 |
Missan |
Uppvaknandet var inte som att komma ur en dröm, utan som att vakna in i en.
I hörnet dansade en liten brasa. En bekväm stol stod bredvid, med en fotpall klädd i fårskinn. Ett litet bord intill, på vilket en kopp med rykande innehåll väntade på någon.
Missan låg alldeles stilla. Ögonen sved, näsan var tät och tankarna ville inte fungera. Hon låg visst i en säng med tunga fällar över sig. I vilken del av livet hörde denna mosaikskärva hemma?
En storvuxen man kom in i rummet och slog sig ner i stolen med koppen. Efter en lång stund kastade han en blick åt Missans håll.
"Sedär, du har vaknat!" konstaterade han strävt.
Missan försökte svara, men lyckades bara åstadkomma en halvkvävd rossling. Hon försökte röra sina stela lemmar. Behövde gå ut, men visste knappt om hon levde eller var död. Det sista hon mindes... Ja, vad var det? Vilket av alla splittrade minnesfragment var det senaste? Huvudet värkte av ansträngningen. Bäst att ta en sak i taget.
"Kissa," viskade hon förläget.
"Ut genom den dörren, andra gången till vänster!"
Andra gången... ?
När Missan kom ut, förstod hon. Världen var täckt i ett tjockt snölager, där endast ett fåtal gångar med höga vallar på sidorna var uppskottade.
Snö... Jo, det hade snöat. Synfältet hade uppfyllts av de stora flingorna. Den lilla mat hon lyckats få med sig från Högmyren hade för länge sedan tagit slut. Inte visste hon vart hon varit på väg ens när hon kunde se, och nu i snöyran insåg hon att hennes liv höll på att rinna bort. En märklig känsla uppfyllde henne, en blandning av sorg, förtvivlan och lättnad. Skulle nu äntligen allt få ta slut? Men, varför just nu, när hon bestämt sig för att kämpa?
Någon måste ha hittat henne. Den här mannen. För levde, det gjorde hon. Hade hon varit död, så hade hon sannolikt inte varit kissnödig.
Väl tillbaka i stugan kröp hon raskt ner i sängen igen, kall ända in i magen.
Mannen reste sig sävligt och räckte henne sin kopp.
"Ser ut som att du skulle behöva få något varmt i dig."
Missan satte sig upp och drack tacksamt. Någon sorts buljong, underbart god!
"Innan jag bestämmer mig för om du är värd att hållas vid liv, så vill jag veta var dina lojaliteter finns," sade han nonchalant och sjönk åter ner bredvid elden.
Missan mötte stadigt hans blick.
"Hos Eirik," svarade hon uppriktigt.
Hennes räddare log snett.
"Och denne Eirik... Vem slåss han för?"
Ja, vems sida stod han egentligen på? Missan visste inte. Det sade hon också. Brydde sig inte om att försöka luska ut vad hon borde säga. Skulle hon någonsin lyckas hitta tillbaka till sig själv, så måste hon säga det hon trodde var sant.
"Han lämnade mig för att kämpa för kung Imrar. Sedan blev han tillfångatagen. De höll honom inlåst i mer än sex år. Sedan verkade han vara en av dem."
"'Dem'?"
"De där med röda kläder, som inte är snälla."
"Rödkåporna?"
Den vaksamma tonen undgick henne inte.
"Ja. Det var åtminstone de som försökte få honom att tortera mig. Han skulle få bevisa för dem att han hade lagt sitt förflutna bakom sig och var lojal mot dem nu. Det var visst några punkter han skulle trycka på för att... för att göra mig illa."
"Det där känner jag till," kommenterade mannen tonlöst. "Man brukar inte kunna komma loss från Rödkåporna. Hur bar du dig åt?"
Betoningen låg på du. Som om han visste om någon annan, och ville jämföra metoder.
"Jag satte min kniv mot min egen hals."
"Som om det skulle stoppat dem," fnös han och reste sig häftigt. "Då skrattade de väl?"
-Nej. Jag pratade väldigt fort. Sade att...
Hon försökte minnas. Vad hade hon sagt? Allt hon kunde komma på.
"Jag sade att de inte visste vem de hade att göra med. Att jag hade sett in i Nidvinters ögon och var mycket mäktigare än de förstod. Att de var gäster hos fru Malva Erenskiöld, och att hon inte skulle uppskatta om de tvingade en av hennes tjänsteflickor att skära halsen av sig mitt under den pågående banketten. De tvekade ett ögonblick, och då sprang jag."
Han blev stående mitt i rummet.
"Och de lät dig gå?"
"Jag vet inte riktigt. Kanske var jag inte så viktig."
Med en plågad suck satte han sig på pallen.
"Om jag har räddat dig från dem... Vad gjorde du på Högmyren, förresten?"
"Skar ost."
"Hur länge hade du arbetat där?"
"Jag vet inte."
"Är du dum?"
Missan skrattade till.
"Ja, ibland så."
-Jag börjar tro det. Kan du ge mig ett rakt svar – om kung Imrar och Fursten skulle stå här i rummet, vem skulle du springa från?
Hon tänkte efter.
"Jag tänker aldrig mer springa för någon. Men kung Imrar har hotat hugga huvudet av mig, och Furstens folk har inte heller alltid varit snälla så jag skulle nog vara lite vaksam vem jag än mötte."
"Hördu," sade mannen lent. "Jag tror att du får berätta din historia för mig."
"Den är lång," varnade Missan. "Och osammanhängande."
"Vintern har just börjat. Vi kommer att vara helt insnöade i flera månader och jag har inget annat för mig. Låt höra!"
