Missan

• Missan av Karin Oswald
• Missans förflutna I: Trolovningsdagen av Karin Oswald
• Missans förflutna II: Tomt av Karin Oswald
• Bodvar och Missan av Robert Östberg
• Ingen återvändo av Robert Östberg, Theo Axner och Karin Oswald
• På flykt igen av Karin Oswald
• Missans fyra första liv av Karin Oswald
• Missans Väktarnatt av Karin Oswald
• Något att slåss för av Karin Oswald
• Missan på Hammargården av Karin Oswald, med bidrag av Martin Rydberg Hedén

Missan är en söt och snäll katt. Missan är en...

Nej.

Missan är en människospillra, på flykt från ljuset in i mörkret.

Innan Missan var en söt och snäll katt var Missan en söt och snäll flicka. Missan hade hon alltid hetat. Hon hade varit så liten när hon föddes att hennes mor inte kunde komma på något annat att kalla henne. Hennes far hade protesterat och givit henne ett vettigt namn som han försökte kalla henne vid, men ingen, allra minst Missan själv, förstod vem han menade så till slut gav han upp.

Ljuset hade varit en lika självklar del av livet som luften de andades. Barmhärtighetens ljus, solens värmande ljus som skyddade från allt ont. Missan visste inte ens vad ondska var. Lillebror funderade
ofta, han rörde sig mer i staden och hörde mer. Om kvällarna lyssnade Missan med ett halvt öra till hans
diskussioner med föräldrarna. Varför fanns det onda män? Hur kunde man skydda sig? Svaret han alltid fick var att om man bara levde i Ljuset så behövde man inte oroa sig.

När huset brändes blev det ljust.

Männen i gillesalen, prästerna, hur länge skulle de låta henne vara? De hade så fel. Ljuset var en fälla,
ett lockbete till något som de inte kunde föreställa sig. De trodde att de satt inne med sanningen. De
kunde inte tåla att hon var lika övertygad om sin sanning. I godhetens namn kan man begå lika grymma brott som i ondskans. När de upptäckte att ingenting de hotade henne själv med skrämde henne, vad skulle de
då ta till?

Hennes familj.

Bryggaren som snäste åt henne men ändå klappade henne på huvudet.

Mor som alltid var mild i rösten och gav henne mat.

Barnen, bortskämda men för unga för att kunna anklagas för det.

Ingen av dem skulle behöva lida för Missans skull!

För andra gången den kvällen smet hon ut trots att hon lovat låta bli, och hon räknade med att alla skulle
tro att hon snart skulle komma tillbaka igen. Hon lämnade sin älskade fisk och sin mantel för att förstärka den illusionen. Frusit hade hon gjort förr.

Ute på gatan stannade hon upp ett kort ögonblick. Om de skulle leta efter henne, var kunde hon gömma sig? Var kunde man gömma sig för ljuset?

Naturligtvis.

Missan skrattade till för sig själv och gick norrut.