Terra Cognita är en värld inspirerad av medeltiden. I den verkliga medeltiden var religionen en grundläggande hörnsten som genomsyrade allt. Det går knappast att skapa en medeltida atmosfär utan en stark kyrka. Eftersom Terra Cognita inte är jorden vill vi dock inte använda någon verkligt existerande religion utan har skapat surrogat (enligt god fantasy-konvention).
För att få rätt inställning till religion i ett medeltida samhälle kan det vara bra att lägga bort de grundattityder som präglar uppfattningen av religion idag. I dagens Sverige är religion något ytterst privat och handlar kanske främst om individens personliga förhållande eller ickeförhållande till det gudomliga. Religion är likgiltigt för många, och för dem som tror är tron något centralt och, som sagt, synnerligen personligt. Så fungerar det inte i Terra Cognita. För att få rätt utgångsläge kan man prova att för ögonblicket jämföra sagans religion inte med modern religion utan med modern naturvetenskap. Idag "tror" alla på t ex tyngdlagen och relativitetsteorin i den meningen att vi utgår från dem som något självklart och tolkar världen utifrån "vetenskapliga" kriterier. Men för de flesta är det en ganska opersonlig "tro" och inte nödvändigtvis något som dominerar ens tankevärlds förgrund. På ett liknande sätt är det med religion i en medeltida värld. Det ligger som ett filter över hela världsuppfattningen, man tolkar allt utifrån dess föreskrivna mönster, men man är inte tvungen att ha ett brinnande personligt engagemang i den. Det finns, som i alla tider, djupt troende, fanatiker, mystiker och likgiltiga. Alla bekänner sig dock muntligen till den rådande renlärigheten.
Så. Över till fiktionen.
Den fullständigt dominerande religionen i de Norra Kungarikena är Ljusets Lära, en religion som erkänner en enda gud, vanligen benämnd Den Förste eller Den Enda.
Ljusets Lära började som en sekt i det fjärran landet Diraz öster om Järnhavet för omkring 1500 år sedan. Den var en avläggare till diranernas urgamla monoteistiska tro men lade en ny betoning på nåd och förlåtelse.
Ljusets Lära förblev en av många likartade sekter kring Järnhavet fram till det Stora Mörkrets slut (se Historia), då flera av dess profetior tycktes uppfyllas i den mäktiga striden vid Regnbågsberget. I den nya gryningstidens efterföljd omvände sig allt fler härskare och hela folk till Ljusets lära, som så småningom kom att dominera hela den Kända Världen.
Ljusets läras trosbekännelse, som alla får lära sig med modersmjölken, lyder som följer:
| Jag tror på Den Förste och Enda, himmelens och jordens Fader, solens och månens Moder. |
| Jag tror på Den Förste och Enda, varken man eller kvinna, ung eller gammal utan allt och mer därtill. |
| Jag tror på Den Förste och Enda, på Din styrka och nåd, alla oskiljaktiga i dig. |
Den Förste är en kärlekens gud framför allt. Hans främsta epitet är nåd, barmhärtighet och förlåtelse. (För övrigt anses Den Förste inte kunna hänföras till något kön utan kan lika gärna benämnas "Hon".)
Centralt i Ljusets lära är också dess stränga etik. Denna formuleras i ett antal tumregler, eller om man så vill budord:
|
Du skall inte sätta något före Den Förste. |
|
Du skall inte prisge Den Förste eller skapelsen. |
|
Du skall inte våldföra dig på det skapade, med din hand eller ande. |
|
Du skall ära Den Förste genom ditt liv, i tanke och handling. |
|
Du skall inte ha begärelse till din nästas egendom. |
|
Du skall för dina synder göra bot, för att inget ont skall vila över dig. |
Det sista av budorden är av mycket stor betydelse. En kärnpunkt i Ljusets etik är nämligen att ingen synd är så svår att den inte kan förlåtas. Detta har utvecklats till doktrinen om den Rena Anden. Enligt denna sätter alla synder onda tankar, ord eller gärningar fläckar på människans ande (det innersta i hennes väsen). Dessa befläckelser kräver reningshandlingar för att 'tvättas bort' från anden. Denna rening sker genom bikt och utförande av botgöring (se nedan), en mycket central rituell handling i alla Ljustrogna länder. Att vägra rena sin ande från synd är i sig själv en synd. Hårdnackat obotfärdiga syndare riskerar bannlysning, dvs att uteslutas ur kyrkans gemenskap. Detta innebär i praktiken en uteslutning ur samhället.