Det är väl detta som behövs för att jag skall bli någorlunda hel igen. Att någon mer eller mindre tvingar mig till att försöka reda ut allt. Bestämmer han sig sedan för att mitt liv inte är värt att få fortsätta, så får det väl vara så. Jag är inte intresserad av att försöka lista ut vad han vill höra.
Bara att börja gör ont. Minnet av hur mitt hem såg ut är så förknippat med skräckupplevelsen då jag såg det i ruiner. Då jag såg Lina... Men mor sade så många gånger att det gör ont att läka, att det är ett bra-ont till skillnad för det ont-onda man känner vid själva skadan. Jag får lita på hennes ord.
Mina starkaste minnen hör ihop med dofter. Kanske är det så för alla. När jag luktar på en gran, så får jag en känsla av trygghet. Hemma sov vi alltid på granris. Stugan var liten, men mor och Lina satte en ära i att hålla den skinande ren. Vi ägde bara ett litet stycke mark, inte tillräckligt för att försörja hela familjen så vi arbetade på de större gårdarna och fick då oftast betalt i natura. Far hyste en djup misstro mot mynt. ”Det här kan man inte äta”, fnyste han om mor någon gång kom hem med en slant. Han var så stolt, far! En riktig livsnjutare. Han arbetade precis så mycket som behövdes för att försörja oss, och när han ansåg att vi kunde äta oss mätta så ägnade han tiden åt annat. Mor ville helst spara ihop ett förråd, men då pekade far bort mot ruinerna av det som en gång var bygdens rikaste gård. ”Allt du har slitit för kan ödeläggas på ett par ögonblick”, sade han. ”Men ingen kan ta ifrån dig dina minnen. Lägg du ner din sömnad, så tar vi med barnen ner till ån och badar!”
Nu är jag ganska säker på att någon kan ta ifrån mig minnen, men vad visste vi om ondskan då.
Tre syskon hade jag. Min bror Karel var äldst. Stark och trygg, glad och stolt. Han och far var ganska lika i det att de ägde en lugn auktoritet, och en sorts värdighet som gjorde att inte många pikade oss för att vi enligt andras sätt att se var ganska fattiga. När någon skröt om sina ägodelar, så skrattade Karel och sade: ”Visst, din nya dräkt är vacker, men vi har Lina. Vad i hela Månhella kan vara vackrare än hon?”
Så var det verkligen. Lina var så vacker att många passerade vår lilla gård bara för att få se henne. Allt hon rörde vid fick en guldkant. Om fläcken på hennes kjol inte gick att tvätta bort, så broderade hon en blomma över den. Alltid hängde det en krans på våra dörrar, av sommarblommor, höstlöv eller enris, vad årstiden hade att bjuda henne på. Inget ont fanns i henne, men ärligt talat var hon ganska självupptagen. Visst kom det friare, som hon ratade efter att först ha lyssnat på hur underbar de tyckte att hon var. Dem själva intresserade hon sig inte för. Ingen var liksom god nog åt henne. Hon skulle ha den finaste, som kom med de praktfullaste gåvorna. Hon ville inte inse att rika söker sig till rika, hur bländande yttre hon än hade. Mor knotade, men far lät henne vara ifred. Sade att gården visserligen var liten, men stor nog att försörja oss alla om vi valde att bo kvar. Ingen skulle behöva tvingas till något!
En lillebror hade jag också. Vi kallade honom bara Lillebror. Han var familjens ljus. Funderade alltid över hur allt hängde ihop. Varför växlade årstiderna? Varför ändrade löven färg på hösten? Mors förklaring att det var Den Förstes vilja gav han inte mycket för. Det vill säga, han accepterade hennes svar, men ville veta hur Den Förste gjorde för att saker och ting skulle hända. Till slut sökte far upp den visaste personen i Månhella, och satte Lillebror i lära. Efter det såg vi inte till honom så ofta. Han blev nästan som en främling, som artigt tackade mor för maten när han var på besök. Vi fick aldrig veta hur han hade det inne i staden, och det var svårt att läsa av honom då han alltid varit så tyst. Ändå var han också en stark personlighet. Det blev så tomt efter honom.
Annat var det med mig. Medan Lillebror funderade, Karel och Lina småkivades, mor for runt som en myra och far fyllde upp ett rum bara genom att sitta och tälja, så var det som Lina sade en gång: ”Man märker inte när du är borta, Missan, men det är trevligt när du är här! Du går här som katten!” Och så var det. Missan kallades jag från den dag jag föddes, för att jag var så liten. Familjens smeknamn hamnade alla i den kategorin. ”Hej kissen”, brukade Karel säga och klia mig bakom örat. Om kvällarna låg jag gärna hopkrupen på en bänk och bara lyssnade till sagor eller när far spelade på sin fiddla. Jag var fullkomligt nöjd med att bara lyssna, att bara finnas till. Faktiskt har jag aldrig pratat så mycket som jag gör just nu. Det känns märkligt.
 |
Eirik |
Eirik.
Du vill veta vem Eirik är. Jag trodde att jag visste, men kan vi egentligen svara för någon annan än oss själva?
Vi har alltid känt varandra. Hans far var smed, och de bodde inte långt från oss. Närheten till bäcken var en större fördel för en smed än att bo mitt inne i stan, och Eiriks far var så skicklig att folk gärna tog den extra omvägen för att göra sina affärer med just honom. Deras gård var stor och vackert utsmyckad, men det var ändå något som saknades i atmosfären. Eiriks far var aldrig riktigt nöjd. Framför allt inte med Eirik, som tidigt gjorde klart att han inte var intresserad av att ta över smedjan. Han ville mycket hellre bli jägare, som sin farbror Torkel. Vi kunde sitta i timtal och lyssna på berättelser från skogen! Eirik blev under hans ledning en skicklig bågskytt, en son att bli stolt över men hans far kunde aldrig riktigt förlåta honom.
