Eirik på När vinden vände

Bakgrund

Eirik lever sedan några månader i Rödesta som Egil Grim, en allt-i-allo/dagsverkare. Han är där ditskickad av Rödkåporna för att spionerar på byborna och ta reda på info om drakfåglar och sympatisörer i området. Han har i hemlighet kontakt med de Furstliga legionärer som förskansat sig i en befästning en bit från byn. Men han ger dem inte all information han kommer över, utan bara småbitar och halvsanningar för att behålla dödläget, dvs han försöker lura de furstliga men inte så mycket så att de avslöjar honom.

Lin Sofia Eirik har också lyckats infiltrera Drakfåglarna i området. Åtminstone ett par av dem (Lin och Sofia) litar någorlunda på honom. Detta då de minns honom från sju år sen när han var i trakten och försökte samla folk till motstånd mot Fursten (Lugnet efter Stormen). Då ryktades det att han var där på uppdrag direkt på order av kung Imrar, och nu har han gett dem en coverstory nr 2; att han är här på uppdrag av gedanska riksrådet för att hjälpa Drakfåglarna att snoka upp och röka ut furstespioner. Eirik har också en coverstory nr 3 (om de första blir avslöjade): om någon vet att han blev tillfångatagen av de Furstliga för sju år sen så säger han att han fritogs strax därefter i Margholien av margholiska Drakfåglar och återvände så småningom till Gedanien (efter att bland annat ha varit en längre tid i Talvala), men att hans återkomst hölls hemlig för att kunna verka som ”spöke”.

Sarian För en tid sedan deltog han också tillsammans med två Rödkåpor i ett överfall på en grannby där nästan allt folket dräptes. Men Eirik rationaliserar detta som collateral damage i jämförelse med att ha lyckats vinna rödkåpornas förtroende, och förtränger sin egen fruktansvärda roll i det hela, och de hemska handlingar han utförde där. Eftersom han tror (genom Sarians mindfuck) att han fortfarande slåss för den goda sidan, så känner han sig nöjd med hur slug han är, som lurar både legionärer och bybor och drakfåglar, och han inser inte hur mycket ont han har gjort, och hur mycket mörker som faktiskt finns i honom.

Fredag

Eirik bygger bord hos jägarfamiljen och spionerar på byborna. Familjens omtanke om varandra och barnens skratt väcker något i honom. Det känns nästan som om han vore en hel och normal människa igen.

Jägarfamiljen

Eskil	Liv	Arald

De allierades följe anländer: soldater och några av Nyckelns Väktare, en jägare vid namn Eskil och en märklig rödhårig kvinna vid namn Liv.

Eirik känner igen sin gamle kamrat Arald, som han var på uppdrag med för många år sen (Utposten), men denne känner först inte igen honom. Den riddare som Arald tjänar under noterar att Eirik bär en soldats coif och Eirik förstår att hans cover som Egil inte kommer hålla länge till. Så han pratar med Arald och säger i förbifarten att ”det gäller att hålla huvudet kallt. Särskilt om man ligger uppe på en sten och väntar på att skjuta legionärer för att frita en fånge...” Arald känner nu igen honom och de pratar. Eirik tar till coverstory nr 2. Eirik blir dock ganska illa till mods när han märker att Arald har blivit som Grim; cynisk och kall.

Nu sprids ryktet i byn att Egil är gedansk soldat.

På kvällen ser han en av rödkåporna som tagit sig in inkognito i  byn, och blir skräckslagen. Att lura legionärer är en sak, men att försöka lura en rödkåpa...
Liv märker Eiriks rädsla och konfronterar honom: "vad är du rädd för?" och av någon anledning börjar Eirik prata. Han märker att han inte kan berätta vissa saker, så fort han försöker nämna rödkåpan så börjar tungan bränna och hjärnan bli suddig.
Men hon lyckas få ur honom att det befinner sig, eller kommer befinna sig, en rödkåpa i byn, men han kan inte ge dem något signalement.

Lördag

Jaroslav och Valdemar, drotsen Arald Eldstiernas agenter, har hört ryktena om honom och ska ”förhöra” honom ytterligare. Deras misshandel ger dock inga svar, Eirik bara stänger av vid tortyren. Först när Liv talar till honom och tar på sig en del av hans smärta så lyckas han prata även om han fortfarande är bunden av blodsmagin. De lyckas till sist gissa vem rödkåpan är utan Eiriks hjälp, men vill att han ska bekräfta att de tagit rätt person.

Under otrolig spänning kämpar sidorna i Eirik om vad han ska göra, och vad han kan göra. De ansätter honom med frågor: "är det han? Du kan säga det, kämpa, du kan stå emot!" och till slut nickar han mot rödkåpan och viskar han ett "ja" och faller nästan medvetslös ned av smärtan som brytandet av besvärjelsen utsätter honom för.
Rödkåpan fängslas och förs bort, men lyckas fly. Och nu blir Eirik riktigt rädd. För nu är han plötsligt helt ensam. Han har avslöjats som en förrädare av båda sidor.

Liv konfronterar honom och till sist, mot sin vilja, börjar han berätta om vad som hänt honom, hans fångenskap, men han lyckas inte säga något om rödkåporna, hur mycket han än försöker slå fram orden ur sitt huvud.

