 |
Eirik |
Skymningen hade fallit. Eirik drog den slitna grå manteln om sig där han beslutsamt tog sig fram genom skogen. Någonstans här borde gården vara.
Allt gick enligt planerna.
Långsamt men säkert hade han fått deras förtroende, långsamt med säkert hade han fått dem att minska bevakningen och sänka garden. De trodde han var knäckt, de trodde han var bruten. Men de svinen hade fel.
Det hade kostat. Fortfarande gick inte en dag utan att det värkte i hans kropp av alla slag, all tortyr han hade utstått. Sju år. Men nu hade han dem där han ville. De litade på honom.
De hade skickat honom norrut till en by i norra Margholien som misstänktes vara ett fäste för Drakfåglar. Han hade utgett sig för att vara smedslärling, och snabbt blivit välkomnad in i bygemenskapen. Det dröjde inte länge förrän han lyckades ta reda på att det var smeden som tillsammans med bagaren var ringledarna, de två som framförallt hade kontakt med drakfåglarna, men hela byn var mer eller mindre sympatisörer. Nu gällde bara att läcka bara precis så mycket information som nödvändigt, utan att förråda byn helt.
Nu såg han hur det glimmade av fackelsken mellan träden framför honom, och snart nådde han vägen som ledde upp till gården. En stormansgård utan tvekan, med flera byggnader, uthus, stall och smedja.
Han ryckte tag i en tjänsteflicka. ”Hämta något att dricka. Något starkt. Och gör det kvickt.” Hon ryckte till, nästan skräckslaget, och kom strax tillbaka med ett stop öl. Eirik muttrade ett tack och stod lutad mot väggen och såg ut över salen.
Sedan såg han henne. Först reflekterade han inte ens över det. Sen var det något inom honom som väcktes. Minnen. Hållningen, håret. Sättet hon strök bak håret bakom örat för att det inte skulle vara ivägen. Och så plötsligt vred hon på huvudet och han såg hennes ansikte. Ljus! Det var hon. Missan.
Han drog sig bakåt, ut i skuggan under dörrposten. Än hade hon inte sett honom. En tjänare gick förbi honom mot köket och han ryckte tag i mannens ärm så han nästan snubblade.
”Kvinnan där vid bordet”, Eirik pekade in mot stora salen, ”vem är hon? Hur länge har hon varit här?”
”Menar du Mia? Tja, hon har väl varit här några månader. Vadå, känner du henne?”
”Nej.” Eirik skakade hastigt på huvudet.
”Ja, varför undrar du då?”
Eiriks ögon smalnade. ”Har du inte med att göra.” Så gav han mannen en knuff mot köket och drog sig bakåt ytterligare några steg för att tänka.
 |
Missan |
Så fattade han sitt beslut. Missan stod vid ett av uppläggningsborden och när han såg att ingen annan var direkt i närheten gick han snabbt fram till henne och grep tag i hennes arm och drog henne in mot väggen i hörnet.
”Vad gör du här!?” Hans röst blev mer aggressiv än han avsett, men samtidigt fick hennes blotta närvaro honom att känna en iskall hand som vreds om i magen. Hon såg på honom med den lugna blicken han mindes så väl.
”Jag skär ost”, svarade hon.
Han stirrade på henne. Var hon fortfarande lika tokig som vid Utposten?
”Du ska inte vara här!”
”Var skulle jag vara då?”
”Gedanien, Gotmar, var som helst! Bara bort! Bort från Margholien, bort från Thule! De kommer att skada dig!”
”Jag är trött på att fly. Jag har varit här i flera månader nu, ingen har velat skada mig.