Jag har alltid älskat honom. Har du någonsin träffat en person som har fått dig att känna dig hel? Så var det med honom. Jag bara visste. Strök som en katt omkring honom. Var i hans hem så ofta jag bara kunde, blev överlycklig de gånger jag fick övernatta. Naturligtvis fick jag inte sova bredvid honom, jag delade bädd med hans syster Elin, men han fanns där i närheten. Fram till alldeles nyligen trodde jag att han också känt likadant, men när jag nu ser på mig själv och på mitt liv på lite avstånd, så förstår jag att det nog inte var så enkelt. Jag tror att det var svårt för honom att bli sådär villkorslöst älskad, när hans far hela tiden ställde outtalade krav på honom. Som om han inte förstod varför jag alltid ville vara med honom. Samtidigt ville han ju vara med mig också. Vi var ofta ute i skogen, plockade bär eller samlade ved. Vi hade vårt eget hemliga ställe, det var som en liten grotta inne i en granskog. Där gömde vi oss och pratade om allt och ingenting, eller bara satt tysta tillsammans.
När vi blev lite äldre och andra känslor började spela, så tror jag att han blev lite rädd. Det förstår jag först nu. Ibland försökte han hålla mig på lite avstånd utan att såra mig. Kanske var han förälskad i någon annan? Kanske visste han inte att man kan älska en människa djupt, men ändå vara förälskad i en annan. Jag fanns ändå alltid där, väntade i trygg förvissning om att det var hos mig han hörde hemma.
Till slut blev det ändå vi på riktigt. Jag tror att det var mina syskons förtjänst. Lillebror hade varit hemma en hel vecka, och hade med sig en äldre studiekamrat. De skulle studera något vid ån. Jag höll också till därnere, jag färgade garn och det kräver ständig passning så jag sökte inte upp Eirik som jag annars alltid gjorde. Dessutom var det så roligt att få vara tillsammans med Lillebror och hans vän. Det var som att jag lärde känna honom på ett nytt sätt nu. De pratade så lätt och kvickt så jag märkte inte att tiden gick. Sista kvällen kom Eirik hem till oss. Han såg lite osäker ut. ”Jag började undra om du hade blivit sjuk”, sade han förläget. Jag skulle precis svara, då Karel grep in. ”Missan har fått en beundrare, så hon har varit lite upptagen.” Det blev alldeles knäpptyst! Alla stirrade först på mig, sedan på vår gäst. Eirik fick något svart i ögonen som jag aldrig sett där förut. Lina tog först till orda. Hon var väldigt upprörd eftersom hon själv hade kastat långa blickar efter ynglingen. ”Var inte dum,” snäste hon. ”Det är väl ingen som vill ha Missan! Hon är ju ingenting. Inte vill du väl ha henne?” Lillebrors vän såg förskräckt på mig, som om han såg mig för första gången, och utbrast: ”Nej, verkligen inte!”
Han menade säkert inte att låta så elak. Men jag kunde ändå inte hindra ett par tårar. Dessutom har jag alltid tyckt väldigt illa om att stå i centrum. Jag ville bara därifrån. I ögonvrån såg jag hur mor var på väg att resa sig för att trösta mig, men far hade blicken på Eirik och hindrade henne. Eirik blev om möjligt ännu svartare i blicken. Han drog några djupa andetag, sträckte handen mot mig och sade nästan argt: ”Men det vill jag! Kom, Missan!”
Han drog med mig ut och hann knappt utom synhåll från stugan innan han slog armarna om mig hårdare än någonsin förut. ”Jag har saknat dig,” viskade han mot mitt hår. Sedan kysste han mig. Visst hade vi småpussats en hel del tidigare, men det här var något helt annorlunda. Jag trodde att jag skulle dö av lycka.
Sedan den stunden var det verkligen vi på allvar. Vi trolovade oss snart, och skulle förstås ha gift oss också – om inte kriget kommit emellan. Om det var farbror Torkels berättelser eller en önskan om att försvara mig kan vara osagt, men Eirik ville absolut ut och slåss. Blev kriget värre än så här, så skulle han ändå tvingas kämpa. Det skulle kännas bättre att gå nu, och kanske kunna förhindra något hemskt. En månad skulle han vara borta, inte längre. Kanske trodde han på det själv, men jag tvivlar. Det var ett sätt att göra det hanterbart för oss. Sedan skulle vi gifta oss, när han kom hem! Då skulle vi få det där livet tillsammans som vi båda så innerligt längtade efter. Han var så ädel, min Eirik, och skulle absolut inte ”röra mig” innan vi var ordentligt gifta. Men jag var rädd. Risken fanns att han aldrig skulle komma tillbaka till mig. Paniken grep tag i mig vid tanken på att jag kanske aldrig skulle få älska med honom. Sedan han kysste mig den där gången, så hade det brunnit en längtan i mig som jag visste skulle jaga all ro ur kroppen om han for. Jag ville inte ställa några villkor, men... samma dag han bestämde sig, så tog jag med honom till vårt gömställe bland granarna. Hur skulle han kunnat säga nej till mig då? Men om vår första riktiga kyss varit full av hopp och lycka, så var den här kärlekshandlingen så sorgtyngd att vi båda grät.
Nu vill jag inte berätta mer. Jag kan inte det!
"Du kan kalla mig Sten."
Missans räddare sträckte på sig och tömde koppen, som för länge sedan var tom.
