I den här lilla serien artiklar presenterar vi de mer kända av de karaktärer som kämpar på olika sidor i den stundande slutstriden om Geda.
Först ut är hjältarna i själva Geda - Gedas försvarare.
|
|
|
|
|
|
Kung av Gedanien sedan 1110. Hävdar att han är ättling i rätt nedstigande led till Imrar den Gode. Krigets inledande katastrofer hotade att försänka honom i passivitet och grubblerier, men efter händelserna vid Vitehög tycks han ha återfått en del av sina krafter. Imrar deltog vid krigsrådet i Vitehög och har därefter återvänt till Geda för att samla och leda stadens och rikets försvar, vilket han koncentrerat sig på sedan dess - han har bara lämnat staden för mycket korta perioder.
En av dessa inföll helt nyligen, i slutet av augusti 1142, då kungen i lönndom smugglades ut ur staden för att förklädd bege sig tillbaka till Vitehög, där han i mystiska ärenden sammanträffade med Nyckelns Väktare. Kort därpå, i början av september, lär han åter ha tagit sig in i sin belägrade huvudstad.
Kungen har i teorin det högsta befälet över de väpnade styrkorna i Geda såväl som i hela Gedanien, men mycket av det rent militära och strategiska arbetet delegerar han till sin marsk, friherre Peder Silvertuna.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Prinsessan, äldsta dotter till kung Imrar IX av Gedanien, var som bekant väl känd för visdom och duglighet bortom sina unga år redan innan kriget började. Sedan dess har hon varit engagerad i ledandet av Gedas försvar och försörjning, men hon har också genomfört en del diplomatiska resor för sin fars och rikets räkning - bl a vid rådsmötet i Sunnanslätt sensommaren 1140.
Kronprinsessan lämnade Geda för en tid strax innan staden inneslöts i början av augusti, men i början av september har hon åter setts i staden.
Kronprinsessan har inte en fastlagd position i befälsstrukturen men är en ytterst viktig ”politisk” ledargestalt – hon är extremt populär bland befolkningen. Både hon och kungen går dock i allmänhet rustade och i fulla vapen när de rör sig ute i staden numera.
 |
 |
Prinsessan Elena har vistats vid hovet i omgångar sedan sin moders död 1134, och på heltid sedan fadern, kung Imrars yngre bror Arald, omkom i samband med inledande aggressioner från furstliga styrkor i norra Gedanien; 1138. Elenas gods i samma områden ligger nu under ockupation.
Prinsessan Elena och hennes hovdam, den sunnanslättska jungfru Fredrika Gyllenvåg, har under 1142 tagit huvudansvaret för att organisera trossverksamheten och "civilförsvaret" i Geda, en uppgift de skött med stor nit.
 |
 |
 |
 |
Gedaniens riksmarsk sedan strax före krigsutbrottet. Redan långt innan dess var han nära knuten till kungahuset och dess tjänst – han ärvde inte sin förläning, Tuna slott med omnejd (i sydöstra Gedanien inte långt från Draakhem) förrän förra året. Han är drygt 40 år och änkling; levande släktingar är dottern Lova, brorsönerna Sander och Tryggve Magnusson samt brodern Ubertus. Efter nederlaget vid Månhella har han tillsammans med kung Imrar omorganiserat det kvarvarande rikets försvar, uppbyggt kring det starkt befästa Geda och de omgivande befästningar som ännu återstår. Han har huvudsakligen hållit sig i kungens närhet i huvudstaden men också lett flera utfall och mindre expeditioner mot de Furstliga styrkorna. Under 1141 spelade han också en framträdande roll i den framgångsrika belägringen av Draakhem. Marsken har börjat visa sig som en begåvad strateg som inte står främmande för okonventionella metoder.
