| Robert som |
| Bodvar på |
| Jakthornet |
2004
Västra Arosia, början av hösten 1142. Samtidigt som Nyckelns Väktare besöker det avsides belägna värdshuset Jakthornet utspelades flera mer jordnära draman där, och här får vi följa ett av dem.
Berättelsen bygger på händelser under lajvet Jakthornet.|
|
|||
|
En kall vindil drog genom träden och Bodvar drog skinnvästen tätare omkring sig.
Den Förste ger, och den Förste tar tillbaka. Hans mors röst viskade i hans huvud. Han gav till en suck när hans förvirrade tankar fick det att snurra i skallen.
”Bodvar?”
Grimner Klockares fråga var lågmäld och hans tonfall medlidsamt.
Bodvar stannade och såg först bortåt stigen åt det håll de gick och sedan på Klockaren.
”Tack Grimner, men nu klarar jag mig själv tillbaks till gården. Jag klarar mig, säkert” lade han till när han såg hur Grimner tvekade.
Den gulskäggige klockaren såg på honom en kort stund och nickade sedan.
”Ta hand om dig nu, Bodvar. Försök få en god sömn inatt, trots allt som hänt.”
”Det ska jag, Grimner, och tack – tack för allt.”
De skakade hand och med en sista nick vände Grimner om gick med raska steg tillbaks mot värdshuset. Bodvar stod en stund och såg på hur klockaren i sin klarröda kjortel försvann bort i mörkret. Sen suckade han och fortsatte hemåt.
Hur kunde en enda dag rymma så mycket? I ett avseende hade ödet lett mot honom idag och fört honom från olycka till lycka och i ett annat hade den största glädje han någonsin känt vänts i sorg.
Han och husmor Tora hade lämnat gården efter mjölkning och frukost och begett sig till Jakthornet. På vägen hade Tora pratat på som vanligt i ett kör utan större avbrott.
”Du måste verkligen lära dig att lägga band på dig, Bodvar. Jag vet att Ulf och Klas är bråkstakar, men att slå dem så illa…” Hon suckade. Husbonde ansvarar för dräng och om Edla Håkansdotter – som var Ulfs och Klas matmor – valde att dra saken inför ting så skulle också Tora bli indragen. Nu hade Tora hört att Fru Sigun skulle gästa värdshuset ett par dar och tyckte att det var bäst att tala med lagkvinnan och se om det fanns något att göra innan Edla tog saken till ting.
Bodvar lyssnade med ett halvt öra på sin husmor och handen grep lite hårdare om den bastanta påk han tagit med sig och nu använde som vandringsstav.
Han suckade för sig själv. Varför hamnade han alltid i såna här problem? Fast denna gång skulle han lösa problem som någon annan ställt till med. Han grymtade till av ilska när han tänkte på det. Hans halvsyster Alva, som han vaktade högst beskyddande över – ofta till hennes stora förtret – hade varit sjuk nästan hela sommaren och när han råkat höra Tora och Örjan säga att hon hade haft ett missfall så hade han trott att det var Ulf som dragit henne i olycka. Han hade uppvaktat henne i våras och det hade varit just likt honom att först göra henne med barn och sedan överge henne och dra sig undan allt ansvar. Men när Bodvar stött på Ulf på Bäckahästen förra lördan hade han ändå hållit sig på sin kant och inte velat ställa till med bråk. Ulf hade dock fallit för djupt in i ruset för att kunna hålla truten. Han hade kommit fram till honom och flinat sitt hånfulla leende.
”Hur står det till med syster din?” hade han frågat och sedan fortsatt. ”hon hade ju tur att det gick som det gick trots allt, det hade kunnat bli pinsammare annars.”
Bodvar hade kramat hårt om ölstopet och stirrat bestämt ner i det bruna ölet, fast besluten att inte låta Ulf reta honom till dumheter.
Men dryckesdjävulen tycktes ha farit i Ulf för han fortsatte med samma spefulla röst.
”Men det är ju inte så förvånande att hon hamnade i omständigheterna till att börja med; sådan dotter sådan mor, och det skulle ju inte bli den förste oäktingen i Estasläkten.