Så långt hade berättelsen flutit oavbruten.
"Vi kanske skulle ha oss lite mat," sade han. "Ligg kvar du, jag tror du behöver vila lite till."
Innan han hann tillbaka hade Missan somnat om. Kanske av utmattning, kanske av ren självbevarelsedrift.
Den natten plågades hon av de värsta mardrömmar hon haft på många år. Till slut vaknade hon av sina egna skrik, och fann att Sten åter satt i fåtöljen och iakttog henne.
"Här," sade han kort och höll fram en flaska med en klar vätska.
Missan drack, och höll på att storkna.
"Det här är gift," tänkte hon. "Något i det jag berättade igår dömde mig. Nåväl."
Viss om att hon skulle möta döden, tog hon ett par klunkar till av den starka vätskan.
"Nu räcker det. Så, låt höra din dröm!"
Jag såg Lina. Så som jag såg henne sist.
Stämningen i byn hade varit orolig under några dagar. Det viskades om konstigheter uppe vid slottet. Far hade velat skicka iväg oss, men vart skulle vi ha tagit vägen? Hela landet var ju i fara.
Den här dagen... Jag kan lika gärna prata om det. Vad du än gav mig att dricka gör det lättare. Som om det inte rör mig. Den här dagen hade jag varit långt inne i skogen och letat stenlav att färga garn med. Det ger en ljuvligt varm brun ton, visste du det? Redan på långt håll hörde jag. Aldrig förr hade jag hört någon skrika för sitt liv, och nu var det hundratals röster som blandades till något så fasansfullt att det nästan inte kändes verkligt. Jag stannade kvar där jag var och försökte tänka. Min första instinkt var att rusa dit för att hjälpa, men jag förstod att jag ingenting skulle kunna göra. Inte just då. Därför väntade jag till nästa dag. Den natten kändes som ett helt liv, kan jag lova dig! Tusen gånger bestämde jag mig för att gå, tusen gånger tänkte jag på Eirik och hur han skulle känna om han hittade mig död. Tusen gånger tänkte jag att min familj nog hade hunnit undan, att de väntade på mig på ett tryggt ställe.
Till slut vågade jag mig tillbaka.
Synen som mötte mig var länge efteråt det enda jag såg så fort jag slöt ögonen. Döda överallt. Lemlästade. Sönderbrända. Mina föräldrar låg som groteska kolfigurer strax utanför den ännu rykande stugruinen. Någon hade kedjat fast dem, så att de långsamt måste ha bränts till döds av sitt eget hem. Och Lina... Strax utanför gårdsplanen växte en stor ek, som vi barn alltid hade älskat att klättra i. Där hade de hängt upp henne i hennes långa, vackra hår. Inom lagom synhåll för mor och far. Inte en skråma fanns på hennes kropp, vilket nästan gjorde synen ännu värre. Som om hon närsomhelst skulle slå upp ögonen och be mig hjälpa henne ner. Allt stod still i huvudet på mig, bara en enda tanke for runt: Vilken tur att jag inte hade varit där. Inte för min egen skull, men nu hade mina föräldrar sluppit se mig också hänga där. Kanske hade de dött med ett uns hopp om att jag hade klarat mig.
Jag kunde inte låta min syster hänga sådär. Jag klättrade upp i trädet och skar ner henne med min lilla matkniv. Fallet var inte långt, men ljudet var nästan otäckare än dödskamperna från gårdagen. Inte alls som när man själv hoppar ner.
Medan jag satt där uppe kom några soldater lojt promenerande. ”Ser man på, efterrätt!” skrattade den ena och pekade på mig. ”Tror inte jag orkar, jag åt mig rejält mätt på hon där”, svarade hans kamrat och petade till Lina med stöveln. ”Det var roligast medan hon skrek, men hon var bra god som döing också. Man kanske skulle ta sig en smakbit till ändå?”
Han vände på Lina och höll precis på att lossa bältet, då en tredje person kom. En kvinna, kort men med en förlamande auktoritet. ”Sluta lek”, viskade hon. Så såg hon upp på mig, och hennes ögon smalnade och fylldes sakta av en otäck hänförelse. ”Den här är i grossess. Barnet är avlat i sorg. Det vill jag ha! Ta med henne.” Allt viskade hon, jag hörde henne aldrig någonsin tala normalt.
I grossess. Eiriks barn. Ett sorgebarn? Under ett par hjärtslag fylldes jag av glädje, som byttes i ren skräck. Vad ville hon göra med vårt barn?
Det fick jag snart veta. De låste in mig i en liten fönsterlös cell. Det fanns ett sorts ljudrör, så att jag kunde höra den där viskande rösten utan att se något. Hon berättade att hon länge hade velat skapa ett barn totalt utan känslor. Nu hade jag givit henne möjligheten, det tackade hon mig för. De skulle dränera mig på alla mina egna känslor, så att jag inte skulle kunna överföra något till fostret. När barnet var fött skulle hon själv ta hand om det. Kanske skulle de skaffa fler barn genom mig, kanske inte. För att jag inte skulle skada mig själv, så band de fast mina handleder vid väggen. Tre gånger om dagen kom någon in med mat, jag gjorde bäst i att äta för annars hade de metoder att tvinga mig sade de. Och varje dag dessa ritualer. Det var rökelse som nästan kvävde mig. Skärande vitt ljus. Entoniga trummor. Jag som är uppvuxen med ljusets lära, att ljuset är det goda, jag fruktade nu deras vita ljus. De fick mig att tro att allt jag lärt var fel. Att det var detta som väntade efter döden. De försökte också inplantera nya minnen i mig, att Eirik hatade mig, föraktade mig, avskydde barnet. Jag har fortfarande de minnena, men det är något märkligt med dem. Som om de är kantade av just det här vita skenet, till skillnad från de kärleksfulla minnena som har ett varmt gult ljus.