Riksmarsken är i praktiken överbefälhavare över styrkorna i Geda och brukar personligen anföra Huvudbanéret, den tyngre kavalleristyrkan. Större delen av hans egen hird är kvar på hans ägor vid Tuna och kommer att kallas ut med de övriga gedanska förstärkningarna för att ansluta sig till undsättningsarmén; här i Geda har han bara med sig två väpnare och en handfull hirdsvenner. Hans dotter Lova är också vid Imrarsborg där hon tjänar i kungens frälsehird.
 |
 |
 |
Riddar Brigitta, en av kungens och marskens betrodda riddare, anför Rännebanéret som är en specialstyrka av lätt kavalleri, främst avsedd för spaning och snabba räder.
Brigitta är i trettioårsåldern och tillhör en ganska fattig lågfrälseätt i sydöstra Gedanien (sondotter till fru Vendela Korp); hon har fått riddarslaget efter lång och trogen hirdtjänst. Under kriget har hon deltagit i flera expeditioner, bl a återerövringen av kransfästet Granehus utanför Geda strax före Väktarnatten 1140, och vinterfälttåget till Aagrans bergslag i februari 1142. Hon är mer av en yrkessoldat än ett hovlejon.
Riddar Solrun Edvardsdotter, hövitsman för Gårdshirden och Slottsfanan
 |
Riddar Solrun är 31 år, (erkänd) oäkta dotter till gamle greve Edvard Silfverspenne och halvsyster till grevinna Elin Edvardsdotter Silfverspenne som stupade då hon försvarade Månhella slott in i det sista. Solrun, som inte ärvde mycket då hon var oäkting, har förblivit yrkeskrigare och tjänat vid kungens hird sedan unga år. Hon är sedan en tid hövitsman för kung Imrars gårdshird, hans fasta krigsfölje och garnison på Imrarsborg, och har nu också fått befäl över den s k Slottsfanan som omfattar en tredjedel av fotfolket i Geda.
Riddar Arve Erngilsson Oxe, fogde i Geda och hövitsman för Stadsfanan
 |
Riddar Arve var yngre bror till herr Knut Erngilsson Oxe som är ättens huvudman, och i mer eller mindre fast hirdtjänst sedan ett flertal år. Han blev för något år sedan kungens nye fogde i Geda, vilket medför både militära och civila plikter. Nu senast hade han satts till befälhavare över Stadsfanan, som räknar in både stadens borgare och milis och de fotsoldater som frälsehirdens riddare och väpnare fört med sig.
Riddar Arve är känd som en utmärkt svärdskämpe och ryttare men har å andra sidan ett legendariskt uselt handlag med pil och båge. Han sårades dödligt under stormningen av Geda och dog innan staden befriats.
Tannak Gagnhell, hövitsman för Dvärgafanan
En gammal härdad dvärgkrigare med många års stridsvana mot troll och svartfolk. Tannak är ansedd som något av en kuf hemma i Steinheim men i sitt rätta element här, där han fått befälet över de dvärgkrigare som sänts att förstärka Geda. Han har redan gott om idéer till hur klassiska dvärgiska försvarstaktiker ska kunna anpassas och tillämpas på Geda.
 |
 |
Herr Arald har en tragisk historia bakom sig: hans borg Vidmarkshus med tillhörande förläning har erövrats av de Furstliga, hans bröder har stupat och hans hustru och döttrar troligen dött i Furstlig fångenskap. Det ryktas om att herr Arald under en tid utsattes för utpressningsförsök för att få honom att spionera på sin kung, men affären lär ha klarats upp och han åtnjuter i vart fall kungens förtroende. Detta bekräftades högtidligt för ett och ett halvt år sedan, vårvintern 1141, då han utnämndes till rikets drots - alltså högste rättsvårdare.
