Furstens röst

Theo Axner, med bidrag från Henrik Hoffström och Susanne Staaf

En händelse från Nyckelns Väktares rådslag på Gröntuna sommaren 1142 (Dagbräckning).

Liv

Moder Elarka

De tre första gångerna som Liv, novisen i Örnevall, drömde om sankt Ahrik var det vackra och hoppfulla drömmar. Eller snarare en vacker dröm – det var nämligen samma dröm varje natt, men för varje gång fortsatte den längre.

Den första gången hade hon sett en man i sin dröm, klädd i vitt, som stod på en äng. Han hade sagt åt henne att lita på honom och följa honom, för han hade något gott av avslöja. Den andra gången hon drömde hade hon också följt honom, först genom en skog och sedan seglat ut på en sjö i en liten båt. Tredje gången hade de nått andra stranden, sommaren hade blivit till vinter och de hade vandrat under en kall, blek fullmåne till en ruinstad. I en övergiven kyrka hade de stannat upp, helgonet hade dragit sin stridsklubba – det var på den moder Elarka hade kunnat gissa att det var sankt Ahrik när Liv berättade om drömmarna – och slagit den i golvet så att stenarna sprack. ”Nu är det bara ett steg kvar,” hade han sagt, ”och det är ditt att ta.”

Men den fjärde drömmen, fast den började likadant, blev annorlunda. Den blev en mardröm av det slag som gör en rädd för att somna och drömma på nytt. Och Liv hade inte ens trösten att det bara var en mardröm och ingenting verkligt. 

För vid det laget visste hon, och moder Elarka också, att hon var sanndrömmare.

* * *

Drottning Katarina	Prinsessan Angelica	Riddar Jan Tisza	Prinsessan Jelena
Mäster Galatos	Jante Torsson	Aemilius	Madra Stenstod

”Berätta om dina syner,” sade Elarka vänligt och uppmuntrande.

De stod sida vid sida i skänksalen på Gröntuna, en av gårdarna som lydde under Örnevalls kloster. Fast det var en kall och regnig sommarkväll var rummet varmt och ombonat och en eld brann i spisen. Vid borden och på bänkarna längs salens väggar satt de märkliga män och kvinnor som kallades Nyckelns Väktare församlade, och de hade nu avbrutit sitt rådslag för att lyssna. På hedersplatsen satt drottning Katarina av Arosia, klädd i en praktfull röd dräkt, och höll den bägare som tydligen var Nyckelns jordiska kärl i händerna. Hennes dotter Angelica, halvbrodern Jan Tisza och hennes två systrar stod och satt bredvid henne. Längs väggarna satt andra Väktare. Några av dem var välkända för Liv, som den gamle alkemisten Galatos som bott på klosterägorna i flera år och hans tjänare Johannes, samt förstås moder Elarka själv. Andra var nya och obekanta ansikten som Jante Torsson från Vitehög, som mer såg ut som en bonde än som en magiker; den gråhårige Aemilius från Gedanien som tvärtom närmast var sinnebilden av en trollkarl i sin långa himmelsblå kappa och toppiga struthatt; och den runkunniga Madra från Högmark med sin moderliga uppsyn.

Det var inte bara människor som satt församlade i salen. Borta vid eldstaden stod och satt fyra alver – det var första gången Liv sett de Odödliga på nära håll. Den äldste av dem var blind och satt stödd på en käpp närmast eldstaden. Han hette Thanadril och Liv hade fått veta att han var den äldste alv som ännu levde i Thule – han levde redan då Imrar den Gode första gången dräpte Gholan den Ogudaktige men var bara ett barn då. Tyvärr hade man inte haft mycket glädje av hans minnen, för innan kriget började hade han förlorat både synen och minnet. Hans dotter, Alcamarthiel, som också var med honom nu, hade funnit honom irrande som ett blint djur i Margholien. Nu hade han återfått en del av sina sinnen, men minnet kom ännu och gick.

Thanadril	Alcamarthiel
Helcaril	Mithiel

De andra alverna såg unga ut, men hur gamla de egentligen var gick förstås inte att säga. Det var Thanadrils dotter Alcamarthiel, mörklockig och blekhyad, vacker och med mjuk röst men en blick hård som flinta; den långe och ljuse Helcaril, som burit svärdet Rana till Världens Ände och nästan blivit dess offer; och Mithiel, kompakt men vig som en katt, som sades vara en fenomenal svärdsmästare. Liv var fascinerad av alverna, men hade inte vågat möta deras blickar länge.

Många av de som nu satt församlade i salen hade bara några veckor tidigare återvänt från sin resa till Världens Ände, där de lyckats driva ut Ranas vålnad ur Nyckeln och renat den från sin dödliga spricka. Man hade också funnit ut mycket annat, och det fanns mycket att rådslå om – kanske skulle de nya upptäckterna räcka till att kunna häva det strupgrepp Fursten höll det belägrade Geda i.