Till en början var jag apatisk och lät dem göra vad de ville. Men den dagen jag kände barnet sparka första gången, då lyckades jag samla mina tankar till motstånd. De fick inte stjäla mina känslor! Hur det hade gått med Eiriks familj visste jag inte, men jag utgick ifrån att jag kanske var den enda han hade kvar. För hans skull måste jag kämpa!
Ett minne kom till mig. Bland ruinerna i byn hade en katt smugit omkring, helt oberörd. Var inte jag också en katt, kanske? Med nio liv! Jag skulle offra mitt första liv som människan Missan, och bli katten Missan. En katt skulle de inte kunna nå! Så vid nästa ritual sög jag ivrigt åt mig deras magi. All min vilja koncentrerades om en enda tanke: Jag är en katt!
Det tog några dagar innan de uppfattade vad jag höll på med. ”Vad gör hon?” frågade någon. ”Kämpar emot”, viskade den obehagliga rösten, nästan smeksamt. ”Så roligt! Då får vi höja nivån.”
Sedan utbrast en kamp. Jag hade övertaget, eftersom de ville åt mitt barn. Då kunde de inte utsätta mig för vadsomhelst. Vad de än sade eller gjorde, så höll jag fast vid tanken. Till slut tröttnade viskaren. ”Nu skall vi bryta ner henne. Misslyckas ni, så blir jag mycket besviken på er.” Från soluppgång till solnedgång höll de på. Inte för att jag hade någon tidsuppfattning, men jag hörde dem prata om det. Sedan gick de ifrån mig.
Den natten föddes mitt barn. Alldeles för tidigt, de hade ingen bevakning på mig vid den här tidpunkten. Jag kunde ingenting göra, med händerna bundna. Mitt i min förtvivlan kände jag att det här var min enda chans att rädda barnet. Inte till livet, det hade jag ingen möjlighet till, men från livet. Från ett liv i deras klor. Därför bet jag ihop om värkarna, omvandlade skriken till tanken på att jag var en katt. Barnet kom ur mig, så litet att det inte ens kunde skrika. Det gnydde, precis som en liten kattunge. Jag kunde bara röra det med mina ben och fötter. Smekte det och grät. Sedan dess har jag inte fällt en tår. Mänskligheten rann ur mig samtidigt som tårarna lämnade ögonen och livet lämnade mitt barn. När det var dött, så hade jag helt och hållet förvandlats till en katt.
Minnena jag har som katt är också annorlunda. De är färgade av smaragdgrönt. Som katt såg jag hur de öppnade dörren och upptäckte mig där, med barnet och efterbörden ännu sammanläknade. ”Det här var inte bra”, sade en. ”Vad gör vi nu?” Något svar hörde jag inte, men plötsligt var jag fri. Remmarna som fäste mig vid väggen var avskurna, dörren öppen.
Det var mitt andra liv som gick åt där.
"De släppte dig alltså fri?"
"Ja."
"Utan att göra dig illa?"
"Ja."
"Utan att förfölja dig och plåga dig från vett och sans?"
"Ja."
Då var det Sten som tog några djupa klunkar ur flaskan.
"Nu är det jag som inte vill höra mer," nästan snyftade han och lämnade henne ensam.
Några dagar förflöt. Sten satte fåordigt in Missan i rutinerna i den insnöade stugan. Ta in snö och smälta. Laga mat och baka bröd. Förrådet skulle gott och väl räcka till en person under hela vintern, och kunde nog hålla dem båda vid liv om de snålade lite. Om det nu skulle behövas, tänkte Missan med ett snett leende. Än visste hon inte om hon var godkänd som livsvärdig. Vedförrådet var även det välfyllt. Ett par getter bodde i en utbyggnad, vägg i vägg med boningshuset för att hålla värmen bättre. De gav både mjölk och sällskap. Missan kammade deras tjocka päls, tänkte att hon kunde försöka spinna ett grovt garn av det. Om hon nu fortfarande kunde hantera en slända.
Stugan bestod av ett enda rum. Sängen som blivit hennes, och ytterligare ett par bäddar i ett annat hörn. Stolen vid elden. Ett stort bord med bänkar, som om det kunde väntas gäster.
Missan frågade ingenting. Hon hade funnit sydon i ett skåp, så om kvällarna satt hon vid elden och lagade det som behövdes. Sten täljde på en tallrik.
"Så du blev en katt," frågade han till slut avvaktande.
"Ja."
"Hm. Berätta mer!"
Den värsta delen har jag ju redan fått ur mig, så nu känner jag inget mostånd alls mot att försöka reda ut mitt liv. Det är bara så svårt att få ordning på de gröna minnena! Man förväntar sig inte att en katt skall kunna redogöra för sina förehavanden, eller hur? Men jag har kvar känslan av att gå långt och vara mycket, mycket hungrig. När jag vaknade upp hos bryggarfamiljen, så var det ungefär som nu. Någon måste ha hittat mig och tagit mig dit. Fråga mig inte var i världen det var. Jag vet inte var jag är just nu heller. Men så mycket vet jag, att det var hos Ljustrogna, för vi skulle fira Väktarnatt. Jag gjorde inget vettigt i hushållet, jag var verkligen en katt. Låg mest på en bänk, eller satt hopkrupen under bordet och lekte med alla spännande skärp som dinglade när gästerna tog mat. Kvällen före själva Väktarnatten hölls en bankett, som besöktes av kung Imrar och hans följe. Den här kvällen var speciell, för då blandades de där vita minnena in igen. Något i salen fick mig orolig, och jag, som nästan varit helt tyst sedan jag kom dit, sade en massa saker som jag inte borde ha gjort. Att hela ljusets lära vilade på en lögn, att ljuset i själva verket var den yttersta fasan. Inte undra på att kungen hotade hugga huvudet av mig!