Herr Arald har gripit sig an sin uppgift, att upprätthålla lag och ordning i det fria Gedanien, med den form av övernit som ofta kännetecknar den som har blod att hämnas. För att kunna avslöja Furstliga spioner, överlöpare och sympatisörer varhelst de döljer sig har han utvecklat ett inte oansenligt nätverk av spioner och angivare i Geda, till del rekryterat bland stadens mer ljusskygga element. Drotsens något oortodoxa och hänsynslösa metoder har givit resultat och åtskilliga Furstliga spioner har avslöjats och avrättats.
 |
 |
 |
Gedaniens kyrkliga överhuvud, föreståndare för Ljusets Tempel i Geda och riksrådets förste medlem. Olaus var en jämförelsevis världsligt sinnad prästman och engagerade sig livligt i rikets affärer. Hans administrativa geni har dock också stärkt kyrkans ställning betydligt. Dock hade han mer än en gång kommit på kant med medlemmar av den militanta S:t Ahriksorden – själv var han ingen fanatiker, snarare en skicklig och fördomsfri politiker. Även om han och kung Imrar inte alltid stått på samma sida i alla frågor var de rätt goda vänner, och för närvarande är kyrkan i Gedanien helt allierad med kronan.
Gedas ärkestift omfattar Gedanien och Nordanlanden (i praktiken Norrhamn). Därtill är han överordnad patriarkerna i Arosia (Arosia och Högmark), Spegelhamn (Sunnanslätt), Tallvide (Gotmar och Vildlandet) och Rimsgårda (Gautrike). Olaus höll även borgen Almarsund vid Almarsjöns mynning nära Geda med kringliggande område som län. Han hade band till flera av de främsta ätterna i riket; han tillhörde på fädernet ätten Silfverspenne (han var f ö farbror till den framlidna grevinna Elin) och på mödernet ätten Örnkloo (kusin till friherre Akvin).
Ärkepatriarkens hälsa bröts ned allvarligt efter mötet med Nidvinter vid Väktarnatten 1140, och därefter drog han sig för en längre tid tillbaka till sin borg Almarsund. I början av augusti 1142 har han dock återvänt till Geda för att göra vad han kan för befolkningen. Han hade bland annat gripit sig an med att dagligen hålla mässa för stadsborna i Templet.
Natten efter de Furstligas framgångsrika inbrytning av Geda dräptes han i Templet av Nestors livvakter.
 |
Gedansk lärd man och magiker. Han for som ung till kontinenten för att utbilda sig, återkom 12 år senare och bodde fram till i somras på en gård några mil sydväst om Geda. Där bedriver han studier i magi, och har tydligen gjort en hel del framsteg. För åtta år sedan reste han till kontinenten för att bevisa något, men brände nästan ner en hel stad. Sedan dess har han under flera år dragit sig tillbaka från världen, men i våras övertalades han av bröderna Jante och Kåre Torsson att ansluta sig till Nyckelns Väktare och ställa sina kunskaper till deras förfogande.
Under sommaren 1142 har Aemilius bedrivit efterforskningar i Gedas kungliga bibliotek på Imrarsborg, där han mer eller mindre blivit bofast - han har erbjudits husrum, föda och fri tillgång till biblioteket i utbyte mot att han ställer sitt kunnande och sina magiska talanger i stadens tjänst, ett arrangemang han villigt gick in på.
Aemilius verkar ha höga tankar om sig själv och sin egen förmåga, men också en smula kort stubin och svårt att tåla kritik. Dessutom har han en petimätermässig noggrannhet med detaljer, samtidigt som han är lite disträ. Han uppträder rakt och utan polityr, men aningen osammanhängande och/eller uttråkat.
Överrotmästare Kåra Sigynsdotter
 |
 |
En gammal veteran och underofficer i kungens gårdshird på Imrarsborg. Under kriget har hon ägnat sig en del åt att träna och inspektera de nya soldaterna i staden, både de värvade och stadsmilisen, i hopp om att som hon ser det ”få någon sorts ordning på dem”. För det mesta är hon rätt jovialisk och trevlig, men dricker periodvis för mycket och är då svår att ha att göra med. Trots dryckesproblemen är hon duglig och har aldrig misskött sitt arbete.
 |
 |
 |
De två borgmästarna i Geda är också ytterst ansvariga för stadens milis, även om denna inordnats under Stadsfanan.
Båda borgmästarna hör till de rikaste köpmännen i staden. Den avsevärt yngre Greta Halle, som tillträdde för sex år sedan, är ambitiös och anses betydligt mer radikal och nytänkande än den försiktige och konservative Albrekt Unge
