Susanna |
som Vanna |
på När |
| vinden vände |
Regn
| Utskriftsvänlig sida |
Hösten 1148, norra Gedanien. Vattenrået Vanna, eller Blodsvann, hade tillfälligt fastnat i mänsklig skepnad och slagit följe med en människa, en riddare i den här som den hösten drog ut för att befria norra Gedanien från den Furstliga ockupationen.
En episod från När vinden vände.
|
||||
|
||||
|
||||
Regn |
Hela hennes väsen skrek åt henne att ge sig av så snart hennes ben kunde bära henne, iväg från detta korrupta land. Skräck och ilska red i hennes själ i lika mått; hennes hud, hennes kött, krälande med det äckel som störde hjärtat hon bar. I byn hade de firat befrielsen, men de skulle finna att glädjen var kortvarig. Elden hade tänts. Det värsta som kunde skett här hade infriats. Och människorna firade. Hon fann det bedrövligt, men att de skulle komma att dö, det brydde henne inte nämnvärt.
Nej, den som kallades Vanna stod här utan att fly från den korrupta källan, endast för att sörja för en stund det tillfälle som gått förlorat. Han kunde ha hjälpt henne. Hon kunde ha hjälpt honom. Mörkret i honom, hon kunde ha sköljt iväg det om han gett henne chansen. Han kunde ha blivit hennes, och hon hans. Men så hade det inte blivit. Så hade han valt att gå.
Hon såg på honom där han låg, stilla. Om han var vacker eller inte kunde hon inte se; sådant låg inte i hennes ögon, men förlusten av det han kunde ha varit sved ändå. Om igen kunde hon förnimma minnet av mörkret som spred sig i hennes fingrar efter att de rört vid varandra, efter att de gett varandra sina namn, och rös. Det var en mänsklig instinkt, och det närde hennes avsky. Alldeles för länge hade hon varit låst i denna värld, så länge att hon nästan glömt hur det var att vara vatten. Han skulle ha hjälpt henne. Hjälpt henne att minnas, att finna sitt hem igen, att finna sitt självt. Men det kunde han inte nu.
När han väl skulle komma att resa sig igen, snart, så skulle möjligheten vara förbi. Bortom räddning. Han var den enda människa på plats hon velat rädda från döden. Förutom Eirik, och Liv. Liv var.. annorlunda. Hon betydde något. Hennes renhet skulle kanske kunna rädda källorna.
Men han, han var inte längre hennes att rädda. Hon kunde inte. Och ville inte. Han var en del av Lågan nu. Den brann i honom, på platsen där hans liv en gång värmt honom. De andra som låg bredvid honom, delvis på honom, de var oviktiga. Deras svarta vapenrockar med vita kors på, betydde inget för henne. Nu när hon var fri behövde hon inte bry sig om att låtsas som att hon var rädd för Fursten och hans folk, men det han sagt till henne, om den de hade kallat Fursten... Ja, det ändrade på allt.
Skugghjärta.
Om Fursten var det väsen som besmutsat källorna på det här viset, och hade en gång vridit Jägaren till sig, hur kom det sig då att Hovet inte tagit ställning mot detta hot? Eller hade hon bara varit avskärmad för länge? Hon svor tyst för sig själv, men tystnade. Återigen, dessa påminnelser om hur farligt nära hon var att förlora sig själv för alltid till den dödliga sfären. Hon måste rena sig från dessa influenser.
Blodsvann skakade på sitt huvud medan hon satte sig ner vid Regns sida i diket, och smekte ömt fingrarna över hans huvud, där det blodblandade sotet inte var ritat, i form av samma kors som prydde hans forna kamraters vapenrockar. Smittan i honom, Skugghjärtas mörker, försökte krypa in i henne igen, men den här gången var hon redo och värjde sig mot den.
"Lilla Regn, lilla människa," mumlade hon med en suck. "Du fick det du ville ha."
Sedan ställde hon sitt kärl med vatten vid honom och reste sig. Låt det ge honom kraft i sitt liv efter döden så att de må mötas igen. Hennes fötter tog henne från deras öppna grav medan solen dalade ner bakom horisonten, och bakom henne började de döda vakna till liv med blå eld i sina hjärtan.
Fortsättning: Eld i deras hjärtan, del 2