Ljusets Lära är en ritualistisk religion, där formella ceremonier dominerar kulthandlingarna. De främsta ritualerna är:
Bikt: En god Ljustrogen måste bekänna sina synder för en präst minst en gång om året - helst oftare - och utföra den botgöring han åläggs. För mindre betydande synder är botgöringen oftast symbolisk och rituell, t ex att läsa en serie böner. I svårare fall kan det behövas tunga personliga uppoffringar, t ex en pilgrimsfärd, en tids tystnadslöfte eller att ge kännbara donationer till de fattiga.
Äktenskap: Alla Ljustrogna uppmuntras att antingen gifta sig eller ta heliga ordenslöften - dvs bli präst, munk eller nunna. Alla äktenskap måste godkännas av kyrkan för att vara giltiga.
Mässor hålls normalt varje vecka, oftast på lördagen. Alla Ljustrogna, vuxna som barn, förväntas närvara om möjligt.
Nyfödda barn döps – nedsänks i heligt vatten under ceremoniella former – som skydd mot Mörkrets makter. Dopet är inte (som i traditionell kristen tro) grundläggande för delaktighet i kyrkans gemenskap utan är mer av en "skyddsåtgärd" – den döpte står från och med dopet under den Förstes beskydd. Det egentliga upptagandet i församlingen sker vid Invigningen, motsvarigheten till konfirmation. Detta sker vanligen vid 12 års ålder; här upptas man som fullvärdig medlem i kyrkan; fr o m nu förväntas man närvara vid bikt och mässor.
Dessa två böner är bekanta för alla och läses varje morgon och kväll, antingen enskilt eller, oftare, i grupp.
Vi tackar Dig, du Förste och Enda, Fader och Vän; vi tackar Dig för våra liv och vår säkerhet. Förlåta oss all vår ondska och bevara oss från prövning och olycka.
Vi tackar Dig för att Du än en gång låter soldrottningen driva sitt gyllene fyrspann över himlavalvet.
Vi tackar Dig för att Du i natt bevarat oss från vad Mörkret än må ha utsatt oss för.
Vi anbefaller oss med kropp och själ åt Ljuset, o, Förste och Ende, vars öppna hand är vår borg och vårt skydd.
Förste och Ende, Fader och Vän,
vaka över oss i natt
och bevara oss för allt ont.
Giv oss i natt en trygg vila
och låt oss vakna upp vederkvickta
i det Eviga Ljusets namn.
Det finns några olika ordningar för veckomässor, men den vanligaste i de Norra Kungarikena ser ut som följer:
Morgonbön.
Textläsning och predikan. Prästen läser eller återberättar ett stycke ur de Heliga Skriftrullarna och kommenterar det.
Förbön. Prästen leder församlingen i bön om hjälp och skydd. Prästen eller en utsedd lekman läser själva bönerna, och församlingen svarar på varje med "Hör vår bön".
Ljuständning. Om möjlighet finns tänds ljus till minne av de olika uppenbarelserna. Det här momentet kan utgå
Välsignelse och sändningsord.
Vigsel och trolovning är i princip samma ritual, men endast ett par som redan är trolovade kan vigas (detta för att förhindra förhastade giftermål). Vigseln eller trolovningen består i att kontrahenterna avger sina äktenskapslöften till varandra och till den Förste. En vigsel bekräftar och "cementerar" en trolovning för alltid, men redan ett trolovat par räknas som en enhet.
En begravningsgudstjänst liknar en vanlig veckomässa utan textläsning/predikan. I dess ställe kommer en dödsvälsignelse som prästen läser över den döde.
Begravningsgudstjänsten sker endast sällan i direkt samband med själva gravsättningen: det är i första hand fråga om en minnesgudstjänst. Gravsättningen sker vanligtvis privat och utan större ceremonier.
Kyrkan har under de senaste 500 åren befäst sin ställning i Thule. Starkast är den i rikena runt Almarsjön, dvs de norra kungarikena samt Sunnanslätt.
Kyrkan är hierarkiskt ordnad, och hierarkin står till stora delar vid sidan av de världsliga kungarikenas. Överst står Översteprästen i Arantis, den Högste Uttolkaren. Därefter kommer hans rådsförsamling, Pretorerna, som väljer en ny Överstepräst när den gamle dör. Ärkepatriarker är de främsta prästerna i stora eller viktiga länder, patriarker i stora städer. En patriark (eller matriark) styr över en kyrkoprovins, ett stift. Efter patriarkerna kommer den stora skaran av vanliga präster, de som tjänar i vanliga kyrkor och kloster.
I Thule finns två ärkepatriarker: Gregorius Laust i Lindbjærg samt Olaus Ivari i Geda. Lindbjærgs ärkepatriark är överhuvud för kyrkan i Eormenland och Bergrike, Gedas för övriga Thule. Det är den senares domäner som de norra kungarikena ingår i.