I det läget måste varje uppgift vändas och vridas på, och det var därför moder Elarka nu kallat fram Liv för att berätta om sina syner. Hon var inte van att tala inför folk och stakade sig ofta, men Elarka var tålmodig och uppmuntrande och snart gick det bättre. De första synerna var också på något sätt behagliga att tänka på och tala om. Blotta minnet av helgonet var som en tröst.

”Den sista synen…” Hon kom av sig och teg en stund medan hon försökte samla sig till att fortsätta. 

”Jag såg… jag såg helgonet på nytt, på den gröna ängen där jag först hade sett honom. Jag gick fram till honom som jag gjort tidigare, och han vände sig emot mig. Men… men plötsligt började allting förändras. En sjuklig grå dimma sjönk över allt, och så blev allt svart för ett ögonblick.

”När jag kunde se igen hade allting förändrats. I stället för på en grönskande äng befann jag mig nu i en livlös, stenig sänka. Det var mörkt, som en månlös natt, men ett par väldiga eldar kastade ett flackande rödgult ljus över platsen. Och framför mig, i sankt Ahriks ställe, stod en mörk skepnad – skapt som en man, men helt insvept i en svart kåpa. Han tornade upp sig över mig… han måste antingen ha varit mycket lång eller så låg eller satt jag ner i drömmen, jag minns inte vilket. Jag såg inget ansikte under huvan… bara ett par glödande vita ljuspunkter som ögon…”

Novisen hejdade sig, kvävde en rysning och fortsatte. Alla lyssnade spänt. Till och med Thanadril hade upphört att mumla för sig själv och satt nu blick stilla med huvudet på sned, som om han försökte lokalisera var ett ljud kom ifrån.

”I alla fall,” fortsatte Liv. ”Den svarta skepnaden stod stilla i ett långt ögonblick, och med ens visste jag… att han såg mig. Lika bra som jag såg honom. Hans vita ögon såg rakt in i mina. Och så… så talade han till mig.”

”Rösten var hemsk,” rös hon. ”Hes, ihålig och gravlik som om det var döden själv som talade. Men det värsta var inte rösten utan vad den sade…

”’Hör mig noga, du som ser långt!’ sa rösten. ’Dina syner har fört dig till mig, och du har sökt en stor ära. Du har funnit vad du söker, och en stor ära skall vederfaras dig. Du skall bli min profet.’

’Nu har du sett mig, och du vet vad det betyder. Du skall gå till ditt folk, och du skall varna dem för vad som väntar dem... om du kan.”’  

”Sedan hörde jag ett ännu hemskare, raspande ljud hördes ur huvan. Först förstod jag inte vad det var, men så slog det mig – rösten skrattade. Ytterligare ett steg närmare, och nu skymtade ett ansikte under huvan. Först såg det ut som en kal dödskalle, men ett ögonblick senare såg jag att det var en mask - en nästan slät gulvit mask, som såg ut att vara snidad i ben. Bakom den glödde de vita ögonen – men nu på närmare håll såg jag att de egentligen inte var vita, de glittrade i alla regnbågens färger.

”’Jag har kommit åter, och ditt folks timme är slagen. På detta skall du bli mitt tecken. Du skall bära mitt märke, och inget av mina barn skall kröka ett hår på ditt huvud. Du skall gå härifrån, fri och orörd, och du skall för resten av dina dagar vara det tecken som står och pekar mot mig. Sätt ditt hopp till att ditt folk förmår läsa det tecknet… för du kommer inte att vara dem till någon hjälp med det. Inte förrän det är för sent… alltför sent.” Det hemska, raspande skrattet igen.

’För det som du nu skall få se och känna  är mer än vad ens din ande, stark som den är, kan bära. Tänk på vad du har sett, tänk din sista klara tanke i förtvivlan. Och bered dig på din sista syn.’

”Han lutade sig fram mot mig och började lossa sin mask… och så blev allt svart.” 

Liv hade slutit ögonen när hon reciterade vad den ohyggliga rösten hade sagt, och det var först nu när hon tystnade som hon hörde att det verkade ha uppstått ett visst tumult i salen. Hon såg upp och såg att Thanadril, den blinde alven, hade fallit raklång till golvet. Hans dotter böjde redan knä bredvid honom och flera andra skyndade fram. Hade den gamle fått ett slaganfall?

Men den blinde alven tog sig själv upp på knä och stödd på sin dotter och sin stav tog han sig upp på bänken han fallit av. Han rörde på huvudet med en ny energi och målmedvetenhet, nästan som om han såg sig om med sina oseende ögon. Alcamarthiel växlade mellan att oroligt se på sin far och att kasta blixtrande ögonkast åt Livs håll.

