Karin som Missan på Utposten
Historien om Missan:
|
|
|
Karin som Missan på Utposten |
"Vet ni, det är den här tiden på året som jag tycker om allra bäst! Allt är så levande och vackert och doftar så underbart, och så vet man att det kommer fortsätta vara varmt i flera månader till!"
"Om man har tur ja! Minns du inte förra sommaren då det regnade tre månader i sträck?"
"Det gjorde det väl inte!"
"Jaså inte? Men det är så typiskt dig, Lina. Du vill att livet skall vara soligt och glatt, så då ordnar du dina minnen i efterhand så att det blir så. Jag önskar att du fick bestämma här i världen. Då kanske vi skulle ha fått in allt hö i tid förra året, om det nu hade varit en så fin sommar som du minns."
Missan lyssnade bara med ett halvt öra till sina syskon. Karel och Lina trätte alltid om något, och hon lade sig sällan i. Denna morgon hade hon dessutom annat att tänka på. De var ute på stora ängen och plockade blommor att pryda smedsgården med till kvällen. Hon själv skulle visst också smyckas med blommor, men så långt tänkte hon inte. Hennes trolovningsdag, hennes och Eiriks, det kändes på något sätt overkligt. Inte för det, hon och Eirik hade så gott som alltid vetat att de hörde ihop, men att manifestera det inför prästen… Missan tyckte i sitt stilla sinne att ingen annan hade med deras förhållande att göra. Hennes föräldrar var emellertid av en annan mening. När en lång tids antydningar inte hade givit resultat tog hennes far saken i egna händer. En vinterkväll när Eirik var på besök hade Knut, som suttit och spelat för dem, lagt ifrån sig fiddlan, harklat sig och sagt att jaha, skulle de ordna trolovningsfest till midsommar då? Som om det varit något som diskuterats en tid och bara behövde ett datum. Missan och Eirik hade sett på varandra, nästan lite förläget, och samtidigt mumlat att jo, det skulle väl gå bra.
Och nu var det midsommar. Ängen bjöd på en slösande mångfald av blommor, som ännu glittrade av morgondaggen. Lina, som alltid ville stå i centrum, pladdrade på om hur hennes trolovningsdag skulle bli och Karel retades med henne men undvek att kommentera att hon vid hennes ålder till och med borde ha varit gift vid det här laget. Och nog hade det funnits friare, men ingen god nog åt Lina och Knut var inte den typen av far som tvingade på sina barn någonting. Ville inte Lina gifta sig med någon av de som visat intresse, så slapp hon. Gården var stor nog att kunna försörja henne ändå. Vad grannarna hade att säga om den saken brydde han sig inte om.
Lillebror var också med denna morgon. Han bodde annars inne i staden och gick i lära hos en skrivare där, men Knut och Isa höll hårt på att han skulle fira helger och andra viktiga tilldragelser med familjen. Särskilt stor nytta gjorde han nu inte, i stället för att plocka blommor satt han stilla och betraktade en smörblomma med rynkade ögonbryn och försökte lista ut hur den hängde ihop. Sådan hade han alltid varit. Lina grälade på honom, men Missan uppmanade henne att låta Lillebror vara. Hon var glad bara över att ha honom i närheten. Hon förstod sig inte på hans funderingar och hans ganska dystra sinne, men hon tyckte om lugnet han utstrålade.
-Så, nu får det räcka, bestämde Lina. Vi måste ju hinna tvätta dig ordentligt, och bara ditt hår tar väl halva dagen att få ordning på!
Missan tyckte om att tillverka vackra saker i trä och textila material, men ingen i familjen hade ett sådant sinne för skönhet som Lina. Hon tog sig an Missan med en yrkesmässig attityd och Missan kunde inte annat än att le åt hennes beskäftighet. Lina tog av sin egen dyrbara lavendeltvål och skrubbade sin syster glödande ren från topp till tå, och redde försiktigt ut det långa håret och flätade det i fyra flätor som hon stack fullt med blommor i. Mor Isa hade strukit den enkla linneklänningen som Missan själv spunnit, vävt och sytt.
-Jag måste säga att jag först tyckte det verkade väldigt tråkigt med en ofärgad linnedräkt, sade Lina kritiskt, men nu erkänner jag att det nog är vackrast så, med alla blommor till. Men jag vill nog trolova mig på hösten eller vintern så att jag kan få ha riktigt vackra och färgglada kläder på mig.