Under Gedas ärkestift finns fyra patriarker (inklusive ärkepatriarken själv), angivna med namn, residensort och ansvarsområde nedan. Observera att ett av stiften är vakant sommaren 1142. Arosias patriark Sebastian Magnus avled av ålderdomssvaghet hösten 1141 och har ännu inte fått någon efterträdare tillsatt. (Rimsgårdas patriark Saxum Prudens mördades av den sedermera störtade usurpatorn Grimer Prästhatare 1139, men har nu efterträtts av Edria Godridsdotter.)
| Stift / residensstad | Område | Patriark |
| Gedas ärkestift | Gedanien, Örike, Furstendömet (i teori) och Nordanlanden (inklusive Norrhamn) | Olaus Ivari |
| Arosia | Arosia och Högmark | vakant |
| Spegelhamn | Sunnanslätt | Henricus Ioanni |
| Tallvide | Gotmar, Vildlandet och Stora Havsö | Matteus Emundi |
| Rimsgårda | Gautrike och Västmarkerna | Edria Godridi |
Detta är de främsta heliga dagarna under året; utöver dessa finns det många mindre högtider, ofta av lokal karaktär.
Nyår firas den 1 januari. Det har ingen stor andlig signifikans men är en populär folkhögtid.
Regnbågsdagen firas till minne av den strid som enligt traditionen stod på Regnbågsberget i det fjärran Diraz, där den Förste besegrade Mörkrets divaner i grunden – den händelse från vilken Ljusets lära räknar sin tid. Regnbågsdagen firas den 30 april. Detta är den heligaste dagen på året.
Midsommar, årets kortaste natt, firas den 25 juni till minnet av hur soldivanen Ariela, som fängslades av de fallna divanerna under det Stora Mörkret, befriades. Det var på midsommardagen som slaget vid Månhella stod – ironiskt nog.
Väktarnatten är det folkliga namnet på den stora vinterfesten, som firas till minne av den siste profeten Nadrims första framträdande – den förste som såg honom ska ha varit en ensam nattväktare en vinternatt. Väktarnatten är en stor familjehögtid och ett efterlängtat ljus i vintermörkret. Själva väktarnatten infaller den 20 december, men firandet fortsätter inte sällan till att gå över i nyår.
Helgon är män och kvinnor som levt enastående fromma och heliga liv och nu vistas i den Sanna Empyréen, där de liksom divanerna kan hjälpa till att uppfylla böner från människor. Många helgon var martyrer, som dog i Ljusets och kyrkans tjänst.
De flesta yrken, länder, städer, munkordnar och skrån har sina egna skyddshelgon. Här följer en lista på några kända helgon och vilka egenskaper eller yrken de ofta förknippas med:
S:t Ahrik: Gedaniens skyddshelgon. Nordens främsta helgon och missionär.
S:t Botvid: Högmarks skyddshelgon.
S:t Gregorius av Palena: Lärdom. Ganska nyligen kanoniserad, skolastisk filosof från Latilien.
S:t Lupus: Arosias skyddshelgon.
S:ta Ragnhild: Tiggare, fattiga och lytta.
Reliker är föremål av heligt ursprung eller som använts av helgon och därför tros ha undergörande krafter. Den vanligaste typen av relik är kvarlevor av ett helgon. Helgongravar anses som mycket heliga och mäktiga platser, och det är vanligt att kyrkor byggs med altaret direkt ovanför gravkammaren. Relikens kraft tros skydda och välsigna den person eller församling som äger den, och många reliker tillskrivs andra krafter – ofta läkande.
Många är beredda att göra långa resor för att få möjlighet att se eller vidröra ett heligt föremål. Många kyrkor och kloster och deras närliggande bosättningar gör goda affärer på att underhålla pilgrimer. Ett periodvis populärt vallfärdsmål är Martyrträdet nära Vitehög i Arosia, där S:t Lupus ska ha hängts under sitt missionståg.
Ljusets Lära har ingen riktigt officiell syn på magi. De Heliga Skriftrullarna innehåller gott om fördömanden av svartkonst, men mycket lite sägs om bruk av magi för neutrala eller lovvärda syften. Resultatet har blivit ett långvarigt kluvet förhållande.
På det hela taget har kyrkan accepterat magi som en kraft inte direkt kopplad till vare sig Ljuset eller Mörkret. Bruk av magi räknas på de flesta håll inte som en synd i sig, men de flesta kyrkomän ser det som en kraft som helst borde hållas ifrån världsliga händer. Flera berömda tänkare, däribland Gregorius av Palena, har varit starkt skeptiska mot det rätta i att bruka magiska krafter oavsett dess ursprung; att söka böja det övernaturliga till en dödligs vilja vore att betrakta som en förhävelse.