Vad som sedan hände var fortfarande dimmigt för Bodvar, men han mindes att han flugit på Ulf och slagit honom till golvet. Hans kamrat Klas kommit till Ulfs hjälp, men inte ens tillsammans hade de båda drängarna rått på Bodvar som tycktes gå bärsärkagång, blind för allt utom sitt raseri. När han kom till sans igen hade han suttit inlåst på ett av Bäckahästens uthus och där fick han tillbringa natten. Morgonen därpå hade bud sänts till Anundsgården och Tora hade kommit och hämtat honom. Hon hade försökt blidka Siri, men krögerskan hade bara sagt ”Ta bort honom från mitt värdshus, bort ur min åsyn” och Bodvar hade tyst och med nedböjt huvud följt med Tora hem. Dagen därpå hade Alva kommit förbi gården och de hade pratat länge. Hans syster hade varit bestört över slagsmålet men när Bodvar berättade om vad han hört Tora och Örjan säga så visade det sig att det låg mer bakom Alvas sjukdom än vad han först trott. Barnet hade inte varit Ulfs, utan Gregers Spelman som hon haft en historia med i våras. Gregers hade tydligen mer eller mindre lovat henne att de skulle trolovas när han återvände från en nära förestående resa, men när han under sommaren kommit tillbaks hade han gjort Alva rädd. Hon hade hoppats på att han nu skulle infria sitt löfte om trolovning, men istället hade han utfört några mörka konster på henne, vilket hade fördrivit fostret och näranog dödat henne själv också.
Nu hade Bodvar hört av Torvald att Gregers bodde på Jakthornet och med lite tur skulle han få tag i honom och säga honom ett och annat, med eller utan träpåken som talesman.
Han och Tora hade anlänt till värdshuset och de hade stött på Alva som var ute och samlade ved. Bodvar hade genast frågat henne om var Gregers fanns men hon sade att han hade gått ut under förmiddagen och troligen vandrade runt någonstans.
Och när Bodvar tänkte sig in på värdshuset uppenbarade sig ytterligare ett problem. På trappan satt nämligen inte bara Edla Håkansdotter utan även Siri Krögerska och talade tillsammans. Det var inte lönt att gå förbi dem, säkerligen skulle de börja överrösa honom med klander, spe och hot. Istället ställde sig Bodvar bakom knuten och täljde lite grann på träpåken för att fördriva tiden. En gammal daglönare i sunkiga kläder och en stor svart slokhatt haltade sig förbi med hjälp av en käpp och hälsade honom god dag, men Bodvar muttrade bara något ohörbart till svar. Ett par främlingar till – troligen daglönare även de – gick förbi, samt en ung väpnare i röd tunika, med friherrinnan Tre Rosors märke på en bindel kring armen.
Så såg han upp vid ljudet av en gren som knäcktes under en fot och påken föll ur hans hand i förvåning. Ut ur snåren bakom värdshuset stapplade Gregers, likblek i ansiktet och med händerna tryckta mot magen. Han släpade sig ytterligare ett par steg och föll så ihop, just nedanför värdshustrappen. Pigorna och drängarna sprang ut på trappen och försökte se vad som hände och strax var fru Sigun där. Lagkvinnan hade tydligen kommit i sällskap med sin svåger herr Magnus Silverfors och dennes kusin junker Birger, och de kallade nu med myndig röst och frågade om det fanns någon läkekunnig på plats. Men inga läkeörter i världen kunde hjälpa spelmannen, som strax drog sitt sista andetag. Fader Thomas kom skyndande ut ur värdshuset och när han blivit informerad om vad som hänt fanns inget mer att göra än att framsäga de rätta bönerna och uttala orden som hemskänkte den döde till den Förste och Enda.
Redan innan Fader Thomas hade avslutat hade Bodvar gått in i värdshuset och skaffat sig ett stop öl av unge Saxe Blå och stod nu och såg ut över det nästan tomma skänkrummet. De få gäster som fanns var främlingar som han inte sett tidigare. Ett par kvinnor satt och tycktes nästan halvsova vid det närmaste bordet och Bodvar grymtade missnöjt när han såg att hans favoritplats i bortersta hörnet var upptagen, men missnöjet vände till nyfikenhet och förväntan när han märkte att de som satt där var en grupp musikanter. Så han gled in vid väggen vid bordet bredvid och drack lite ur stopet. När Alva kom förbi för att servera dryck till musikanterna hade han talat som hastigast med henne.
”Det var lika så gott så som skedde. Efter vad han gjorde mot dig så fick han vad han förtjänade.”
Hon hade stirrat på honom, upprörd och bestört.
”Hur kan du säga så? Ingen förtjänar att bli mördad på det sättet.”
”Jag sörjer honom inte. Det bör inte du heller göra.”
Hon stirrade på honom som hon ville ge honom en örfil, men ryckte sedan bara loss armen ur hans grepp och försvann tillbaks till köket.
