 |
 |
||||
|
|
||||
 |
 |
||||
|
|
Spänd står Liv mitt ibland alverna och stirrar mot den platsen som hon vet att Porten är. Den syns inte, så skickliga är de alviska magikerna men den finns där, det vet hon. Någonstans i skogen smyger Eskil tillsammans med de andra spejarna, då och då rusar en av dem fram och meddelar caun Dolothorion för att snabbt försvinna ut igen.
Deras plan gick inte som planerat, de kom försent och stanken från de Furstliga säger att de nu finns vid Porten. Ska man attackera eller inte? Det är inte hennes beslut, hon är fältskär och en del av Nyckelns väktare, en människa bland alverna och en av de sista som borde vara på ett slagfält.
Så bestämmer man sig, det Furstliga lägret ser ut att vara i dålig beredskap och de allierade borde kunna ta dem från två håll. Liv är tveksam, de Furstliga är mycket men dumma är de inte, varför skulle de lämna så öppet?
Styrkorna ställer upp och man börjar långsamt ta sig mot lägret, oändligt långsamt för att alla ska hinna på rätt plats och överraskningsmomentet fungera. Liv håller sig tillsammans med de andra icke-stridande ur vägen och bara väntar. Gång på gång tittar hon igenom sin sjukvårdspackning och ber till den Ende att hon ska slippa använda dem. Samtidigt är alla andra sinnen på alerten, det är något i luften som inte stämmer men hon kan inte sätta fingret på det. Hon känner hur den älskade Eskil finns där ute någonstans och det hugger i hjärtat av oro för honom.
Så händer något, de Furstliga har upptäckt dem och fortare än de trodde var möjligt bildat en sköldmur över den smala dalgången. Fler rör sig i skogarna och med fasa inser hon att de har snabbfotade bågskyttar och margholiska vildmän i skogarna.
Oroat söker hon sig närmare staben och de andra i Nyckelns väktare, hon gör ingen nytta förrän striderna är över och de sårade kommer tillbaka. Snabb smärta hugger i henne och hon känner hur den första har blivit sårad i skogen. Alverna diskuterar, väger för och nackdelar tillsammans med riddar Rina och andra befäl. En ung alv anklagar människorna för upptäckten, de var klumpiga och högljudda och allt var deras fel.
De är jämnstarka, än kan de allierade vinna. Knappt är beslutet fattat förrän något händer i det furstliga lägret, en oro drabbar dem och sköldmuren öppnas upp. Troll! Marken vibrerar när det stiger ut troll från lägret, hur många de kan hon inte se, bara att de är ett flertal och med fasa minns hon hur mycket skada ett enda troll gjorde förra gången. Caun Dolothorion tittar bara på riddar Rina, höjer ett ögonbryn och stillsamt säger: ”Reträtt.” Hon nickar. ”Alverna täcker reträtten och vi för bort alla andra”. Inget mer behöver sägas.
Något inom Liv säger att hon ska hålla sig där hon är och hon om någon vet att lyda sådana infall. Med dunkande hjärta och skräck följer hon skeendet, med hjälp av de skickliga bågskyttarna har reträtten gjords organiserat och hon ser hur de andra i Nyckelns väktare försvinner bort i skogen. Tillsammans med alverna drar hon sig tillbaka mot skogsbrynet, än har bara ett fåtal blivit skadade och har inte känt någon dö.
Något med skogen skrämmer henne, det är för tyst, för stilla. Knappt hinner hon tänka tanken förrän ett vrål upphävs och en av de främre alverna faller för ett välriktat spjut! Ett par troll rusar fram följda av en hop vildmän och orcher, en dödsföraktande attack. Fylld av skräck ser hon hur alverna tar till vapen, utan att tänka eller känna rusar hon ut i stridsvimlet för att försöka rädda den första alven som föll. Hon är alltför obetydlig och liten för att uppfattas som ett hot så hon lyckas ta sig framtill honom, släpa undan honom bara för att hålla hans hand när han tar sitt sista andetag och ljuset brister i hans ögon. Hon skickar med honom all världens ljus och kärlek och hoppas att han själ hamnar där de alviska själarna hamnar.
Med tårar i ögonen och blod på sina händer reser hon sig upp och tittar ut över striden. Den är hård och snabb men fiende efter fiende görs ner; snart tar de överlevande orcherna och vildarna till flykten och nu står bara ett troll kvar, blödande från ett otal sår och med så många pilar i sig att det liknar en jättelik igelkott. Dess blod flyter trögt och är så mörkrött att det nästan är svart. Caun Dolothorion går bestämt fram emot det. Utan pardon sticker han sitt spjut i strupen på det redan sårade trollet, som med förundrad min börjar svaja fram och tillbaka.
 |
| Teckning: Theo Axner |
Liv stirrar mot det som händer, något inom henne varnar för fara. Allas blickar är på trollen och ingen ser den sårade vildkvinnan vid Dolothorions fötter. Hon drar sin långa kniv och med sin sista styrka tar hon sats att hoppa upp och sticka den i ryggen på alvernas härförare. Liv ropar till och rusar fram men ingen hör henne, alla stirrar på trollet och dess vrålande överröstar alla ljud. Vildkvinnan är svag av blodförlust, hon orkar inte hela vägen upp utan istället kör hon sin långa kniv rakt in i låret på Dolothorion som faller ner på knä av chocken . Det döende trollet faller också, rakt mot alvhövitsmannen. Innan han hinner krossas av det gigantiska trollet är Liv där, snabbt som en virvelvind och tacklar undan honom ur farans väg! Trollet faller precis på samma plats där Dolothorion satt, men de båda kom undan.
Liv, som delvis ligger över Dolothorion, letar med darrande händer efter hans puls. Den är stark och stabil, han lever och är vid medvetande! De andra alverna rusar fram, allt hade gått så fort att ingen annan hann reagera. Den skakade Liv får hjälp att resa sig upp, för att snabbt igen gå ner på knä vid hans ben och förbinda det blödande såret. Hon fokuserar bort allt runt omkring, all smärta, all död och gör det som bara hon kan göra, hon tar hans smärta, en del av den och för den i sig själv. Flämtande känner hon hur det hugger till i låret och hon kvider lite, lättat ser hon hur smärtan försvinner ur ögonen på Dolothorion. Hon kan inte hela honom, hon är inte magiker eller helare, hon kan bara minska hans smärta och förbinda såret. Sakta tittar hon upp och möts av hans blick, den är lika lugn, undersökande som vanligt men nu med inslag av förundran och tacksamhet. Det som kändes som en evighet vara bara en kort, kort stund och hon förs tillbaka till stridsplatsen. Alver stirrar på henne och det generar henne, diskret smiter hon undan för att se vilka andra sårade som behöver hjälp. Snabbt överger de den hemska platsen och återförenas med de andra på säkert avstånd.