Då dök Nidvinter upp. Ja, jag ser att du är skeptisk, men det här kan du fråga kungen själv om ifall du träffar honom någon gång. Han försöke frysa kronprinsessan till is. Allt blev kaos och panik. Mitt i allt det där bröt sig mina riktiga minnen igenom, de guldkantade. Jag blev så arg! Så fruktansvärt arg för att det vita, kalla ljuset hade berövat mig så mycket. Jag utmanade Nidvinter. Skrek åt honom. Försökte angripa honom. Jag kan lova dig att mitt tredje liv försvann där! Hur de lyckades besegra honom till slut vet jag inte, men prästerna vände sina blickar mot mig efteråt. De ville förhöra mig. Då flydde jag! De hade blivit mina fiender. Och vem var då mina vänner? Glömsk av allt som hände innan jag blev katt, begav jag mig norrut. Jag ville att de furstetrogna skulle hitta mig!
Länge dröjde det inte. Det verkar som att de flesta människor behöver någon att vara snäll mot, hur svarta de än är i själen. Människor är ofta vanskligt att fästa sig vid i krigstider, så många valde något udda. En tam ekorre. En liten nyckelpiga. Eller en katt.
Jag blev omhändertagen av en mäktig kvinna. Vad hon hade för befattning brydde jag mig aldrig om. Hon lockades av det bisarra i att ha en sådan som jag som husdjur, och hon fick någon att pyssla om. Jag hade det bra hos henne. Fick mat och ett hem. Ingen annan brydde sig särskilt mycket om mig. Inte förrän...
Nu blir det svårt igen.
Det skulle byggas en utpost någonstans. Plötsligt var det fullt av folk som inte var Furstens. Vanliga bönder, skogsvarelser, motståndsmän... och Eirik.
Min Eirik var där. Och jag sprang ifrån honom! Plötsligt hade han blivit ett hot. Han, som varit allt jag drömt om! Sedan jag blev katt hade jag helt förträngt honom. Nu slog han hål i min sköld. Då insåg jag med full styrka att jag trots allt hade blivit bestulen på mina känslor. Det gjorde mig så arg, att jag försökte sätta dit honom. Som tur var lyssnade ingen på mig, jag var ju bara en tokig katt. Men Eirik såg mig i ögonen och hörde. Hans blick... Smärtan i den bekom mig inte det minsta i det ögonblicket, men nu skulle jag ha givit vadsomhelst för att få leva om den stunden. När han till slut tvingade mig att lyssna och tala, och fick veta allt som hänt. Likgiltigt berättade jag att jag hade förlorat vårt barn. Han bönade och bad om att jag skulle följa honom, men varför skulle jag det? Han betydde känslor och därmed smärta. Jag såg honom rakt in i ögonen och sade till honom att jag inte älskade honom. Att jag inte kunde känna sådant längre, utan bara kunde minnas att jag en gång gjorde det.
Där dräpte jag något i honom. Tanken på mig hade hållit honom uppe, men vad hade han nu att kämpa för? Utan kärleken är livet inte mycket värt.
"Så du stod alltså på de Furstligas sida," pressade Sten fram bakom vita läppar. Tallriken han täljt på låg i flisor vid hans fötter.
"Jag tänker inte försvara mig. De tog hand om mig och gav mig mat och trygghet. Jag klarade inte av allt som Eirik rörde upp. Alla känslor, som sedan blev till kyla. Redan när jag såg honom gå ångrade jag mig bittert, men jag fungerade inte rätt. Mitt enda skydd var att bli en katt igen. Men plötsligt blev det också en fara. Något hade hänt i skogen, något som krävde en av de ritualer jag så innerligt hatade. Min beskyddare ville ha mig med. Det var då jag lämnade henne."
"Du slapp undan dem en andra gång?"
"Ja."
"Ändå tog du dig hit till Arilda? In i Margholien?"
"Jag känner mig trots allt tryggare med dem."
Sten stirrade stumt på henne en lång stund.
"Sannerligen sitter du löst nu," sade han långsamt.
"Betyder det att du tänker döda mig ikväll, eller är det dags att sova?" undrade Missan vänligt.
En djup suck undslapp honom.
"Gå och lägg dig, Missan. Gå bara och lägg dig! Jag orkar inte ta itu med dig just nu."
Dagen efter undvek han henne så gott man nu kunde i den lilla stugan. Gjorde sig många ärenden utomhus. Gångarna måste ju hållas öppna!
Missan störde honom inte. Hon visste att det hon berättade kunde uppröra folk på båda sidorna. Men när de hade lagt sig den kvällen, fortsatte hon på eget initiativ att berätta.
Vägen från utposten var inte så mycket av en flykt, som ett beslut att gå vidare. Ett långt stycke hade jag sällskap, och kände mig nästan mänsklig igen. Men du förstår, det var så lätt att vara katt! Kalla mig bekväm eller feg eller vad du vill, jag valde att gå tillbaka till den tillvaron. En luffarkvinna tog sig an mig. Inte på långt när så bekvämt som hos de Furstliga, men hon kliade mig bakom öronen och delade med sig av allt hon fick att äta.
