 |
Missan på Högmyren |
 |
| Eirik |
På flykt igen.
Höstkylan sprängde i Missans ansträngda lungor när hon sprang för sitt liv ifrån Högmyren.
Förbannelse över Eirik! skrek hon inom sig. Varför hade han tvingat bort henne från den trygghet hon så väl behövde? Falsk eller äkta trygghet, vad spelade det för roll så länge hon slapp fly?
Samtidigt var det för Eiriks skull hon nu flög fram genom skogen i Margholien. Hade Rödkåporna enbart velat döda henne, så skulle hon nästan tacksamt ha tagit emot den befrielsen. Men inte så här!
När en röd dimma hotade att ta över hennes medvetande, så rullade hon ihop sig under en tät gran. Där orkade hon inte hålla tankarna borta. Som en mönsterlös mosaik flöt bitarna omkring framför hennes inre synfält. Vassa skärvor utan någon fog emellan.
Där var skärvan från trolovningsdagen. Då hon och Eirik hade bekräftat sin kärlek, som hon alltid trott var självklar. Och där överlappades den av skärvan från ikväll – eller var det också för hundra år sedan? När han spänt en förtvivlad, nästan hatfylld blick i henne och spottat fram att för henne hade allt varit så enkelt och självklart. För henne. Inte för honom?
En smärta större än hon någonsin känt skar genom hela hennes kropp.
Om inte Eirik älskade henne, vad fanns då kvar? Han som var den ljuslåga som hållit henne vid liv i alla år.
Nästa skärva skar nästan lika illa.
Första gången Missan och Eirik träffades sedan han drog ut i kriget. Första gången sedan hon blivit fri från Furstens vetenskapsmän som hon kom ihåg att hon kanske inte alls var en katt, utan en gång varit en människa. Hon visste inte hur man skulle tänka eller känna. Mindes allt som hänt, men kände ingenting. Såg rakt in i Eiriks ögon och sade att hon bara kom ihåg att hon hade älskat honom. Nu visste hon inte vad det var längre.
Hade Eiriks smärta varit lika stor då, som hennes nu?
 |
Säv-Sverker |
Åren på Högmyren hade varit bra. Lugna, precis som hon ville ha det. Exakt hur hon hade hamnat där visste hon inte, visste inte vilken mosaikbit som passade ihop med tiden i köket hos den fina familjen Erenskiöld. Där hade hon valt att vara en människa. Mia hette hon. Det namn hennes far en gång givit henne. Första tiden hade hon haft svårt att anpassa sitt tänkande och agerande. De andra gårdsarbetarna hade irriterat sig på henne. En dag hade hon fått en rejäl smäll av en stallkarl. Men nästan omärkligt vände stämningen, och hon fann sig ha fått en vän! Säv-Sverker, som avskyddes och föraktades av många för sitt ljusskygga leverne, höll ett extra öga på henne. Till honom vågade hon ty sig. Tordes berätta att hon egentligen var en katt – eller hur det nu var.
Den här skärvan gjorde också ont.
Hade hon älskat Säv-Sverker också?
Ja, på ett sätt. Hon hade inte drömt om ett liv med honom, men hon ville gärna vara nära. Lyssna på hans hårresande historier. Känna att han faktiskt tyckte om henne, som hon var. Det var första gången hon känt något likande sedan... Ja, sedan Eirik. Och inte ens då. Då hade hon ju varit en trygg och enkel person som helst hållit sig lite i bakgrunden. Enkelt att tycka om. Att nu behöva fly ifrån den enda som hade accepterat hennes trasiga själ, det skar nästan lika illa som att Eirik kanske aldrig hade älskat henne alls.
Tiden som människa och relationen till Sverker hade öppnat upp den igenbommade porten till hennes känslor igen. När Eirik dök upp på Högmyren, under det stora mötet med alla forskare och allt vad de var, så upplevde hon bara en pur glädje och tacksamhet över att få se honom igen. Kärleken strömmade igenom henne. Hur hade hon någonsin inte kunnat känna den?
Eirik hade inte blivit lika förtjust.
"Vad gör du här?" väste han åt henne.
