 |
Missan |
Varje morgon dröjde det en stund innan Missan kunde reda ut var hon befann sig. Dagens bästa stund. Ofta försökte hon inte ens minnas, utan lekte med tanken på att hon var hemma, att allt annat bara varit en mardröm. Befann hon sig utomhus, så kröp verkligheten ikapp mycket snabbare, men idag befann hon sig i en varm bädd som doftade gott. Kanske var hon ändå hemma?
Tiden hos Sten hade hjälpt henne att få ordning på mosaiken, på kronologin.
Tiden efter hade stökat till den igen.
* * *
Sten...
Å, varför hade han anförtrott henne de där eländiga dokumenten?
Drakfåglarna hade försökt både locka och hota henne att avslöja var de fanns. Idioter.
Ett stycke hade hon slagit följe med dem, tillbaka till Sten, i förhoppning om att han fortfarande levde och kunde fria henne från löftet att inte ge det till någon annan än Eirik. Snart nog hade en av dem muttrat när han trodde att hon inte hörde, om att det måste finnas effektivare sätt än detta. Varför skulle man jamsa med den här tokan för? Kunde de inte bara hänga henne upp och ned i ett träd tills hon berättade vad de ville veta?
Det var nog för henne att avvika.
* * *
 |
| Amuletten |
Sten levde fortfarande, nätt och jämnt, härjad av feber och en infektion i pilsåret som vägrade ge sig. En av Drakfåglarna hade stannat kvar för att vårda honom, av ren tacksamhet för vad han gjort för dem under åren.
“Du... kom tillbaka,” viskade han hest när hon knäföll bredvid hans bädd.
“Ja. Jag ville se om du fanns kvar.”
“Inte länge till.”
“Jag kan se det.”
“Stanna kvar hos mig?”
“Ja.”
“I resten av mitt liv?”
“Ja.”
“Även om jag... överlever?”
Svaret kom tveklöst.
“Ja. Jag stannar hos dig.”
“Även om... Eirik...?”
Missan strök undan det gråsprängda håret från pannan, blött av febrig svett.
“Jag vet inte. Jag tänker inte ljuga.”
Sten blundade och nickade.
“Jag förstår. Du?”
“Ja?”
“Han förtjänar dig inte.”
“Livet handlar inte om att förtjäna.”
“Vad handlar det om då?”
“Om att finna något att hålla fast vid. Något som motiverar mig att ta nästa andetag, och nästa, och nästa.”
“Även om det är en illusion?”
“Kanske särskilt om det är en illusion. Jag vet att mina drömmar inte har någon substans, Sten. Men jag vill inte bara lägga mig ner och dö.”
Han hostade. Missan torkade lugnt och sorgset bort det blodiga slemmet från munnen. Sorg? Å, det var länge sedan hon kände! Katter känner ingenting. Kanske började hon bli människa igen? På riktigt? Var hennes nio liv slut nu?
“De där dokumenten…”
“Jag har dem fortfarande.”
Irriterad rynka mellan ögonbrynen.
“Det är bara papper, Missan. Låt dem inte ha några hållhakar på dig. Ingen av dem! Jag löser dig från mitt löfte. Gör med dem vad du vill.”
“Men…”
“Jag orkar inte längre, Missan. Jag orkar inte slåss. Jag…”
En ny hostattack berövade honom medvetandet.
Han återfick det aldrig.
* * *
Jodå. Visst kunde hon klara sig ensam i stugan tills Drakfåglarna hade ordnat något åt henne. De hade lovat Sten. Och de ville ha hennes amulett. Och dokumenten. Tydligen skulle amuletten förlora all sin kraft om den stals eller togs med våld. Den måste överlämnas frivilligt, vad var det för idiotiskt påfund!
Tiden lyftes återigen ur sitt sammanhang. Länge var hon ensam. Så hämtades hon, lämnades till en familj som kallades Gadd. Därifrån vidare till Hammargården. Ett nytt ställe, ett bland många. Håglös och uppgiven fortsatte hon att andas, bet sig fast i tanken på Eirik, skrev brev på brev som aldrig gav svar. Troligen lämnades de inte ens fram. Vem var han egentligen, Eirik? Skulle hon ens känna igen honom om de sågs igen? Han, som låtit sig manipuleras och trodde att han hade dödat henne. Hade han kanske velat göra det? Velat bli av med henne?
* * *
Musiken blev hennes livlina. Musiken, och vänligheten! Bryten Jörgen och hans bröder... Risto, smeden på gården, hade smitt henne en järnflöjt då han märkte att hon uppskattade musik.
Något vaknade till liv i Missan.
Något att slåss för!
Här ville hon stanna.
Här ville hon leva!
 Bryten och hans familj |
* * *
Drakfåglar runt knuten...
Hur skulle hon kunna hjälpa till att jaga bort dem?