Legenden om S:t Ahrik och Nidvinter

Henrik på Utposten

Vintern i Ljusets år 625 gav sig vår beskyddare S:t Ahrik för första gången till trakterna kring det som nu är Månhella, som då var ett centrum för avgudadyrkan. När S:t Ahrik en sen kväll nådde den första byn i trakten, lade vår beskyddare märke till att det var ovanligt tyst. Ingen musik hördes, ingen syntes ute och alla hus var rejält tillbommade. S:t Ahrik knackade i tur och ordning på i alla husen i byn för att be om skydd, men ingenstans var det någon som öppnade, så vår beskyddare blev tvungen att tillbringa natten utomhus i fruktansvärd kyla. Efter några år i Thule hade Ahrik vant sig vid den stränga kylan som om vintrarna höll landet i ett järngrepp. Men den kyla som vintern 625 låg runt Månhella var näst in till ohelig.

Efter en evighet grydde så dagen, blek och grå. S:t Ahrik gav sig tillbaka till byn för att tala med folket. Att ingen av dem ens öppnat dörren dagen innan gjorde vår beskyddare bekymrad. Byborna hade långt att gå innan de kunde vandra i Ljuset.

När S:t Ahrik nådde byn var det ovanligt tyst, flera av husen var fortfarande igenbommade och de få människor som var ute rörde vaksamt och försiktigt som om de fruktade något. Flera av dem bar vapen. När de obeväpnade av byborna fick syn på vår beskyddare flydde de in i sin hus. De övriga drog sina vapen och spärrade vägen.

Byborna var inledningsvis mycket ovänligt inställda, men vår S:t Ahriks ryktbara vältalighet stod honom bi och så småningom fick han veta att de levde i träldom under Avgudatemplet vid Månhällen, inte långt från byn . En gång varje månvarv red hednaprästernas tjänare runt i byarna på jakt efter människor födda under fullmåne. Dessa togs sedan som offer åt Nidvinter, den avgud som beskyddade templet. För några dagar sedan hade ryttarna hämtat byäldstens yngste son, som nu skulle offras nästa natt. En gammal kvinna, som en gång i sin ungdom tvingats bevittna en offerceremoni, berättade att Nidvinter brukade uppenbara sig på en offerhäll - "Månens häll" i mitten av den lund där avgudatemplet var beläget.

När S:t Ahrik hört detta samlade han alla byborna och förkunnade att han tjänade en annan gud, en gud som var ljus och förlåtande och inte krävde blodsoffer, och att han ämnade befria trakten från templets skräckvälde, då dess blotta existens var en styggelse i den Förstes ögon. Vanliga män hade efter sådant tal mötts av de blickar folk reserverar för dårar. Men S:t Ahrik som hade talets gåva lämnade istället byn åtföljd av befolkningens hurrarop.

Längs vägen upp emot lunden där offerhällen var belägen stod något som vår beskyddare först tog för stenstoder. Vid närmare undersökning visade de sig vara människor, alla med tecken på att ha dött av förfrysning. Inga väktare syntes till, så S:t Ahrik kunde utan större svårigheter ta sig fram till offerhällen, som i det grå dagsljuset såg ut att vara gjord av bly. Resten av dagen tillbringade vår beskyddare med att be till den Förste och förbereda sig för nattens sammandrabbning.

Efter en tid gick månen upp och offerhällen, som i dagsljus verkat vara gjord av bly, såg i månsken ut att vara gjord av renaste silver. Strax före midnatt hördes så ljudet av mässande röster och snart blev en procession av vitklädda präster och prästinnor synlig. Vid åsynen av S:t Ahrik, som nu lagt sig utsträckt på offerhällen, tvärstannade processionen. Översteprästinnan trädde fram och sade:

"Jag är Ahrik, tjänare till den Förste och Ende. Jag är vän till pojken ni för med er. Släpp honom och låt låt mig ge mitt liv åt Nidvinter i hans ställe. Jag är också född under fullmånen," svarade S:t Ahrik ödmjukt.

" Du talar väl, dåre. Vi ska bevilja dig din ynnest." Översteprästinnan vände sig nu till sina anhängare. "Vi gör främlingen till viljes. Nidvinter kommer att glädjas åt att få äta en annan guds tjänare, pojken håller vi inspärrad tills nästa fullmåne."

Två av prästerna tog nu med sig pojken därifrån medan de övriga spred ut sig runt offerhällen månn och återupptog sitt mässande. Plötsligt uppenbarade sig en vit gestalt på altaret och tornade upp sig över den liggande Ahrik.

" Söner och döttrar! Jag tackar er för denna gåva och lovar att beskydda er makt i ytterligare ett månvarv," sade Nidvinter med iskall röst. Sedan böjde han sig ner över S:t Ahrik.

Plötsligt gick hällens sken över från silver till renaste guld. Prästerna skrek och skepnaden darrade till. I detta överblick slet S:t Ahrik av sig den Ljuspilsmedaljong han bar runt halsen och höll upp den mot skepnaden. Fångad mellan detta piltecken och de Ljuspilar S:t Ahrik under dagen ristat in i träden runt platsen, kunde Nidvinter inte göra annat än att hjälplöst se på medan hans egen kraft vändes mot honom.

" Skåda nu er falske guds makt!" utropade S:t Ahrik, varpå han tog sin spikklubba och måttade ett väldigt slag mot Nidvinter, som nu fullständigt förvandlats till is. När spikklubban träffade isstoden splittrades den i tusen bitar, och de kvarvarande prästerna flydde skrikande.

Efter denna händelse var Avgudatemplets makt bruten, och folket i de kringliggande byarna omvände sig utan undantag till Ljusets lära. Resterna av Nidvinter smälte inte vid vårens ankomst, så de placeras i en närbelägen grotta, ovanpå vilken S:t Ahrik byggde Månhellas första kyrka av virket från träden i Lunden. Då träden under S:t Ahriks kamp mot Nidvinter laddats med den Förstes kraft blev kyrkan platsen för flera mirakel innan den raserades av avgudadyrkare ett halvsekel senare. Kyrkan vägrade dock att brinna, och en del av virket togs tillvara och användes i byggandet av flera andra helgedomar.