Karel kom ut på gården där utsmyckningen pågick.
-Se där, inte illa! nickade han uppskattande.
-Tack, strålade Lina som tog åt sig all förtjänst av att lillasyster inte längre såg ut som den gråa mus Lina alltid sett henne som. Missan själv log bara och böjde huvudet. Hon var mycket ovan vid situationen och fann det svårt att bara sitta och bli omhändertagen. Det kändes som om allt detta var för hennes familjs skull, för att de tyckte det var roligt att styra ut henne och ställa till med kalas. Mor hade skyndat iväg till smedsgården tidigt på morgonen för att hjälpa till med alla förberedelser och Missan hade inte hunnit prata med henne. Hon visste egentligen inte vad de skulle prata om, men hon kände att hon hade behövt någon form av stöd, och gärna en förklaring till varför detta var nödvändigt. Lina kunde hon inte prata med, hon tyckte bara att allt var spännande, och Karel tordes hon inte anförtro sig åt. Kanske skulle han inte ta henne på allvar utan skoja bort hennes undringar. Och Eirik kände hon instinktivt att hon inte borde avslöja sina dubier inför. Han kanske skulle bli sårad. Det var ju inte det att hon inte ville trolova sig, absolut inte, men måste det vara sådant ståhej?
När Lina tog en paus i sitt pysslande letade Missan rätt på sin far. Han satt och putsade upp sin fiddla och log mot henne när hon kom in.
-Så vacker du är, Missan min!
Knut var den enda som först opponerat sig mot att kalla flickan Missan. Han höll inte alls med sin hustru om att hon var så liten när hon föddes att det inte gick att kalla henne något annat. Han hade officiellt givit henne namnet Mia och hade i något år försökt att kalla henne det, men gav upp när han inte fick respons från vare sig barnet eller omgivningen.
Missan gick fram och gav sin far en kram, och aktade noga så att inte de blomsterspäckade flätorna kom i kläm.
-Far, måste man säga allt det där? Alla vet ju hur det är, så varför måste man säga det?
Knut lade händerna om dotterns ansikte och såg allvarligt på henne.
-Ibland, vännen min, behöver man få även sina sanningar bekräftade. Och jag skulle tycka väldigt mycket om att höra dig säga det.
Missan begrundade det några ögonblick och nickade.
Isa kom hemskyndande framåt tidig eftermiddag för att hinna göra sig själv iordning innan ceremonin. Man skulle gå familjevis och sammanstråla hos prästen. Eftersom det var en så vacker dag skulle de hålla till utomhus. Alla var klädda i sina bästa kläder och Lina hade hunnit binda en enkel blomsterkrans åt sig själv också. Visst var det Missans dag, men det hindrade väl inte att Lina också kunde få vara vacker!
Missan försökte att dölja hur illa till mods hon var där hon gick med ett stadigt tag om Karels hand. Helst hade hon velat hålla i sin far, men ville inte verka som en barnunge. Hon var trots allt nitton år och borde vara väl förberedd på detta tillfälle. Men att stå i centrum hade aldrig varit hennes önskan, och inte var hon någon vän av ord. Bara den biten var avklarad kanske hon skulle slappna av.
Eirik och hans familj anlände samtidigt som de. Han var så stilig i sin vackert broderade blå tunika. Missan, som lärt sig tyda skiftningarna i hans ansikte, såg att inte han heller fann sig helt tillrätta. Hon skulle vilja förmedla trygghet till honom men fann ingen sådan hos sig själv, så allt hon kunde åstadkomma var ett ansträngt leende. Karel följde henne ända fram till den angivna platsen framför prästen, där hon lät Eirik ta sina händer i hans.
rästen var en känslosam man. Han hade sett Eirik och Missan växa upp och drömt om denna dag. Han började hålla ett tal med ostadig stämma om hur vackert det var när två själar så tidigt kunde finna vila och glädje hos varandra. Missan ville inte höra. Hon såg envist ner på sina skospetsar och tryckte Eiriks händer allt hårdare tills hon inte stod ut längre. Hon lyfte blicken och gav prästen ett kort, rasande ögonkast så att han häpet tystnade. Den lilla gesten hade fått en stor del av hennes spänning att släppa, och nu fick hon i stället anstränga sig för att hålla sig för att hålla ett okynnigt leende tillbaka. Hon såg upp på Eirik och bad med blicken om förlåtelse, och tryckte lätt till hans händer, som för att ursäkta att hon nyss hållit dem så hårt och för att hon inte kunnat uthärda den sentimentala ordströmmen. Hon visste ju att andra uppskattade sådant. Mor var säkert besviken på henne.