Nu höjde Thanadril handen och talade, ännu med svag röst men med en ny skärpa och klang i stämman. ”Jag minns…” sade han. ”Äntligen… minns jag.”

Han vände sig med förvånansvärd precision rakt mot Liv och pekade med sin stav mot henne. ”Människa,” sade han. ”Du har givit mig mitt minne tillbaka… och jag vet inte hur, eller varför, men det tycks mig som om han som tog det från mig har givit det till dig.”

Alla stirrade på den blinde alven, som plötsligt tycktes klar i tanke och tal på nytt, och ingen förstod.

”Det är som om jag vaknat upp ur en lång dvala,” fortsatte Thanadril. ”Jag har sovit länge, och därom minns jag föga. Men nu minns jag på nytt tiden innan dess jag föll i sömn, innan min dotter fann mig som ett blint djur i Margholerskogen. Hur länge sedan det var kan jag inte säga...”

”Snart åtta år sedan,” insköt Alcamarthiel stilla.

”Åtta år,” mumlade Thanadril. ”Nåväl...”

* * *

Det var en höstdag (berättade Thanadril), och jag hade min syn, mitt minne och all min styrka i behåll och jag fruktade få ting. Jag och några av mitt folk – Dringil, Nuriant, Daergorn, Sidhiel och hennes björn Gliarth - hade spårat en flock av de margholiska vildmännen, som dristat sig att tillfångata ett par av våra kamrater. Spåren ledde till den gamla meteoritkratern där Svartstenstornet ännu stod, orört och förseglat sedan Gholans fall. Vi visste att vildarna ännu i denna tid brukade kratern som en kultplats – de förbannelser vi lagt över tornet som hindrat Nestor från att återvända dit hade inte skrämt bort dem – och mer än en gång tidigare hade vi räddat våra fränder från att offras till deras mörka gudar. Det hade också hänt att vi kommit för sent och fått nöja oss med att hämnas dem. Kratern var en dyster plats; den steniga marken var täckt av intorkat blod och överströdd med jättelika högar av vitnade ben.

Den här gången blev inte som de andra. Redan när vi närmade oss tornet kände jag av en stark närvaro som inte funnits där tidigare. Något stort och fruktansvärt hade kommit dit.

Väl framme fann vi att det inte var några tjog vildar som samlats utanför det gamla tornet, vilket var det vanliga, utan flera hundra. Flera jättelika bål hade tänts – de var de enda som lyste upp den månlösa natten - och de gjorde sig redo att under vedervärdiga ceremonier offra sina fångar. Vi tvekade inte utan bröt överraskande in bland dem för att frita fångarna.

Striden blev kaotisk och förvirrad. Fast de var mer än tjogdubbelt fler än vi hade vi överraskningsmomentet på vår sida, och vi var på god väg att – som vi gjort förr – hugga oss ut genom den myllrande horden. Men så hände något.

Plötsligt stannade vildmännen upp, slutade slåss och stirrade mot tornet. En efter en släppte de sina spjut och påkar och kastade sig platt på marken. Den förseglade porten stod öppen.

En mörk skepnad trädde sakta ut från tornet och skred fram mot oss. Vi alver – och Gliarth - var de enda som ännu stod upp. Den var mänsklig till formen men hade inga drag som gick att urskilja i det svaga ljuset; den tycktes höljd i en mörk svepning eller kåpa, eller så var hela gestalten som insvept i skugga. Den utstrålade en dödlig kyla. Så stannade den upp och slog ut med en arm som i en hälsning.

”Var hälsade,” ljöd en ihåligt ekande, gravlik stämma ur huvan, kraftfull och genljudande men underligt kvävd. ”Välkomna till min boning. Kom i god vilja, gå i frid, och lämna kvar något av den glädje ni för med er...”

Fastän jag levde samtidigt med Alvbane – jag var ett barn då människan Imrar beseglade hans öde – hade jag aldrig sett honom. Men varken jag eller mina kamrater tvivlade på vem det nu var vi stod inför. Han hade återvänt.

Med förtvivlans mod anföll vi honom. Vildarna låg ännu som förlamade på marken och han stred ensam mot oss. Inga av våra vapen tycktes bita på honom, men hans svartkonster var dödliga för oss. Jag såg Nuriant förtäras av en svart eld och Daergorn förtvina och dö på några ögonblick vid hans blotta beröring. Med den yttersta ansträngning jag förmådde laddade jag ur närapå alla mina magiska krafter mot honom. Och för ett ögonblick vacklade Alvbane, han tycktes försvagas... han drevs tillbaka. Med mina sista krafter pressade jag på... men så var det som om hela kraften slog tillbaka på mig själv. Jag föll som förlamad till marken.