En kväll kom vi till ett värdshus. Då slogs jag helt oväntat av en mäktig känsla. Jag låg där på en bänk och lekte med skinnet på en mans väst, då han mötte min blick och fastnade i den. Länge, länge bara såg vi på varandra och jag kände att han kanske skulle kunna rädda mig! Eirik kändes förlorad, men som jag sade så är ett liv utan kärlek värdelöst. Efter bara någon timme frågade jag om han ville gifta sig med mig. Han blev ställd, sade att jag väl kunde komma och bo hos honom en tid för att se hur vi kände för varandra även i vardagen. Men jag visste att det måste ske då, omedelbart, innan något hände med mig igen. Och innan någon kom och satte käppar i hjulet. Så långt kom vi emellertid inte. Jag var helt enkelt för märklig för att hans vänner skulle låta honom genomgå en vigsel. De trodde att jag hade förhäxat honom. Kanske hade jag det, utan att veta om det? Han var så lik Eirik, jag längtade plötsligt efter någon som brydde sig om mig som människa och inte som katt.
Jag sörjde när jag gick därifrån. I den byn hade jag aldrig kunnat bli accepterad, men bara vetskapen om att det kunde finnas kärlek utan Eirik gav mig nytt hopp. Då bestämde jag mig för att försöka vara människa igen. Det var oerhört svårt, och krävde en närvaro som jag inte alltid orkade med. Men jag försökte!
Än en gång drog jag norrut. Överallt där Fursten ännu inte hade makten, så var människor rädda, arga och misstänksamma. Den stämningen frätte på mig. För att kunna leva som människa, behövde jag stabilitet. Spelade ingen roll vilken sida de stod på, så länge de inte var rädda! Jag arbetade mig norrut. Stannade på flera olika ställen, längre eller kortare tid. Slog följe med resenärer. Till slut hamnade jag på Högmyren. Där kunde jag skapa ett hem. Jag arbetade i köket, där pratades det sällan politik utan alla var sysselsatta med sitt. Jag gjorde så gott jag kunde och försökte hålla mig för mig själv. En enda vän hade jag. De flesta verkade avsky honom, med rätta får jag väl säga, men kanske behövde också han någon att vara snäll emot och det blev jag. Jag dömde honom aldrig för något. Liv eller död, lögn eller sanning, inget av det var bättre än det andra så länge jag fick vara ifred. För Säv-Sverker kunde jag berätta...
 |
Säv-Sverker |
Sten for upp.
"Säv-Sverker!" röt han. "Du vågar nämna det namnet här!"
Han ryckte upp Missan ur sängen, slängde henne över axeln och kastade ut henne i snön.
Natten var alldeles stjärnklar. Missan satte sig tillrätta i snön och lutade huvudet bakåt så att hon kunde vila blicken i det ändlösa skådespelet.
Så hon skulle alltså dö. Hon visste att det inte fanns några vägar härifrån i snön. Nå, det blev nog bra med det också. Hon hade hört att det inte var så hemskt att dö av förfrysning. Att man efter en stund fylldes av en falsk värme och ville klä av sig. Att få dö under en stjärnhimmel som denna, sämre kunde hon ha råkat ut!
Så långt hann det inte gå. Innan kylan nått in i märgen öppnade Sten dörren och stirrade vilt på henne. Hon tittade lugnt tillbaka.
"Kom in," högg han. "Jag vill inte ha ditt lik stirrande på mig därute hela vintern."
"Du kunde ju skotta snö över mig", föreslog Missan. "Så slapp du se mig."
"Fresta mig inte. Kom hit nu!"
Jag förstår att du är arg. Han hade den effekten på många. Nej, jag skall inte prata om honom mer om du inte vill, men kan du förstå mig? Jag visste inte vem eller vad jag var, jag kunde knappt hålla kvar en vettig tanke om ingen styrde mig. Jag har inte råd att sätta mig på några höga hästar eller ha några ideal. Min enda dröm är om kärlek.
Eirik kom till Högmyren. Jag brydde mig inte om varför. Trots att han var ond på mig, trots att hans själ verkade vara i trasor, så uppfyllde han mig med ett sådant lugn. Med honom var det tvärtom. Han hade hoppats att jag var död, så att han kunde släppa mig helt. Jag erbjöd mig gladeligen att dö för honom, men det ville han inte heller. När de rödklädda grep tag i mig... Om jag på något sätt kunnat hjälpa honom genom att låta dem plåga mig, så hade jag aldrig flytt. Men jag kunde bara inte låta dem tvinga Eirik att göra mig illa. Jag kan inte tro att han skulle ha blivit lyckligare av det. Istället offrade jag ännu ett av mina kattliv för att ta mig loss.
"Vad är du nu då," frågade Sten strävt. "Katt eller människa?"
Missan tänkte länge.
"Jag tror inte att jag kan vara det ena eller andra. Katten i mig är ett utmärkt försvar mot det onda. Försöker de sig på magi eller tortyr igen, så blir jag katt. Deras egna ritualer vändes emot dem, den där gången för så länge sedan. Men som katt kan jag inte uträtta något."
"Vad vill du göra då?"
Nu fanns det ingen tvekan.
"Jag vill leva i lugn och ro med min Eirik. Vad de än gör med honom, så tror jag inte att de kan döda hans kärlek till mig."
"Och om han dör?"
"Så försöker jag leva ett så lyckligt liv som möjligt. Vad är det för mening med att kämpa, om man tänker ge upp? Dör Eirik så söker jag en ny kärlek. Men så länge jag tror att han lever, tänker jag slåss för honom!"
"Om han nu har gått över till de Furstliga..."
"Jag bryr mig inte om vilken sida han står på."
"Tyst och låt mig tänka! Jag vet inte vad jag skall göra med dig. Vad jag törs berätta för dig."