"Skär ost," svarade hon sanningsenligt.
Det var ju så enkelt. Hon var där, han var där. En vacker bit av mosaiken som inte behövde någon förklaring. Nu kunde de gå vidare tillsammans, nu kände hon åter kärlekens styrka.
Att Eirik var klädd som Furstens soldater reflekterade hon inte över.
Men samtalet flöt inte som hon önskade. Han menade att hon var galen som trodde att hon kunde vara trygg här, i Margholien av alla ställen! Hon måste fly, långt långt bort!
Missan var trött på att fly. Kunde han inte förstå att det var bättre att gömma sig mitt bland dem som ville henne illa? Då slapp man ju att springa så långt, om de nu ville åt henne.
Nej, det förstod han inte. Han brann av förtvivlan, och något som Missan inte kunde känna igen hos honom. Ett avståndstagande. Ett mörker. Som om...
Som om han inte älskade henne.
"I sex år höll de mig inlåst," viskade han sammanbitet. "I sex år! De fick mig fast efter att du kastade i ansiktet på mig att du inte kände något för mig. Men ändå skulle de plåga mig med ditt namn. Ena dagen berättade de för mig hur du torterades i rummet bredvid. Nästa dag sade de att det var du som hade förrått mig, och att du stod här utanför och skrattade. En annan gång hittade de på att de hade tröttnat på dig och hängt dig på en påle som korpmat. Och jag kunde ingenting göra! Förstår du hur det kändes?"
Nej, det kunde hon inte förstå. Men hon anade vad som hade hänt. På något sätt hade skulden blivit hennes.
"Jag önskade att du var död," fortsatte han i samma desperata ton. "Nu kan de komma åt mig igen genom dig."
Hos Missan fanns ingen tvekan.
"Så dör jag för din skull!" viskade hon lugnt. "Mitt liv är inget värt utan dig."
Eirik blev ännu mer upprörd.
"Så kan du väl inte säga heller!"
"Jo, om ditt liv blir lättare utan mig. Vill du att jag gör det?"
"Nej!"
Säv-Sverker ropade på henne. Det var dags att servera soppan.
"Vem var det där?" frågade han avvaktande.
"Det var Eirik. Vi skulle gifta oss, men kriget kom ivägen. Han skulle bara hjälpa kung Imrar en kort tid, och sedan komma tillbaka till mig. Men det gjorde han aldrig. Och nu är han arg på mig för att jag skär ost här."
"Kung... Imrar?"
"Ja."
Sverker grep tag i hennes arm.
"Mia, varifrån kommer du egentligen?"
I vanliga fall var hon på sin vakt. Men nu föll allt i bitar omkring henne, så att hon inte visste vad hon borde tiga med.
"Månhella. Men det förstördes. Alla dog. Utom jag. Jag blev en katt istället."
"Vimsar du nu igen?"
Missan såg hjälplöst på honom.
"Jag vet inte! Hur skall jag kunna veta det?"
Ja, hur skulle hon kunna veta någonting? Vad var sant, och vad var produkter av alla experiment de utfört på henne?
 |
En alv satt i hörnet. Tittade försmädligt på henne, sade:
"Jag vet vad jag ser. Och det är inte en katt."
I nästa ögonblick sniffade en annan varelse på henne och frågade:
"Varför luktar du katt?"
"För att jag är en katt," svarade Missan försvarsberedd.
Varelsen nickade eftertänksamt.
"Då förstår jag."
Så vad var hon?
* * *
Kvällen böljade som ett ostyrigt hav. Så länge hon hade något för händer, så kunde hon vara stilla i tanken. Skala rödbetor. Bena ur fisken. Skura ämbar. Men måste hon ut i salen, så kändes marken ostadig. Ibland såg hon Eirik i ett hörn, i nästa stund var han borta.
 |
 |
Erk |
Den andre |
Sverker bad henne följa med för att tala med herr Erk, fru Malvas hirdhövding. Hon svarade så gott hon kunde, att ja, hon var en flykting från Månhella, och ja, den som hon kallade Eirik var en gång en soldat i kung Imrars armé. Borde hon inte säga det?