* * *
Eirik satt vid bordet med händerna i huvudet. Tankarna virvlade omkring som stormvindar. Det var för mycket. Han klarade inte av att se henne i livet igen. I sju år hade han intalat sig att hon var död. I sju år hade de Furstliga sagt att de fångat in henne och höll henne i konstanta plågor. Och nu, mitt i Furstligt område. Det kunde kullkasta allt! Om de Furstliga fick kännedom om henne, och hans koppling till henne, skulle han aldrig kunna ta sig nära Fursten. Och de skulle skada henne. Det ville han inte. Hon hade sårat honom. Hon hade krossat hans hjärta. Men han älskade henne. Han vågade inte älska henne, men han kunde inte tränga bort det.
 |
Han såg sig omkring i salen. Fullt med Furstliga: magiker, soldater, vildfolk och till och med några orcher, det fördömda packet. Och där, vid ena väggen, en alv, klädd i enkla, trasiga kläder, och med ansiktet rejält tilltufsat. Ena ögat var igensvullet och torkat blod var utsmetat över nästan hela kinden. Hon tittade på honom, och han ryste till av hennes genomträngande blick.
”Du har tappat bort dig själv. Var är du?” Hennes röst var låg och melodisk, men något i rösten fick honom att darra okontrollerat. Han vände bort blicken och såg hur en av Salamandrarna, broder Sverker, tittade forskande på honom och pekade bort mot köket med brödbiten han höll i handen.
”Vem var pigan du pratade med nyss? Det verkar som hon kände dig?”
Han skakade häftigt på huvudet. ”Nej nej, jag vet inte vem hon är.” Jag måste hålla uppe spelet. De får inte tro att Missan känner mig. ”Pigan verkar vara galen. Hon tycks tro att hon är en katt. Tokiga, de är alla tokiga.”
Sverker skrattade. ”Tja, ibland är det den som tycker att alla andra är tokiga som är den verkligen token.”
* * *
Han kände hennes doft redan innan han vände på huvudet och såg henne komma fram mot honom. Hon satte sig ner vid bordet och lutade sig framåt.
”Jag tänker inte fly mer. Jag älskar dig. Även om de dödar oss så kan de inte döda vår kärlek. Och om jag måste så blir jag en katt. Bara så där. Och de skadar inte katter, varför skulle de göra det?”
Eirik skakade på huvudet, och desperationen rang i rösten. ”Därför att det är det de gör. De skadar, de plågar, de njuter av lidandet. Varje dag i de sex år jag satt fången, varje dag bad jag till den Förste och Ende att du var död.”
”Då vet du hur jag kände, alla de år när de grävde i mitt huvud och experimenterade med mitt sinne. Förstår du inte, de har gjort samma sak med oss båda. Men det spelar ingen roll.”
”Jo, det spelar roll! För du är inte död, du lever, och de kommer fånga dig och de kommer skada dig!”
”Om du kan förlåta mig. Kan du det?”
Han mötte hennes blick, och den ärliga öppna vänligheten som han kände igen så väl strömmade ur hennes ögon.
Plötsligt kom alvens ord till honom. Du har tappat bort dig själv. Vem är du? Det stack till som av glödande nålar i hjärtat på honom, men han kunde inte längre ljuga. Utan att kunna få fram några ord nickade han. Hon log. ”Då behöver vi inte oroa oss. För då vet jag att du älskar mig. Och då kan de inte skada oss.”
Han skakade på huvudet. ”Men du har fel! De kommer att fånga dig, de kommer att skada dig!”
”Men de kan inte göra mig något. Även om de skulle skada min kropp, så i huvudet är jag en katt. Och det kan de inte skada. Och i mitt hjärta vet jag att du älskar mig. Det kan de inte ta bort. Jag bryr mig inte om vad de gör med mig.”
”Men jag gör det!” Han kunde inte hålla rösten lugn längre. ”Om jag blev tvungen skulle jag hellre skära halsen av dig själv, hellre än att de slog sina klor i dig.”
”Vill du göra det?” Hon tittade storögt på honom. ”Du får. Jag skulle dö lycklig. Och du skulle inte längre behöva oroa dig för mig. Jag skulle vänta på dig i det som finns efter döden. Bara jag visste att du älskar mig. För då skulle vi vara tillsammans. Ta kniven, gör det nu. Jag vill det.”