När löftena skulle uttalas försökte hon så stadigt som möjligt hålla blicken vilande i Eiriks. Seden bjöd att mannen talade först.
”Av allting i världen är ingenting mig kärare än du.
Av alla i världen skall jag ingen ära, stötta och skydda som dig.
Av alla i världen är det dig jag vill vara trogen.
Av alla i världen vill jag bara leva med dig,
Tills den Förste kallar oss till hans sida.”
Efter varje fras upprepade Missan det sagda, tyst och ovant. Hon var glad över att Eirik talade först, hon själv skulle nog inte ha kommit ihåg allt. För henne var det bara ord. Meningslösa ord. Hon visste att de var sanna, men de var ändå inte Eiriks och de var inte hennes. Hon kunde inte känna någon glädje alls vid orden, och leendet hon lyckades prestera var snarare vemodigt än lyckligt. Hon skulle vilja dra sig undan, hon skulle vilja gråta.
Mor tog hennes reaktion för rörelse och kramade om henne ordentligt efteråt.
-Missan min, viskade hon darrigt och strök henne om kinden. Missan min!
Middagen var storslagen även om det inte var så många gäster bjudna. Borden dignade av väldoftande mat, vackert upplagd. Eiriks mor Anna, lillasyster Elin och Isa uppmanade gästerna att ta för sig, och var uppenbart stolta över sitt arbete. Missan betraktade dem och värmdes av deras glädje. Hon studerade alla vid bordet. Olaf Smed var tydligt nöjd över att få bjuda på trolovningsfest i sitt hem, och det var ju inte illa att grannarna fick veta vilken rasande duktig matmor hans hustru var.
Det var lättare att koppla av när alla hade något för händer och inte hade Missan och Eirik som enda blickfång. För att ytterligare avleda uppmärksamheten bad Missan att Eiriks farbror Torkel skulle berätta hur det gått till när han skjutit rådjuret de just avnjöt. Rummet fylldes genast av jägarberättelser som hakades på med andra skrönor, och då alla ätit klart tog Knut fram sina instrument. Att höra fadern spela var det bästa Missan visste. Helst skulle hon ha kurat ihop sig på bänken och lagt sig med huvudet i Eiriks knä, men nöjde sig med att luta huvudet mot hans axel och blunda. Hon sökte hans hand och flätade ihop fingrarna med hans. Så här skulle livet vara. Inga ord kunde förmedla känslan av den totala lyckan.
När gästerna och Missans familj drog sig hemåt valde Missan att övernatta i smedsgården. Att inte sova under samma tak som Eirik denna dag vore otänkbart. Hon avlägsnade alla blommor, som inte var alltför vissna, ur håret och kröp ner bredvid Elin. Men hon kunde inte somna. Hon låg länge och tänkte på dagen och kände att något inte var som det skulle. Hon var övertygad om att Eirik visste hur hon kände för honom, men hennes fars ord om att få sina sanningar bekräftade gnagde i henne. Hon hade inte bekräftat någonting idag. Hon hade bara mekaniskt upprepat några meningar som någon annan givit henne.
När Elin somnat steg Missan försiktigt upp och smög sig ut. Hon hade lånat med sig Elins kam och redde försiktigt ut håret så att det stod som en vågig sky omkring henne efter den hårda flätningen. Månen var inte full, men natten vilade ändå i ett stilla ljus. Hon tassade tillbaka och väckte Eirik så varsamt hon kunde.
-Kom med, viskade hon och tog hans hand.
Hon förde honom ner till den lilla bäcken som rann förbi smedjan och bjöd honom att sitta ner. De satt tysta en stund innan hon tog till orda.
-Det är som med den här bäcken, sade hon lågt. Jag vet inte varifrån den kommer eller var den slutar, men den har funnits här så länge jag har funnits och jag förstår inte hur vattnet någonsin skulle kunna ta slut. Källan måste vara outtömlig. Som min kärlek till dig.
Så började hon sjunga. En innerlig sång utan ord, påhittad för stunden, för att bekräfta sin sanning inför mannen hon älskade.