Alvbane - Gholan - stod i några ögonblick tyst och hopsjunken. Var han utmattad? Så rätade han på sig och tog ett steg närmare. Han slog ut med armarna – kroppen och ansiktet doldes fortfarande av svepningen, men nu syntes hans händer. Först hade de sett ut som skelettfingrar, men nu såg jag att han bar tunga handskar med ben fästa utanpå som makabra dekorationer.  Ur skuggan under huvan glödde ett par vita ljuspunkter som ögon.

Och den fortsatte...

* * *

Liv rös men kunde inte låta med att mumlande läsa med när Thanadril fortsatte.

”’Hör mig nu noga, du som ser långt!’ återtog Alvbane med höjd röst. ”Dina syner har fört dig till mig, och du har sökt en stor ära. Du har funnit vad du söker, och en stor ära skall vederfaras dig. Du skall bli min profet.”

”Nu har du sett mig, och du vet vad det betyder. Du skall gå till ditt folk, och du skall varna dem för vad som väntar dem... om du kan.”  Ett hemskt raspande ljud hördes ur huvan – rösten tycktes småskratta för sig själv. Ytterligare ett steg närmare, och nu skymtade ett ansikte under huvan. Först såg det ut som en kal dödskalle, men det var i själva verket en nästan slät mask snidad i ben. Bakom den glödde de vita ögonen – men på närmare håll såg man att de egentligen inte var vita. De glittrade i alla regnbågens färger som ett prisma… eller som en insekts ögon.

”Jag har kommit åter, och ditt folks  timme är slagen. På detta skall du bli mitt tecken. Du skall bära mitt märke, och inget av mina barn skall kröka ett hår på ditt huvud. Du skall gå härifrån, fri och orörd, och du skall för resten av dina dagar vara det tecken som står och pekar mot mig. Sätt ditt hopp till att ditt folk förmår läsa det tecknet… för du kommer inte att vara dem till någon hjälp med det. Inte förrän det är för sent… alltför sent.”

”För det som du nu skall få se och känna  är mer än vad ens din ande, stark som den är, kan bära. Tänk på vad du har sett, tänk din sista klara tanke i förtvivlan. Och bered dig på din sista syn.”

Han lutade sig över mig och började lossa sin mask.

Så blev allt svart.”

Thanadril tystnade och lutade sig något tillbaka på bänken.

”Det måste ha varit ett par veckor senare jag fann honom i de västra markerna,” tillade Alcamarthiel, vars ansikte fortfarande var som förstenat. ”Jag hittade aldrig några spår av de andra. De måste ha blivit kvar vid Svartstenstornet.”

Drottning Katarina såg fascinerat på den blinde alven.

”Såvitt jag vet är du den ende på vår sida som mött Fursten öga mot öga och kommit levande undan,” sade hon lågt. Han svarade med ett mellanting mellan en nick och en axelryckning. ”Men varför?” fortsatte hon.

”Jag antar att det hela var ett grymt skämt,” muttrade den blinde alven. ”Det var ju vad han sade. Skicka mig till mitt folk som en varning de inte skulle förstå att tyda förrän det var för sent. För att leka med bytet.”

”Men han kunde knappast ha räknat med,” sade moder Elarka allvarligt, ”att Liv här skulle få se det hela i sina drömmar och ge dig minnet tillbaka. Jag undrar om det var sankt Ahrik som sände henne den synen också... eller någon annan?”

”Än Fursten själv då?” invände Katarinas dotter Angelica. ”Vi vet inte vad han driver för ett spel med det här. Kanske är det han själv som sänt synen, i hopp om att vi skulle tolka den på fel sätt?”

Thanadril skakade sakta på huvudet. ”Det låter mer som om människan... Liv... råkat få se en skymt av någon annans syn. Min sista, i det här fallet...” Han stannade plötsligt upp som om han slagits av en ny tanke. ”I sin syn – sin dröm – har hon fått göra samma vandring som jag, och liksom jag har hon sett Alvbane öga mot öga. Är våra öden på något sätt sammanbundna?” De andra alverna såg nu oavvänt på novisen; Alcamarthiel med klentro och behärskad avsmak, Helcaril däremot med något som närmast liknade fascination inför en ny upptäckt. Bara Mithiels ansikte förblev neutralt och outgrundligt. Liv sänkte först huvudet men rätade sedan upp sig och mötte Helcarils blick. De såg varandra i ögonen under några ögonblick av tystnad tills den blinde alven, som tyckts försjunken i tankar, plötsligt tog till orda på nytt.

”En annan sak jag undrar över... är om Alvbane kan se och höra att han blivit sedd och hörd? I så fall skulle jag ta mig i akt.” Han vred huvudet mot Liv, och hans blinda ögon tycktes plötsligt stirra rakt genom sin bindel och in i hennes. Hon bleknade.

”Att se sanningen är inte bara en välsignelse, människa,” sade alven sorgset. ”Men det misstänker jag att du redan fått klart för dig.”