Han suckade. Varför kunde inte Alva förstå att han bara försökte hjälpa henne. Men allt som oftast hade hans försök lett till att hon istället blev ond på honom.
Nästan omedvetet rörde sig hans hand upp mot bröstet och slöt sig kring den enkla tvinnade tenn- och kopparringen som han bar i en lädersnodd kring halsen.
Medan han fingrade på ringen som hans mor givit honom fångades hans uppmärksamhet av de båda kvinnorna som hade suttit halvsovandes vid bordet bredvid. Den längre av dem, med långt mörkblont hår, hade krupit ihop på bänken och när folk gick förbi sköt hennes hand ut mot dem, strök med fingertopparna mot bältesändar och pälsbrämade kanter. Så fick hon en utskällning av en man vars dinglande penningpung hon farit ut med handen efter. Antingen var hon en ovanligt dålig tjuv, eller så var hon efterbliven och vilket det än var så skulle hon bli utslängd eller åtalad för stöld om hon inte höll fingarna i styr, om det fick bli som den gormande mannen ville. Hans högljuddhet att fått henne att krypa ihop på golvet och plötsligt, utan att Bodvar riktigt uppfattade hur det gick till, så såg han ner på den märkliga kvinnan som nu satt på golvet precis bredvid honom och fingrade på pälsen på insidan av hans slitna skinnväst.
Talet om tjuv flög för ett ögonblick genom hans huvud och han kände med vänstra handen efter att skinnpungen hängde trygg i bältet, på motsatta sidan från där kvinnan satt. Plötsligt såg hon upp och ett par klara blå ögon mötte hans. Bodvar stelnade till, med stopet halvt höjt till munnen, nu helt bortglömt. Hon var så vacker. Ett smalt och välformat ansikte, hyn ljus och slät och pannan hög och mjuk, med långt hår av mörkt guld som ramade in ansiktet och fortsatte ner i sjalen som hon bar lindad kring halsen. Under ett par ögonblick, även om de lika gärna kunde varit timmar och dagar såg de bara på varandra. Sedan makade hon sig närmare honom och med huvudet lika mycket vilande på bänken som mot Bodvar fortsatte hon fingra på den bruna pälsen i hans skinnväst.
Han hade suttit där och bara sett på henne och inte vetat varken ut eller in; om han skulle flytta på sig eller få henne att sluta upp och sköta sig själv, men när den första förundringen över denna märkliga kvinnas beteende hade släppt så insåg han att det kändes besynnerligt normalt och att han trots allt inte kände sig särskilt obekväm där han satt med henne nästan liggandes i sitt knä.
”Du säger inte så mycket, du,” hade han mumlat. ”Det tycker jag är bra. De flesta pratar alldeles för mycket och säger ändå ingenting viktigt.”
* * *
En uggla hoade och Bodvar höjde huvudet där han gick genom skogen och försökte lokalisera ljudet. För ett ögonblick bröts hans tankar när han såg upp mot den spöklikt skinande månen genom de tunna molnslöjorna.
Han och Tora hade talat med Edla och Siri efter kvällsmålet. Båda två hade varit förvånansvärt lugna i sinnet och vänliga på rösten. Siri hade utan minsta protest gått med på att låta honom arbeta av skulden för den förstörda inredningen och låta det vara med det, och Edla hade tydligen tänkt om gällande att dra saken inför tinget. Om hon gjorde det skulle drottningens fogde ta det mesta av boten och det skulle inte hon bli gladare av. Så hon hade föreslagit att Bodvar kom och hjälpte till med skörden när det var dags, och arbetade för henne så länge Ulf och Klas var sängliggandes. Och hon hade varit märkligt förstående för hans motvilja att möta dem igen och lovat honom att de skulle hålla sig inne i huset när han var på ägorna.
När de talat klart och skakat hand på saken hade det snurrat i Bodvars huvud. Det hela skulle lösas, han skulle inte bli dragen inför tinget och dömd. Hjärtat bultade i kroppen som om det skulle slå sönder bröstkorgen inifrån. Han nästan sprang in i värdshuset och letade reda på Alva, som satt och skalade potatis. ”Det är ordnat! Edla kommer inte att dra mig inför tinget, allt är väl!”
”Så bra då.”
Han hajade till av hennes svala ton, och såg på henne. Hon hade inte ens lyft huvudet och tittat på honom. Var hon inte glad för hans skull? Var hon fortfarande arg på honom för hans ord om Gregers?
”Vi borde prata med fru Sigun om Gregers, om det som hände.”
