|
|
| Niklas som Bryte på En studie i svart |
Tror aldrig jag varit så trött som när jag gick och lade mig sent igår natt. Flera dagar av oavbruten vandring genom otillgängliga marker i hällande regn hade fört oss långt in mot Gedaniens gränser. Nu skulle vi äntligen göra halt och få åtminstone en del sömn innan det åter var dags!
Tio tusen av Furstens allra finaste soldater hade samlats, bara några mil norr om Geda, under kvällen. Inte en fiende så långt ögat nått. De låg säkert hemma under sina bolster och gottade sig åt ”segern” vid Draakhem. Så låt dem! Deras nattsömn skulle inte vara lika lugn om de visste vad som väntade...
När hären ryckte fram i sina täta led tidigt på morgonen var stridsmoralen på topp. De svarta baneren vajade mot den stålgrå himmelen och stridstrummornas vilda, rytmiska dunkande fyllde dalen där vi gick. Ingen ynka samanslutning av veka folkspillror skulle kunna stå emot Furstens samlade vilja. Inte en dag som denna!
Väl framme vid de smutsiga markerna kring Imrarsborg mötte oss en patetisk syn. De yrvakna ”allierade” försökte som bäst ställa upp till försvar. Deras frälse red runt i vild panik och kastade fram motstridiga order till sina hoprafsade trupper. Vi gjorde en kort halt, spred ut oss över slätten och började på nytt avancera framåt. Domedagsgardet i spetsen utgjorde en mäktig syn när de sprängde fram mot de skräckslagna fiendetrupperna. Legionernas tunga infanteri följde dem tätt i hälarna. Därefter kom fotauxilian uppdelade i små rörliga grupper, var och en med tydliga anfallsvinklar och klara mål. Utposterade bakom huvudtrupperna för att skära av och lösa upp flankerna red våra hjälptrupper. Skriande vättar på stora grå ulvar samman med vilda och blodstörstiga orcher, en syn som kunde få vilken fiender som helst att komma på andra tankar. Det var nästan synd om de färgglada sunnanslättska ryttarna som kom dem till mötes.
Slaget böljade fram och tillbaka under någon timme innan vår lättrörliga taktik gav en alltför stor övermakten för den tröga och av århundraden likriktade fienden. En liten kärna av hårt kämpande gedanier markerade sig dock tydligt i mitten. Jag drev på min trupp av idel ärrade veteraner för att nå in till just denna grupp. Vem de försvarade framkom med all tydlighet och den gedanska kungen skulle nu slutligen få sota med sitt liv för hans folks svek. Vi slog, skar och krossade oss fram mot dem utan några större problem. Mina män plöjde upp en rak kanal genom kroppar av långt fler folk och tillhörighet än jag orkade räkna. Den skinande och stolta gedanska gruppen stred dock fortsatt hårt, även om deras antal raskt minskade. Marken fram till den lilla gruppen var full av döende soldater. Deras blod blandades med den leriga sörjan och sögs sakta upp av den hungriga jorden. Få saker får ens omgivning att leva upp så som ett mäktigt slag!
Efter att inbrytningen var genomförd fanns det bara en person jag fokuserar på. Min ursinniga blick söker upp målet och blicken återbördas. Iförd en blodröd vapenskjorta över sin blänkande rustning kliver så kung Imrar av Gedanien upp på sin stolta, vita stridshingst. De ger sig av i galopp över slagfältet, rakt emot mig där jag står ensam en bit utanför stridens rasande kärna. Det rödfärgade vattnet från marken stänker upp likt fontäner kring den frustande springaren. Det måste ha varit en strålande syn för den numera kraftigt decimerade allierade hären!
Efter att ha samlat alla mina erfarenheter och bett en sista snabb bön så kliver jag in rakt framför dem. Jag stålsätter mig, går ner i anfallsposition bakom min bastanta sköld och inväntar den kraftiga kollisionen. Den erfarna stridshingsten verkar helt oförberedd på detta och sätter alla fyra hovar i marken och stannar så plötsligt upp framför mig. Hästen backar nervöst och börjar skria högt i förtvivlan. Ljudet från striden dämpas plötsligt när soldaterna från båda sidor blir varse det som händer. Allt fokus riktas nu mot det avskilda område där den väntade envigen utspelas. Med ett vilt krumsprång kastar den frustrerade springaren av sin ålderstigne ryttare, vänder och rusar till flykt bland de gedanska fälttälten. Många unga svenner görs ned i dess väg.
Stridsområdet är nu totalt i stiltje. Var liten rörelse hörs med all tydlighet. Kungen reser sig flåsande upp i sittande ställning. En skugga förmörkar solen för hans ansikte, det tunna vinandet av en skarp svärdsegg sveper genom luften. Imrarsättens tunga krona faller hårt till marken, rullar en kort bit, faller platt ner och stampas sedan brutalt ner i smutsen av min leriga känga. Den svarta armén vrålar ut vår seger och forcerar på nytt framåt i en sista anfallsvåg. Kort därpå ser jag Gedas murar falla bortom fältet. En total stillhet har spridit sig inom mig. Glädjen väller upp i mitt bröst och livet fyller mig till bristningsgränsen. Jag stänker med ett vant knyck bort blodet från mitt annars blänkande svärd. Tänder en cigarr från en brinnande förrådsvagn, vänder mitt ansikte mot solen och ler. Ära och liv är återupprättat…
En ynglings skrik skär genom larmet precis vid mitt öra. "Lägerprefekt!"
"Lägerprefekt! Herr lägerprefekt! Vakna! De behöver Er, borta vid honnörstältet!"
Yrvaket lyfter jag huvudet och ser upp. Jag ligger i mitt tält, det är mörkt och regnet smattrar avlägset mot tältduken. När den unga löparen i tältöppningen ser att jag är vaken försvinner hon snabbt och ilar vidare bland tälten.
Jag gnuggar sömnigt mina ögon och ser upp mot himlen. Det måste fortfarande vara flera timmar kvar till gryningen. Jag klär raskt på mig min rustning, sträcker mig efter mitt svärd och låter handen smeka längs eggen. Det ljuva minnet från drömmen dröjer fortsatt kvar i mina tankar. En dag ska drömmen bli sann. En dag skall Imrar falla i smutsen för mig och hans svekfulla folk ska nedgöras till sista man! Men idag har jag närmast att ta itu med fylleri i trossen och söndermurknande proviantvagnar. Ännu en härlig dag i Österlandet...