En obehaglig man med slingrande rörelser smög sig inpå henne.
"Hon har sett in i Nidvinters ögon!" väste han hänfört. "Låt mig undersöka henne!"
Vid ordet 'undersöka' grep paniken tag om Missan.
"Måste tillbaka till köket nu, måste skära mer ost!"
Aldrig mer undersökt! Aldrig mer ritualer!
De lät henne gå.
* * *
En stund senare kunde hon stjäla till sig ännu ett samtal med Eirik, trots att han försökte undvika henne.
"Låt mig följa med dig om jag nu inte får dö," bad hon.
"Det bad jag dig om en annan gång, men då ville du inte."
"Då var jag fortfarande förlamad i mitt hjärta. Som du har blivit nu. Jag förstår hur mycket jag sårade dig – kan du förlåta mig? Du, som vet vad furstens folk kan hitta på för att plåga en själ. Minns att jag också var deras fånge. I hjärtat älskar vi varandra, det har vi alltid gjort."
"Det var alltid så enkelt för dig," fräste han. "Du var alltid så säker."
"Ja, det var jag. Och det är jag nu också. Säg att du älskar mig, så kommer mörkret aldrig att vinna!"
Ögonblicken drogs ut till en evighet innan han pressade fram:
"Det kan jag inte."
Några rödklädda män närmade sig.
"Har du problem med den här kvinnan? frågade en av dem lent. Vi har ju pratat om att lösgöra sig från det förflutna, du verkar inte riktigt klara det."
För första gången under hela kvällen fungerade Missans tankar.
"Det är jag som inte kan släppa honom," hasplade hon snabbt ur sig. "Men jag har insett att han inte vill veta av mig, så jag..."
"Inte så bråttom", sade en annan och spärrade hennes reträtt. "Jag tror minsann att vi måste lära den här mannen en läxa."
De vände sig mot Eirik.
"Nu skall du få lära dig några intressanta sätt att tillfoga smärta på."
Missan förstod vad han menat. Så länge hon var i livet, så kunde de plåga honom genom henne.
Innan någon hann reagera, drog hon upp sin lilla skalkniv ur förklädet och satte mot sin egen halsgrop. Helst hade hon tryckt till, för Eiriks skull, men han hade ju förbjudit henne att ta livet av sig.
"Så, så, det här är ingen bra idé," skrattade en av Rödkåporna nervöst.
"Låt mig gå," befallde Missan med all pondus hon lyckades skrapa ihop. "Fru Malva är er värdinna, hon kommer att bli mycket missnöjd om ni är orsaken till att en av hennes tjänare blodar ner hela hennes serveringsrum!"
"Missan! Nej!" viskade Eirik – eller skrek han? "Gör det inte!"
Nej, hon tänkte inte fullfölja sitt hot. Men hon vägrade att se honom bli tvingad till att tortera henne.
Så hon flydde. De hade släppt henne. Men för hur länge? Kom någon efter henne just nu? Ville de hämnas, eller skrattade de bara åt henne och glömde henne i nästa stund?
Om hon dog, så måste Eirik få veta om det så att han kunde känna sig lugn. Men om hon lät sig fångas, så skulle han straffas än värre än hon. Därför måste hon fortsätta.
Oavsett om du älskar mig eller ej, så brinner min kärlek. Den elden lyckades de inte släcka. För din skull skall jag inte låta dem vinna.
I alltför många år hade hon irrat omkring i sin trasiga mosaik. Det dög inte längre. Hon måste foga samman bitarna till ett begripligt mönster. Hon måste bli hel.
För första gången sedan Månhella föll, slöt hon sina ögon i intensiv bön:
Jag tror på Den Förste och Enda,
himmelens och jordens Fader,
solens och månens Moder.
Jag tror på Den Förste och Enda,
varken man eller kvinna,
ung eller gammal
utan allt och mer därtill.
Jag tror på Den Förste och Enda,
på Din styrka och nåd,
alla oskiljaktiga i dig.
På darrande ben reste hon sig och fäste blicken mot himlen.
Jag ber dig. Led mig rätt!
Så fortsatte hon in i natten.