Hon såg upp och mötte hans blick och han skrämdes av dess kyla.
”Och säga vad? Vad skulle det göra annat än mer skada? Vill du skämma ut mig ännu mer?
Han tvekade och lade sedan handen lite tafatt på hennes axel. ”Allt kommer att bli bra, Alva. Du vet att jag bara vill att du ska vara glad…”
Hon ryckte på axlarna och skakade av sig hans hand. ”Jag hinner inte prata nu, jag har arbete att göra.”
Tyst såg han på henne och gick sedan in i skänkrummet igen. Sedan hade allt blivit som en märklig dröm, så vacker och underbar. Den märkliga stumma kvinnan satt vid musikanternas bord och spelade på en enkel flöjt. Men melodin var så vacker att det värkte i Bodvars bröst.
Sedan hade hon krupit upp på bänken bredvid honom och åter lagt sitt huvud i hans knä och bara legat där och sett upp mot honom, och han på henne.
”Det kanske är därför du inte pratar”, sade han. ”För att du istället ska kunna spela så underbart.” Så suckade han igen och frågade, mer rakt ut i luften än till henne: ”Vem är du?”
Men denna gång log hon och över hennes läppar kom ett enda ord, och det enda ordet hade fått skälvningar av värme att sprida sig genom honom.
”Missan.”
* * *
Efterhand hade hon börjat prata mer. Hon betedde sig nästan som en vanlig kvinna, förutom den underliga glimt av något han inte förstod som han ibland såg skymta till i hennes ögon.
Hon hade visat honom ett smycke hon bar kring halsen: en liten kattfigur. Kanske var hon verkligen en förtrollad katt. Kanske var hon ett skogsrå i kattform. Men hur det än var så hade hon drivit bort rädsla och butterhet från honom som i ett trollslag.
Senare på kvällen hade han talat med Jante Torsson. Han hade känt Jante hyfsat väl tidigare, men de senaste åren hade Jante varit utbygds och han hade blivit förändrad på något sätt, som om han sett saker ingen annan sett och visste saker ingen annan kunde förstå. Kanske var det därför han bett om Jantes råd, fastän de inte talats vid på år och dag.
Han berättade om Missan och frågade Jante vad han trodde om henne, men till hans besvikelse visste inte Jante mer än han själv. Så mycket kunde han säga, att någonting hemskt förmodligen hade hänt henne vid något tillfälle och att det fortfarande låg över henne som ett ont moln.
”Hon vacklar mellan ljus och mörker,” hade Jante sagt. ”Det hon behöver mest av allt är någon som är öm mot henne och ger henne den trygghet hon behöver.”
En kort stund senare satt han åter inne i skänkrummet bredvid Missan, osäker på vad han skulle säga, vad han skulle göra, bara fylld av en längtan att hjälpa henne.
De hade ätit och druckit lite grann när hon plötsligt bröt tystnaden.
”Vad tycker din fru om att du sitter och umgås med kattkvinnor på värdshuset då?”
Han hade rodnat och till sist lyckats stamma fram att han var ogift och då hade de där märkligt djupa ögonen borrat sig in i honom och hennes röst hade blivit glad.
”Vill du gifta dig med mig då?”
* * *
Bodvar suckade där han gick genom skogen. Att få höra de orden, sagda på det sättet och av den kvinnan… allt hade snurrat runt för honom och han hade inte kunnat få fram ett ljud på flera minuter, alltför rädd att hon drev gäck med honom, men han kunde inte läsa någon lögn i hennes blick.
Han hade skrattat lite förläget och frågat om hon inte ville komma och bo på gården med honom en tid först och om hon fortfarande ville samma sak när midvinternatten kom så skulle de genomgå ceremonin då, men att det var ett väl stort steg att ta så här plötsligt.
Då hade hon blivit dödligt allvarlig.
”Vill du att jag ska bli din hustru måste du bestämma dig nu. Inte om en vecka, inte vid midvinter, nu. Vi gifter oss här och nu, eller inte alls.”
Han hade försökt övertala henne att se resonligt på saken, och en lika desperat som svårförståelig rädsla att förlora henne kom över honom, men hon var orubblig som stål och vägrade ändra på sitt beslut. Till slut hade han tystnat och bara suttit och stirrat på henne en lång stund.
”Om du är ett skogsrå så är jag redan förlorad,” hade han sagt.
”Och är jag det inte har du ingenting att förlora,” hade hon svarat med ett leende som smälte allt motstånd i honom.