Han bleknade. ”Jag menade inte... jag skulle inte kunna...” Tårar strömmade ur hans ögon, han kunde inte längre hindra dem. Han skakade på huvudet och ansiktet förvreds i smärta. ”Säg inte så... Be mig inte om det! Jag kan inte!”
 |
Sarian och broder Sverker |
Plötsligt blev han medveten om de inte var ensamma. På andra sidan bordet stod Sarian, Salamandrarnas mästare, och Sverker och skrockade för sig själva.
”Jag börjar tvivla på din lojalitet, Egil.” Sarian lutade sig fram. ”Du ljuger för oss. Du vet att för att tjäna Fursten måste du skära av alla band till ditt gamla liv. Jag tyckte du sa att du inte kände flickan här, men det stämmer ju inte, eller hur?”
Eirik svalde, hans hjärna arbetade för högtryck. ”Det... det är sant. Jag ljög. Jag känner kvinnan, hon är en... en vän. Från det förflutna. Och jag försöker säga åt henne att jag inte vill ha henne i min närhet.”
”Det räcker inte att prata. Du måste visa. Visa på ett otvivelaktigt vis att hon tillhör ditt förflutna och att hon inte har någon plats här nu. För du är väl lojal mot Fursten?”
”Jag är lojal mot Fursten. Låt mig få visa det! Jag kan visa min lojalitet hur ni vill! Ge mig vilket uppdrag som helst.”
Sarian bytte en blick med Sverker och log svagt. ”Då ska du få visa det. Kom med, båda två.”
Eiriks hjärta bultade som en smeds hammare mot städet när han följde Salamandrarna ut ur huset och ut på gården, med Missan bredvid sig. De höll på att snärja honom. Han måste ta sig ur det. På något sätt.
”Dåså. Sverker ska nu visa dig ett par smärtpunkter, som du ska få applicera på Mia här. Ju mer smärta du tillfogar henne, desto tydligare visar du din lojalitet mot Fursten.”
Eirik blev helt kall, och han kunde inte förmå sig att röra sig.
”Inte?” Sverker, kan du visa första smärtpunkten.”
Sverker tog ett steg mot Missan, men innan han hann fram hade hon fått upp en liten kniv och satte spetsen mot sin egen hals. ”Låt mig gå! Jag varnar er. Låt mig gå.”
Från det ögonblicket var det som att en slöja drogs för Eiriks ögon, och en känsla av overklighet grep tag i honom. Allt hade han känt dittills, hennes doft, hennes värme, känt hur den välbekanta rösten smekte hans själ. Men nu... Det var som att han tog ett kliv utifrån sig själv, och såg allt på avstånd. Utan känslor. Utan perception. Han tyckte sig först höra buller och höjda röster, men de sjönk snabbt undan och det blev dödligt tyst.
Sarian log. ”Nu blev det intressant. Egil, fortsätt nu. Visa din lojalitet mot Fursten. Annars kommer vi att leka med henne. Hon kommer inte att hinna sticka till. Hon kommer inte att dö. Vi ska hålla henne vid liv och plåga henne varje dag, länge och väl tills hon skriker, men inte så mycket att hon dör.
Eirik såg på Missan, hon fångade hans blick och log. Han tyckte sig höra hennes röst i sitt huvud. ”Du vet vad du måste göra. Du får göra det. Jag vill det. Då gör du mig fri.”
”Vänta!” ropade han, när Sverker rörde sig för att gå mot Missan. ”Jag ska göra det.” Likblek i ansiktet och med kallsvetten rinnande i pannan tog han de få stegen fram till Missan. Långsamt sträckte han ut handen och lade den över hennes, kramade den mjukt där den höll den lilla kniven mot strupen. En liten klarröd droppe hade redan läckt fram ur huden där den vassa spetsen trängt in. Han tog ett steg till, så ytterligare ett, tills de stod tätt tätt tillsammans. Hans läppar snuddade hennes kind och vilade mot hennes öra. Så öppnade han med darrande läppar munnen och orden kom som en tyst smekning, ohörbar för världen omkring dem.
