| Klara som |
| jungfru Bea |
| på Jakthornet |
En ögonblicksbild från slaget vid Geda högar, 18 september 1142.
|
|
|||
|
Äntligen. Det hon hade väntat på sedan dagen hon föddes var äntligen här. Hästarna dansade, vimplarna smällde i vinden, ljudet av metall fyllde hennes öron.
Snömankes kropp skälvde under henne, varenda muskel i hans kropp var spänd, redo att störta iväg. Även han hade väntat på det här, och hon kunde knappt hålla honom.
Framför dem stod de Furstliga som en obruten svart mur, taggig av vad som såg ut som tusentals sänkta spjut. Ändlösa rader av sexuddiga kors lyste vita på svarta sköldar och fanor. På båda sidor av den massiva väggen av legionärer började skvadroner av ryttare rida fram. Det var dem man skulle möta först.
Till slut var det dags, det blåstes till anfall och hela hären sattes i rörelse. Först försiktigt med de fagra alvkrigarna framför sig, lika vackra som dödliga. De avlossade pilar så snabbt att det knappt gick att följa med ögat. Men de gedanska och gotmaritiska riddarna började rycka fram allt snabbare, och fienden kom närmare och närmare. Så till slut föll alverna tillbaka och det arosiska rytteriet ryckte fram. Först i trav och sedan i galopp. Det var som en vårflod som bröt genom fördämningarna. Solen reflekterades i varje armskena, på varje hjälm och i varje lansspets. Det var som den Förstes eget ljus.
Det var inte förrän hon kände saltsmaken som Bea insåg att hon grät. Inte av rädsla eller sorg, utan i pur hänförelse. Äntligen, äntligen, äntligen! Aldrig trodde hon något kunde vara så storslaget, så vackert. Hon red mot ett ovisst öde tillmötes, men hon red för Ljuset, Katarina och Arosia. Tillsammans med alla de hon älskade. Hennes bröder, hennes far och fru Margreta Tre Rosor.
Så, genom fiendens svarta härled uppenbarade sig Furstens mörka kronjuvel. Domedagsgardet. Genom hänförelsens rus kände Bea en klump av ren och kall skräck i maggropen när hon såg de ohyggliga svarta riddarna på sina väldiga pansrade hästar formera sig till en massiv kil framför dem. Det var som att se döden själv komma ridande mot sig. Men inte ens den synen hindrade anfallet. Nu fanns ingen plats för ånger. Nu fanns bara striden.
Framför henne red fru Margreta på sin jättelika fux, pansrad från huvud till fot och med lansen fälld. Bea höll först blicken fästad på hennes rygg, men så hörde hon något som lät som skratt genom larmet och vred på huvudet för ett ögonblick. Junker Bengt, som red bredvid henne med fru Margretas banér, skrattade högt. Han vred också på huvudet och för ett ögonblick möttes deras blickar. Och nu såg Bea att fler av ryttarna runtomkring dem stämt in i skrattet. "De är fullständigt galna," hann Bea tänka innan hon kände bärsärkaskrattet bubbla upp i sin egen strupe. Så vände alla blickarna framåt på nytt och skrek med en röst: "Arosia!"
Skrattande och gråtande red Bea efter fru Margreta mot den anstormande döden.
I nästa ögonblick, kändes det som, var sammanstötningen över. Trumpeter blåste till reträtt, junker Bengt kastade om med banéret högt och ryttarna följde honom. Men de var inte slagna; de hade lyckats hejda Domedagsgardets framstormning och fått dem att köra fast. I ögonvrån såg Bea hur en andra arosisk skvadron, med greve Angantyr själv i spetsen, nu red till anfall mot de oordnade Domedagsgardisterna och faktiskt verkade driva dem bakåt. Men nu ryckte legionärerna till fots aggressivt framåt, och fru Margretas skvadron var fortfarande i oordning. Skyndsamt fick de rida undan för att komma utom räckhåll.
Och så var de i strid igen. Hur lång tid hade det gått? Bea försökte hålla sig så nära fru Margreta som möjligt. Men i stridens virrvarr var det svårt, och hon kom längre och längre ifrån sin riddare, medan de Furstliga pressade på allt hårdare. Nu var hon och den grupp väpnare hon hade omkring sig nästan omringade. Några kände hon igen, andra inte. Alla var de så förtvivlat unga, men deras ögon brann alla av den arosiska elden, och kämpade outröttligt vidare. Beas eget svärd var fläckat av blod, och hon högg vilt omkring sig. Snömanke var löddrig av blod och fradga och dansade under henne, följde hennes hugg och försökte undvika anfallarnas. Höger, vänster, höger, höger. Hon hade tappat all tidsuppfattning. Det enda som fanns var höger, vänster, blockera och hugg igen. Hennes kropp brann av utmattning, och hon blödde från en mängd småsår. Två väpnare föll från sina hästar, en med en skäkta utstickande ur halsen, den andra med ett svärd genom magen. En tredjes häst krossade sin ryttare under sin tyngd.
Skönheten var försvunnen och krigets ångest började komma smygande. De var bara ett tiotal väpnare kvar i den lilla gruppen, och många stred nu till fots. Havet av svartklädda Furstesoldater tycktes oändligt, och Bea kände både hopp och ork långsamt tryta. Så kom hon att tänka på Branda, på Västmarkshus, långt från slagfält och död, och hon mindes löftet till henne.
”Jag ska banne mig komma tillbaka till dig, Branda,” viskade hon för sig själv, och med en sista kraftansträgning höjde hon åter svärdet och skrek ”För Katarina!” Soldaterna runt henne, både de till fots och de som ännu hade sina hästar, stämde upp.
Så plötsligt dök en röd och vit fana upp i ögonvrån till höger. Som genom ett töcken såg hon hur de vitklädda fotgångarna kom skyndande till undsättning, och hur fru Margreta och hennes riddare kom stormande från andra hållet. De Furstliga föll tillbaka och de var räddade. I alla fall för stunden.
Fortsättning: Efterdyningar