Missans förflutna, del II:

Tomt

Karin Oswald

2001

Historien om Missan:

Karin som Missan på Utposten

Tomt. Att det kunde kännas så tomt.

Missan hade försökt ge Eirik ett leende att minnas då vagnen rullade iväg mot Geda, men så fort den var utom synhåll tappade hon masken och stod still en lång stund och bara tittade ut i tomheten. För sig själv kunde hon inte låtsas tillförsikt. Vad hjälpte det om Eirik var skicklig med sin båge då motståndarsidan säkerligen hade minst lika skickliga män?

Hemma väntade ytterligare salt i såren. Lina, alltför självupptagen för att minnas att det var idag Eirik skulle åka, ville diskutera brudklänningar med sin lillasyster. Missan stod inte ut många hjärtslag innan hon flydde. Hon ryckte åt sig sin slända och en korg med kardflor och sprang ner till sitt favoritställe nere vid ån. Där satte hon sig att spinna. Missan spinner, det mest nötta skämtet i familjen. Hon försökte le vid tanken men kände i stället gråten bryta fram ur klumpen i magen som hon burit på sedan Eirik meddelat att han skulle fara.  

Karel fann henne efter en stund och lade varsamt armarna om henne.

"Ibland har jag lust att sopa till Lina," mumlade han.

"Det är inte hennes fel. Jag är glad att hon är lycklig," snyftade Missan.

"Men du är inte lycklig, Missan min."

"Nej. Jag önskar att jag kunde vara lika säker som han verkar vara på att han kommer tillbaka."

"Han måste vara säker på det för att stå ut, det förstår du väl?"

"Ja, det gör jag, men jag vill inte att han skall ge mig löften som han kanske inte kan infria."

"Ett löfte kanske är det enda som kan hålla honom på rätt sida om liv och död, vet du."

Missan begrundade detta medan hon försökte ta kontroll över sin andning igen.

"Det bästa du kan göra," fortsatte Karel, "är att fortsätta ditt liv som förut och inte bara gå och vänta på honom. Han får inte tro att du går och är ledsen hela tiden. Imorgon är det du och jag som går och dansar!"

Missan skrattade till.

"Det var precis vad jag sade till Eirik att du skulle säga."

-Du är en klok kisse du, log Karel och rufsade tillgivet om i hennes hår.

Men med natten kom tankarna. Krig var opålitligt. Sedan oroligheterna började hade hon lyssnat noga på vad Lillebror hade att berätta. En månad, hade Eirik sagt. En månad och så skulle han vara tillbaka hos henne. Skulle kriget vara slut inom en månad? Om det inte var det, skulle då inte Eirik känna att han svek sin kung och sitt land om han inte fortsatte? Vad var egentligen viktigast för honom, att hålla ett löfte till sin trolovade eller att försöka få bevis för sin fars respekt? Missan hade aldrig ställt sig den frågan förut, men nu gnagde den. Att han älskade henne hade hon inga tvivel om, inga som helst, men kanske tog han henne för given? Henne behövde han inte kämpa för, som för sin fars uppskattning. Och hon, tog inte hon Eirik för given också? Det hade alltid varit de två, inget att fundera över och inget att oroa sig för. Det var självklart att hon skulle vänta på honom. Men hur länge? Om månaden tog slut utan att han kom tillbaka, hur länge var det då meningen att hon skulle vänta? Hon ville ha ett eget hem och barn. Eiriks barn naturligtvis, något annat hade aldrig funnits i hennes tankar, men nu kanske hon skulle bli tvungen att tänka på det. Hon blev inte yngre. De flesta i hennes ålder hade varit gifta länge och hade redan en barnaskara att ta hand om. Vad var mest värt för henne om hon var tvungen att splittra sin framtidsbild? Eirik eller en egen familj?

De tankarna ekade i hennes huvud och drev all sömn på flykten. Då de malt runt så många varv att hon inte orkade tänka dem längre väckte hon försiktigt Lina.

"Förlåt att jag sprang iväg förut," viskade hon. "Snälla Lina, berätta om din brudklänning!"

Och till systerns lyckliga, sömndruckna fabulerande somnade Missan.