”Jag älskar dig, Missan.” Så slöt han ögonen och tryckte till. Hon skakade till när kniven sjönk in i hennes hals, och ett ljud som av en lättad suck undslapp henne. Så sjönk hennes huvud ner mot bröstet och hon blev slapp i hans armar. Varsamt sänkte han ner henne på marken och såg henne ligga där, livlös men ännu varm. På hennes läppar spelade ett svagt leende, och hennes ansikte var fridfullt, nästan triumfatoriskt.
Vila i frid, min Missan. Nu kan de inte längre skada dig. Du är fri!
Så blev han återigen medveten om sin omgivning, där han stod på knä vid Missans sida. Sverker skrattade till och Eirik reste sig hastigt och försökte ordna till ansiktsdragen, dölja alla känslor som riskerade att avslöja honom.
”Lite väl hastigt kanske, men det är ju målet som är det viktiga."
"Absolut," Sarian nickade. ”Bra gjort, Egil. Du har gjort ett bra arbete, och du ska få en liten belöning för det.”
De tecknade åt honom att följa dem, och tillsammans gick de ut på altanen mot innergården.
Sverker tryckte ner honom på knä och Eirik sjönk ner framför Stormästaren, som tog fram ett kärl ur sin bältesväska.
”Egil. Du står nu vid ett vägskäl. Du kan fortfarande vända åt sidan. Men nu har du nått slutpunkten. Här efter finns ingen återvändo. Är du redo att binda dig till Fursten?
Eirik tittade upp på Stormästaren. Tankar flöt blixtsnabbt genom huvudet. Tanken på Missans ögon när han tryckte in kniven i hennes hals, hennes ord tidigare. Allt är förgäves om jag tvekar nu. Om jag bara kan komma nära Fursten...
”Jag tjänar Fursten. Jag gör vad han befaller mig.”
Sarian nickade. ”Gott.” Han drog ur korken och hällde innehållet över Eiriks panna. Blod. Rött blod. Men inte vanligt blod. Det frätte, fräste, det brann! Eirik började skaka, som i trans. Det kändes som hela hann brann, hans hjärna överhettade och smälte, hans själ slets sönder av tusen klor. Han visste inte längre vem han var, var han var. Vagt hörde han Sarians ord, som från en djup avgrund.
”Bege dig tillbaka till byn där du spionerat. Dräp de drakfågeltrogna. Bränn byn. Barn, kvinnor, gamlingar, alla!”
”Barn... kvinnor... de måste dö! Alla måste dö!” Eirik stammade fram orden. Det kändes svårt att andas, och det var svårt att fokusera blicken.
”Gå! Utför Fustens bud! Gå!”
Med Sarians ord ekandes i huvudet sprang Eirik upp. En blodröd dimma låg framför hans ögon, och ett svart kaos stormade i hans huvud. Utan ett ord vände han om, och som en galning sprang han rakt ut från gården och in i skogen, mot norr.
* * *
Sarian och broder Sverker stod kvar och såg efter honom.
"Synd att fruns folk kom och lade sig i," anmärkte Sverker. "Nu fick vi inte veta om han faktiskt skulle ha stuckit kniven i pigan."
"Tvärtom, det är just vad vi vet," sade Sarian med en antydan till ett leende. "När vi gjorde blodsritualen passade jag på att leka lite med hans minne, när han nu ändå var som mest mottaglig. Som han såg det, och minns det nu, blev vi inte avbrutna utan han fick sticka ned henne. Och han skulle ha gjort det."
Broder Sverker höjde ena ögonbrynet.
"Det här är egentligen bättre," fortsatte Salamandrarnas mästare halvt för sig själv. "Nu kan vi både äta upp kakan och ha den kvar. Vi vet att vi har Egil... Eirik... och om vi ändå skulle få besvär med honom i framtiden så har vi kvar pigan. Vi får se till att hålla reda på henne bara. Ta och se efter var hon håller hus med en gång."
Sverker gjorde Furstehälsningen och gick mot tjänstefolkets kvarter. Han hade en ond aning om att det skulle bli en längre tur än så för att leta rätt på den där pigan.