Det leendet hade tänt känslor i honom som han inte visste fanns, en värme som han inte känt på många långa år, när hans mor fortfarande fanns hos honom. Han hade hämtat fader Thomas och handgripligen, nästan bryskt tryckt ner honom mellan dem på bänken och bett honom att genast viga dem samman. Stackars gamle Thomas hade blivit ytterst förvånad men det hade ändå inte behövts mycket övertalning innan han gått med på att viga dem. Men det fanns andra som var svårare att övertala. Tora och Siri hade börjat ropa högljudda protester i mun på varandra när fader Thomas utlyste den snarast stundande vigseln och verkade tycka att Bodvar förlorat förståndet, eller ännu värre, blivit förhäxad. Fru Sigun och herr Magnus hade också invändningar i frågan, de tycktes tro att Missan hade något att göra med Gregers död vilket ju måste vara helt befängt.
Till Bodvars förvåning var det Grimner som hade ställt sig på hans sida och talat för hans sak. Han stod egentligen varken på god eller dålig fot med klockaren, men han hade ju hört om dennes hetlevrade temperament och tyckt att allt var väl så länge de höll sig ur varandras väg.
När nu Grimner erbjöd sig att till och med betala skulden till Siri som bröllopsgåva blev Bodvar så rörd att han knappt kunde tala, men han tryckte varmt Grimners hand.
Allt hade blivit kaotiskt efter det. Tora och Siri ville inte lugna ner sig och lagkvinnan förbjöd rakt ut fader Thomas att genomföra vigseln. Förtvivlad hade så Bodvar talat åter med Jante och bönfallit honom att använda vad inflytande han än hade – en stor och viktig person som han nu tydligen blivit – och tala med fru Sigun om saken. Jante hade först varit tveksam, han kunde se alltför mycket mörker i Missans förflutna. ”Bara aldrig så lite smuts räcker för att besudla det klaraste vatten”, hade han sagt och någonstans från djupt inom sig flöt ett svar upp i Bodvar.
”Men i ett nattsvart rum kan ett enda litet bloss förjaga mörkret.”
Jante hade stått tyst en stund och begrundat detta och sedan hade han nickat. ”Nåväl, jag ska tala med fru Sigun. Det är allt jag kan lova.”
Fylld av ett nyväckt hopp hade han återvänt in på värdshuset, men hoppet hade lika hastigt övergått till oro och förtvivlan när han fann att Missan försvunnit och inte längre fanns på värdshuset. I virrvarret hade hon smitit ut och ingen han frågade hade sett henne och hon hade inte svarat på hans enträgna rop.
Hon sa att hon skulle försvinna om vi inte gifte oss, och nu har jag förlorat henne för alltid.
Tanken brände i honom och han kände hur bröstet snörpte ihop sig. Med en plötslig känsla av allt genomsyrande trötthet hade han sjunkit ner på en bänk i ett avskilt hörn och närt sina mörka tankar. Skådespelarna hade spelat upp sin pjäs, men han hade knappt uppfattat ett ord av den, och skratten och applåderna runt omkring honom lyckades inte lysa upp hans sinne.
Så plötsligt hade hon stått i dörröppningen och han hade farit upp, precis som mer eller mindre alla i hela salen. För hennes blick var blank och frånvarande och händerna som hängde slappa längs med sidorna glänste våta och röda, täckta av blod.
Han hade försökt komma fram till henne, men herr Magnus och junker Birger hade ställt sig i hans väg och det var bara det kalla stålet i herr Magnus hand som hindrat honom från att kasta sig fram förbi dem för att nå henne. Han hörde hur det började viskas runt om i salen, hur Missans följeslagerska, en stum kvinna, inte längre fanns någonstans att finna. Plötsligt hade allt brustit inom honom. Bodvar hade försökt fånga Missans blick men hon hade vänt bort sitt huvud och till sist sänkte han huvudet, besegrad och kraftlös, knappt i stånd att hålla igång hjärtats slag. Han hade mumlat till Tora att han begav sig tillbaks mot gården och Grimner hade erbjudit sig att slå följe en bit på vägen. Apatiskt hade han tackat ja och så hade de gett sig av på stigen genom skogen mot hemmet.
Nu var det bara ett par fjärdingsväg kvar och Bodvar drog med handen över ögonen och torkade tårarna som smugit sig fram obemärkta.
Vem var du, Missan? Vad var de onda ting som förmörkade ditt förflutna? Jag hade velat vara den som förde dig bort från mörkret, men nu hoppas jag ändå att du finner frid en dag, med vem det än är. Förste och Enda, vaka över henne, vaka över Missa-Mi.