"Jag är inte alltid dum i huvudet. Du tycker inte om de Furstliga."
Sten spottade på golvet.
"Det kan du sätta dina resterande liv i pant på att jag inte gör! Min historia är inte helt olik din. Men till skillnad från dig så är jag helt på det klara med var mina lojaliteter ligger. Hur skulle jag kunna ha dig här, om du ens funderade på att hjälpa de där förbannade asen? Du, som har varit husdjur hos dem!"
Missan lade huvudet på sned.
"Tills du bestämt dig, så kan jag vara katt hos dig."
Sten stirrade mållös på henne en lång stund. Till slut sade han uppgivet:
"Jag klarar inte av att döda dig. Hur märkligt det här än låter, så får det nog bli så. Du får vara min katt i vinter, Missan. Som människa orkar jag inte försöka hantera dig."
Missan suckade förnöjt. Smög bort till hans säng, kurade ihop sig och somnade mot hans axel.
Våren kom sent men snabbt. Snön rann undan, och stigarna blev framkomliga igen. En dag fick stugan besök av en mycket trött kvinna.
"Jag höll på att inte hitta hit," suckade hon. "Du har verkligen valt ditt gömställe med omsorg."
"Det var tanken, det. Välkommen, Lia! Vad för dig hit?"
"Sorgebesked. Men låt mig sätta mig först!"
Sten dukade upp en enkel måltid vid det stora bordet.
"Vad har hänt?" frågade han oroligt.
Lia drack ur sin mugg, som för att samla sig.
"Hela Norrby är utplånat," sade hon ostadigt.
"Vad!" flämtade Sten.
Lia nickade. Tårarna rann.
"Alla är döda. Alla utom gamle Lars. Han blev kvarlämnad för att kunna berätta hur det går för den som inte är lojal mot Fursten. Tre man hade kommit instormande, drivna av en överjordisk fanatism. Vet inte hur de hittade dit. Dräpte alla. Kvinnor och barn, gamla och unga. Många hann inte ens vakna."
Sten försökte smälta nyheterna.
"Det här kan inte fortsätta!" sade han till slut. "Jag har fått nog av att gömma mig i skogen. Jag måste slåss!"
"Var inte så orättvis mot dig själv. Du har varit vår trygga punkt i många år nu, du har gjort stor nytta för oss!"
"Och vem behöver gömma sig nu, när de dräper alla som står på vår sida? Jag kan inte sitta overksam längre!"
Missan kom in i stugan efter att ha letat späda nässlor till middagen. Lia hoppade förskräckt till, gjorde sig försvarsberedd.
"Det där är bara Missan," lugnade Sten utan att låta särskilt övertygande.
"Hon? Henne har jag sett på Högmyren! Hon är visst inte riktigt klok. Vad gör hon här?"
"Gömmer sig för R ödkåporna," svarade han torrt. "Jag plockade upp henne mitt ute i skogen i vintras, precis innan den värsta snön föll."
"Och du vågar lita på henne?"
Sten mötte Missans klara blick. Han drog på det.
"Gå ut igen," bad han henne. Fortsatte sedan: "Nej, jag litar inte på henne. Du vet att jag inte litar på någon, inte ens dig. Men hon kan visa sig användbar."
"Hon har väl bedårat dig med sina blå ögon!" fnös Lia.
"Det skulle hon inte lyckats med ens om hon försökt. Men det är något speciellt med henne. Tre gånger har hon varit i de furstligas våld och kommit loss. Hon har sett in i Nidvinters ögon, har det givit henne ett vapen som hon inte själv känner till? Men framför allt har hon en hängivelse och är inte rädd för att sätta sitt liv på spel. Och kalla mig vansinnig, men jag börjar tro på hennes övertygelse om att hon har nio liv. Då kan hon få offra några av dem för vår skull. Med rätt argument tror jag att vi kan manipulera henne att göra vad vi än vill."
"Men om hon inte är pålitlig..."
"Ingen av oss är pålitlig!" avbröt Sten häftigt. "Vem som helst av oss kan ställas inför en situation där vi måste rannsaka oss själva. Vad skulle du själv ha gjort, om du fick valet att låta din son gå fri eller sälja ett par hemligheter till hans mördare?"
Lia satt tyst.
"Med henne," fortsatte han lite lugnare, "behöver vi inte fundera. Det ligger en paradoxal trygghet i att inte vara säker på någon. Kanske kan hon också svetsa oss samman ännu bättre, om hon blir den udda figuren som måste bevakas. Kanske lär vi oss att prata tystare om våra hemligheter, om vi inte ens kan diskutera dem högt i vårt eget läger. Men visst, om du vill så kan jag lämna henne här. Här gör hon ingen skada. Men sannerligen gör hon ingen nytta heller!"
Lia stannade kvar ett par dagar i stugan. Hon bevakade Missan med hökblick, försökte fråga ut henne om hennes åsikter utan att bli mycket klokare. Missan plockade fram sin mänskliga sida igen, men lät katten kika fram när det passade henne.
"Vart tänker du dig nu?" frågade Sten när det var dags för avfärd.
"Norra Gedanien. Det har sagts att gedanierna äntligen tänker göra ett allvarligt försök att befria den del av landet som Fursten fortfarande ockuperar, och en del av oss ska ned för att hjälpa till bakom de Furstligas linjer."
"Då kommer jag med dig."
"Du eller ni båda?"
"Det avgör du."
Lia avvägde.
"Då får du ta henne på ditt ansvar."
Sten betraktade Missan där hon satt och kämpade med gethåret och sländan.
"Nåväl," sade han bistert. "Till Gedanien är hon mitt ansvar."