Han går runt och pratar med några i byn och berättar att han inte varit sanningsenlig om vem han var, men han berättar inte särskilt mycket av sanningen, utan accepterar att de blir förbannade på honom och aldrig mer kommer lita på honom. Särskilt jägarfamiljen är väldigt kyliga mot honom och säger att de inte vill ha honom vid sitt hem igen.

Aino

Så sittandes i utkanten av byn, utstött och ensam, börjar han prata med en talvisk flykting, Aino, som kommit till byn, det visar sig att hon också tidigare blivit använd av blodsmagikerna, under händelser i Talvala (Tuonelas port). Och även fast de inte känner varandra eller litar på varandra, så finner båda viss ro i att de inte är ensamma av sina erfarenheter med rödkåporna.

På lördagseftermiddagen rustas för ett anfall på den furstliga utposten och Eirik talar mer med Aino. Han accepterar att han troligen inte kommer komma levande från anfallet. Han vet att han är fördömd, och accepterar sitt öde.

Truppen marscherar iväg, möts av legionärerna och två rödkåpor som drar en magisk gräns över vägen. Eirik drabbas av stark rädsla och ångestkänsla och lyckas endast med stor möda ta sig förbi gränsen.

När de anländer till utposten och rödkåporna inte är där känner Eirik en växande oro och försöker alltmer febrilt övertala drakfåglarna att de måste bege sig tillbaka till byn, men de är väldigt misstänksamma mot honom och dröjer kvar.

Till sist beger de sig tillbaks mot byn, Eirik pratar med Sofia och de kommer överens om att hon kommer att sätta en pil i honom om han börjar bete sig konstigt. Det uppstår en märklig ömsesidighet i deras relation: en slags respekt även om de inte litar på varandra.

Tillbaka i Rödesta får de veta att rödkåpan varit där medan soldaterna var borta vid fursteutposten, och skvätt blod omkring sig i en ritual som förorenat den magiska kraftpunkt som finns i marken inne i byn.

Vanna	Sofia i Äppelgården

Vanna, en magiker (som sedan visar sig vara en vattenelementar) blir ombedd att försöka rena kraftpunkten, men säger att hon inte vågar, då hon själv skulle bli förorenad. Hon har ett smycke som hon använder för att kanalisera kraften, och det smycket har också blivit smittat.
Diskussionen kommer upp om det går att filtrera kraften genom något som samlar upp smittan och renar kraften och Eirik frågar: "och om man skulle filtrera kraften genom en annan människa? En som redan var besmittad av mörker?" Lite tveksamt medger Vanna att det nog skulle fungera, så Eirik erbjuder sig som frivillig att ta smittan i sig, och i en ritual lyckas de delvis rena kraften, tillräckligt för att göra elementaren fri och obesmittad.

Eirik hjälper sedan till att avslöja den byfamilj (Sofia på Äppelgården) som i hemlighet var furstetrogna, och de omhändertas av soldaterna och hålls under sträng bevakning.

I samma veva avslöjas en spelman i byn som furstespion, Eirik jagar efter honom men när han nästan är ikapp honom använder spelmannen blodsmagi och kastar en blindhetsbesvärjelse på Eirik och kommer undan.

Eirik talar med jägarfamiljen på kvällen, frågar utan större förhoppning om han är välkommen vid deras eld trots hans lögner. Han börjar nästan gråta av lättnad när Esa efter en tvekan suckar och nickar och bjuder in honom.

Det upptäcks att rödkåpan i byn lyckats med sitt uppdrag: att genomföra en ritual som gör så att alla som dör inom det närmaste området kommer att uppstå som vandöda.
Diskussioner förs om att man måste evakuera hela byn för att inte råka drabbas av vandöda, men inget beslut tas.

På kvällen börjar två soldater bråka. Nåt som först verkar oskyldigt - de är egentligen kära och gnabbas hela tiden - men nu händer nåt mer, kvinnan slår omkull mannen och innan någon vet ordet av har hon stött en kniv i hans bröst.
Han dör, men fortsätter ändå röra på sig, och har nu en fruktansvärd styrka. Eirik och några andra lyckas till slut hugga av hans huvud, armar och ben, och tänder sedan eld på kroppen för att vara säker på att den inte väcks igen.
Kvinnan är utom sig av ånger och sorg och försöker ta sig fram till det stympade liket, skriker "Jag måste få se honom! Jag har dödat min älskade!" varpå Eirik sliter tag i henne och väser: "Det har jag också!” Minnesbilderna av hur han stöter kniven i Missans hals kommer för honom. (att minnet är falskt och inplanterat av Sarian vet han ju inte).

På söndagen talar han med Liv, som erbjuder honom att följa med till Örnevall för att fortsätta försöka bli helad, och Eirik ser en möjlighet att kunna fortsätta kampen - mörkersmittad som han är -  tillsammans med Nyckelns Väktare. Samtidigt ber han dem lova att döda honom om de märker att han inte lyckas stå emot rödkåpornas magi och lockelser.

Summering: Eirik har fått upp ögonen delvis för vad han hade blivit, men har inte kunnat ändra så mycket på sig: han är nu bara övertygad om att han är en förlorad och besmittad själ, men nu vill han ta med sig så många furstliga i fallet som han kan.

Andra berättelser om Eiriks och Missans historia: